Det är eftermiddag den 7 november 2001 och jag har precis ringt en kompis för att titta runt lite i stan. Väl framme och vi påbörjat vår rundtur bestämmer vi oss för att ta en titt på Café 44. En sliten järndörr möter oss på Tjärhovsgatan. Intrycket av ett mysigt café uteblir där vi står i kylan och funderar på om vi verkligen kommit rätt.

Nåväl friskt vågat hälften vunnit, påstås det, jag öppnar den tunga porten som skulle kunna utgöra entrén till en bunker från en avlägsen tid då krig verkade. Ett dunkelt ljus och "skum" musik, en blandning av Hare och Islam, är det första som fångar vår uppmärksamhet. Till vänster innanför ingången står en individ och säljer propaganda och tillbehör i en salig blandning. Allt från böcker om kampen "för" det manliga idealet till information om upploppen i Göteborg. En korg med diverse märken av olika vänsterintressen ligger till höger (konstigt nog) om mig på bordet. Strax ovanför finns olika smycken och nyckelringar med terroristen Che Guevara som förebild. Hela omgivningen strax innanför ingången ger ett starkt bohemiskt intryck. Det är ca 20kvm stort med en mängd information om kommande och pågående evenemang på väggarna.

Nåväl här blir inga barn gjorda så vi går ner för trappan som är ca tre meter längre fram från ingången. En stentrappa som verkar direkt hämtad från någon gammal skräckfilm är det som man får försöka klara sig helskinnad nerför. Väl nere, oskadd tack och lov, finns några bord och stolar. Själva cafét är rakt fram ca 8m från trappans slut. Där serveras kaffe och kaka och även en del maträtter, dock ej med nordiska inslag, till synes humana priser.

På de kalla stenväggarna runt omkring mig hänger konst som tycks härstamma från en grundskola i Zaire. De är kalla och väldigt färgstarka och motiven är mycket märkliga för att överhuvudtaget hänga på en plats där vuxna skall umgås. Det som kan beskriva valet av motiv är en stark längtan efter att åka till Afrika och dess urinnevånare.

Hur som helst så sätter vi oss ner vid ett bord efter att ha köpt två koppar kaffe för 20kr. Runt omkring oss sitter det 9 personer uppdelat på fyra bord. Åtta av dem är tjejer och den siste skall väl klassas som grabb. Tjejerna sitter och babblar och spelar olika sorters sällskapsspel. Det som får mig fundersam är varför sex av tjejerna låtit deras fina hår vuxit samman till en salig blandning av tovor, såkallat dreadlocks? Grabben som fikar läser en tidning och har ett tanigt utseende med mycket kort hår.

Efter ca fem minuter är musiken oförändrad och mitt huvud orkar inte med att plågas längre så vi bestämmer oss för att lämna rödingarnas lilla skabbiga lya. För övrigt så finns det ett antal rum, som dock ej var öppna för tillfället, där olika former av aktiviteter annars förekommer. En scen med plats för ett 50-tal åhörare finns beläget lite längre in i huset. Så har vi den här trappan igen som var livsfarlig på nervägen, nu skall man även pröva lyckan genom att gå upp för den.

Väl uppe stannar jag till och granskar produkterna av rödingattiraljerna en gång till. Jag ser tidskriften SvartVitt med Expo och bestämmer mig för att köpa den. Efter inhandlad udda tidskrift går vi ut i den friska stockholmsluften och pustar ut. Min kompis harklar sig så att lungorna håller på att åka ut och han förklarar handlingen med att han måste rensa kroppen från all skadlig rödingluft. Vi tittar oss bakåt och ser järndörren till bunkern slå igen och vi påbörjar vår hemfärd efter uträttat uppdrag i självplågeri.

Nu efteråt så undrar jag hur man kan ta 40kr för en samling illa sammanställda reportage i en tidskrift som inte ger en helhet av någonting. Mona Sahlin och Tasso Stafilidis ger sin syn på motstånd, okunskap och förståelse då det gäller svenskar mot invandrare och homosexuella. Även ett par artiklar om svenska kyrkan, nazister och Sverigedemokraterna anammas. Mitt betyg på tidskriften är att om toalettpappret tar slut så är sidorna i SvartVitt med Expo ett mycket bra och lämpligt val att bruka. Eller förresten, jag skulle nog använda dem innan jag rörde mitt vackra toalettpapper.

Mikael L