Tisdag
21 september
Har redan för ett par dagar sedan polletterat till Stockholm ett par tunga väskor med pricktestlancetter m m. När jag ursprungligen planerade resan hade jag inte tänkt över hur stor volym och vikt det skulle bli av 30 000 pricktestlancetter jämte allergenextrakt m m. Har som handbagage en stor ryggsäck och en stor kylväska med allergenextrakt. Vid uppehållet i Göteborg köper jag andra delen av Proust: På spaning efter den tid som flytt, att ha som reslektyr. Läser f.ö. omväxlande i en rysk-svensk resparlör och en immunologibok som jag ämnar lämna till kolleger i Tallinn. När vi passerar Skövde tar jag en lökpaj i restaurangvagnen. Hämtar ut väskorna på centralstationen i Stockholm och får hjälp av Agnetas dotter Emma att transportera alltsammans till frihamnen och fyller min hytt på "Estonia" med väskor. Hittar ett kylfack där jag kan förvara allergenextrakten under överfarten.
Onsdag
22 september.
Har
varit lite bekymrad över vad tullen i Estland och Ryssland skall säga om all
utrustning och har skrivit ett intyg från min klinikchef angående varorna.
Ingen frågar dock vid tullen i Tallinn.
Vid
båtstationen i Tallinn
möter Christer Dybeck, Ljudmilla Raudla och hennes son som kör bilen samt Tiiu
Tatar och ytterligare en medarbetare från deras institution.
Vi åker till Institute of Experimental Medicine, 42 HIIU Street I väntan på att dr Lea Praks från Tartu ska anlända, besöker vi en vårdavdelning och mottagningsavdelningen. Om jag förstått rätt är institutionen inriktad på yrkesmedicin enbart. På vårdavdelningen tittar vi in på några salar med 3 eller 5 sängar i varje. Astmapatienter, en patient med vibrationsskada efter arbete med bergborr. En patient säger på svenska "hej då" när vi går. Det visar sig att hon gått på bibelskola i Säffle och kan svenska. En patient får vitamininjektion intramuskulärt. Inhalationsbehandling med koksalt enligt saltgruveprincipen används. Berotec och Intal finns.
När
Lea Praks (från Tartu) anlänt går vi igenom instruktionerna för studien och
jag överlämnar 4000 pricktestlancetter till vardera kliniken jämte
allergenextrakten, pricktestlinjaler, pennor, protokoll, "äggklocka"
och kalkylator. Kaffe och godis till de estländska kollegerna.
Christer
Dybeck bjuder oss på lunch på restaurang Gloria. Elegant restaurang vid gamla
ringmuren med 50-tals jazz i bakgrunden. Ljudmilla Raudlas son, som arbetar på
en bilfirma, åker under tiden och byter till en större bil så att allt bagage
får plats. Efter lunchen vandrar jag med Ljudmilla (som har arbetat hos prof
Chuchalin i Moskva) runt i gamla staden och ser bl a den bevarade ringmuren med
sina torn (bl a "Tjocka Margareta" och "Långe Herman"), rådhusplatsen
med det gamla rådhuset från 1300-talet, Domberget med Tallinns äldsta kyrka
Toomkirik (Domkyrkan), det rosa slottet Toompea, där regering och parlament nu
sammanträder samt den ryskt-ortodoxa Alexander Nevski-katedralen.
I
sovvagnen till Moskva ställer jag den tyngsta väskan på golvet då det förefaller
omöjligt att lyfta upp den till bagagehyllan. När min medpassagerare kommer in
tycker han att det kan väl inte vara något problem och lyfter upp den. Han
visar sig vara professionell 5-kampare (Evgenii). Konduktören kommer in och
utkräver sina 6 EEK för lakan. I restaurangvagnen äter jag Schaslik och Fanta
för 38 EEK. Alla röker.
I
sovvagnen (1:a klass-vagnen) tycks allt fungera, vilket förvånar mig. Så småningom
upptäcker jag att läslampan inte fungerar och att jag inte kan få fram något
vatten ur kranarna på toaletten, vilket inte förvånar mig. Mina tidigare
erfarenheter av Sovjetunionen gör att jag inte förväntar mig att något skall
fungera.
Min
hyttkamrat Evgenii har varit i Sverige och anser att Jönköping är en fin
stad. Han beklagar sönderfallet i det forna Sovjetunionen. Idrottsskolor stänger,
nya gränser utgör problem. Han varnar mig för rånare och ficktjuvar och
visar hur man låser dörren med en extra spärr när man skall sova. Berättar
att månadslönen för många är mindre än 100 dollar.
Vid
22-tiden är det en halvtimme stillastående i Narva för passkontroll. I radion
sjunger en man vemodiga valsmelodier eller tango. Just nu melodin "Varför
skola människor strida" som tango. Vi passerar Narvafloden och har därefter
åter uppehåll på ryska sidan, Ivangorod. Tullkontrollanterna frågar om jag
har några pengar och jag föreslår ungefär 500 svenska kronor (minns inte
exakt). Han undrar vad det motsvarar i dollar och accepterar att det är ungefär
50 dollar. Eftersom ingen har delat ut tulldeklarationer har jag inte fyllt i någon
och tydligen behövs det inte om man har mindre än 50 dollar.
