Slut på krediten

Nils Eriksson

    – Pappa, nu är fru Lundkvist här och vill handla igen. Vad ska jag göra? säjer Torsten till Johan
    Johan Bryntesson står på husets baksida, utanför Stora magasinet, och öppnar en sirapstunna. Tunnorna ligger på ställningar vid slänten upp mot Nygård. De blåvioletta syrenerna som utgör tomtgräns mellan Bryntessons och Nygård doftar starkt. Johan har borrat ett hål nedtill i tunnan och satt en kran i hålet och ska just borra ett hål upptill, för luftinsläpp, så att sirapen ska kunna rinna ut. Annars blir det ju vakuum i tunnan. På magasinsbryggan har sonen Ingvar dragit fram en säck chilesalpeter. En bonde från Ärtemark har spänt sin märr för flakvagnen för att köra hem med gödningen. Hos Bryntessons finns det ett stall där bönderna kan ha sina hästar medan de utför sysslor i köpingen.
    – Be Olga Lundkvist komma hit ut så ska jag tala med henne, säjer Johan.
Johan Bryntesson är affärsman sedan nästan fyrtio år tillbaka. När han kom tillbaka till Bengtsfors efter åren som gruvarbetare i Amerika hade han sparat ihop ett litet kapital. Han gifte sig med Hilma från Tegane och för pengarna köpte han det gamla posthuset i Bengtsfors. Där startade han en affär. Såväl köpingens invånare som bönder från byarna runtomkring kommer och handlar. Hos Bryntesson finns alla slags matvaror, där finns också utsäde, gödning, tyger och mycket annat. Affärerna har gått bra och han har kunnat bygga till huset allteftersom han och Hilma fått flera barn. Nu har de ett trevåningshus och tio ungar. Sonen Tage och dottern Signe är redan gifta och Johan har blivit både morfar och farfar.
    – Torsten, ta med hennes kontrabok också, ropar Johan när Torsten går in genom dörren till Lilla magasinet.
Familjen Lundkvist har för ett tag sedan fått besked att de inte längre får handla på kredit så länge de gamla skulderna inte ä betalda. Johan är ingen grym affärsman, men man kan ju inte bedriva handel om man inte får betalt för det man säljer. Tiderna är oroliga. Det är bara tre år sedan Kreuger sköt sig och många företag fick gå i konkurs; inte bara Kreugerkoncernens. Och Ekman, de Frisinnades ledare, fick lämna statsministerposten. De Frisinnade är Johans parti..
    – God dag fru Lundkvist, säjer Johan och sträcker fram handen när Torsten kommer ut med Olga Lundkvist. Hon har den grå vinterkappan på sig, trots att det börjar bli sommar. Och förstås den svarta sjaletten.
    – God dag Bryntesson, säjer fru Lundkvist och tar i hand.
    – Fru Lundkvist vet ju att vi inte kan sälja mer förrän vi får betalt för det gamla. Titta här, säjer Johan.
Han bläddrar i kontraboken. De flesta av Bryntessons fasta kunder handlar på bok. För varje kund finns en kontrabok där man skriver in när de handlar Böckerna förvaras i översta lådan längst till vänster i disken. Vid månadens slut räknar Tage, som är händig med kontorsgöromål, ut vad varje kund är skyldig..
    – Se här. Mars ingen betalning, april ingen betalning, maj ingen betalning. Jag sa ju redan i april att det inte kunde få fortsätta så här, men till slut så lät jag Lundkvists handla även i maj. Men nu går det inte längre.
    – Går det inte att få köpa lite mjöl och smör åtminstone?    
    – Nej, nu måste vi få betalt innan det kan bli några fler inköp.
    – Men vad ska jag ta mig till? Oskar har ju fått lungsoten och kan inte arbeta på Sulfiten. Och ungarna är hungriga. Och Algot, våran äldste pojk, ska ju gå fram för prästen nästa vecka och han har ingen kostym. Och jag får inte längre handla kött på bok hos Bröderna Petterson.
    – Jag förstår att det är svårt, säjer Johan. Men som jag sagt, det går inte längre. Jag kan inte sälja utan att få betalt.
Johan vet att Lundkvist har det knappt. Sex barn och lungsjuk pappa  Men även för affärsmän är det bekymmersamma tider. Och lite mat har de väl tillgång till genom att de odlar en bit trädgårdsland och så har de ju några höns..
Han tittar tankfullt efter Olga Johansson när hon lomar iväg längs syrenhäcken. Johan tänker på sina egna två som fick lungsot i vintras. Ragnar dog i februari. Margit ligger fortfarande på sanatoriet i Dals Rostock och hennes tillstånd är kritiskt.
***
När affären stängt klockan sex skurar Carlåke och Maggie, de yngsta i syskonskaran, golven i affären, Torsten bär ned smör och ost och till källaren, Ingvar ordnar i specerihyllorna, Ruth ordnar bland tyger och Tage räknar kassan. Sedan samlas familjen i köket i lägenheten en trappa upp för kvällsvard. Man äter filbunke som man strött krossat hårt bröd i.
Johan kliar sig i flera gånger i nacken, han suckar, han vrider sig på stolen och han är ovanligt fåordig.
    – Är det något som trycker dig? undrar Hilma.   
    – Olga Lundkvist var här och ville handla igen, och jag har ju sagt att det är slut med krediten, så hon fick gå tomhänt. Jag kan inte få det ur skallen. Dom har det ju eländigt hos Lundkvists. Men vad skulle jag göra.
    – Nä, vad ska man göra. Du gör väl så som du känner är rätt, säjer Hilma.
    – Ja, vad skulle jag göra? Vi kan ju inte lämna ut varor gratis.
Johan är inte bara en framgångsrik affärsman. Han är också en vänsäll, känslig och from medlem i Missionsförsamlingen. Han sjunger bas i kören och spelar gitarr i strängmusiken.
När familjen ätit färdigt går Johan nedför trappan till affären.
    – Det här går inte, mumlar han.
I källaren skär han upp en bit ost och lägger i smörpapper; gör samma sak med en bra stor klump smör, går upp i affären och fyller en brun tvåkilos påse med vetemjöl och en mindre påse med torkade gula ärtor. Han tvekar en stund vid kaffesäcken.
    – Dom kan väl behöva lite extra ändå. Lungsot och elände, muttrar han.
Med skopan fyller han en påse och går till kaffekvarnen och mal bönorna på kokmalet. Sedan hämtar han fyra islandssillar från silltunnan i skjulet bredvid sirapsfaten.
Innan Johan kör iväg i sin Nash med varorna till Lundkvists i Muggedalen går han in och pratar med Petterson på Nygård. Pettersson, som säljer kläder och textil, är också medlem i Missionsförsamlingen.
***
När Johan och Hilma på kvällen ligger i sina sängar, säjer Hilma:
    – Gott att du fick frid i själen, Johan.
Och i sin aftonbön lägger Johan till.
    – Och tack gode Gud för att Lundkvists pojk kan konfirmeras i en riktig kostym.

Home