I.
Månen går upp och natten sveper sin mantel över fälten. Mjuk nattmantel. Mattgrå i natt, då månens ljus späder ut färgerna. Fälten böljar tryggt under nattens mantel. Kullarna kullrar mjukt ihop sig som sovande djur, som sömniga, varma kroppar. Träden filar av alla knotigheter och blir mjukt rundade skuggor bara. Under dem på marken trevar långa skuggor med sökande fingrar. Långa skuggor som sträcker sig från månens öga, sträcker sig efter en fågel att bära i sina grenar. Nattskärran tar osynligt plats ibland skuggrenarna på marken och drömmer att hon sitter i ett stolt träd och äntligen får känna vinden dra genom fjäderdräkten. Drömmer att inte längre vara rädd för månens öga. Drömmer i det viskande gräset...

II.
På storskogshöjden står en fura ensam. Den har stått där så länge att den glömt hur den hamnade där. Kanske en gång som ett litet frö for den med vinden och landade just här. Rotade sig i den magra jordmånen. Just här på höjden med överblick över mil efter mil av skog. Det minns inte furan någonting av. Den minns att igår satt en skogsduva och hoade på en av de mellersta grenarna. Den minns också en kråka, eller om det är flera olika kråkor, som brukar sitta allra högst upp i toppen som i en utkiksmast. Den minns vindens rassel igenom barren, det minns det tydligt, för vinden rasslar alldeles nu. Den minns att solen går upp och ned och just nu ned över åsen. Röd och mild är kvällssolen och den stänker ett sista uns av förgyllning över den ensamma furan innan den går ned bak åsen. Alldeles som om den hade guldkanter såg det ut.

III.
Först då min kärlek har kallnat av kommer jag att kunna hålla med er, då ni säger att jag har handlat fel. O Kärlek! O Hat! Den ena kan inte leva utan den andra, på så vis är de som ett kärlekspar, som oskiljaktliga motpoler; yin och yang, svart och vitt... Först då min kärlek har kallnat av kommer jag att kunna förstå er, då ni säger att jag har handlat ansvarslöst och själviskt. O jag! O jag! O jag! Vad skulle jag kunna handla annat än själviskt? Jag är jag, jag är inte du, inte han eller hon eller den eller det! Ni talar om besinning, om självbehärskning, om empati! O, vad är väl det annat än meningslösa ord ur era förtorkade, grå munnar, som aldrig har bränts av Kärlekens eld, aldrig heller av Hatets is! Ni ser inte hur de går hand i hand och ständigt förintar varandra, elden och isen! Ni ser blott hur den ena smälter den andre, den andre släcker den ena, inte hur de behöver varandra i evig kamp och symbios! Ni talar om kärlek, men vet inte vad ni talar om! Hur kunde du göra så ont, mot den du älskade? frågar ni. Vet ni då icke, att man måste göra illa den man älskar, hata den man älskar, trampa på, förkväva, för att sedan själv bli trampad på och förkvävd? Vet ni då inte, att det är den hämnd man måste utmäta för att tvingas till att älska, ständigt tvingas till beroende? Ni har aldrig upplevt Kärlek! Ni har aldrig upplevt den sanna Kärleken, blott den milda, broderliga, systerliga, den som tål att resoneras med! Men Kärleken tål inte att resoneras med, inte att lirkas med, hon kräver blodsutgjutelse! Då eran kärlek på sin höjd kräver tårar kräver Kärleken blod, ty hon är syster till Hatet! Först då min kärlek har kallnat av kommer jag att förstå er, då ni talar om allt ont jag gjort min Älskade! Först då min kärlek har kallnat av kommer jag att kunna se vistelsen mellan dessa väggar som ett straff. Än så länge rasar Kärlek och Hat inom mig, och jag kan leva överallt och ingenstans, ty så starka är dessa makter att de upptar mitt medvetande så att jag endast uppfattar omvärlden i hastiga glimtar. Kunde jag då bry mig mindre, om var jag befann mig? Nej, först då min kärlek har kallnat av blir ert straff mitt straff och er rättvisa min rättvisa.

IV.
