En hundtass på golvet, jag stöter emot
den med foten och hör klornas klickande. Men djuret är nyligen
dött, av hunger, av sorg.
En vid blomvas har fått en oljig hinna av damm på
vattenytan. Jag sticker med andaktsfullt äckel ned ett finger i vattnet
och ser det vita klimpas runt det, följa det, som våt bomull,
sperma, utspottad tandkräm.
Du ligger ett par steg bort med blomsterkvasten i din hårt
knutna näve. Märkligt, att ta undan de vissnade blommorna först
och inte bära undan hela vasen. Kanske tänkte du byta ut dem.
Sätta nya i samma gamla trötta vatten som börja skifta i
gult och lukta unket av ruttnande växtdelar, trots att du så
noggrant klippt bort de blad som stod under vatten.
Näckrossjöar, jag tänker plötsligt på
det, näckrostjärnen i skogen härbakom. Hur - för länge
sedan. Din vita vetedegskropp i det kalljumma vattnet, ditt snedtandade
skratt. Jag räckte dig till midjan och sprang ut i vattnet, först
den sviktande mossan och ljumvatten upp över anklarna, sedan plötsligt
brant så hela kroppen gled ned i det svarta vattnet. De olika tempererade
skiften som gled runt i vattnet. Kylan som kvillrade runt tårna.
Rädslan för gäddkäftar, vassa abborrfenor, slemmiga
fiskfjäll. Du berättade hur fiskarna brukade nafsa efter dina
vader. Jag såg ned på mina egna ben, barnspinkiga och
gula med gåshud i vattnet. Du simmade med stolta tag, den korta biten
över till andra sidan och tillbaka, förmanade mig att hålla
mig vid stranden.
Där var jag. Simmade nära vassen där jag hörde
sländor rassla som skallerormar. Ett skrämmande ljud men undersköna
trolska djur som frigjorde sig och flög ut över vattenytan med
knyckiga kast och gröna eller blå blänk. Vingarnas svirr.
De skrämde mig om de flög för nära mitt ansikte. Uråldriga
facettögon, vassa spetsar i bakänden. Ibland satt de ihop två
och två i en underlig hjärtform. Hur kunde de flyga så?
Jag höll mig till kanten men nådde ändå
inte dybottnen. Tänkte på dess slemmiga, svarta sjunkmån
med skräck. På att man kunde nå den men ändå
aldrig bottna, sjunka och sjunka tills det svarta slöt sig över
huvudet med en dov, nöjd suck, som kokbubblor i tjock gröt.
Näckrosbestånden, de gula, märkliga blommorna
som stod upp på sina skaft. Jag var en näckrosprinsessa, slet
av de sega, slemmiga stjälkarna, ett dämpat plopp när de
brast - glatta, styva utsidor, fuktig skumgummi inuti - och satte blommorna
i håret. Bladen glatta. Vissa med glittrande pölar på
ytan, andra torra, åter andra veckade, på väg upp från
den mystiska bottnen långt där nere. Jag simmade mig skrynklig.
Du återvände från den andra stranden. Rynkorna
i ditt ansikte. Det bleka gulbruna slemmet som häftade vid huden då
man klev upp, gnuggades bort med handduken. Doften av kottar, barr och
pors.
Nu ligger du här, på sidan, med fingrarna vitnade
och stela om blombuketten. Man kan knappt ana vad de torra, brunaktiga
stjälkarna har varit. En liten pöl av torra blomblad på
golvet under din hand: skrynkliga vitbruna och ihoprullade dovröda.
Du har förklädet på dig, ett grönrandigt midjeförkläde
av tyg. Till skillnad från hunden har du börjat lukta, en sötaktig
lukt inte helt olik den från förbrukat blomvatten.
Jag böjer mig försiktigt ned över dig, sätter
mig på huk och betraktar ditt ansikte. Ögonen är öppna
utan att stirra. Det finns inget samförstånd i blicken, inget
igenkännande. Vitorna är gula, som de varit även innan.
Din mun är halvöppen, ett fastfruset uttryck av förvåning
i ansiktet. Med handen som inte håller blommorna tar du dig åt
hjärtat, eller om den var på väg till munnen. Kjolen blottar
två blåvita, sköra gumvrister. De rutiga tofflorna sitter
prydligt på fötterna. Jag försöker inte sluta dina
ögon, rör dig inte.
Liksom med de förtorkade blommorna kan man knappt ana vad
du har varit. Du är något annat nu. Kanske ett intet.
Tillbaka