Det radioaktiva arvet
– ett olöst problem
--------------------------------------------------------------------------------
Kärnkraften i Sverige producerar stora mängder radioaktivt avfall.
Ett avfall som innehåller många av de farligaste ämnen mänskligheten
någonsin skådat. Ingen vet vad man ska göra med avfallet.
Avfallsfärjor till solen eller borrhål under havsbottnen är
några av de förslag som förts fram. Under tiden växer avfallsberget
och kärnkraftsindustrin har gripits av panik.
Nu vill de förvara avfallet i berggrunden
– en metod som avfärdas av både svenska och internationella
experter.
När det utbrända kärnbränslet lyfts ut ur en reaktor i ett kärnkraftverk, är det så radioaktivt att den mängd som ryms i en snusdosa skulle kunna utrota hela Sveriges befolkning. År 2010, när den sista reaktorn i Sverige ska vara avstängd, har kärnkraftsindustrin i Sverige producerat 8000 ton radioaktivt avfall. Tillräckligt för att utplåna allt liv på jorden.
I avfallet finns både kort- och långlivad radioaktivitet. Det är de mycket långlivade radioaktiva ämnena i avfallet, som t.ex plutonium, som är den största faran. De fort-sätter att vara ett hot i hundratusentals år - betydligt längre än den tid som människoarten funnits på jorden.
Ingenstans i världen har man lyckats hitta en säker metod för att ta hand om det radioaktiva avfallet från kärnkraftsindustrin. Med tanke på de enorma tidsrymder man måste ta hänsyn till är det osäkert om man någonsin kommer att göra det. Kärnkraftsindustrin har genom åren föreslagit många olika utvägar - allt från att skicka iväg avfallet med raketer ut i rymden till att dumpa avfallet i borrhål under havsbottnen. Flera metoder har också prövats i verkligheten med katastofala följder. Till dessa hör dumpning i havet och upparbetning.
Ett efter ett har kärnkraftsindustrins förslag till lösningar visat sig vara oacceptabla. De har inte lyckats uppfylla de minimikrav som ställs på teknisk verksamhet och som industrin, vid kärnkraftserans gryning, lovade att uppfylla, nämligen att:
hoten mot mänsklig hälsa och miljö i framtiden inte
ska överstiga vad som är acceptabelt i dagens samhälle.
ingen börda får läggas på kommande generationer, vilket
innebär att de inte ska behöva vidta några åtgärder,
eller
bära några kostnader för avfall som produceras idag.
--------------------------------------------------------------------------------
Hot under årtusenden
För att bli av med det utbrända kärnbränslet vill nu kärnkraftsindustrins
avfallsbolag, Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) kapsla in avfallet
i behållare av stål och koppar och sedan dumpa det i den svenska
berggrunden. Avfallsbehållarna ska enligt SKB:s förslag, som kallas
KBS-3, grävas ner i tunnlar 500 meter under marken där de omges med
bentonit en sorts lera. Bentoniten ska skydda behållarna mot rörelser
i berget och förhindra att grundvattnet rör sig fritt.
Tunnlarna ska sedan fyllas igen och förslutas för alltid.
SKB:s förslag har diskuterats i många år. Idén innehåller en rad osäkerheter, av vilka en del kanske aldrig kan lösas. Många fysiska aspekter, såsom de radioaktiva ämnenas beteende, geologiska förändringar samt påverkan på omgivningen som en följd av bränslets värmeutveckling, är helt enkelt oförutsägbara. I sina försök att komma tillrätta med problemen upptäcker SKB hela tiden nya svårigheter utan att ens ha löst de ursprungliga problemen.
--------------------------------------------------------------------------------
En barriär av drömmar
SKB:s teori är att omgivningen ska skyddas från de radioaktiva ämnena
i flera steg. Om ett steg brister ska de andra barriärerna skydda omvärlden
mot den dödliga radioaktiviteten. Stegen utgörs av:
avfallet i sig, som sägs bestå av svårlösligt material,
behållaren, som omger det radioaktiva avfallet,
leran, som ska skydda behållaren från fysisk skada och korrosion,
berggrunden, som ska skydda förvaret från vatten och hindra utsläpp
av radioaktiva ämnen.