Hon som härskar över de stormiga haven och de sjunkande skeppen är min mor. Han som härskar över den oroliga vinden och de stormknäckta furorna är min far. Rastlösheten bor i min själ och jag kan aldrig finna lyckan på en och samma plats. Ständigt drivs jag vidare att söka ny och ny lycka. Ja, en gång trodde jag, att lyckan väntade mig på en okänd ort, att hon låg där och glimrade likt en sjunken skatt, likt drakguld i bergets mörka hålor. Nu vet jag, att det blott är förströelse jag söker, omväxlande scenerier för mitt trötta öga. Det är som att plocka kort efter kort med de skönaste bilder ur en oändlig lek, och aldrig kunna bestämma sig för ett. Nej, så länge det ännu ligger kort med baksidan upp i leken kan jag aldrig fastna i begrundan av blott ett. Vidare drivs jag, vidare och vidare iväg. Det händer nog, att en vy tjusar mig, att någon möter mig längs vägen och ber "stanna här alltid!" men icke! Det hände väl, att jag trott mig ha funnit min lycka, hon som låg där glindrande, men efter en tid måste jag alltid bryta upp. Ja, där var det igen, det som drev mig vidare, ständigt vidare, och jag gav mig av i hast och lämnade tårar och vrakspillror efter mig. Men jag har lärt mig. Jag vet nu, att lyckan ingenstädes ruvar för mig. Lyckan finns i färden - om hon alls finns. Lyckan finns i det hastigt växlande bildspelet, i de nya och nya intrycken! Så länge jag inte blir uttråkad synes mig allt så oändligt skönt, men så fort jag stannar till finner jag bara fel och skavanker. Ingen och inget är gott nog ensamt - det måste till mångfald, nytt och nytt att jämföra med. Ständigt framåt, aldrig bakåt går min strävan! Vissa försjunker i minnen - jag söker något att överträffa dem. Det var väl en längtan som drev mig först, en längtan efter det fulländade som skulle göra mig förnöjd. Men inte finns det något som gör mig förnöjd! Fann jag ett Paradis helt utan skavanker, där allt var skönt och behagligt på alla sätt och vis och det aldrig saknades något att förströ sig med skulle jag likväl snart tröttna! Å, jag skulle bli så led vid det fullkomliga, led vid förströelserna, led vid allt och önska mig till nöd och karghet! Ja, snövidder och förtorkade ödemarker, sorgliga ruiner och träskmarker behagar mig om blott jag passerar dem. Genomresa, ständig genomresa, ty det finns alltid något nytt och outforskat! Skulle jag en dag ha varit överallt och sett allt skulle ursprungsplatsen vara så förändrad av tiden, att jag skulle kunna börja om från början igen! Nya människor skulle ha fötts och vuxit upp, nya byggnader uppförts... Nej, det är inte det att det skulle ta slut jag fruktar, det är något annat. Det jag fruktar är mina egna trötta ögon, min egen rastlösa själ... Jag känner ju, att den dagen är nära, då inga syner längre överväldigar mig, då alla platser synes lika slätstrukna var de än må vara belägna. Fortare och fortare måste det gå, fortare och fortare måste scenerna växlas om jag inte ska ledas! Det finns bara ett sätt att få stopp på det, bara ett sätt för mig att få ro på en och samma plats. Att färdas ut i den stora ovissheten utan återvända, att kasta mig över kanten, ifrån alla syner jag sett och kommer att se! Då först kan jag vila i ro, och inte innan dess.

V.
