Från Halmstad med tåget
till Stockholm. Därifrån färjan till Helsingfors. Vi är fem deltagare från
Halmstad. Vid middagen på färjan, som mera liknar ett jättehotell eller
varuhus än en båt, lär vi känna ytterligare ett par svenska deltagare.
Leningradexpressen
Tåget vi åker med från Helsingsfors (http://www.vr.fi/heo/svenska/ita/itadoku.htm) på eftermiddagen till Leningrad heter Repin, efter den store konstnären Ilja Repin, som under senare delen av sitt liv bodde på Karelska näset (på Penaterna i nuvarande Repino). Det avgår några minuter efter det att tåget Tolstoj anländer till Helsingfors från Leningrad. Varje vagn har en egen konduktör. Vår unge hjälpsamme vagnskonduktör hjälper oss att lägga upp väskorna på hyllorna och hjälper oss även ta ned väskorna i Leningrad (han har fått dricks på tåget). Tyvärr är hans hjälpsamhet inte typisk för den ryska servicen. Han serverar te och kex i kupen och säger att det inte kostar något (på hemvägen däremot kostar teet).
Restaurangvagnen är överreklamerad. Visserligen vid starten trevligt
dukade bord men av allt det som står tryckt på matsedeln finns endast en del i
verkligheten. Av drycker finns endast Pepsi Cola. För svenska förhållanden är
maten billig - fläskkotletten kostar 25 kronor.
Vid finska gränsstationen Vainikalla blir det ett ungefär halvtimmes
uppehåll i samband med finsk passkontroll och i Viborg ett ungefär lika långt
för sovjetisk tull och pass. Kontrollen går mycket smidigt (jämfört med hur
det var tidigare). Såvitt jag kan se kontrolleras inget bagage. Vid min första
sovjetresa för 5 år sedan gick man noggrant igenom samtliga väskor. Som en
rest från gamla kontrollrutiner tittar dock en ung värnpliktig såväl under sätena
som på högsta bagagehyllan efter eventuella passlösa passagerare. I Viborg
hinner några handla på valutaaffären Beriozka och några växlar till sig
rubel på växelkontoret som finns på stationen.
Till Leningrad och Djuny
På Finska järnvägsstationen i Leningrad står ett gammalt ånglok i en
monter. Det är det lok på vilket Lenin anlände till staden den 16 april 1917.
I parken utanför står den välkända statyn där Lenin uppkliven på en
pansarvagn talar till Petersburgs arbetare vid ankomsten till staden. Vi anländer
dit lördag kväll. Vår vän musikern Sergej har kommit med Intouristbussen som
möter oss och vi åker till Djuny. På vägen berättar han att det bara blir
den svenska gruppen plus en holländare på kursen. Bestörtningen är stor. Det
brukar ju annars vara 70-80 deltagare och uppåt 10 klasser. Hur ska det bli med
klassindelningen - i vår 8-mannagrupp finns ju allt från nybörjare till
mycket avancerade.
Sergej visar var vallen över Finska viken, som nu är färdigbyggd,
finns. Den ligger mycket längre västerut i havet än jag hade tänkt mig och förbinder
befästningsön Kronstadt
med fastlandet i norr och söder.. Den har ju diskuterats mycket. Den byggdes för
att man skulle kunna förhindra de täta svåra översvämningarna i Leningrad.
Men istället verkar det uppstå mycket allvarliga miljöproblem i vattnet.
Leningradborna uppges hata vallen. Pest eller kolera?
Testning och skolgång.
På söndag f m gör vi under Margeritas ledning en rundvandring på
Djuny och bekantar oss med de olika husen. Sedan blir det testning för att se
hur undervisningen ska läggas upp. Det blir bara en lärare, den mycket framstående
32 årige pedagogen Vasilij som bor i Pusjkin. Han ber oss att först skriva en
liten berättelse på ryska om vad som helst. Sedan träffas vi i det rum som
kursen disponerar i ett av pensionatets 5 hus och han gör en liten intervju med
var och en av oss på ryska. Därefter avgör han vilka som ska vara i den mer
avancerade klassen och vilka som ska vara i den mindre avancerade. Han vill först
placera mig i fel klass - jag skall självklart tillsammans med Olle, Anita och
Birgit vara i den sämsta klassen. I den högre klassen Christina (som småningom
mer går på egen hand i Leningrad eftersom hon kan för mycket för att ha
utbyte av klassundervisningen), Elisabeth, Gunilla och Agneta. Andra dagen
tillkommer 19-åriga Paulina från Holland i andra klassen.
