Några upplevelser på Västbanken
Nils E Eriksson, Halmstad
- Här får ni lämna
bussen. Vägen är borttagen, säger vår palestinske busschaufför.
Vi. dvs. ett sextiotal
deltagare, från ett femtontal länder, i den Human Rights March, som
organiserats av fredskvinnor från Norge, Israel och Palestina, skulle idag, 30
december, egentligen åka från Tulkarem till Nablus. Men vi fick strax före
starten veta att Nablus nu är stängt. Vi beslöt oss därför att istället åka
till Jenin.
Vid checkpointen utanför
Tulkarem begär de maskingevärsbeväpnad soldaterna att vi alla ska visa pass
och visum.
Vi har fått uppgift om att vi
ska kunna köra direkt till Jenin ganska snabbt. Men strax därefter kommer ett
nytt besked: Nej den checkpointen har israelisk militär nu stängt. Så vi får
åka en omväg. Och nu, strax utanför Jenin, tar vägen slut. Militären har igår
brutit upp vägen på en flera hundra meter lång sträcka och gjort en spärr
av schaktmassorna i vardera ändan. Men det är ingen checkpoint, där finns
inga militärer. Man har bara försvårat framkomligheten. Vi lämnar alltså
bussen och släpar våra väskor ute i naturen och upp över grus- och
stenvallar. Och bilar, mest gula taxi, trängs och tutar och försöker uppe i
olivplanteringarna köra förbi den borttagna vägen. Svarta fåglar svävar
ovanför en soptipp bredvid avspärrning. En fårhjord betar lugnt.
Israelerna har förmodligen någon
vacker säkerhetsförklaring till att man avlägsnat ett stycke palestinsk väg,
men mot bakgrund av våra andra erfarenheter på Västbanken tror vi att det
mest rör sig om ren djävulskap -
att försvåra livet för palestinierna.
För
oss utgör detta intermezzo inget stort problem - vi är välklädda, friska,
har lättburen packning och går här i vackert solsken. Denna typ av hinder –
liksom bosättarnas vägar och de hundratals checkpoints som militären satt upp
- drabbar på ett helt annat sätt folket hhär. Gravida kvinnor som i regn och
kyla med värkar är på väg till sin förlossningsklinik har hindrats komma
fram. Bara i Gaza har 37 kvinnor tvingats föda vid vägkanten.
- Israelerna vill göra livet så
svårt som möjligt för oss för att få oss att lämna landet, men det gör vi
inte, säger palestinier vi träffar.
Universitetet som ligger några
kilometer utanför Ramallah har två
år drabbats av israelernas spärrar. Studenter och lärare får inte åka bil
eller buss på den avspärrade vägen. De tvingas traska, ibland barfota, i alla
väder förbi soldater som ibland trakasserar dem. Vi får tillfälle att ställa
frågor till ett antal studerande och lärare:
- Vad är universitetets största problem?..
- Ockupationen. Vi skulle vilja gå med i er marsch. Men det får vi inte. Vi får
inte förflytta oss i vårt eget land. Ockupation innebär en dygnet-runt-terror.
All sorts frihet tas bort. Vi får aldrig chansen att ta reda på hur man skapar
ett öppet demokratiskt samhälle.
- Vad är era framtidsförhoppningar?
- Vi har fått lära oss att inte hoppas föör mycket Vi har förlorat vår mänskliga värdighet. Kamrater
torteras av soldater, inte på grund av order uppifrån utan därför att de
tycker det är roligt.
- Min dröm är att kunna röra
mig, att kunna åka till biblioteket i Jerusalem eller Gaza. Jag hoppas också
att våra studiekamrater som hålls fängslade utan orsak ska friges. Vi har fängslade
kamrater som är allvarligt sjuka och inte kan få kontakta en läkare.
-
Kan ni kommunicera med israeliska
studenter via Internet?.
- Hur ska vi kunna kommunicera med dem soom om ett par år kommer att vara
soldater och kanske kommer att döda våra barn.
Vi frågade studenterna, liksom många andra palestinier, hur de ser på självmordsbombarna.
Vi fick i regel variationer följande svar:
-
Hur tror ni att unga människor som utsätts för alla denna frustration, all
denna förödmjukelse och förnedring, allt detta våld, kan låta bli att ta
till våld själva. Självmordsbombarna upphör när ockupationen upphör.
Utanför Qalqilya, en
palestinsk stad med 45000 invånare, befinner vi oss den 29 december. Vi får,
som på många andra ställen, vänta länge vid checkpointen. Först sedan
Torill kontaktad Norges ambassadör och denne kontaktat israeliska myndigheter
släpps vi in.
