Han vaknar ensam. Platsen bredvid honom i sängen
är kall. Han blir inte förvånad. Allt skönt är
en skir, skir dröm och han är dömd att vakna. Han sätter
fötterna i ett par tofflor och hasar ut i köket, sjunker ned
på den ljust gråmålade pinnsoffan. Bredvid honom på
soffan ligger en DN från i förrgår. Han känner inte
igen den, förstår inte hur den har hamnat där. Själv
köper han inte DN. Han tänker att det måste ha med henne
att göra, men förstår inte hur. Tidningen skriker ut sitt
passerade datum: "Allt som hänt efter denna dag är som ogjort,"
skriker den, "Vrid tillbaka tiden, för det saknar betydelse."
Mannen sluter ögonen på ett sätt som om det gjorde
ont eller var mycket ansträngande. När han öppnar dem igen
ser han ned på den blårandiga vaxduken han lutar armbågarna
mot. I det bleka novemberljuset tycker han sig se två mattare avtryck
efter hennes skinkor på den. Han vet att det är samma vaxduk
som legat där i åratal, och som han betraktat varje morgon och
varje kväll, men det kommer aldrig att bli samma vaxduk igen. Den
är främmande sedan hennes nakna kropp avtecknat sig mot den.
Den är inte hel utan hennes nakna kropp, den saknar mening. Han kommer
aldrig att känna igen den som en blårandig vaxduk igen.
I hörnet vid dörren ligger hans pyjamas slängd,
hans beige- och grönrutiga flanellpyjamas hon fick låna då
hon frös i natt. Han ser hur hon går runt i köket, tyst,
i hans alltför stora pyjamas, och plockar ihop sina kläder som
ligger spridda lite varstans. Han ser hur hon knäpper upp pyjamasjackan
och blottar sina bröst för ett ögonblick, innan hon tar
på sig BH:n som legat slängd över soffkarmen, hur hon huttrande,
med gåshud får på sig sin vinröda polojumper. Om
och om igen ser han henne knäppa upp pyjamasjackan och blotta sina
bröst, som en hackande vinyl, innan han skakar häftigt på
huvudet och får bilden att försvinna.
Köksklockan står på sin hylla framför honom
och pekar sakligt på tio. "God förmiddag, klocka," tänker
han, "det är du och jag igen."
Mot klockan står ett brev lutat. Det är snarare ett
meddelande än ett brev, en prydligt ihopvikt papperslapp. "Till Åke"
står det på dess framsida, som om det hade bott fler än
han i huset. Han funderar en stund på om han ska orka resa sig och
gå stegen fram till brevet. Det kommer inte att stå "Är
ute på promenad, strax tillbaka" i det. Inte heller "Har åkt
till jobbet, tillbaka till middagen".
Han betraktar brevet ännu ett slag, väger dess ord
mot mödan att korsa golvet på köksvågen bredvid klockan.
Så reser han sig mödosamt, stryker med grova, förhårdnade
fingrar över vaxduken när han rundar bordet.
Det är svårt att veckla ut brevet, hans trubbiga fingrar
får inget grepp om papperskanterna. Till slut lyckas han och håller
försiktigt, som om det brändes eller var mycket ömtåligt,
upp det i det knappa ljuset från fönstret. "Tack för en
trevligt kväll och natt," står det, "Vi kanske ses nån
gång". Han lägger ifrån sig lappen i köksvågens
vågskål. Den väger ingenting, rubbar inte ens visaren.
Han vänder sig långsamt om och ser på den främmande,
blårandiga vaxduken. På något annat ställe än
där ser han henne aldrig mer.
Tillbaka