Från höften upp mot skuldrans rundning löper en kvinnlig kurva. Resten av statyn är manlig. Den har varken armar eller ben, i deras ställe finns bara stumpar. Könet är utslätat och oformligt, men bålen är slät och skinkorna har inte kvinnans runda fyllighet. Materialet är marmor, fullkomligt vit och slät och iskall, om man lägger fingertoppen mot den. Märkligast är ändå huvudet. Det är en ynglings anlete, med en vek haka, en smal näsa och markerade kinben. Ögonbrynen är skarpa och en smula bekymrade. Det märkliga är ögonen; de stirrar på en. Genast då jag kom in bland pelargångarna tvingade något mig att vända huvudet åt statyns håll. Det finns andra statyer här, och det kan verka som om det inte är något märkvärdigt med just den här, men man kan inte undgå dess blick. Sade jag att det bara var midjans kurva som var kvinnlig? Det stämmer inte, blicken är också den kvinnlig. Ögonlocken är till hälften sänkta, ändå känner man den där blicken kila sig in under huden. Den betvingar en, får en att vända sig om och betrakta statyn närmare. Är blicken anklagande, forskande, besatt av kärlek? Det kan jag inte säga, jag vet bara att den är betvingande. Det är så man kunde svära på, att statyn just i det ögonblick man vänder sig mot den sänker ögonlocken! Ja, man blir så övertygad om detta att man vänder sig ifrån och mot statyn om och om igen och varje gång tycker sig se den snabba rörelsen då ögonlocken sänks! Hur kan jag veta att blicken är kvinnlig? Det känns, det är en kvinna som betraktar en, en kvinnas sänkning av ögonlocken! Ögonen är också stora och drömska på ett vis, som mäns ögon sällan är. Med de halvsänkta ögonlocken kunde de höra till en madonnabild. Det är kvinnoögon, och de måste ha besatt statyns skapare, betvingat honom som de betvingar varje betraktare! Darrande av kärlek satte han mejseln till stenen; beställningen var en yngling. Han högg och hackade, de perfekta, de gudomliga proportionerna satt i huvudet och bröstet, magen, ryggen växta fram som i dvala. Men då han vilade ett ögonblick märkte han, att midjans kurva blivit en kvinnas! Inte kunde han göra något åt det nu, det fick vara som det var! Så kom han till huvudet, nu måste han vara vaken! Ynglingen står uttråkad modell, han får gåshud i kvällsbrisen. Bildhuggaren sköljer upprepade gånger ansiktet med vattnet från ett lerkrus, och byter redskap till de finare och mer precisa. Så, lockarna är invecklade, men bildhuggaren är skicklig och välansedd, han mejslar ut dem, så man riktigt ser, hur vinden drar igenom dem. Det är tur, att ynglingen har ett så skarpskuret ansikte, hakan och näsan är lätt, kindbenen och ögonbrynen. Men ögonen är svårast av allt, dem kan man inte göra i halvdvala, i kärleksrus! Och ynglingens ögon är svåra att fånga, de tycks honom så slätstrukna, så ointressanta, ja särskilt med detta uttråkade, ledsamma uttryck! Men han vet ett par ögon som brinner, å ett par ögon uttrycksfullare än andra, som betvingar honom dag och natt! Å dessa ögon som döljer den brinnande blicken under halvsänkta ögonlock, dessa ögon som hemsöker honom! De ögonen skulle han gärna mejsla ut ur stenen, själv betvinga som de betvingar honom! Och rätt var det är har han gjort det, de försvinnande linjerna runt ynglingens ögon har blivit hennes uttrycksfulla! Ingen att göra åt det, sten är sten och misstag är misstag. Och hans kärlek har ingjutit evigt liv i denna märkliga, tvekönade staty; den vita marmorn är evigt slät och oföränderlig. Medan de andra statyerna här i pelargången vittrar och faller sönder är denna fullkomligt slät och len, som orörd av tidens tand. Och blicken, en för längesedan död kvinnas blick som betvingade en för längesedan död bildhuggare, skall evigt betvinga förbipasserande, få dem att stanna upp och undra: Sänkte hon inte ögonlocken, just då jag såg dit...?

VI.
Två ensamma prövar vakan på varsin sida om en gård. De vet inte om varandra; hälsar inte i trappan och skulle inte känna igen varandra om de möttes på stan. Den ena är en kvinna, den andra en man, detta är den enda anledningen till att de skulle kunna inleda ett förhållande. Detta, och deras ensamhet.