Borgmästaren
berättar:
- Detta är en stad avskuren från sin paleestinska omgivning. Muren är inte en
säkerhetsmur. Den motverkar sitt syfte. Andelen extremister, som kan ta till våld,
har ökat på grund av muren. Vi har inte fått de utlovade portarna i muren
utan bara en i öster. Vi kan inte kommunicera med vår omgivning.
Vi
genomför ett demonstrationståg till muren. Sue, en amerikansk judinna, frågar
soldaterna, som snabbt kommer i sina fordon, när vi står vid muren:
-. När ska ni öppna porten
- Aldrig.
- Ni hade ju lovat.
Fler soldater anländer.
- Om ni inte gr er av arresteras ni allihhopa.
Detta alltså vid en fredlig protest genomförd av kvinnor från väst på
palestinskt territorium
Muren,
som Israel kallat Säkerhetsmur, byggs inne på palestinskt område. Den som med
öppna ögon ser kartan över murens dragning kan inte med bästa vilja i världen
tro att detta bara är en skyddsmur. Den utgör även ett argument vid framtida
fredsförhandlingar. Man kommer att kunna ställa omvärlden inför fullbordat
faktum: Israel har annekterat enorma områden av den palestinska Västbanken.
Vi kommer till Tulkarem (en
stad med över 100 000 invånare, som ligger bara 17 km från det Medelhav invånarna
inte kan besöka) sent på kvällen den 29 december. När vi avslutat mötet med
lokalbefolkning i Stadshuset hör vi en kraftig knall. Nada, som Agneta och jag
ska få bo hos, ringer då hem för att uppmana sonen att inte komma och hämta
oss med hänsyn till skjutandet. Han har emellertid redan åkt. Vi frågar varför
gatorna är helt tomma på kvällen.
- Här skjuts ofta, militären
kommer körande genom våra gator rätt som det är, säger Nada. Man vågar
inte vara ute. Ingen bio har funnits på 3 år.
- Kan utlänningar hjälpa till
här?
- Utlänningar som arbetar här
sätts ibland i fängelse och utvisas sedan, säger Nada
- Du säger att du inte kan åka
till andra städer. Kan man inte åka någon stans?
-
Det är principiellt möjligt att åka till Jordanien men omöjligt i praktiken.
Min make får inte, eftersom han har suttit i fängelse för arbete i
Demokratiska fronten. Han satt först mellan 1983 och 1988 och sedan under
intifadan åter 6 månader och sedan samma 6 månader igen i ett par omgångar.
Fick inte ta emot besök, hade inga klädbyten, tvättade kläderna medan de
satt på kroppen, hade inga tidningar eller böcker i början. Fängelserna består
av tält i Negevöknen hett på sommar, kallt på vintern.
- Vi var 10000 som satt i fängelse i Negeev. Småningom fick vi tillgång till böcker.
Vi smugglade ut brev i plastkapsel via frigivna medfångars tarm, berättar
maken
Bosättningarna
förvärrar problemen
Ordet bosättning för kanske
tanken till sådant som de idoga Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla byggde
i Amerika. Men de israeliska bosättningarna är inga småbruk. Från Israel åker
vi till bosättningen Ariel, en stad med mer än 30000 invånare och som
expanderar österut – för att skära av palestinskt territorium, säger
palestinierna. Vi kör på en enorm motorväg dragen långt in på den
palestinska Västbanken. Motorvägen upplyst av gatlyktor. En bred zon kring
motorvägen skär ut ett stort stycke palestinsk mark. Inga palestinier får åka
på bosättarnas vägar – eller passera tvärs över dem.
Vägar som denna, liksom muren
som håller på att byggas, hindrar bl.a. palestinska bönder att komma till
sina ägor. Israelerna har börjat använda en gammal turkisk lag som säger att
om jorden varit obrukad i 3 år får staten ta över den. Fredsgrupper försöker
odla upp sådan mark, för att inte Israel ska konfiskera den.
På
nyårsafton är vi på väg till en by som ligger vid ”Apartheidmuren”. Nära
muren stoppas vi av en militärpostering med flera fordon varav en stridsvagn. I
ett dike vid sidan av vägen ligger tre soldater på post. Det visar sig att vi
inte får åka till denna by. Det inga säkra regler. Ett av problemen för
palestinierna är godtyckligheten, det som går en dag går inte nästa. Militären
är dock vänlig nog att låta bussarna vända i vägkorsningen.
Vi åker nu en lång omväg till en annan gränspassage i förhoppning att bli
insläppta. Enl. kartan är det ungefär 10 km resa som vi nu använt mellan 2
och 3 timmar till. Vår lokale bussledare berättar att hans fru nu inte kan besöka
sina föräldrar på andra sidan muren. Han har varit här med
internationella och israeliska demonstranter tidigare och utsatts för tårgas
som gett skador som fortfarande syns. Till och med israeler som demonstrerat har
blivit beskjutna.
