Ni kan aldrig ana hur jag kände mig när
jag äntligen, äntligen var på väg hem ifrån
helvetet! Allt skulle bli som förr, åtminstone nästan...
Visst hade man hört att många städer drabbats hårt
av bombningarna, men det var som om dessa tankar aldrig riktigt hade fått
fäste i huvudet. Jag skulle hem. Allt skulle bli bra.
Jag minns hur jag satt där på tåget, utmattad,
utsvulten, smutsig, och såg ut över det alltmer välbekanta
landskapet. Mina ögon fylldes av tårar vid åsynen av de
utsugna, uttorkade åkermarkerna och jag kunde inte tänka mig
att några bördiga, grönskande slätter kunde vara vackrare
än dessa! Och vid tanken på min barndomskamrat Diedrich som
med friskt mod hade följt mig ut till fronten men som aldrig skulle
få återse sin hemstad, brast glittret i mina ögon ut i
rännilar som letade sig ned över mina smutsiga, orakade kinder.
Först trodde jag att mitt minne spelade mig ett spratt,
att jag inte alls var så nära hemstaden som jag hade trott.
Sedan gick det upp för mig att så inte var fallet. Där
rusade ju tåget till och med förbi den välbekanta skylten
med stadsnamnet, och suddade ut alla mina tvivel. De där gråa
ruinerna var min stad, de var verkligen min älskade barndomsstad,
den jag hade drömt om varje dag och varje natt vid fronten. Trots
att det kändes som en evighet sedan jag åkte därifrån
var stadssiluetten inetsad på min näthinna. Men det var inte
den stadssiluett som nu närmade sig allt mer. Den gamla kyrkan som
sträckte sitt karaktäristiska torn mot skyarna, var var den nu?
Förvirrad stapplade jag ut på perrongen. Jag höll
andan och såg ned på den gjutna betongen under mina fötter.
Något som var sig likt! Med ett djupt andetag samlade jag mod nog
att lyfta på huvudet och se ut över staden. All denna förödelse!
Alla dessa sönderbombade ruiner! En enda tanke fick fäste i mitt
huvud; jag måste hem, hem, där skulle min älskade mor stå
i köket och säga: ”Det är bra nu min son, allt ska bli som
förr igen. Sätt dig vid köksbordet så ska du få
något att äta, du ser ju alldeles utmärglad ut stackars
gosse!” Och min far, han skulle bli så stolt över mig, en tapper
hemvändande soldat, han skulle lägga sin hand på min axel
och se mig i ögonen med faderlig stolthet.
Med sinnet uppfyllt av dessa idylliska bilder började jag
orientera mig mot mitt hemkvarter. Det var svårt, många gator
var blockerade av stenar och murbruk, bjälkar och glasskärvor
i kaotisk oordning. Men vissa riktmärken stod kvar, märkligt
orörda av bombningarna, det gamla rådhuset med sina massiva
stenväggar såg ut precis som jag mindes det. Detta underblåste
mitt hopp, mitt föräldrahem var stabilt, det hade säkert
klarat sig undan bomberna, det måste det ha gjort.
Till slut närmade jag mig mina hemkvarter. Jag hade många
gånger gått fel, förvirrad av allt spiller och bråte,
men nu visste jag säkert var jag var. Dessa kvarter i utkanten av
staden såg lite bättre ut än centrum, och jag kunde tydligt
urskilja fru Franks brödbutik nere på hörnet, den som hade
försett mitt barndomshem med färskt bröd. Skylten var tillbucklad
och fönstren förtäckta, troligen hade glaset krossats av
vibrationerna från bomber, men huset stod där det stod. Jag
funderade på att gå in och hälsa på fru Frank eller
hennes ljuva, rosenkindade dotter Heidi som ofta brukade stå bakom
disken, men jag var alltför ivrig att komma hem.
Min gata, Rudolfstrasse! Tänka sig att det enda hus som
klarat sig undan bomberna var mitt eget! Där stod det ju och bara
väntade på mig ibland ruiner och bråte, alldeles orört
såg det ut, förutom att flera fönsterrutor var krossade.
Jag tänker nu att jag borde ha reagerat på att ingen hade försökt
laga fönstren eller åtminstone täckt för dem, men
inte har man plats för såna tankar när man kommer hem ifrån
kriget och finner att ens hus står kvar, ens eget hus ibland tusentals
krossade.
Jag närmade mig den vänligt gula stenfasaden och mitt
hjärta dunkade i takt med mina allt snabbare steg. Förblindad
av glädjetårar sprang jag uppför trappan och slet upp dörren
utan att knacka. Och blev stående alldeles innanför dörren,
tvingad att tvärstanna av det gigantiska hål som öppnade
sig i golvet. Fasaden hade klarat sig, de massiva ytterväggarna av
sten, men innanmätet hade det inte. Golvet på övervåningen
hade rasat ned, fortsatt rakt igenom hallgolvet här nere och lämnat
en gigantisk avgrund igenom vilken man kunde skymta både de bastanta
träbjälkarna i yttertaket ovanför mig och det jordstampade
källargolvet under mig. Alla innerväggar hade rasat in, men den
enda ytterväg som inte klarat sig var den bakre, osynlig från
gatan, den var till hälften nedrasad och hade dragit med sig den bakre
delen av yttertaket.
Dödsföraktande klängde jag mig mot väggen
och lyckades ta mig runt hålet i golvet. Planlöst rotade jag
runt ibland bråtet, klättrade runt i spillrorna av mitt hem
på jakt efter... det vet jag inte... Ett tecken på att jag
en gång bott här kanske, en enda pinal som klarat sig undan
förödelsen. Och i det som varit ett kök fann jag den. Klockan.