SKB:s teorier visar sig vid närmare undersökning vara föga mer
än en vacker dröm. Såväl svenska som internationella forskare
har pekat på flera allvarliga brister i varje enskild barriär. Dessutom
kan en enskild händelse slå ut samtliga barriärer på en
gång.
Kritiken från forskare visar att SKB:s teorier kanske inte fungerar i verkligheten. Barriärerna kan förstöras av naturliga krafter eller genom mänsklig påverkan, och om det sker kommer radioaktivitet att läcka ut till omgivningen.
--------------------------------------------------------------------------------
SKB: Avfallet, som utgörs av keramiskt material, anses vara olösbart vid kontakt med grundvatten.
FAKTA: - Radioaktiv påverkan på grundvatten kan öka vattnets benägenhet att lösa upp avfallet. - Avfallets motståndskraft mot upplösning är beroende av pH-värdet i det vatten som avfallet är i kontakt med. pH-värdet på det vatten som når förvaret kan va- riera starkt under förvarets livstid på grund av hydro- geologiska förändringar. - Vattnets pH-värde kan dessutom förändras kraftigt genom elektrolys som en följd av rostande stålbehållare.
--------------------------------------------------------------------------------
SKB: Behållaren är gjord av stål, täckt av ett kopparskikt. Stålet ger styrka medan kopp- aren skyddar mot korrossion.
FAKTA: - Koppar är en mjuk metall. Behållarens yttre kopparlager kan skadas under tillverkning, inkapsling, transport, placering eller som en följd av rörelser i berggrunden. - Då kopparhöljet är skadat, kommer stålkapseln att börja rosta. - Då stålet rostar, bildas vätgas. När gasen expanderar,skapas tryck som i sin tur kan utvidga brottet i kapseln. - En enstaka händelse, såsom en jordbävning eller förkastning, kan enkelt slå sönder behållaren.
--------------------------------------------------------------------------------
SKB: Behållaren är omgiven av bentonitlera, som ska begränsa flödet av grundvatten till behållaren samt skydda den från mekanisk påverkan.
FAKTA: - Efter att behållaren har placerats i förvaret, kommer bränslet till en början att fortsätta utstråla värme. Det är okänt hur lerans egenskaper påverkas när den utsätts för hög temperatur. - Det är oklart om leran hindrar vandring av kortlivad radioaktivitet (från t.ex. cesium) om dessa kommer ut ur behållaren. - Det är omöjligt att visa att leran kan motstå de jordrörelser som kan vara extremt våldsamma vid en istid.
--------------------------------------------------------------------------------
SKB: Urberget, som omger slutförvaret utgör en intakt barriär, som hindrar radioaktiva ämnen från att läcka ut samt vatten från att läcka in.
FAKTA: - Det är omöjligt att hitta ett område helt utan sprickor i Sverige. Samtidigt är det omöjligt att upptäcka varenda spricka i berget, även vid noggranna detaljstudier. Vissa sprickor, såsom svagt lutande sprickor, kan lätt förbises. Sprickor kan leda vatten till förvaret och föra ut radioaktiva ämnen till ytan. - Arbetet med att bygga förvaret kan orsaka sättningar i berggrunden. Detta kan i sin tur göra att befintliga sprickor vidgas och skapar helt nya sprickor. - Vattenflödet i förvarets närhet kan förändras kraftigt under förvarets livstid. Detta gör att det är extremt svårt att föutse vattenflöden även i redan kända sprickor.
--------------------------------------------------------------------------------
SKB: Även om en barriär förstörs, så ska de resterande
barriärerna kunna skydda miljön från radioaktiva ämnen
i avfallet.
FAKTA: - Det finns ett flertal möjliga händelser som kan förstöra flera eller alla barriärerna samtidigt, och som gör att hela idén med skydd i flera olika steg blir oduglig. - En sådan händelse är ett kraftigt jordskalv. Ett sådant kan spräcka berget, förstöra leran, skada behållaren samt leda om vatten som kan lösa upp bränslet. Sådana jordskalv förväntas ske i samband med kommande istider. Vetenskapliga undersökningar visar att nästa istid kan komma inom femtusen år, vilket är en mycket kort tid i sammanhanget. - Isuppbyggnaden under nästa istid utgör ett hot mot hela förvarets hållbarhet. Isen kan lyfta upp bergstycken från ett djup av en kilometer, vilket är dubbelt så djupt som det planerade slutförvaret.
