Artikel i Motpol nr 2-3/1986
`Halmstadsgruppen"
är en grupp läkare som under många år verkat för en annorlunda facklig
linje i läkarförbundet där "solidaritet" inte fr a innebär kamp för
högre löner tillsammans med välbeställda kollegor. I denna artikel förklarar
Nils E Eriksson, en av Halmstadsläkarna, bakgrunden till gruppens arbete och
uppmanar fler att delta. i dess opinionsbildning
Enligt uppgift dör dagligen 40 000 barn till följd av svält och sjukdomar som skulle kunna förebyggas eller botas. Många förnekar att dessa dödsfall har något samband med vår fackliga politik. Jag skall i denna artikel förklara varför jag anser att detta och andra u-landsproblem har samband med läkarförbundets krav på "en krona mer i timmen".
Fattigdomen som gör att barn i Asien, Afrika och Latinamerika dör i onödan är en liten detalj i en helhetsbild av förfärande orättvisor. Orättvisor som bara ökar. En värld där en minoritet lever i extrem lyx och en majoritet i ofattbart elände. Cynikern nöjer sig med att konstatera att världen är som den är. Och gläds möjligen över att ha dragit en vinstlott i livets stora lotteri - blivit född i den rika världen. Vi andra frågar oss hur man skall kunna åstadkomma en ändring.
Snedfördelningen av rikedomarna i världen är delvis en produkt av västvärldens kolonialpolitik. Med vapenmakt tvingades människorna i övriga världsdelar acceptera våra villkor för internationell handel. Villkor som innebar en utsugning av den s k Tredje världen. Kolonierna förvägrades en utveckling som kunde leda till välstånd. Vi tvingade dem att bli u-länder.
Men nu när kolonierna blivit självständiga har de väl samma frihet som vi att utveckla sin ekonomi och åstadkomma välfärd för sina medborgare? Ja, så kunde man inbilla sig för bara några decennier sedan. Då levde de flesta västerlänningar i en idyllisk värld. I i-länderna steg levnadsstandarden explosionsartat och det var bara en tidsfråga innan problemen i andra världsdelar skulle lösas. Jorden hade ju oändliga resurser. u-länderna behövde bara genomgå samma utveckling som i-länderna hade genomgått. Och slippa ifrån det internationella kapitalets förtryck. Få begrep att det av rent fysiska skäl var omöjligt för u-länderna att använda i-ländernas recept.
Man glömde att Europa hade löst sina problem på de andra kontinenternas bekostnad. Vi hade exporterat våra befolkningsproblem - det hade stått en "tom" kontinent redo att ta emot våra utvandrare. (De indianer som stod i vägen blev utrotade). Vi hade plundrat u-länderna för att bygga upp vårt välstånd. Den ekonomiska världsordning vi hade påtvingat dem fortsatte att automatiskt verka till vår förmån och till deras nackdel. Och vår livsform fortsatte att bygga på en exponentiellt ökande förbrukning av jordens icke-förnyelsebara resurser. Några engagerade forskare påpekade visserligen på 60-talet att resurserna är begränsade. Men få insåg vad en exponentiell förbrukningskurva innebär.
I-världen hade sedan många år haft en ekonomi som ökat med ett visst antal procent varje år. Det innebär att på ett visst antal år sker en---fördubbling. Eftersom tillväxten byggt på förbrukning av icke förnyelsebara naturresurser har utvecklingen också inneburit att jorden plundrats enligt en exponentiell förbrukningskurva. När man förbrukar resurser på ett sådant sätt kan tillgångar som länge tett sig oändliga plötsligt vara nästan slut.
Ett exempel som illustrerar denna form av tillväxt: Vi har en stor damm där det växer några näckrosor. Näckrosorna börjar av någon anledning sprida sig så man får en fördubbling av näckrosbladens yta varje dag. Det tar 30 dagar innan de täcker hela dammen så att ljuset utestängs från undervattensvärlden och livet därnere hotas. Den första, andra, tredje dagen märker man inte något dramatiskt. Inte heller den tionde, femtonde eller tjugonde. Inte ens den tjugonionde dagen ser det hotande ut: halva dammen är ju fortfarande fri från näckrosor. Trots att katastrofen kommer att vara ett faktum följande dag.
