Rör på benen

– Rör på benen! säjer doktor Sarne med sin  barska röst,

Det är sommaren 1958 då fotbolls-VM spelas i vårt land och Brasilien i final slår Sverige med 5-2.

Jag vikarierar som narkossköterska på lasarettet i Vänersborg och doktor Sarne, narkosläkaren från Estland har lagt en ryggbedövning. Nu ska han kontrollera om bedövningen tagit på rätt sätt. Det är därför han uppmanar patienten att röra på benen.

När vi läst medicin i två år och blivit medicine kandidater kan vi en hel del om anatomi, medicinsk kemi och fysiologi men inget om sjukdomar eller sjukvård. Vi har ännu aldrig sett en patient eller ett sjukhus.

Det är emellertid ont om sjuksköterskor; i Sverige finns omkring 19 500 sjuksköterskor, vilket motsvarar mindre än tre sjuksköterskor per tusen invånare. I början på 2000-talet finns det mer än 90 000 sjuksköterskor, motsvarande tio sjuksköterskor per tusen invånare.

 Sköterskebristen gör att i semestertider är en kandidat som åtminstone kan mäta blodtrycket bättre än inget alls. En kandidat, ungefär lika okunnig som jag, som heter PC Jersild, vikarierar samtidigt med mig på lasarettet i Vänersborg som laboratoriesköterska.

Dagen innan jag börjar vikariatet är det nyval till riksdagen; vi har fortfarande två kamrar så det gäller val till Andra kammaren. För första gången sviker jag Folkpartiet. Läsningen av Sydsvenskans reaktionära ledare, som bland annat försvarat Frankrikes massakrer i Algeriet med att ”Frankrike ändå är en kulturnation” har gjort att jag glidit åt vänster. Röstar därför på socialdemokraterna. För övrigt har mina kladdpapper, folkpartivalsedlar med Waldemar Svensson, nu tagit slut.

I fysiologin har jag läst om narkosdjup och vet att steget mellan lagom narkos och djup narkos som leder till döden inte är värst stort. Några säkra tecken på att narkosdjupet är lagom finns inte men man kan i viss mån dra slutsats om djupet genom att titta på pupillerna. På nätterna vaknar jag kallsvettig efter mardrömmar där jag blivit satt att sköta eternarkos själv.

Dessbättre inser den ordinarie personalen i verkligheten att jag nästan bara duger till att sitta bakom lakanet vid patientens huvudända och mäta blodtrycket. Det är det jag just nu gör hos patienten som Sarne bedövat.

– Rör på benen! upprepar narkosläkaren.

Patienten gör fortfarande inga försök att röra på benen.

Operationssköterskan, syster Gudrim, har tvättat buken och står färdig att lämna en skalpell till operatören, doktor Hansson. Det klirrar av instrument från magsårsoperationen i rummet bredvid, jag hör en peang med en smäll åka i golvet. Hansson hostar bakom munskyddet.

– Kan jag börja? undrar han irriterat.

– Rör på benen! uppmanar Sarne åter, nu med högre röst.

Fortfarande reagerar inte patienten.

– Rör på benen! skriker Sarne, nu med hög röst.

Då patienten, en äldre man från Dalsland med ljumskbråck, ändå inte försöker röra på benen, böjer jag mig fram och säjer i hans öra:

– Doktorn vill att herr Karlsson ska röra på benen.

– Jaså är det mig han talar till, säjer Karlsson, jag trodde det var till syster.