Den naturliga förstörelsen av SKB:s barriärer via jordbävningar och läckage av gaser eller grundvatten är allvarliga problem. Det finns dessutom andra hot som aldrig kan konstrueras bort eller förutspås: genom den mänskliga faktorn.
--------------------------------------------------------------------------------
Eko från forntiden
Tänk dig en dag om ettusen år. 1900-talets kärnkraftsepok är
en suddig tid av myter, lika avlägsen som vikingatiden är för
oss idag. Ny oförutsägbar teknologi och nya oförutsägbara
livsstilar leder till att en gruva öppnas på den plats där den
siste av SKB:s anställda för tusen år sedan förslöt
den sista tunneln.
Kanske letar våra ättlingar efter olja eller guld. Kanske gräver de efter något som vi inte anser vara särskilt värdefullt - som färskvatten. Ett hål är borrat, sprängämnet är apterat, och detonationen frigör ett förhistoriskt innehåll som sprider död.
En annan möjlighet är kanske än mer skrämmande. Det radioaktiva avfallet består till en betydande del av plutonium - råvara för atombomber. Mängden plutonium i lagren kommer att uppgå till omkring 80 000 kilo och vara tillräcklig för att bygga tusentals atombomber. När SKB har förslutit förvaret och övergett platsen, blir det en stark magnet för de som vill bygga en egen atombomb.
Den evige vakten
Slutsatsen är enkel. Förvaret får inte lämnas oövervakat.
Men hur länge ska det övervakas?
Hur planerar man ett vaktschema för hundratusentals år?
Vem ska betala vakternas löner?
Och vad händer med den grundläggande principen, att bördan inte
ska läggas på kommande generationer?
?
IAEA, FN:s organ för översyn av kärnkraftsindustrin världen
över, hävdar att: "Den tid som djupförvar av använt
kärnbränsle måste övervakas kan inte definieras. När
man således accepterar behovet av övervakning av ett sådant
förvar under oöverskådlig tid, får detta konsekvenser
inom två områden:
1) det strider mot ett av målen för radioaktiv avfallshantering, nämligen att inte skapa en börda för kommande generationer; och
2) det skapar den besvärande uppgiften att ställa ekonomiska medel till förfogande, för en aktivitet av okänd längd och till en kostnad som därmed inte kan beräknas på ett tillförlitligt sätt."
Kärnkraftsindustrin världen över befinner sig i en ohållbar situation. De försöker framställa kärnkraften som ren och säker men klarar i verkligheten inte av att ta hand om sitt eget avfallsproblem. Ett problem som växer sig större för varje dag som går.
--------------------------------------------------------------------------------
Vad kan man göra?
Avfallet existerar, vare sig vi vill eller inte. Avfallshantering är ett
tekniskt problem. Dessvärre har inte varje tekniskt problem en teknisk
lösning. Tills vi hittar en lösning måste vi:
Omedelbart sluta producera mer avfall. De radioaktiva avfallshögarna växer
för varje dag och problemet med dem.
Erkänna att djupförvar är en oacceptabel metod med allt för
stora svagheter och säkerhetsbrister.
Satsa på ett intensivt forskningsprogram, som på sikt kan lyckas
hitta en acceptabel lösning.
Förvara existerande avfall i ett tillfälligt mellanlager, som måste
uppfylla högt ställda krav på säkerheten:
Lagret måste kunna KONTROLLERAS, så att man kan upptäcka eventuella
fel under lagringen.
Avfallet måste lagras ÅTKOMLIGT, så att man kan åtgärda
eventuella problem samt ta ut bränslet från förvaret om man
i framtiden hittar en acceptabel lösning.
Mellanlagringen av avfallet måste ske PÅ PLATS, vid kärnkraftverken,
så att risker för olyckor vid transport elimineras.
Lagret måste ÖVERVAKAS, så att avfallet, som innehåller
plutonium, inte kommer på villovägar.
Övervakningen bör ligga under internationell kontroll, så att
säkerheten garanteras oavsett kommande politiska förändringar
i Sverige.
Mellanlagringen måste ske på ett sådant sätt att människor
och miljö i största möjliga
utsträckning skyddas från strålning.
.