Först i samband med den s k oljekrisen i mitten på 70-talet blev en större allmänhet informerad om att tillgångar som man trott var oändliga kunde ta slut. Att oändlig tillväxt är omöjlig på en planet med ändliga resurser. Denna revolutionerande upptäckt blev dock för de flesta bara en abstrakt kunskap. Man vägrade att dra de riktiga slutsatserna. Vägrade inse att en ständigt ökande materiell standard är omöjlig, och att fortsatt konsumtionsökning i de rika länderna inte är förenlig med krav på rimliga levnadsförhållanden för dem som nu lever i fattigdom. Ivrigt påhejade av varureklam och massmedia arbetade såväl fackförbund som politiska partier aningslöst vidare med målsättningen oförändrad: vi måste höja vår materiella standard.
Det finns nästan inga i vårt land som offentligt säger att de vill att svält, misär och orättvisor skall fortsätta. Tvärtom, de flesta säger att sådant måste utrotas. Alla skall få det bra. Men de flesta tycks mena att rättvisan inte får drabba de privilegierade! "Ingen skall behöva få det sämre för att andra skall få det bättre" har varit ett argument mot utjämning, använt bl a av Läkarförbundet. Den som uttalade sådana formler för 20-30 år sedan var kanske i god tro. Men när bildade människor använder sådana argument 1986 måste det rimligen ske mot bättre vetande. Det går inte att trolla. (Man erinrar sig Henrik Tikkanens fundering: "Kapitalismens bärande idé är att alla skall kunna tillhöra det privilegierade fåtalet---).
Det finns gott om människor med borgerlig livsuppfattning för vilka begrepp som solidaritet aldrig har varit något honnörsord. Att de motsätter sig verklig rättvisa är inte underligt. Men även många socialister tar avstånd från en solidaritet som innebär att löntagare i de rika länderna behöver avstå. De lever kvar i ett tänkande där endast motsättningen mellan arbete och kapital räknas. Självfallet är kampen mot de stora kapitalägarnas makt och orättfärdiga vinster lika viktig idag som någonsin förr. Inte minst i u-länder. Och det fordras ingrepp från statens sida för att minskade lönekrav från löntagare i i-ländernas privata sektor skall leda till internationell rättvisa istället för högre företagsvinster. Men det är självbedrägeri att tro att ökade reallöner (dvs ökad privat konsumtion) i Sverige och övriga i-världen är förenligt med en rättvis ekonomisk världsordning.
För att möjliggöra en rimligare fördelning av resurserna betyder det naturligtvis mest att de stora löntagargrupperna i i-länderna minskar sina krav. Men det år orimligt att kräva att svenskar med lägre inkomster skall avstå medan höglönegrupper fortsätter att ta för sig. De mest privilegierade måste självfallet i första hand minska sina anspråk.
För 10 år sedan, 1976, när det i vårt land ansågs självklart att alla svenskar skulle ha ständiga reallönestegringar pläderade ett antal SACO-medlemmar och läkare från Halmstad i SACO- tidningen och Läkartidningen för sänkta löner för höglönegrupperna. Vi hävdade att människorna i den rika världen måste minska sin konsumtion för att möjliggöra en standardisering i u-länderna - och att vi som hade de högsta lönerna måste börja.
Vi fick som svar på aktionen dels några brev med instämmanden från kolleger runtom i landet, dels en del negativa kommentarer i vår fackliga press. Läkartidningen menade att en facklig organisation som går ut med krav på lönesänkningar skulle tappa flertalet av sina medlemmar och därmed förlora möjligheterna att fortsätta sitt arbete. Debattörer i SACO- tidningen menade att Sverige i själva verket inte har för stora utan tvärtom för små löneskillnader. Vidare påstods att u-ländernas befolkningsexplosion är ett större problem än vår standard och att facket var fel forum för denna debatt, och att minskade lönekrav från vår sida bara skulle leda till att andra svenskar hugger för sig. Någon föreslog att vi skulle lösa problemet genom att själva skänka bort pengar om vi ansåg oss leva i överflöd.
Dessa invändningar utgjorde uppenbarligen svepskäl. Många vill tro att man kan vara solidarisk utan att behöva avstå något.
