STOPPA SKBs ENSIDIGA OCH
OANSVARIGA SATSNING PÅ KBS3

AVFALLSKEDJANS REMISSGRANSKNING AV

"FUD-program 2001. Program för forskning, utveckling och demonstration av metoder för hantering och slutförvaring av kärnavfall. September 2001"

2002-01-XX

Innehåll
Sid
1. Slutsatser och yrkanden 2
1.1 Slutsatser 2
1.2 Yrkanden 2
2. Avfallskedjan och granskningen 3
2.1 Avfallskedjan 3
2.2 Granskningen 3
3. Övergripande synpunkter 4
3.1 Metodval 4
3.2 Platsval 4
3.3 Aktörer 4
4. Specifika synpunkter 5

Bilagt underlag: "Kärnkraftavfall - Avfallskedjans syn på den svenska hanteringen" (2001)

1. Slutsatser och yrkanden
1.1 Slutsatser

· SKBs redovisning i FUD 2001 är inte ett program för allsidig forskning och utveckling i enlighet med Kärntekniklagens krav.

· SKB har fortfarande inte redovisat ett trovärdigt metodval med utgångspunkt från allsidig värdering av alternativ och grundat på genomtänkta funktionsvillkor. Därmed uppfyller programmet inte Miljöbalkens krav på alternativredovisning.

· Eftersom metodvalet inte är trovärdigt har platsvalsarbetet egentligen bara akademiskt intresse. Det sätt på vilket platsvalsprocessen har genomförts är emellertid i sig totalt oacceptabel och saknar helt grund i värderingar av säkerhet och miljö.

· Föreslagna provborrningar är meningslösa, eftersom SKB vägrar att ta hänsyn till ens elementära geologiska och geohydrologiska krav. Exempelvis har hänsyn uppenbarligen inte tagits till regional in- och utströmning av grundvatten.

· Det är resursslöseri med kärnavfallsfondens medel att utreda detaljer i KBS3-metoden innan metodvalet har en allsidig förankring.

· SKB saknar förtroende som aktör. MKB-processen skall istället ledas av ett oberoende organ i enlighet med DIALOG-projektets förslag.

1.2 Yrkanden
Mot bakgrund av ovan redovisade slutsatser yrkar Avfallskedjan att:

· FUD 2001 underkänns, eftersom redovisningen inte uppfyller ens elementära lagkrav och regler.

· Ett oberoende organ tar över ansvaret för en nationell MKB-process i enlighet med Miljöbalkens krav och som syftar till att förutsättningslöst välja bästa möjliga metod och plats utifrån hänsyn till säkerhet och miljö.

· Det oberoende organet även ansvarar för tidplan och de ekonomiska förutsättningarna (kärnavfallsfonden).

· Den nuvarande processen med förstudier och förberedelser för provborrningar omedelbart stoppas och ersätts av en allsidig beslutsprocess i DIALOG-projektets anda.

· Slutsatserna från det internationella COWAM-seminariet i Oskarshamn 19-22 september 2001 beaktas vad avser demokratisk beslutsprocess, medverkan av alla parter och rimlig resursfördelning.

· SKB fråntas allt övergripande ansvar för att lösa kärnavfallsfrågan.

2. Avfallskedjan och granskningen
2.1 Avfallskedjan
Avfallskedjan är ett nätverk för ideellt arbetande grupper av lokalbefolkningen på platser som har berörts av överväganden som gäller hantering av kärnkraftavfall. Avfallskedjans nätverk bildades i maj 1981 som en konsekvens av de provborrningar som då hade börjat genomföras eller planerades på ett stort antal platser i landet. Syftet med nätverket är främst att underlätta utbytet av kunskaper och erfarenheter mellan ingående grupper samt att samordna gemensamma insatser vid exempelvis remissvar och uppvaktningar.

Gemensamt för grupperna är att de engagerar berörda lokalbefolkningar. Några av grupperna är traditionella föreningar, medan andra är aktionsgrupper med ett minimum av formaliteter. De flesta av grupperna är fristående från andra miljöorganisationer även om informellt samarbete är vanligt.

Avfallskedjans grupper representerar tillsammans den mest omfattande medborgerliga erfarenheten i Sverige av att praktiskt ha kommit i kontakt med försöken att lösa kärnavfallsproblemet. Denna samlade medborgerliga erfarenhet gör att Avfallskedjan representerar en i landet unik kompetens. Däremot saknar Avfallskedjans grupper fortfarande 2001 så gott som helt egna resurser utöver ideellt arbete.

Trots denna totala brist på resurser har Avfallskedjan exempelvis remissgranskat alla SKBs forskningsplaner från 1986, medverkat i ett mycket stort antal möten, medverkat i DIALOG-projektet mm.