Kupékamrat
Torsdag
23 september.
Tåget
gnisslar, kvider och skakar som om det hela tiden kör genom växlar. På
morgonen serverar konduktören te, Evgenii bjuder på korvsmörgås och jag
bjuder honom på juice och choklad. Vi passerar landskap med höstliga träd i
orange färg. Passerar små förortsstationer där människor är på väg till
sina arbeten.
På
järnvägsstationen i Moskva finns
inte Natalja Ilina. Jag är inte förvånad. De flesta gånger jag kommit till
Ryssland har det inte fungerat vid ankomsten. Väntar en stund och antar sedan bärarens
erbjudande om transport av väskorna. Då kommer Natalja springande med blommor.
Hon har blivit fördröjd av livlig trafik. Berättar på vägen till
institutionen att Jeltsin stängt Högsta Sovjet och att det är lite oroligt i
staden. Man märker inte något där vi kör.
På
Institute of Immunology (som nyligen bytt namn men jag har inte det nya) träffar
jag Ljudmilla Lazarenko, Eleonora Tananko och Larissa (tolk) som åkt tåg 48
timmar från Sibirien och där haft kackerlackor i vagnen. Från St Petersburg
har Tatiana Guembitskaia och Maria Petrova kommit, från Vladivostoc Galina
Tsyvkina. Från Moskva deltar Natalja Ilina, öppenvårdsallergologen Ljudmilla
Luss samt laboratorieläkaren Vera Fedoseeva.
Vi
går igenom anvisningarna för studien
och finner att det verkligen var viktigt att jag kom personligen. Larissa frågar:
"Vad betyder tape?" Ett problem jag inte tänkt på är att ryssarna möjligen
behöver tillstånd för att använda allergenextrakten. Jag ska sända kopia av
vår licens beträffande licenspreparaten. Rimligen ska ALK-preparaten inte utgöra
något problem. Frågan om provrör och sändning av serum funderade man också
på. Kollegerna från Novosibirsk får med sig en kylväska med
allergenextrakten och de kan kanske använda den även för transport av sera.
Om deras provrör är olämplig styrka för 5 ml serum kan vi nöja oss med 3
ml.
Kollegerna
har bullat upp med bakelser, smörgåsar, kaffe och champagne på en expedition.
Vi byter på sedvanligt sätt presenter (från Sibirien har Eleonora tagit med
sig barrträdskottar och choklad). Ljudmilla Luss säger att hon troligen kommer
att testa 100 konsekutiva atopiker. Eleonora berättar att det är ekonomiska
problem med projektet i Altaj. Om detta inte går att genomföra kanske istället
Ljudmilla Lazarenko genomför testning hos sina patienter.
Innan
jag skall gå ber Natalja och Ljudmilla Luss att få säga något med tolk (som
talar om Sverige som Switzerland):"Vi har en stor dröm: Att kunna deltaga
i internationella allergikongressen i Stockholm 1994. Finns det möjlighet att
som ett led i detta projekt komma dit?". Nej, tyvärr. Jag har emellertid
skrivit till Draco tidigare och företaget har sagt sig vilja ställa upp med
ett stipendium för någon östeuropeisk deltagare. Jag skall förmedla adresser
och sända information om allergikongressen till projektets deltagare.
Det
stora Immunologiska Institutet har fungerande toalett men inte toalettpapper.
Bakom en elledning hittar man en bit tidning.
Jag befinnes ha en dryg timme tillgänglig för sightseeing. Tillsammans med Vera Fedoseeva och Galina Tsyvkina får jag åka i institutets ambulans till centrum. Galina berättar att hon har tvillingar, 11 år gamla. Vera har en 16-åring och en 25-åring (som studerar till läkare). Vera har skrivit en bok om ekologiska problem. Hon kommer att inbjudas till Göteborg för att lära sig CLA-metoden. Lämpligen skall hon medföra sera när hon kommer.
Med Galin och Vera i ambulansen
Jag
promenerar tillsammans med Vera på den kända gamla gatan Arbat.
Husen är renoverade här och det är riktigt prydligt. I trapporna i en fotgängarundergång
står 50 - 60 personer på led med varsin hundvalp eller kattunge för försäljning.
En kvinna med ett spädbarn i famnen sitter och tigger. Många försäljer egna
saker.
På
Leningrad-stationen känner jag tydligare än förut hur förorenad luften är
av kolrök, dieselavgaser och annat. På nattåget till Tallinn har jag fått
plats i en liggvagn med 4 personer i varje. Jag delar kupé med ett trevligt
ungt par från Ukraina, Julia och Igor Michailova från Severodonetzk och en man
som ser mera lömsk ut och säger sig syssla med magi. Han visar sig ha fått
biljett till samma brits som jag. "Det är maffians verk", säger han.