Vi åker som förr om åren med buss till Sestroretsk (http://sestroretsk-1.narod.ru/main.HTM) för undervisning efter frukost. Vasilij är mycket duktig och lyckas sköta
2 klasser samtidigt under de 4 lektionstimmarna. I år har vi nya läroböcker
med bra faktarutor om grammatik och till skillnad från tidigare år får vi ta
med böckerna hem efter kursen som gåva (sedan vi bett om det).
Vi tar med oss
varmvattentermos vid frukosten på morgnarna och gör pulverkaffe på rasten i
skolan. Våra 9 engångsmuggar håller i två veckor. I det här landet har man
inte råd att misshushålla med papper och plast som hos oss.
Ibland hinner man handla något i Sestroretsk på rasten. Agneta köper
en bl.a. en barnkappa till Julia och jag en ryggsäck att lägga alla kartor,
bildverk och grammofonskivor i.
Morgongymnastiken
Enligt schemat som gäller hela pensionatet (c:a 500 gäster skulle jag
tro, mest ryssar) står det att kl 8.00 är det gymnastik. Agneta och jag går
till rummet utanför biolokalen. Där ska enl uppgift gymnastiken äga rum.
Ingen där. Ett gammalt piano står i ett hörn. Alla svarta tangenter är
borta. Inget ljud går att frambringa. Vet inte varför det står där. Efter 10
minuter dyker det upp en grabb som tar ledningen - vi gymnastiserar på stranden
till musik av endast vågorna. Följande dag är även Gunilla och Paulina med -
men "ledaren" kommer inte. Däremot en kvinnlig rysk ingenjör som nu
tar initiativet. Följande dag kommer inte hon, däremot en kvinna som heter
Rita och är programmerare i Leningrad. Hon tar nu ledningen. Det är mycket av
gamle Lings rörelser tror jag - som inte används i Sverige idag. Agneta föreslår
några rörelser och de följande dagarna blir det så att Rita leder ett första
pass och Agneta en fortsättning med lite"modernare" rörelser. Varje
dag på stranden. På avstånd ser vi en man som härmar våra rörelser. Han är
kanske för blyg för att komma till oss. Följande morgon när han står närmare
oss inbjuder vi honom att vara med och han tackar för detta.
Rita är mycket glad för kontakten med oss. Det flesta ryssar vi kommer
i kontakt med är rörande glada över kontakt. De flesta för blyga för att
spontant ta kontakten själva. Samtidigt är vi medvetna om att en kontakt som
kan leda till en inbjudan till besök i väst är enormt eftertraktat hos många
ryssar. För att resa privat utomlands fordras nämligen en inbjudan.
Stad med levande historia.
På ingen annan plats upplever jag så intensivt platsens historia som i Leningrad - tidigare St Petersburg. Det är en av de få städer där man exakt kan ange datum för stadens tillblivelse (16 maj 1703) och t o m har det första huset bevarat. Peter den Store - grundaren - och Lenin - revolutionären -, som båda har gett namn åt staden är två av hörnpelarna i stadens historia. En tredje är Blockaden. Dvs de 900 dagarnas belägring. Så gott som alla infödda vuxna leningradbor har förlorat någon eller några anförvanter under belägringens fasor. Vi besöker Piskarevskikyrkogården som minner om livet och döden under åren 1941-44.
Svartväxlare och försäljare.
Ser man vid en kort tids vistelse i Sovjetunionen några förändringar
som hänger samman med Glasnost och Perestrojka? Den förenklade
tullvisitationen är väl den påtagligaste. Förekomsten av diverse privata försäljare
på gatan är väl också en förändring. Vid gamla trälådor utanför Finska
stationen sitter folk och säljer tidningar. Bl.a. stencilerade alster med
sexualupplysning eller pornografi - jag kan inte säkert avgöra. Jag köper en
tidning på måfå. Det visar sig vara en monarkistisk tidning som förespråkar
tsarens återkomst. Den innehåller bl a Stalins horoskop och överlämnas till
Anita som är mycket engagerad i astrologi. Runt parken vid Pusjkinteatern står
konstförsäljarna tätt. Men det mest påtagliga är att svartväxlare och
svartförsäljare uppträder helt öppet - det verkar som om polisen helt
struntar i dem. Och möjligen finns det en gråzon mellan vad som är legalt och
vad som är illegalt.