Mirakulöst nog satt den kvar på väggen, på
ytterväggen mot gatan. Oskadd, lite dammig kanske och inte gick den
heller, men oskadd. Och det bästa av allt var att den hade stannat
på halv tre. Halv tre, den tid jag hade kommit hem nästan varje
natt efter att ha roat mig med mina vänner. Jag brukade smyga in för
att inte väcka mina föräldrar, då fanns det naturligtvis
inget hål i golvet att akta sig för. Hungrig som jag var hade
jag smugit mig ut i köket, utan att tända lyset, men jag kunde
ändå se månskenet reflektera sig i köksklockans vita
porslin, och den visade halv tre. Nästan alltid halv tre.
Plötsligt hade jag bländats av lyset som tändes,
lika överraskad varje gång trots att det skedde varje natt.
Det var min mor som hade vaknat, hon vaknade alltid trots att jag ansträngde
mig att vara så tyst som möjligt. Och hon värmde min middag
åt mig och satt kvar och såg mig äta den, varje natt klockan
halv tre, trots att hon redan hade gått och lagt sig och satt där
barfota, i nattlinnet. Aldrig att hon sade något om att jag var ute
och roade mig så sent med mina vänner, hon sa bara ”Så
sent igen”. Aldrig något mer än det, aldrig några hårda
ord, bara ”Så sent igen”. Och det hade jag tagit för givet!
Att ta en sådan sak för givet, jag förstår inte hur
jag kunde ha gjort det nu! Det var ju paradiset, att roa sig med sina vänner
varje kväll, sorglös, och att ha en mor som utan förebråelser
värmde min mat åt mig då jag kom hem klockan halv tre
på natten. Det var ju paradiset, och jag tog andäktigt ned klockan
ifrån väggen och beslöt mig att alltid behålla den
som en påminnelse om paradiset jag en gång tagit för givet.
Aldrig mer skulle jag få tillbaka det.
Sedan, vad gjorde jag sedan? Strövade runt på gatorna
med min klocka, frågade alla jag mötte efter upplysningar om
mina föräldrar. Vad hade hänt med dem? Ingen visste något.
Alla dessa okända ansikten i mina hemkvarter, alla dessa utblottade
som slagit sig ned ibland ruinerna. Nu insåg jag att det inte fanns
någon anledning att begråta Diedrich, snarare då avundas
honom, för han hade ju inte förlorat något. Han hade det
långt bättre än oss hemvändande som fick våra
sista förhoppningar krossade.
Till slut kom jag på att gå tillbaka till fru Franks
brödbutik. Van vid att bara kliva in till dörrklockans muntra
pinglande slet jag upp dörren. Synen som mötte mig var inte vad
jag väntat mig. I brödbutiken hade en familj flyttat in, ett
par madrasser låg i ett hörn på golvet, brödet lyste
med sin frånvaro bakom disken.
”Familjen Frank?” frågade jag rätt ut till de bestörta
ansikten som mötte mig.
”Döda. De var på väg till skyddsrummen då
bomben föll. De skulle ha stannat här. De hade klarat sig då.
De skulle ha stannat här.”
Mannen som svarat mig verkade bekant på något vis...
Johann! Min forne granne på Rudolfstrasse, min forne granne i paradiset,
det var han som nu flyttat in i fru Franks brödbutik med fru och barn.
Så utmärglade de var, så smutsiga och tärda....
”Mina föräldrar?” frågade jag tyst. Mannen betraktade
mig ställt, men så ljusnade hans drag.
”Wolfgang...” konstaterade han, näst intill ljudlöst,
och tillade så; ”döda, de är alla döda...”
Bestört backade jag ut ifrån brödbutiken. Ut,
bort, som om jag kunde få tiden att gå baklänges genom
att själv göra det och låtsas som om jag aldrig fått
höra vad jag just fått höra. Jag drev runt på gatorna,
planlöst, mållöst med mitt förlorade paradis i tankarna.
Om jag koncentrerade mig på att sätta ned en fot i taget kunde
jag nästan hindra mig ifrån att tänka på det som
inte fick tänkas på. Vänster fot, och så höger,
och så vänster igen... Gatstenarna såg ut som vanligt,
ja nästan precis som vanligt, tills jag kom till ett ställe där
marken rämnat av skalven eller murbruk och tegelstenar rasat ned över
trottoaren. Då vände jag och fortsatte gå med blicken
naglad vid de välbekanta kullerstenarna.
Förstrött strök jag med handen över den dammiga
köksklockan och märkte att det lugnade mig en aning. Ömt
betraktade jag de blåmålade siffrorna och visarna som för
evigt stannat på halv tre. Min amulett, min talisman, min pant från
paradiset! Jag skulle aldrig mer glömma hur underbart paradiset var,
och hur lätt förgånget, aldrig! Aldrig mer ta något
för givet! Köksklockan var ju den dyraste gåva jag någonsin
haft i min ägo, en så fulländat logisk påminnelse...
Att den hängt där på väggen och väntat, orörd,
på min hemkomst, det kan inte ha varit annat än en gudomlig
försyn! Detta försökte jag förklara för ett par
som jag fann sittande på en bänk, men de förstod inte.
Trots att de själva såg ut att ha förlorat allt förstod
de inte. Kanske hade de ingen påminnelse. De började tala om
bomber och undvek att se mig i ögonen, som om jag vore en stackars
galning... Men jag är ingen galning, jag har blivit Upplyst och skall
aldrig mer glömma. Aldrig någonsin.
Tillbaka