Våra bussar kör ut på en åker
för att kunna komma vidare på en väg som inte är spärrad.
Vi kommer fram till byn Zbouba (c:a 2000 invånare) nära muren. Vi vandrar
genom bygatan och ned över åkrarna till muren. Många från byn följer med
– men några barn hindras av sina föräldrar. Stängslet, som går tvärs över
palestinska åkrar, består här av först taggtrådsrullar, därefter en
vallgrav, sedan en betongmur och slutligen ett högt nätstaket (med sensorer).
På andra sidan finns militärens asfalterade väg längs muren (enl. folkhumorn
”Wall street”). Och där fortsätter byns åkrar som israelerna spärrat av.
Militärens kommunikationer fungerar: inom några minuter kommer fyra militärfordon
och ställer sig med vapen riktade mot oss. En del byinvånare som vet att
israelisk militär inte varnar innan de skjuter häller sig på lite avstånd.
Kommunfullmäktiges ordförande håller ett litet tal och vi ställer oss en
stund längs stängslet och håller varandras händer. När vi sedan redan börjat
gå tillbaka kommer två stridsvagnsliknande militärfordon (humbbees uppger en
amerikanska) rullande över bybornas åkrar på vår (den palestinska) sida av
stängslet. De stannar ungefär 70 meter från oss. Ett tiotal soldater hoppar
ur och siktar på oss med sina vapen och följer oss allteftersom vi retirerar.
En helikopter brummar i luften.
Nyårsaftonen
avslutas i Jenin med en ljusvaka vid lämningarna efter två hus som förstörts
av israelisk militär. Familjen som bott i husen berättar:
- Militären kom på natten och
tvingade ut oss i kylan i bara nattdräkter. Vi fick inte ta med oss någonting.
De sprängde även en broders laboratorium så han förlorade sitt levebröd.
Medan vår ljusvaka pågår påpekar
en man från Jenni att tre F16-plan passerar ovanför oss -
med mördande missiler mot mänskliga mål. En nyårshälsning från
Israel till palestinierna.
I alla palestinska städer vi
besöker (Jerusalem, Betlehem, Hebron, Ramallah, Qalqilya, Tulkarem, Jenin)
liksom i Nazareth (som ligger i Israel men har en övervägande palestinska
befolkning) möter vi människor som vill berätta om den terror de dagligen utsätts
för.
Vi
har av alla vittnesbörden och av vad vi själva sett fått en bild av en
ockupationsmakt som sätter kvinnor och barn i fängelse utan rättegång,
torterar fångar, stjäl mark och vattentillgångar, stänger av städer och
byar, hindrar människor att komma till sina arbeten, sjuka att komma till
sjukhus, gravida från att komma till förlossningskliniker, hindrar studenter
och lärare att komma till skolor och universitet, hindrar människor att besöka
sjuka och döende anhöriga. Man hindrar bönder från att sköta sina åkrar, förstör
planteringar, river upp vägar.. Man spränger hus och hem, utsätter människorna
för dagliga förödmjukelser, använder kollektiva bestraffningar, sådana som
nazisterna använde i ockuperade länder. Man använder våld mot fredliga
demonstranter, man dödar män, kvinnor och barn med gevär, kulsprutor, kanoner
och missiler. Ockupationspolitiken hindrar all ekonomisk utveckling i de de
palestinska områdena, den åstadkommer fattigdom och arbetslöshet.
Den
ständiga terror som pågår är – till skillnad från självmordsbombningarna
- ingen nyhet och ger därför inga rubrikeer i våra tidningar. Den är till
stor del okänd för allmänheten i väst.
Gila, en kraftfull israelisk
fredskvinna berättar för oss i Jaffa:
- Den gröna linjen är gränserna
vid vapenstilleståndet 1948, dvs. 1967 års gränser. Freden handlar framför
allt om tre problem
1. vad göra med de ockuperade territorierna
2 vad göra med Jerusalem
3 hur göra med de palestinska
flyktingarna ursprungligen 800000,
nu troligen 4 miljoner, ingen vet exakt
Fredsrörelsens lösning är
pragmatisk - inte en i grunden rättvis lösning där allt stulet land skulle återlämnas.
Västbanken och Gaza måste lämnas
tillbaka och bosättare få ersättning för att flytta till Israel. Vissa stora
bosättningar nära Israel bör få vara kvar men palestinierna kompenseras
genom motsvarande gränsförflyttning andra ställen.
Jerusalem bör bli en öppen stad för alla med delad administration
När det gäller flyktingfrågan måste israeler acceptera själva principen om
flyktingars rätt att återvända och sedan får man förhandla om hur många
som kan tas emot. De som inte får återvända ska kompenseras ekonomiskt.