Det är sumpskog här. Svarta stänglar skjuter upp: till ljuset, till ljuset! Förvridna rötter. Halvdager. På marken en matta av harsyra.
Det går en bäck här, om man alls kan kalla det bäck. Snarare ett mörkt trögt dike med ytan täckt av torra björkfrön. Stränderna är av svart lera och man kliver lätt ifrån den ena till den andra. En stor grön ormbunke slår ut nere i bäckfåran. Ensam.
Träden här är mest granar, risiga, tunna granar vars nedersta grenar är barrlösa. Det finns andra träd också; ofta växer de i klump. Flera stammar skjuter upp från samma virrvarr av rötter. På ett ställe har ett träd fallit och lämnat en stor rotvälta där svart jord hänger i trådar och speglar sig i pölen som bildats i gropen.
Alla rotsystem är liksom upphöjda här. Det tar ett tag innan själva stammen börjar och på avsatserna och knotigheterna innan växer mossa och harsyra. Ett träd har stora hålor mellan sina rötter och i en sådan håla ligger en gammal flaska, skyddad av ett spindelnät för öppningen. Det påminner om en fälla: brister spindelnätet är den som rörde flaskan avslöjad.
Det är så svart här. Jorden är svart och vattnet är svart. Till och med luften känns svart. Dyster trollskog. Löv och barr börjar först högre upp. Bortsett från klungor av harsyra är den svarta marken bar. Längre bort skymtar marken täckt av gulgröna växter. Sådana som när ljuset träffar dem vibrerar av lyskraft. Det är en helt annan skog där. Ljus och lycklig. Skog för sjungande prinsessor i flätor och rutig kjol. Men det är inte den som är intressant. Den finns bara där som bakgrund. En skymtande solkuliss. Det är sumpskogen som är den intressanta. Vacker trots allt i sin svärta.