En dag letar jag vid Nevskij Prospekt efter en bank för att växla till
mig rubel. På den gata där hotell Europejskaja ligger (renoveras f.n. av ett
svenskt företag och ska sedan heta Grand hotel) vet jag att det funnits en sådan
bank. Den bank som jag finner där sysslar dock inte med utländsk valuta. På
gatan utanför pågår svartväxling däremot. Jag frågar en polis var jag kan
växla. Han pekar åt höger på Nevkij prospekt och säger "Hus nummer
29". Småningom hittar jag detta hus. Där finns inget växlingskontor.
Medan jag alltså letar efter ett ställe att få växla antastas jag hela tiden
av unga pojkar som vill växla till ännu bättre kurs. Det hela slutar med att
jag tar tunnelbanan till finska stationen och går till hotel Leningrads växelkontor.
Redan den officiella turistkursen är oerhört förmånlig för utlänningen.
Man får ungefär 100 rubel för 100 kronor. En grammofonskiva kostar från 1.50
till 3:- Böcker kan kosta några kopek bara. Jag köper t ex en lärobok i
allergologi för 55 kopek - alltså ungefär 55 öre.
Ett annat exempel på förändring är att taxichaufförerna inte kör
efter taxameter utan (olagligt) föreslår ett pris i dollar. Om man vet vad
resan bör kosta kan man pruta sig fram till lämpligt pris. En dag behövde jag
hinna till bussen vid Petrogradskaja och frågade en taxi vid hotell Leningrad.
Han ville ha 10 dollar. Jag gick vidare. En annan taxi erbjöd sina tjänster.
Jag sa att jag ville betala i rubel. Han föreslog 30 rubel.
- Nej, sa jag.
- Hur mycket? undrade chauffören
- 20 föreslog jag
-.OK sa han.
I verkligheten skulle en sådan taxifärd enl taxa kosta bara ett par
rubel, sade mina ryska vänner.
Ytterligare en förändring är att det blivit mindre varor i affärerna,
även om det kanske för en besökare från väst inte märks så stor skillnad.
Ryssen kan nästan aldrig gå till affären och veta att där finns just det han
önskar köpa. Han passar på att köpa det som råkar finnas. (Jag lär mig småningom
samma sak och passar på att köpa för mina kamrater när jag träffar på något
som jag tror är av intresse). När vi vid avslutningsmiddagen får en rätt med
ost i, frågar Agneta:
- Vilken sorts ost är det?.
Margerita svarade:
- Det är Osten".
Hon menar att man får vara glad att det alls finns vanlig ost att få tag
i.
Utöver svartväxling o dyl. råkar vi inte ut för någon närkontakt
med den kraftigt ökade brottslighet som alla östeuropas länder fått i
samband med demokratiseringen.
En dag hade vi tillfälle besöka ett pionjärläger i närheten av
Sestroretsk. Om vi hade väntat oss något militaristiskt med paraderande och
marscherande ungdomar sjungande kommunistiska kampsånger så blev vi besvikna.
Lägret påminde nog mest om en barnkoloni på 30- eller 40-talet i Sverige. Lägerledaren
påminde om Gustaf Skå Jonsson.
På pionjärlägret fanns barn från Arkangelsk, Leningrad och de delar
av Vitryssland som fick mycket nedfall från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. De
har här tillgång till badstrand, ping-pong, badminton, fotboll, textilhantverk
och bildkonst, de har TV-rum, bibliotek och samlingssal. Det bor 15-20 barn i
varje sovsal. Lärarna bor i primitiva containrar. En 17-årig flicka på lägret
(ledare tror jag) sjöng till gitarr mycket känsligt några folksånger
(inspelat). Ett litet rockband besökte lägret och det blev en stunds dans på
förmiddagen till deras musik.
