70-80-talen MOX - GAMLA SYNDER OCH NYA MISSTAG

Under 70- och 80-talen skickade svenska kärnkraftverk sitt avfall för upparbetning till bland annat Sellafield i Storbritannien.
Efter upparbetningen återstod en stor mängd plutonium, som är ett av de farligaste ämnena i världen, och det viktigaste ämnet för att kunna tillverka atombomber. Fortfarande så har Oskarshamns Kraftgrupp (OKG) kvar 833 kg plutonium i Sellafield i Storbritannien, vilket är tillräckligt för att tillverka hundratals atombomber eller utplåna allt liv på jorden.

I november 1998 lämnade OKG in en ansökan till regeringen om tillstånd att använda sitt plutonium för att tillverka så kallat MOX-bränsle (Mixed Oxide Fuel), som är en blandning av plutonium och uran. Företaget vill använda bränslet i reaktorerna vid Oskarshamns kärnkraftverk. Trots att det redan 1998 fanns många kända problem med att använda MOX så valde Statens Kärnkraftsinspektion (SKI) att föreslå regeringen att godkänna OKGs ansökan om att tillverka och använda MOX. Detta skedde i juni 1999.

Bara ett par månader senare, i september 1999, blev det känt att de företag som OKG tänkt anlita för att tillverka MOX, under ett flertal år ljugit för sina kunder och förfalskat kvalitetsdata. Detta har lett till allvarliga olyckor i Europa. Japan har tills vidare stoppat all användning av MOX-bränsle. Under de senaste sex månaderna så har det också framkommit ny forskning som visar att en olycka kan ske mycket lättare i en reaktor där MOX används, jämfört med andra typer av bränslen.

SKI har inte informerat regeringen om de nya fakta som framkommit, vilket innebär att regeringen riskerar att fatta sitt beslut på felaktiga grunder. Greenpeace har därför sammanställt en rapport som sammanfattar all ny information om farorna med MOX. Rapporten överlämnades vid ett möte mellan Greenpeace och tjänstemän vid Miljödepartementet den 15 februari.
Greenpeace har polisanmält SKI för tjänstefel och grov oaktsamhet.

Trots att regeringen ännu inte godkänt importen annonserade OKG den 3 maj 2001 att de skrivit under kontrakt för tillverkning av MOX-bränsle vid Sellafield. MOX-fabriken vid Sellafield hade inget tillstånd från den brittiska regeringen att operera, så det finns anledning att tro att kontraktet skrevs under i rent lobbysyfte, för att sätta tryck på både den svenska och den brittiska regeringen att ge driftlicens och importtillstånd.
Veckan därefter annonserade BNFL, ägarna till Sellafield att deras MOX fabrik har nått lönsamhet med det nya kontraktet från OKG. I sitt pressmeddelande "glömmer" de att nämna att kontraktet egentligen är ogiltigt, eftersom OKG inte har tillstånd att importera MOX. För att motverka detta försök att förhala den legitima tillståndsprocessen i England, tog Greenpeace initiativet att, tillsammans med 3 andra svenska miljöorganisationer, informera de engelska myndigheterna om den korrekta situationen i Sverige.

I augusti 2001 började Greenpeace med en gatukampanj mot MOX-import till Sverige, och uppmanade allmänheten att kontakta miljöminister Kjell Larsson och den tjänsteman som förbereder ärendet, Lars Ekecrantz. Via SMS, telefonsamtal och mail hörde över 1300 personer av sig till dem och framförde att de vill att regeringen ska säga nej till MOX-importen. Kampanjen planeras fortsätta tills beslutet är taget.

3 oktober 2001 kom beslutet att den brittiska regeringen, trots hot mot säkerhet vid MOX-tillverkning och transporter efter terrordåden den 11:e september, ger drifttillstånd till den nya MOX-anläggningen. Greenpeace i Storbritannien och Sverige motsatte sig beslutet, liksom bl.a. Irlands regering.
Greenpeace stämde 5 oktober 2001 tillsammans med Friends of the Earth den brittiska regeringen för att ha tagit ett olagligt beslut. En kärnkraftsanläggning måste nämligen kunna bevisas vara lönsam, för att rättfärdiga de miljömässiga och mänskliga förluster den ger upphov till. Sellafield har redan kostat långt mer än anläggningen någonsin kommer att inbringa.