2.2 Granskningen
Avfallskedjan har denna gång avstått från att detaljgranska SKBs omfattande redovisning av flera skäl. Det främsta skälet är att vi anser redovisningen vara irrelevant, eftersom den inte uppfyller kärntekniklagens krav på allsidig redovisning. Det är uppseendeväckande att SKB på detta sätt dessutom avser att kringgå Miljöbalkens krav på alternativredovisning och beslutsprocess. Enligt Avfallskedjans bestämda uppfattning har fortfarande inte startats någon MKB-process värd namnet. Det är mycket anmärkningsvärt att SKB ändå väljer att betrakta KBS3-metoden som definitivt beslutad.

Avfallskedjans andra skäl att inte detaljgranska SKBs redovisning är redovisningens totala brist på ambition att underlätta läsningen. SKB verkar närmast ha eftersträvat att göra rapporten svårläst och svårbegriplig för andra än personer som är mycket väl insatta i SKBs verksamhet.

Avfallskedjan har istället valt att fokusera på det som saknas i SKBs rapport och enligt vår uppfattning gör SKBs redovisning irrelevant. Vi grundar detta på Avfallskedjans långa erfarenhet av att direkt ha konfronterats med SKBs praktik alltifrån provborrningarna under 1980-talet och framåt. Vi har även analyserat vad som har lett fram till den nuvarande situationen, vilket redovisas i Avfallskedjans bilagda, nyligen publicerade skrift "Kärnkraftavfall - Avfallskedjans syn på den svenska hanteringen" (2001). Vi anser detta speciellt angeläget, eftersom SKB i december 2000 publicerade en påtagligt vinklad och friserad historieskrivning i skriften "Det svenska kärnavfallsprogrammet".

3. Övergripande synpunkter
3.1 Metodval
Metodvalet är en fundamental fråga som del i miljökonsekvensbeskrivningen. Redovisningen i FUD 2001 bestyrker Avfallskedjans uppfattning att SKB inte tar metodvalsfrågan på allvar och att SKB aldrig har haft för avsikt att överväga alternativ till KBS3, trots att denna metod mer eller mindre tillkommit av en slump (se den historiska redovisningen i Avfallskedjans skrift "Kärnkraftavfall").

Sammanfattningsvis anser Avfallskedjan att metodvalet måste grundas på att först genomföra en process för att formulera och värdera funktionsvillkoren. Därefter skall alternativa metoder identifieras, utredas seriöst och värderas i en öppen MKB-process. Vi har svårt att se att SKB skulle kunna genomföra detta utan förutsätter att ett fristående MKB-organ ansvarar för arbetet. Avfallskedjan anser att en allsidig beslutsprocess borde kunna etableras i DIALOG-projektets anda.

3.2 Platsval
Platsvalsfrågan är irrelevant så länge inte metodvalet har skett på ett trovärdigt och acceptabelt sätt. Platsvalsunderökningarna har hittills präglats av total ovilja eller oförmåga att etablera någon slags sakligt baserad process. Platsundersökningarna under 1970- och 1980-talet styrdes av markägarförhållandena. Förstudierna har styrts av opinionsfrågor. Se vidare i Avfallskedjans skrift "Kärnkraftavfall". De nu föreslagna platsundersökningarna styrs av en önskan att smyga undan till platser där det inte går att stoppa borrningarna, dvs i direkt anslutning till kärnkraftverken i Forsmark och Oskarshamn. Detta innebär att inte ens elementära hänsyn till geologi och geohydrologi tas.

SKI har i november 2001 fått en rapport som behandlar regional in- och utströmning av grundvatten. Rapporten har utarbetats vid USGS (USAs motsvarighet till Sveriges Geologiska Undersökning) och visar med relativt enkla modellberäkningarna att lämpliga respektive olämpliga områden för lokalisering av kärnavfallsförvar kan identifieras med utgångspunkt från definierade lokaliseringskriterier (krav på förhållandena vid förvaret). I det här faller har flödestid, flödeslängd och flödesvolym beaktats. Modellberäkningarna har utförts med tillgänglig information om den svenska urberggrunden. Osäkerheterna har hanterats genom att göra skilda antaganden och jämföra resultaten. Ändå visar resultaten att det är fullt möjligt att redan på detta relativt enkla sätt avgöra vilka områden som är bättre eller sämre med hänsyn till risken för spridning av radionuklider (radioaktiva ämnen) med grundvattenströmningen. En tydlig slutsats är att kustnära områden bör undvikas.

3.3 Aktörer
Enligt Avfallskedjans uppfattning är SKB en olämplig aktör i MKB-processen. SKB uppfattar fortfarande all kritik som sabotage mot den egna uppfattningen om hur avfallsfrågan skall hanteras. Ett belysande exempel är SKB-chefen Peter Nygårds ledare i SKBs propagandaskrift "LagerBladet" nr 2/1999. Nygårds skriver där:

"Miljörörelsen i vid mening har enligt mitt sätt att se ett ansvar för att med sin kunskap och sitt engagemang bidra till att vi löser problemet. Kunniga och aktiva personer i de olika miljöorganisationerna har ett särskilt ansvar att vara konstruktiva granskare och aktörer för att lösa upp knutarna. Tyvärr är det inte så idag."