Med samma buss som vi kom förutom rockbandet en "läkare" som
skulle bota barnen, och dennes assistent. Det visar sig vara en terapeut från
Asien som använder någon form av mass-suggestion för behandling. Efter
musiken och dansen bänkar vi oss i samlingssalen och blir anvisade plats på första
bänken för "ett experiment". Seansen blir obegriplig
för Olle som trodde det var
underhållning och snart somnade när
terapeuten började suggestionen och vaknade när det var som mest våldsamt.
Efter en första suggestion, då terapeuten uppmanade våra armar att bli
tunga tog han fram på scenen tre barn som ville bli botade (troligen av de som
han fann suggererbara?). Han fortsatte sedan nedräkningen till hypnos - räknade
till 50 Uppmanade oss hela tiden att sluta ögonen. Vrålade "Alla måste
blunda" när någon av oss tittade upp. Gick omkring med mikrofon på
scenen som en popartist. En medhjälpare i salen fanns tillhands för att se
till att ingen kom till skada och t ex ramlade av stolen. Efter en stund övergick
terapeutens tal till entoniga ramsor (jag hade min bandspelare på och lyckades
få med en hel del men vågade tyvärr inte vända bandet när det tog slut).
Barn började jämra sig och gråta. De tre barnen på scenen gav intryck av att
ha svår andnöd - jag trodde terapeuten suggererade dem att tro att de höll på
att drunkna men Agneta som förstår ryska bättre tror inte att det var så. De
kastade sig av och an, kippade efter andan, grät. En flicka hade uppenbarligen
hyperventilations-tetani. Detta upphetsade stadium pågick länge - kanske 15-20
minuter. Småningom började terapeuten nedräkning till lugn och hälsa
och när det var slut satt de flesta lugna. Om de var friskare vet jag inte.
Olle som vaknade mitt i den våldsammaste delen av terapin när
mikronfonmannen vrålade entoniga ramsor medan barn runtomkring vred sig och grät
undrade förstås vad han hamnat i. Han ville ha tag på blixt till sin kamera
man jag viskade åt honom att blunda och hålla tyst
Småningom insåg jag att terapeuten inte kunde veta att jag begrep att
han sade att vi alla skulle blunda, så jag iakttog den senare delen av seansen
med klarvakna ögon. Jag var lite bekymrad över hur det hela skulle sluta när
jag såg barnen på scenen i svår vånda.
Terapeuten uppgav avslutningsvis sin adress o sitt telefonnummer i
Leningrad. Alla var välkomna för behandling.
Redan före massbehandlingen hade han behandlat Agnetas knä på
Margeritas enträgna begäran. Hon kunde få mera behandling på hans mottagning
för 15 dollar.
Annat jag skulle vilja skriva om när/om det blir tid:
Literatornaja kafe
Eremitaget och ryska museet
Dima som ska bli tolk och den maniska sångerskan Paulina, docent vid balettakademin, som inbjöd till dans, nattlig bjudning på hotellrummet,, privatkonsert, och som medverkade i Små grodorna vid lägerbålet.
"Dansdocenten" och Dima pratar med Agneta
Skogsvandring med Sergejs familj bland dyner och rester av krigen på Näset.
Novgorod med alla kyrkorna
Döda träd längs vägen.
Vår improviserade "Examensteater" som Margerita och Vasilij
skrattade mycket gott åt.
Allting som är trasigt och inte fungerar. (Varför skulle just
navigationsutrustningen på den gamla ubåten i Karlskrona fungera när inget
annat gör det?)
Ineffektiva gamla rutiner i affärerna - men enstaka "snabbköpskassor".
Uttråkade expediter (man ber om ursäkt om man vill handla).
Enstaka exempel på motsatsen.
Tidningskön på morgonen.
Biljettkön till bion.
Bussresan till Selenogorsk (på finska tiden: Terijoki http://www.terijoki.info/).
Träffar stadens rörmokare. "Nej, någon Edit Södergran bor inte här,
jag känner alla husen".
Västerländska struntsaker värdefulla dyrgripar.
Insikten om slöseriet med allting i vårt land - och de enorma miljö-
och andra problem man brottas med i Sovjet.
Flottans dag i Leningrad. (Bättre fyrverkeri i Halmstad). Fulla
flottister
Insikten att vi har det förfärligt lättsamt i Sverige.
Hemresa som ditresan fast tvärtom – tåg till Helsingfors, båt t Stockholm, tåg t Halmstad