 Kvinnan är medelålders, hon har ett plufsigt, fårat ansikte, men man kan se att hon varit vacker. Inte i hennes ansikte, men på ett svartvitt fotografi som hänger på väggen. Det är hennes bröllopsfoto. Hon har inte tänkt på att ta ned det. Nu är det så hemvant, att hon inte tänker på det. Tog hon ned det skulle hon, varje gång hon passerade och fick en skymt av den mörkare rutan i tapeten, haja till och minnas vad som hängt där. Kanske ger det henne också en liten tröst, att se på det där fotot. Hon själv strålande vacker, svarthårig, svartögd... Åtminstone ser det ut så på kortet, egentligen är håret mörkbrunt och ögonen blåa. Om man tittar närmare är hennes drag inte heller så perfekt symmetriska som på en riktig skönhet, men hon lyser, hon strålar av styrka och livsmod. Mannen vid hennes sida är lång och vek. Han är så ljus att han nästan ser utfluten ut och påminner om en sticka som snart skall brytas av där han böjer sig över henne. Det är lätt att se, vem som är den starkare. Så tänker kvinnan, då hon förstrött låter blicken vila på det hemtama fotografiet. Ändå var det ju han som bröt upp, som sade att han inte längre behövde henne. Ändå var det ju hon, som inte klarade av det, som bröt samman. Då säger hon åt sina tankar att hålla mun. Hon säger åt dem, att han var så vek och svag, att han inte vågade bli medelålders. Hon klarar åtminstone av att åldras! Han måste lämna henne, för en yngre kvinna för att glömma, att även han åldrades. Ja, det var väl inte för en yngre kvinna han lämnade henne, snarare för dem alla. Så vek är han, att han inte ens vågar inleda ett nytt förhållande, för då måste han se hur den nya kvinnan åldras och minnas, att han själv är ännu äldre! Men den medelålders kvinna, som var hans fru, klarar minsann att åldras! Hon känner det nästan som en triumf, att ge upp allt och låta sig förfalla. Ingen ser ändå åt henne, det vore patetiskt att framhärda i idiotiska dieter och sminka sig. Inget smink i världen kan dölja rynkor och fåror, det kan bara en ansiktslyftning! Ja herregud, så patetiskt, gamla hysterikor som drar åt skinnet så det riktigt stramar över kindbenen! De är precis som hennes man - före detta man! - tål inte att åldras. Själv vet hon sin plats. Hon fogar sig i ålderns förfall. Lyfter inte ett finger för att behaga en karl. Det ligger en viss makt i det med. Men vad är det, som håller henne uppe om nätterna, som får henne att överväga sömntabletter fastän det vore att erkänna att hon inte klarar skilsmässan? Hon säger sig att det är tryggheten hon saknar, hon som är van med att alltid ha någon att sova med. Nu kunde ju vem som helst ta sig in i lägenheten, vad är väl en ensam gammal käring att bry sig om? Ja, det är tryggheten hon saknar, ingen finns att försvara henne mot tjuvar och galningar, ingen. Det är väl därför hon sitter vid fönstret om nätterna och stirrar ut över en tom gård. Ett fönster lyser där på andra sidan gården, ett enda bland svarta fönsterrader.
 Mannen är varken ung eller gammal. Han har ett utmärglat, ursvenskt ansikte med tre dagars skäggstubb, jagad blick och han trummar frenetiskt på bordsskivan med fingrarna. I andra handen håller han en cigarett, men den tycks han ha glömt bort. Nu har den brunnit ned såpass, att den bränner honom på fingrarna. Han svär till, släpper den och stampar häftigt ned den i den bruna korkmattan. Tre gånger stampar han med sin solkiga tubsocka, innan han är nöjd. Då stirrar han misstänksamt på den mosade fimpen som för att övertyga sig om att den är riktigt död. Sedan svär han till igen och reser sig plötsligt för att hämta ett glas kallvatten att svalka fingrarna i. Det tycks inte falla honom in att han kunde hålla fingrarna under vattenstrålen. Kanske är han rädd för vattenräkningen. Eller så vill han inte lämna sin plats vid bordet. Det är köksbordet han sitter vid, och han har satt sig i samma pose som förut. Den enda skillnaden är att handen som förut höll en cigarett nu är nerstoppad i ett vattenglas. Nu tycks han ha fått nog av svalka och böjer sig i stället ned för att plocka upp fimpen. Den släpper han i vattenglaset och ett vagt uttryck av besvikelse drar över hans ansikte, när det inte hörs något fräsande. I stället sprider sig en svag lukt av sur fimp från det grådaskiga vattnet. Mannen reser sig återigen, ställer glaset på den kliniskt rena och tomma diskbänken och lyfter telefonluren. Han tänker ringa till sig själv. Det gör han ofta, men bara om nätterna. Han tycker om att höra, hur det tutar upptaget hos honom själv. Han kan nästan låtsas som han verkligen står där och pratar i telefon med någon helt annan, ovetandes om att ett annat jag försöker komma fram på linjen... Men det är skumt i köket, och han slår en siffra fel utan att märka det.
 Det ringer hos kvinnan. Vem kan det vara klockan 2.23 på natten? Hennes första tanke är att det är hennes man - före detta man! -  som ångerfull och spritlullig bönar om förlåtelse. Hennes andra tanke som snabbt och obarmhärtigt slår bort den första, är att det hänt honom något och att hon som närmaste anhörig informeras om detta. Hon lyfter på luren: "Hallå?"