Självfallet insåg vi att man inte löser världsproblemen med den enda åtgärden att sänka högavlönades reallöner. Det finns ingen automatisk överföring mellan läkarlönekontot och u- hjälpskontot. Men en av flera nödvändiga förutsättningar för att åstadkomma rimliga levnadsförhållanden i u- länder är att privilegierade grupper (i såväl i-länder som u-länder) accepterar en rättvisare fördelning av resurserna. På vår jord med ändliga naturtillgångar måste detta innebära en sänkning av den materiella standarden för dem som konsumerar mest. Och en blygsam början måste rimligen komma från höglönegrupper
Befolkningsfrågan är naturligtvis viktig. Den löses inte. genom att man' bara distribuerar preventivmedel. Historiskt sett har det fordrats en förbittring av fattiga människors standard innan det kommit en minskad befolkningstillväxt. Även för befolkningsfrågans åkull fordras en resursöverföring från i-länder. Men dessutom år det så att i-landsmänniskan tar mycket mer än u-landsmänniskan på jordens resurser. En amerikan förbukar ungefär 100 ggr mer än en fattig indier t ex. Vår standardexplosion är farligare än u-ländernas befolkningsexplosion.
Frågan om resursfördelning är en facklig fråga. Som samhällsmedborgare kan- vi via politiska kanaler genom- driva. beslut om,- "en ny ekonomisk världsordning" dvs mera resurser till u-länderna; Men om vi som fackföreningsmedlemmar. samtidigt vägrar acceptera den nya. världsordningens konsekvenser i lönekuvertet, då kan det aldrig bli någon rättvisa. Med fackliga stridsåtgärder kan vi förhindra att beslut om utjämning som fattas i demokratisk ordning kan genomföras. Om vi menar allvar med prat om rätt visa måste vi alltså motarbeta det egna fackets egoistiska krav som krav på ständiga reallönestegringar.
Naturligtvis fordras det även politiska beslut som gör att resurser verkligen kommer u-länder tillgodo.
Privata insatser kan bara utgöra ett komplement till nödvändiga kollektiva åtgärder. Ett tiotal läkare i Halmstad har (liksom en del löntagare på andra håll) i väntan på en ordentlig statlig u-landsskatt ålagt sig en frivillig sådan och inbetalar regelbundet en del av lönen till ett solidaritetskonto. På det sättet har vi hittills kunnat sända omkring 800 0001- till olika U-landsprojekt. Men vi inbillar oss inte att den typen av privat bistånd räcker. Ingen skulle komma på tanken att i vårt eget land slopa det sociala trygghetsnätet och istället hoppas på privat välgörenhet.
Bland läkare och andra höginkomsttagare är det en vanlig uppfattning att utjämningen i vårt land gått alldeles för långt. Att skatten tar nästan allt. "Det måste löna sig att skaffa sig en bra utbildning". Man varnar för att utjämning leder till att ingen vill satsa på lång utbildning. Det stora antalet Sökande till de medicinska fakulteterna tyder inte på att utjämningen hämmat intresset för läkarbanan.
I Läkartidningen har man kunnat läsa vittnesbörd om hur svårt läkare har att klara sig och familjen på den magra lönen. Representanter för läkarförbundet har skrivit debattartiklar och presenterat upprörande siffror som visar att en 32-årig underläkare efter att ha betalt skatt, studielån och barnomsorg bara har 5.840 kronor kvar per månad. Det mest upprörande tycks vara att detta bara är 1.000 kronor mer än vad sjukvårdsbiträdet har att disponera. Tusen kronor mer per månad. Tolvtusen kronor mer under ett år. Den fråga man borde ställa sig är väl: Varför behöver underläkaren så mycket mer än ett sjukvårdsbiträde? Hur klarar sig sjukvårdsbiträdet på sin lön?
Skråegoismen förblindar omdömet. Inskränktheten saknar gränser när det gäller att argumentera för den egna gruppens förmåner. Representanter för läkarna, en av världens högst betalda löntagargrupper, visar hur avskärmade de är från livets villkor när de kommenterar 80-talets löneutveckling med uttryck som "Smärtgränsen är nådd".
Om man ser på verkligheten och granskar vilka som har dyrbara villor och bilar, fritidshus, fritidsbåtar osv, och inte bara ägnar sig åt finurliga skrivbordskonstruktioner, då finner man att läkarna hör till de välbärgade i vårt land. Om man menar att underläkare får för lite finns det ju möjlighet att utjämna inom läkarkollektivet.
