– Va? utropar flickan misstroget och stirrar in i luren
Det är maj 1963. Martin Luther King har hållit sitt berömda tal i Lincoln Memorial: I have a dream. Riksdagen har i år beslutat om
högertrafik och om fyra veckors semester, president Kennedy besöker Berlin och säjer Ich bin ein Berliner.
Och jag gör assistenttjänstgöring på kirurgiska kliniken i Mölndal.
Nu är jag på akutmottagningen. En patient som kommit in ska opereras och det har
beställts blod från laboratoriet. Innan man kan ge blod måste man testa att givarens
och mottagarens blod passar ihop. Det kallas att man korstestar. När personalen på
laboratoriet lagt upp blandningen av givarens blodkroppar och mottagarens serum i
mikroskopet tillkallas jourhavande kirurg för att kontrollera i mikroskopet att det
fungerar. Han utför det som kallas korstestning.
Nu ringer det på kirurgmottagningens telefon. En flicka som arbetar som
sjukvårdsbiträde men inte har någon sjukvårdsutbildning svarar i telefonen. Hon
stirrar i luren, som om hon ser ett spöke där.
– Va? upprepar hon
Hon lyssnar åter i luren. Hennes ögon blir mycket stora.
– Va? frågar hon en tredje gång. Hon låter inte bara tvivlande, hon låter
förtvivlad.
Så vänder hon sig med desperation i ansiktet till mottagningssköterskan och stammar
fram:
– Dom ringer från laboratoriet och säjer att det är klart för korsfästning!