 Mannen förstår först inte vad som har hänt. Har han kommit fram till ett annat jag, ett jag i ett parallellt universum? Det var en kvinnoröst som svarade. En mycket liten, mycket grå varelse börjar vakna och röra lite på sig i hans bröst. Den kanske heter hopp, kanske glädje; i ett parallellt universum är han inte ensam! I ett parallellt universum svarar en kvinna i hans telefon! Han hör kvinnans andetag. Det är en äldre kvinnas lätt väsande, tunga andetag. Han förstår plötsligt vad som hänt. Han lägger hastigt på luren. Kvinnan hör klicket och lägger långsamt, tvekande på sin lur, som om hon ännu tvivlar på att det verkligen inte var något. Närmare än så kommer vi inte varandra.

VII.
Då skall de blodiga portarna öppnas för allt som är möjligt.  Då skall härskarorna strömma igenom dem och deras lansar och hjälmar skall blänka som guld. Då skall de strömma och strömma likt ett gigantiskt tåg av myror; alla är de på väg mot samma mål, alla är de på väg till Stacken; den myllrande, kryllande Stacken där allt och alla smälter ihop, där allt och alla blir en mycket liten del av det hela. De blodiga portarna är öppna, alla möjligheter är öppna, men härskarorna strömmar oförtrutet vidare mot samma mål. De ser att portarna är öppna och säger att det är gott, de ser att portarna är blodiga och säger att det är värt det men fortsätter oförtrutet att strömma mot samma mål. Det finns bara ett mål för dem, portarna är öppna för ingen. Portarna är öppna, men folket jublar inte. Härskarorna strömmar och strömmar oförtrutet; alla skall igenom, alla skall vara bland de första, men alla är på väg mot samma mål. Det finns bara ett mål för dem. I deras huvuden är alla portar stängda, alla portar förseglade med lås efter lås och tunga kedjor. De som skulle jublat är alla döda, det är deras blod på portarna. De vars portar stod vidöppna åt alla väderstreck, de som inte visste av väderstreck. De som kämpade för att öppna portarna för allt som är möjligt. De är alla döda. Härskarorna mumlar sinsemellan, de säger att det var värt det, de är lättade för att de med vidöppna portar är döda. De räds alla öppna portar, men strömmar ändå igenom dem, på väg mot samma mål allesammans. De räds allra mest portarna i sina huvuden, de har själva förseglat dem, därbakom kunde finnas vilda rovdjur, bestar, hav att drunkna i. Härskarorna räds allt sådant då de finner det i sina huvuden. De låser porten om det. Men i varandras sällskap kunde de övervinna allt sådant, som de nu i varandras sällskap strömmar igenom portarna. De förstår inte vad de gör, de följer strömmen för att de alltid har gjort det. Strömmen går igenom porten, oförtrutet på väg mot samma mål allesammans. De som bröt mot strömmen är redan döda, de vars portar var vidöppna, de som öppnade portarna för allt som är möjligt. Härskarorna myllrar vidare, de är oräkneliga, generation efter generation myror, och alla bär de rustning, men de starkaste befästningarna finns i deras huvuden. De vars befästningar rämnat, de som rivit sina befästningar, slängt rustningen och funnit en egen väg är döda. De kan inte längre lära ut konsten, de kan inte längre lära ut djärvhet, de är döda. De blodiga portarna står öppna för allt som är möjligt och det är för sent.

VIII.
I livets hårdhänta lek tumlas vi alla runt som små nystan, små bylten, små trasdockor. Vi tumlas om tills vi blir blåslagna och alla ben bryts, vi tumlas om tills vi stöter i något hårt. Vad är det hårda? Vi famlar över det, skumögda, känner oss för med valkiga, såriga händer; bränns det? Är det en skattkista? Kattguld? Ett hårt stycke arbete att ta itu med? Vi famlar med alltmer valkiga och såriga händer, de minsta har ännu orörda fingertoppar; små skära mjuka trampdynor, små känsliga sensorer som genast varseblir vad det är de stött emot. De kallar det vid namn vi inte känner igen, och vi säger åt dem att de har fel. De är klarögda och vi hatar eller dyrkar dem för det. Vad vi gör måste vi håna, alltid håna, påminna dem om att de står under. Då blir deras händer allt mer hårdhudade, deras ögon skummare. De blir som vi och vi berömmer dem för det. De tumlar i desperation emot samma hårda tingest, vad är det? En stängd dörr? En låst skattkista? De blir som vi och vi berömmer dem för det. Vi tumlar alla om varandra, det händer att vi stöter i varandra, men då tumlar vi genast undan. Den som tumlar efter är det något fel på, den som tumlar efter är farlig. Varningsropen skallar; alla tumla undan från den som tumlar efter! De minsta talar ett annat språk, de förstår inte varningsorden. De minsta har känsliga fingertoppar och klara ögon, de ser att den som tumlar efter är mjuk och saknar tänder och klor. Vi rycker dem ifrån den som tumlar efter, vi rycker dem åt oss och slår fingrarna tills de är valkiga, slår ögonen tills de är skumma; alla tumla undan från den som tumlar efter! Vi tumlar om varandra, stöter vi emot varandra ursäktar vi oss; det var inte alls meningen. Vi tumlar alla om varandra tills vi stöter i något hårt, det är aldrig något mjukt, det är alltid något hårt. Ibland har det förklätt sig till något mjukt men då är det desto hårdare inuti. Vi tumlar och tumlas, vi blir alltmer blåslagna, händerna blir alltmer valkiga, ögonen allt skummare, benen bryts och när alla ben är brutna och inte läker mer är det slut.