Det är mycket hett i kupén och nu först under denna resa förstår jag att
man faktiskt uppvärmer vagnarna med en koleld i varje vagn och inte tycks ha möjlighet
att reglera temperaturen. Dessutom har konduktören i änden på vagnen en liten
koleld för tevatten.
Julia
och Igor har en 8-årig son hemma i Ukraina som har en svår gräspollenallergi.
Den medicin doktorn skrev ut fanns inte att få. Jag ger dem några Clarityn och
Lomudal ögondroppar som jag har med mig. Vid byter små presenter för övrigt:
Små schampoflaskor från hotell och flasköppnare från Bayer mot penna från
Ukraina. Av Jack får jag ett märke för "Föreningen för svart och vit
magi". Han påstår sig kunna se att jag är sjuk i magen och levern.
Toa
är mycket smutsig och illaluktande, på golvet är avrinning genom ett hål
rakt ned på banvallen. Emellertid visar det sig att vattnet fungerar; jag har
tidigare inte förstått hur man gör.
Det
är mysigt i kupéerna. Folk dukar upp mat. Det enda riktigt rena är en matta i
korridoren som tydligen konduktörerna byter för varje resa.
Igor
och Julia bjuder på korvsmörgås och kokt ägg från en släkting som har hönsfarm
i Ukraina. Jag bjuder på kex och choklad.
Fredag
24 september
Eftersom
jag inte har någon tulldeklaration som visar min införsel av valuta inser jag
att det skulle bli problem att visa upp mina pengar vid utresan. Gömmer därför
undan något och visar upp 500 svenska kronor för tullen i Ivangorod. Man
tittar även i bagaget men inte så noggrant som för några år sedan.
Tåget
kör över Narvafloden där man nu ser att det är en uppdämning med
vattenkraftverk. För Julia är detta första gången hon passerar en riksgräns.
De estländska passkontrollörerna i gröna baskrar i Narva
konstaterar att jag inte har giltigt visum. Jag trodde att transitvisum som var
giltigt tre dagar dög för både in- och utresa men det var fel. Jag måste lämna
tåget. Får tillbaka biljetten av konduktören, packar ihop mina grejer,
skriver på en lapp namnet på Tiiu Tatar och ber Julia hälsa henne att jag
kommer senare (om jag inte hinner med tåget). På stationen sitter en vänlig
man och skriver ut visum åt mig. Jag får betala 150 EEK + 1 dollar för att få
ihop rätt avgift. Passkontrollanten och jag väntar medan ett godståg med björkved
passerar och rusar tillbaka till tåget och hinner med. Erfar den speciella samhörigheten
som uppstår i en kupé: Julia och Igor har varit oroade och är uppriktigt
glada när jag kommer tillbaka. Andra ser en främling skynda längs perrongen
och kan bara spekulera.
Angående
valutakurser 1992:
100
estniska kronor kostar ungefär 57 svenska kronor. 1 dollar tror jag motsvarar
drygt 1 000 rubel.
I
Ukraina har man något som kallas kuponger. En rubel = 13 - 15 kuponger.
Igor
och Julia berättar att en månadslön kan vara 200 000 kuponger. Några priser:
Bröd
1 400
Mjölk
12 000
Ost
10 000
Kött
20 000
Skor
500 000 - 1 000 000
Vid
12-tiden är vi i Püssi. På radion hör man nyheter på estniska, Julia lägger
make-up, Jack skaffar te från konduktören, Igor sitter med fötterna i en filt
och jag läser i Proust om bronkiell hyperreaktivitet hos berättaren.
Vid
12.30-tiden uppsöker jag den videobarvagn som finns istället för
restaurangvagn. Vandringen dit känns farlig: Plattformarna mellan två vagnar går
uppåt i en backe och glider fram och tillbaka mot varandra, på sidorna stora
öppningar ned mot rälsen, dörrhandtagen till vagnarna sitter så lågt så
det är svårt att nå från den ena till den andra, några dörrar får man
sparka upp. Lukter från rök och toa. Barvagnen visar sig vara en sal där människor
sitter och tittar på TV-filmer. Köper chokladkakor och Fanta till vår kupé.
Vid
14-tiden städar konduktören toaletterna, lägger använda lakan i säckar. I
Tallinn finns inte Tiiu Tatar. Jag hittar en telefonkiosk, letar efter
telefonnummer och skall till att ringa men upptäcker att det inte finns någon
sladd till hörluren. Då kommer Tiiu Tatar springande. Hon har fått olika
besked om hur mycket tåget varit försenat. Vi tar spårvagnen till färjestationen
och lämnar min ryggsäck, promenerar därefter i gamla staden, träffar hennes
make Hillar, som är konstnär och konstlärare. Dricker kaffe på ett nyöppnat
finskt café nära Nikolai-kyrkan. I en musikaffär frågar jag efter blåsorkesternoter
till Åderlåtarna
men det finns inte.
På
båten skönt att kunna duscha efter två dygn på ryskt tåg.