Sverige saknar säker metod

02/01/15

Till skillnad från vad som sägs i den information som kärnkraftsindustrin förmedlar, är KBS 3-metoden osäker och bör förbättras. Ett godkännande av denna metod kan ge katastrofala följder för framtida livsformer, skriver Johan Carlfors.

Tidigare inlägg: 11/1

Inom en snar framtid ska regeringen fatta beslut om ett eventuellt godkännande av metod för slutförvaring av Sveriges högaktiva kärnbränsle-avfall. Kärnkraftsindustrin förordar en metod, KBS 3, för djupförvaring i urberg.
Till skillnad från vad som sägs i den information som kärnkraftsindustrin förmedlar, är metoden osäker och bör förbättras. Ett godkännande av KBS 3 kan ge katastrofala följder för framtida livsformer.

Sunt med debatt

Åter har debatten om omhändertagandet av våra atomsopor blossat upp. Ur vetenskaplig synpunkt är detta sunt, eller som en gammal amerikansk professor uttryckte det vid en internationell konferens: "Out of controversy spires scientific truth!"
Vad som dock stör mig i debatten är det vanliga mönstret. Vetenskaplig kritik framförs mot den svenska djupförvaringsmetoden KBS 3, men besvaras genom att man hänvisar till att andra säkerhetsfaktorer kring förvaringen spelar en större roll i sammanhanget.

Förbättrad metod

I stället borde den sammantagna kritiken tas på allvar och resultera i en förbättrad förvaringsmetod. Alla vill väl att metoden ska vara så säker som möjligt ? Det senaste exemplet är den debattartikel i DN (4/1) där det framgick att världsledande amerikanska forskare anser att grundvattenströmningen är störst vid kustnära områden, alltså kritik mot SKB:s platsval vid Tierp, Östhammar och Oskarshamn. Nu bemöts denna kritik av två svenska forskare, vilka anser att de lokala strömningsförhållandena är helt avgörande (UNT 11/1).
Det är naturligt att dessa forskare bemöter kritiken eftersom de arbetar på uppdrag av SKB och därmed delar ansvaret för platsvalet. Ett problem i den svenska debatten är bedömningar av KBS 3-metoden från forskare som finansieras av SKB. Det måste vara svårt att argumentera mot det företag som finansierar ens forskning. Vem ska man tro på?
Antagligen har båda sidor rätt, men det förändrar inte kritiken mot platsvalet eftersom det självklart är bäst ifall man tar hänsyn till alla synpunkter vid platsvalet. Många konstruktiva förslag för att ge ökad säkerhet vid förvaret av vårt radioaktiva avfall har framförts men utan framgång.
För säker förvaring ska metoden garantera att inget utläckage till markytan sker förr-än radioaktiviteten hos avfallet successivt avtagit till ofarliga nivåer. Tiden för denna process är enligt Strålskyddsinstitutet, SSI, en miljon år. Sker utläckaget tidigare, drabbas framtida livsformer av oacceptabla strål-skador, vars omfattningar beror på hur snabbt utläckaget uppträder.
Eftersom spridningen av utläckande radioaktivt kärnbränsle sker via grundvattnet är det viktigt att välja en lokalisering med så lågt grundvattenflöde som möjligt. Man kan fråga sig vilken betydelse de lokala geologiska egenskaperna kommer att ha då en möjlig transportväg för utläckaget utgörs av de med grus och lera igenfyllda tunnlarna.

Kvalificerad beräkning

För att beräkna om metoden uppfyller nödvändiga krav måste man göra en s k säkerhetsanalys. Denna innebär att man med dagens kunskaper om kopparkorrosion, mekanisk hållfasthet och transporthastigheter för radioaktiva ämnen i aktuella miljöer gör en kvalificerad beräkning av hur snabbt utläckaget kommer att ske.

@3a text:Den preliminära säkerhets-analysen som legat till grund för SKB:s val av KBS 3-metoden har, mot bakgrund av den kritik som forskare framfört, visat sig överoptimistisk. Ursprungligen trodde SKB att bergsförvaret utgjorde en stabil, tät och icke-korrosiv miljö.
Sedan har forskare visat att strålningen från avfallet kan sönderdela vatten så att korrosivt väteperoxid och syre bildas, att närvaron och bildningen av små partiklar, kolloider, mycket snabbt transporterar radioaktiva ämnen genom bergssprickorna, att korrosionen av koppar kan ske mycket snabbt i närvaro av mikroorganismer och i metalldefekter.
Det var mycket pinsamt för SKB att behöva ta emot kritik från Uppsala universitet för att man inte ens kunnat bedöma sina egna mätvärden så att vattenflödet genom berg underskattats med 100 gånger !
@4a mellanrubrik:Kemiska grundprinciper
@3a text u indr.:I KBS 3-metoden har man missat två kemiska grundprinciper för att motverka kapselkorrosion. Enligt KBS 3 kommer kapslarna att under de första 1þ!p>000 åren ha en yttemperatur över 60ºC. Kapslarna kommer även att vara i vattenkontakt.
Alla kemister vet att stabiliteten för materialen skulle öka med uppskattningsvis 1þ!p>000 gånger ifall kapslarna förvarades torrt och vid normal temperatur. Dessa åtgärder är fullt möjliga med dagens teknik och tillämpas bl a i den amerikanska
djupförvaringsmetoden.
Man måste starkt ifrågasätta SKB:s ovetenskapliga strategi att i 25 års tid försvara ett dåligt koncept iþ!p>stället för att låta kritiken påverka utvecklingen av en säkrare metod.
Denna strategi har även resulterat i att säkerhetsanalysen för KBS 3 blivit så komplex att den, enligt min mening, är ogenomförbar. Varför blev det så här? Felet är att forskningen organiserats på ett felaktigt sätt. SKB har fått i uppdrag av regeringen att utveckla metoden. SKB har ingen egen kompetens, utan köper den forskning man behöver externt. Detta innebär visserligen att man kan köpa förstklassig forskning, men inriktningen styrs inte av kompetenta forskare. Risken är stor att SKB beställer forskning som ska bekräfta KBS 3-metodens lämplighet iþ!p>stället för forskning på nya alternativa metoder.

Fortlöpande godkänna

Vidare ska statens övervakningsorgan, främst SKI och SSI, fortlöpande godkänna den bedrivna verksamheten, men de granskar enbart kvaliteten av de genomförda studierna och påverkar inte metodens utformning. Störande i sammanhanget är att SKB är ett vinstdrivande företag med ekonomiska krav på förvaringsmetoden.
@3a text:Sverige saknar iþ!p>dag en tillräckligt säker metod för omhändertagande av kärnbränsleavfall. Nya bättre metoder behöver utvecklas. Staten måste ta över ansvaret för metodutvecklingen. Lokaliserings-processen måste göras om. Vi får inte orsaka att kommande generationer utsätts för onödiga risker att skadas av joniserande strålning !

Johan Carlfors
Forskare vid Uppsala universitet
UNT 15/1 2002