Noterade halvsovande (efter att ha varit på ett av många nattliga toabesök) att värkarna startade runt 01.00 och jag drömde hur jag andades igenom dem (vet inte om det skedde på riktigt också). Två timmar senare började det bli jobbigt att ligga still och nu andades jag genom värkarna och var fullt vaken. Maken väcktes och meddelades att det nog var dags, så barnvakten skulle kontaktas. Gick runt i huset och flåsade, samlade ihop lite pinaler och försökte klä mig (jobbigt). Vid varje värk stannade jag och andades igenom tills det klingade av. Jag kontrollerade inte hur lång tid det var mellan värkarna, konstigt nog, för det hade jag tänkt göra, men jag kunde inte koncentrera mig på klockan. Barnvakten dök upp, hämtade sonen, önskade oss lycka till och sedan var det dags för oss att forsla oss till förlossningen (Mölndal)dit vi anlände kl 05.00. Jag kände spänd förväntan inför förlossningen, äntligen skulle vi få träffa den inneboende, men tänk om något går snett. Jag är alltid lite "olyckskorpig" och kan inte sluta fundera på att allt inte alltid går bra. Tur att min make är obotlig optimist och ett underbart stöd när jag stressar upp mig. Han lugnade mig och sa att vi får ta allt efter det kommer. Väl inne på förlossningen fick vi omedelbart ett rum, skönt att slippa undersökningsrummet. De frågade om jag ville bada, och jag svarade att jag varken ville bada, duscha eller ha något med vatten på kroppen att göra... Knepigt, förra gången bodde jag i duschen en stor del av tiden. De tog en ctg-remsa på mig och allt såg bra ut. Värkarna avtog något, men inte i styrka. Värkarna kom två-tre i stöten och sedan ett längre mellanrum. Första var alltid kraftigast och sedan var "tvillingen" något svagare och ibland kom en "trilling" som nästan var lite löjlig. Jag andades fortfarande igenom alla värkar och tyckte det räckte. Jag valde att halvsitta i sängen mest hela tiden, det kändes skonsammast mot min värkande rygg och bäcken. Jag gick utan hjälp på toaletten flera gånger under förlossningen, även om det tog sin lilla tid. Maken följde med som sällskap på vägen dit (hela tio meter ungefär...). Han höll sig ifrån mig under själva värkarna, och fanns där emellan, när jag ville. Precis som jag ville ha det. Vid ett par tillfällen var jag uppe och bara stod, elelr gick några steg, för att jordens dragningskraft skulle påverka förloppet. Vid första inre undersökningen var jag öppen 6 cm, och då var klockan 06.20. Efter det meddelandet var jag superlycklig, för jag var starkt övertygad om att det inte skulle dröja sååå länge till, räknade ut att runt 10, så skulle det nog ske... Tji, fick jag, vid tolvtiden var jag "bara" ca 8-9 cm öppen och vattnet hade ännu inte gått. Då frågade de om det var okej att de tog hål på hinnorna. Jag samtyckte och vattnet forsade ut (inte mysigt enligt min mening, jag halvlåg ju i eländet). När de berättade att jag dragit ihop mig till 6 cm, började jag misströsta, för samtidigt gjorde värkarna betydligt ondare sedan en timme tillbaka och jag började känna att andningen knappt räckte till för att hålla mig avslappnad. Fast fortfarande fungerade det ju, om än något sämre. Vips, så startade krystvärkarna 12.10 och då fungerade jag knappt alls. Aaaaaaaajjjjj vad det gjorde ont. Jag trodde jag skulle hoppa ur sängen av smärtan och jag vrålade att jag hade krystvärkar ("Bra!" svarade de) och sedan vrålade jag LUSTGAAAAAAS, vilket jag inte kunde få fort nog. Kom inte ihåg hur man använde den och höll på att glömma hur man andas överhuvudtaget på kuppen. Krystvärkar är inte min melodi, jag har fasat för dem sedan jag upplevde dem första gången. Lustgasen fick snart effekt och jag släppte den frivilligt när huvudet kändes fyllt av bomull, andades riktig luft tills nästa krystvärk var i antågande, tredje värken började jag med lustgasen, men de sade att jag troligen klarar av andningen bättre själv, för jag fipplade så med masken. :-) Eftersom de trodde på mig, så släppte jag masken och andandes igenom den och efter nästa var SONEN född. 14 minuter från första krystvärk till fjärde då han var ute. Det var underbart när han gled ur mig, men glädjen var kortvarig innan den förbyttes i stark oro när de kutade ut till akutrummet med honom. Jag hann inte ens se vad de blev just då, bara att barnet var blått och alldeles livlöst, förutom en liten hostning. Den lilla hostningen hängde jag upp allt mitt hopp på och oroligt frågade jag den som var kvar hos mig hur allvarligt det var, men det försökte lugna mig. Maken rusade med för att vaka på vår nyfödde. Efter en stund hade de0 fått ordning på vår son och min älskade make kom stolt in med honom och satt där så jag kunde betrakta dem en stund. Jag vet inget bättre än att se mannen jag älskar sitta med våra barn i famnen! Anledningen till den lite akuta situationen var att han föddes med navelsträngen hårt runt halsen och hade lyckats svälja fostervatten han bajsat i. 3970 gram vägde han och längden var ståtliga 53 cm. Så gick det till när vår yngste son föddes.