Det finns många bud om vad som är en rättvis lön. De flesta argumenterar vältaligt för att den egna lönen är orättvist liten. I förhållande till utbildning, ansvar, svåra arbetsförhållanden osv. Det finns bara ett osvikligt sätt att få reda på vad som är rättvisa löneskillnader. Man sammankallar ett antal människor som har omfattande kunskap Om alla olika arbeten. De får i uppdrag att resonera sig fram till rätt lönesättning. För att hjälpa dem på traven ingår ett mycket viktigt villkor i deras uppdrag: de kommer själva att lottas ut till de olika yrkena efteråt. Jag är ganska övertygad om att läkarna i en sådan kommission skulle anse nuvarande läkarlöner vara för höga i förhållande till exempelvis andra sjukvårdsarbetares löner.
Läkarna bör acceptera lönesänkningar inte bara för u-ländernas skull. Även i Sverige finns orättvisor. Och högre läkarlöner innebär mindre resurser till andra grupper inom offentliga sektorn. Och mindre resurser till förbättringar i sjukvården. Läkaren som samtidigt kräver lägre skatter, högre löner, mer resurser till den egna klinikens verksamhet och dessutom säger att han tycker att sjuksköterskorna är värda en bättre lön har tappat kontakten med verkligheten och tror på trollen.
När vi skrev debattartiklarna om lönesänkning 1976 hoppades vi på att ett uppvaknande småningom skulle ske bland högavlönade - att successivt alltfler skulle inse att en radikal omfördelning är nödvändig. Vi följde upp debattartiklarna med en motion till läkarförbundets fullmäktigemöte 1976, där vi yrkade att förbundet skulle ta upp samtal med regeringen för att åstadkomma en koppling mellan minskade lönekrav från höglönegrupper och ökade biståndsinsatser till u-länder. Vi yrkade också att läkarförbundet frivilligt skulle acceptera reallönesänkningar vid kommande förhandlingar. Centralstyrelsen avstyrkte motionen och i fullmäktigeförsamlingen avslogs den utan debatt. Aret därpå lämnade vi in en ny motion, denna gång undertecknad av drygt 50 av läkarförbundets medlemmar. Vi yrkade "att läkarförbundet som en konsekvens av allt fler medlemmars ökande intresse och ansvar för samhällsfrågor initierar en grundlig diskussion om läkarkårens roll i samhällsutveckling, inte bara ur dagens ekonomiska perspektiv utan framförallt i belysning av allt mer oroande fakta om morgondagens värld". Även detta modesta krav avslogs,
På 70-talet kunde konstateras att världen inte hade råd med Sveriges standard. Sedan dess har utvecklingen visat att inte ens Sverige har råd med vår standard! Vår höga konsumtion upprätthålls delvis med hjälp av en stor utlandsskuld. Den offentliga sektorn har fått ekonomiska problem. De svagaste i vårt eget samhälle tvingas acceptera försämringar. Kraven på solidaritet från de högavlönades sida är mer befogade än någonsin. Men läkarförbundets strejk 1981 visade att de åsikter vi framfört knappast vunnit spridning i läkarkåren. Förbundets talesmän insåg visserligen vid den tidpunkten att krav på reda pengar inte var opportunt och hävdade att konflikten inte handlade om pengar. Formellt gjorde den inte det. Men i realiteten strejkade läkarna för att bevara ett joursystem som man tjänade bra på och som var dyrt för sjukvården. Läkarna vägrade acceptera de regler som gällde för andra sjukvårdsarbetare.
I den offentliga sektorn är vi själva vår arbetsgivare. Det finns nästan inga likheter mellan de lyxstrejker som den offentliga sektorns höglönegrupper i vårt land genomfört under 70- och 80-talet och de strejker som halvsvältande arbetargrupper genomförde mot privata arbetsgivare för länge sedan - då strejktermerna skapades och fick sitt värdeinnehåll. Läkarnas avtalsrörelse handlar i realiteten inte om kamp mot "arbetsgivaren» utan mot andra löntagargrupper. Och mot patienterna. Det är rent nonsens när läkarförbundet säger sig kunna genomföra strejker som "slår mot arbetsgivaren men inte mot patienterna". Och det är oanständigt när man försöker överta arbetarrörelsens begrepp (som solidaritet och strejkbryteri) med krav på att de skall få ha samma värdeladdning som förr. Hur skall man kunna ta ord som solidaritet på allvar när de kommer från personer som i vardagslag fnyser åt detta begrepp när det gäller grupper som har det verkligt svårt?