Vi uppfattar detta som ett fullkomligt omotiverat påhopp på miljörörelsen och framför allt Avfallskedjan för att vi ifrågasätter SKBs egna lösningar ("vi löser problemen"). Nygårds provokativa uttalande ger knappast underlag för något slags dialog och citatet är ett gott stöd för kravet att ta ifrån SKB allt ansvar för avfallsfrågans lösande.

Vi är djupt besvikna på hur ansvariga politiker och myndigheter har hanterat kärnavfallsfrågan såväl på riksplanet som lokalt. Agerandet har karakteriserats av ovilja eller oförmåga att sätta sig in i och påverka hanteringen. SKB har lämnats att agera efter eget tycke, vilket dessutom har underlättats genom att SKB har tillgång till stora ekonomiska resurser i kärnavfallsfonden. SKB har sålunda ohämmat kunnat använda fondmedel till vinklad propaganda exempelvis i form av dyrbara "studieresor" till SKBs anläggningar. Myndigheternas släpphänthet är anmärkningsvärd. Trots att dessa instämde i den grundläggande kritiken som formulerades i DIALOG-projektet innebar detta projekt inga förändringar i hanteringen av frågan. Avfallskedjan saknar därför helt förtroende för myndighetshanteringen av kärnavfallsfrågan.

4. Specifika synpunkter
Avfallskedjan har som nämnts inte lagt något omfattande arbete på detaljgranskning av FUD 2001. Några synpunkter specifikt på texten redovisas dock här.

100 000-årsperspektivet
På sid 78 (mitt på sidan) står: "FUD-program 98 angav att koppartjockleken måste vara minst 15 mm för att ge det korrosionsskydd som krävs. Konservativa uppskattningar visar att denna tjocklek ger en säkerhetsfaktor tre mot korrosionsgenombrott i ett 100 000-årsperspektiv."

På sid 88 (första stycket) står: "En utredning av riskerna för strålningsförsprödning har genomförts. Utredningen visar att riskerna är försumbara och att påverkan under 100 000 år inte skulle vara mätbar /5-13/."

På sid 91 (sista stycket) står: "Flera av de ovanstående processerna i kapseln och dess hålrum påverkar alltså skeendet och behöver modelleras integrerat för att ge en bild av hur en skadad kapsel utvecklas. I SR 97 genomfördes två studier /5-24, 5-25/. Slutsatserna av dessa är i sammanfattning: ett litet hål på kapseln kommer att förbli litet under mycket lång tid, 100 000 år eller mer. Så småningom kommer dock skadan att vidgas och kopparhöljet brista."

Även den som inte har läst igenom referenserna (av vilka 5-13 bara finns i manus!) måste tvivla på att matematiska modeller etc verkligen kan förutsäga vad som kommer att hända om så här långa tidrymder. Hur kan man som framgår av citatet från sid 88 påstå att risker är försumbara i ett sådant tidsperspektiv? Avfallskedjan efterlyser en begriplig redovisning av de beräkningar som 100 000-årsresonemanget grundar sig på.

Indianhövdingen Oren Lyons berättade nyligen hur man fattar beslut i hans stam: Man tänker efter, hur beslutet påverkar livet för de närmaste sju generationerna. När ett beslut skall tas om kärnavfallet måste man tänka efter hur beslutet skall påverka livet för de närmaste 3000 generationerna.

Sid 7, rad 4
"Men vi vet också att effekterna av jordskalv på undermarkskonstruktioner är små och att ett djupförvar kan utformas så att det motstår även mycket stora skalv i närområdet." Avfallskedjan ifrågasätter denna tvärsäkerhet.

Sid 90, andra stycket
"Detta skulle rimligen kräva genomgående dragspänningar i hela kapselväggen och en sådan situation bedöms inte kunna uppstå under normala förvarsförhållanden." Är förvaring under 100 000 år ett normalt förvarsförhållande? Vem är det som bedömer?

Sid 104, stycket "Nyvunnen kunskap…"
"Slutsatsen är att för de densiteter som kommer att gälla för buffert och återfyllning i KBS-3-konceptet finns ingen risk för liquefaction." Detta påstående grundas på dokumenterade fall av liquefaction, experimentella data mm. Referensen (6-3) är liksom så gott som samtliga övriga referenser en skrift som SKB producerat. Är slutsatsen självklar?

Sid 117, näst sista stycket
"SKB anser inte att det går att förlita sig på någon redoxbuffrande förmåga hos bufferten för längre tidsperioder och anser därför att området idag inte kräver ytterligare forskning, utveckling eller demonstration." Avfallskedjan finner meningen så motsägelsefull att den kräver förtydligande.

Sid 119, tredje stycket
"…inga effekter…upptäcktes i merparten av bentoniten…under ett års tid." Det kan starkt ifrågasättas om försök under ett år överhuvudtaget har något slags relevans för förvaring under minst 100 000 år.

Sid 163, andra stycket
"Men det finns inga spår som tyder på att detta vatten skulle ha varit syresatt under ca 50 meters djup." Påståendet är föga övertygande, eftersom påverkan av syresatt vatten normalt kan påvisas på betydligt större djup.