INLEDNING

Den som följer med i samhällsdebatten kan inte ha undgått att uppmärksamma den nazisthysteri som nuförtiden har drabbat vårt land (eller snarare, drabbat dem som besitter privilegiet att få sina röster hörda i massmedia). Politikerna arrangerar konferenser. Dagspressen skriker ut budskapet att en mängd nynazistiska våldsgrupper hotar rikets säkerhet. Artister, måna att markera sin politiska korrekthet, arrangerar "galor mot nazism" på Globen.

Det är inte att undra på om den sansade åhöraren blir en smula konfunderad av denna massiva propaganda och tänker för sig själv: Nazisterna… var det inte dom som förlorade andra världskriget för drygt ett halvt sekel sedan? Har jag missat något? Har alltså det Tredje riket återuppstått och står nu utanför Sveriges gränser, i beredskap att invadera vårt fädernesland? Huvaligen!

Men naturligtvis är det inte så att Sverige står inför hotet om en nazistisk statskupp. Det vardagliga bruket av ordet nazism är i själva verket såsom en politisk svordom, ett invektiv, en etikett som det politiska etablissemanget fäster på sina motståndare i syfte att misstänkliggöra dessa och därmed slippa gå i debatt med dem som är kritiska till exempelvis massinvandringspolitiken och idéerna om det mångkulturella samhället.

Patriotism har således blivit någonting fult i dagens Sverige. Sund fosterlandskärlek och solidaritet med det egna folket betraktas numera som negativa egenskaper vilka måste bekämpas till varje pris.

En effekt av denna perverterade moral är att makthavarna i praktiken har beviljat fribrev åt allsköns banditgäng att bedriva terrorverksamhet i den politiska korrekthetens tjänst. Det existerar en rik flora av mer eller mindre löst sammansatta grupper vilka ägnar sig åt att hota och misshandla sina meningsmotståndare, kasta in brand- eller stinkbomber i deras bostäder, spreja hatord på deras ytterdörrar och med våld sabotera deras möten och sammankomster.

Som motståndare betraktar de inte bara fosterlandspatrioter, utan alla med misshagliga åsikter. Därför är det idag i realiteten omöjligt för exempelvis abortmotståndare eller kritiker till förslaget om homosexuellas "rätt" att adoptera barn att hålla offentliga möten eller demonstrationer.

Terrorgrupperna har sina kännetecken. Mest iögonenfallande är kanske deras ungdom. Få synes vara äldre än 24 år. Äldre medlemmar finns dock, inte sällan på poster i den mediala eller politiska maktsfären (vilket vi ska se exempel på i denna skrift). Oavsett fysisk ålder visar sig deras brist på mognad tydligt i det absurda faktum att de på fullt allvar anser sig försvara demokrati och yttrandefrihet genom att hindra andra från att utnyttja sin demokratiska rättighet att yttra sig offentligt. Andra vanligt förekommande kännetecken är svart klädsel, palestinasjal, lila eller grön hårfärg samt örhängen i hela ansiktet. Som de revolutionsromantiker de är, älskar de att kalla sig själva för anarkister eller antifascister. I massmedia kallas de med ett gemensamt begrepp för "de autonoma grupperna".

När dagspressen skriver om dem, sker detta ofta med ett inslag av beundran och fascination. I synnerhet Dagens Nyheter brukar vara påfallande servil - och totalt okritisk - i sina artiklar vilka oftast har karaktären av "hemma hos"-reportage. Med illa dold sympati skildras det unga anarkistkollektivet (eller vilken grupp det för tillfället råkar vara) såsom ett föredöme för andra ungdomar beträffande självständigt tänkande, initiativkraft, rättvisepatos, vilja till förändring av samhället samt förmåga att forma sina egna liv. Om sedan gruppen ifråga ägnar sig åt husockupation, stenkastning och misshandel av politiska motståndare, minskar detta inte Dagens Nyheters svansviftande.

Varför detta mediala fjäskande för renodlade banditgäng? Till viss del handlar det kanske om aningslös inställsamhet gentemot den moral man uppfattar som rättfärdig. Eftersom all opposition mot de i samhället förhärskande värderingarna nuförtiden stämplas som nazism och rasism, vill man antagligen visa hur rättänkande man är genom att lovsjunga dem som bekämpar de förhatliga "nazisterna".

Vid närmare betraktande av den rådande situationen inser vi emellertid att det i realiteten råder en allians mellan den politiska makten, den massmediala makten och de s.k. autonoma grupperna. Vem som är herre och vem som är tjänare i denna maktstruktur är inte helt lätt att säga. Kanske spelar det heller ingen roll. Historien lär oss att makten ofta är sitt eget ändamål. (George Orwell gjorde en briljant analys av detta i sin roman 1984).

Ett intressant faktum är dock att de falska frihetskämpar som ingår i de "autonoma grupperna" fyller samma funktion för makteliten i dagens Sverige som stormtrupperna gjorde för Adolf Hitler i 1930-talets Tyskland. De tjänstgör som slagskämpar vilka kväser all politisk opposition med makthavarnas tysta medgivande.

Ett bestickande exempel på det sistnämnda kan hämtas från valrörelsen 1998 då ett antal vänsterungdomar genom stenkastning, misshandel och hot systematiskt saboterade Det Nya Partiets valturné. Märk väl att detta skedde utan att polisen ingrep eller att någon åklagare ställde huliganerna till svars inför domstol. De etablerade massmediernas rapportering om de dramatiska händelserna var - naturligtvis - obefintlig.

Den här artikelserien har inte som ambition att göra någon fullständig redovisning av de ifrågavarande organisationerna. Detta vore en omöjlighet, dels därför att de uppgår till flera hundra små och löst sammansatta grupper runt om i landet, dels därför att dessa grupper ständigt skiftar (de startas, upphör och går in i varandra).

Vi nöjer oss med att göra en kort presentation av de mest centrala organisationerna och personerna i den rörelse som kallas "de autonoma grupperna". Även några artiklar som behandlar kulturberikning rent allmänt kan förekomma. Det är fullt tillräckligt för att återspegla den motbjudande mentalitet som genomsyrar de antidemokratiska element som idag härjar fritt på våra gator och torg - och även på den politiska arenan.

IT-redaktionen