"Halmstadsläkarna" har inte funnit fortsatt arbete inom läkarförbundet vara. en framgångsrik väg att driva solidaritets- och rättvisefrågor utan har valt att arbeta på andra sätt. De flesta i gruppen har dock stannat kvar som passiva medlemmar i förbundet. När läkarförbundet våren 1986 åter skramlat med strejkhotet, denna gång för renodlade höglönekrav, har dock de kolleger som kvarstått i förbundet förklarat att de kommer att vägra lyda, om de blir beordrade strejka för "en krona mer i timmen". Vi har efter debattinläggen 1976 fortsatt med solidaritetsarbetet på andra sätt. I samarbete med Afrikagruppernas sjukvårdsgrupper, Brödet och Fiskarna och Stödkommittén för Centralamerika har vi regelbundet sänt insamlade läkemedel och sjukvårdsmaterial till södra Afrika och Centralamerika. De flesta av oss är med i Amnesty, dit några förlagt tyngdpunkten av sitt engagemang. Andra har ägnat mer krafter åt Kommittén för mänskliga rättigheter i El Salvador, Läkare mot kärnvapen eller Miljöpartiet. En kollega har arbetat några år i Moçambique.
Läkarförbundet har två motstridiga roller. A ena sidan värnar man om god sjukvård och visar omsorg för lidande människor. De flesta av förbundets medlemmar tar denna roll på allvar och många utför ett mycket beundransvärt arbete. Å andra sidan har man som fackförbund rollen att hävda en höglönegrupps krav på förmåner för den egna gruppen. I förbundets historia finns många exempel på hur de två rollerna kolliderat. (Läs Axel Höjers memoarer "Från Visby till Vietnam" för information om hur läkarförbundet motarbetat förnuftiga sjukvårdsreformer).
Inte sällan har kraven motiverats med det hycklande argumentet att läkarnas linje är till patienternas bästa. Argumenten mot Dagmarreformen är ett exempel. Argument från strejken 1981 likaså. Man kunde i radion höra kolleger patetiskt vittna om hur liv räddats tack vare den kontinuitet som joursystemet innebar: Om samma läkare arbetade 32 timmar i sträck (och i gengäld var borta hela veckor då och då) fungerade sjukvården bast! Man låtsades inte om att läkarna tidigare hade motiverat kravet på jourkompensation med det rakt motsatta argumentet, att det inte kan bli god sjukvård med läkare som arbetar både dag och natt.
Hur skall den ställa sig som känner mer solidaritet med fattiga människor i Tredje världen än med det egna skråets agerande? Om man tror man kan påverka facket i rätt riktning skall man förstås stå kvar och verka där. Personligen fann jag i anslutning till strejken 1981 att det inte längre gick. Jag begärde utträde, då jag kände att fortsatt medlemskap innebar stöd för de krafter som motarbetar rättvisa. Men självfallet önskar jag framgång för de kamrater som valt att stanna kvar och försöka påverka förbundets målsättning inifrån.
Det finns en moralisk sida av kampen för internationell rättvisa: det är oanständigt att acceptera lyx vid sidan av nöd. Endast en minoritet betraktar idag moraliska argument som relevanta när det gäller den egna standarden. Men det finns även själviska argument Internationell rättvisa är till f6rdel för alla - på längre sikt. Problemet ar att de privilegierade inte har fördelar på kort sikt - och därför fanatiskt motsätter sig nödvändiga förändringar. (Jämför Sydafrikas vita minoritet!) 1 FN talar man om "cooperativ management of interdependence" ("det samfällda ansvaret for de frågor där det föreligger ett ömsesidigt beroende"). Miljöfrågor, energiproblem, råvarutillgångar, upprustningen osv. Intellektuellt och forskningsmässigt ar problemen klara: mänskligheten hotas av utplåning om vi inte åstadkommer en rättvis resursfördelning. Konflikt om en råvara kan utlösa det slutliga storkriget. Men i praktiken råder handlingsförlamning till följd av kortsynt egenintresse. Trots att det ar bråttom.
Allting hänger samman. Lakarnas krav på "en krona mer i trimmen" har samband med såväl spädbarnsdöd i Afrika som hotet om kärnvapenkrig. Det återstår mycket opinionsbildningsarbete innan tillräckligt många inser det.
Nils E Eriksson
MOTPOL 2-3186