Jag såg mig själv, det är sådant
som bara händer i böcker, ändå är det oundvikligt,
allt går ju igen. Jag såg ut över min gamla skolgård,
ombyggd visserligen, men inget ändras ju egentligen. Då stod
hon där, i gummistövlar. Jag blev lättad, först, då
var jag alltså inte så hopplös, barn har gummistövlar
i skolan än. Men det var bara hon. Det var bara hon och hon var ensam.
Håret var blont och stripigt, allt stämde. På huvudet
hade hon en toppluva. Det som är fult kan bli inne, men hennes toppluva
kan aldrig bli inne för den var ingenting. Hon var ensam, gick fram
och åter och tog upp ett visset lönnlö, brunt och förtorkat.
Ett tag växlade hon några ord med ett par betydligt mindre barn.
kanske var något av dem ett småsyskon. Och de såg ut
som små modeller saxade ur klädkataloger mot henne: trendiga
skor, dunjackor... Framför allt ingen mössa. Hon visade dem hur
man kan sticka lönnlövets skaft genom bladet; de härmade,
sedan tröttnade de. Hon var ensam.
Tillbaka