IX.
Människosjälar som bristen känt lär sig snart att glömma det de lider brist på, förtränga att det existerar. Det är mycket svårt, men det går om man omskapar det till en hägring; en omöjlig dröm. Drömmar existerar inte. Drömmar är tidsfördriv, verklighetsflykt, liksom det som dröms om. Är det bristen på kärlek blir kärlek snart en röd skugga, en villa. Drömmarna växer sig starka, drömmarna kräver perfektion, drömmarna kräver total underkastelse och dyrkan. I drömmarna är allt som i sagorna och kärleken enväldig. Den man älskar älskar lika mycket som man själv gör, och frånvaro är en omöjlighet. Romantiken, erotiken är alltid fulländad, inget fattas, inget är heller oväntat. Det är drömmar av ett slag som inte kan levas, då lever de sönder en. En passion dömd till undergång utanför drömriket. Drömmaren vet detta, drömmaren behöver drömmarna men vet, att han inte egentligen önskar sig dess innehåll. På så vis tror drömmaren att han inte önskar sig kärlek, att kärleken är en omöjlig dröm. Drömmaren förtränger det han lider brist på, han förtränger den halvdana kärleken, alla taffliga försök som går tills det inte går längre. Han förtränger kärlek från och till någon som inte är fulländad; fulländat god, fulländat klok och fulländat vacker. Drömmaren förtränger att halvmesyrer kan vara nog så goda, han vill ha allt, som är en omöjlig dröm, eller ingenting alls. Räcks en hand ut är den inte skön nog.
 Den som lider brist på närhet gör närheten till en dröm. I sin ensamhet drömmer han om människosjälar, men inte om de som passerar utanför hans fönster. Han drömmer om familjer där det aldrig grälas och där gemenskapen är total, han drömmer om vänner som är innerligt förtrogna och vet allt. Han drömmer om att känna någon utan och innan, någon som alltid genomskådar honom tills ord blir överflödiga, någon som ger honom det han vill ha oombedd; medlidande, förståelse, kloka råd. I hans drömmar har vänner insyn i varandras själ och gör aldrig varandra besvikna. De tröttnar aldrig på varandra, de grälar aldrig, meningsskiljaktigheter grundas på total förståelse för den andres mening. Detta är drömmar, drömmaren vet att det är drömmar. Därför ser han så mycket klarare bristerna i närhet omkring sig. Han ser kvinnor som grälar på sina barn, han ser vännerna som missförstår varandra och hamnar i gräl, han ser väninnorna som baktalar varandra. Han vet att han inte vill ha det. Han väljer att inte se kvinnornas försoning med barnen, vännernas försoning, vänninornas försoning. Drömmaren förtränger att halvmesyrer kan vara nog så goda, han vill ha allt, som är en omöjlig dröm, eller ingenting alls. Räcks en hand ut passar den inte hans nog väl.
 Den som lider brist på mat drömmer om mat. Väldiga tårtor, drypande biffar, frasigt nygräddat bröd, saftiga frukter, tjock, len grädde... Drömmarna dröms om mat som sällan ens skådas i överflödstider. Drömmarna kretsar om mat så förskönad, förstorad att dess smak är bedövande, dess doft och färg likaså. Festmåltider, och åter festmåltider dukas upp i överflöd inför drömmarens inre öga. Favoriträtt efter favoriträtt medan hungern river i buken, medan lederna blir kalla och stela. Hur vanlig, enkel mättnad känns har drömmaren glömt, det var ju så länge sedan han var mätt. Hur ljuvt den enklaste kost kan smaka bara den inte är utdrygad och skämd har drömmaren likaså glömt. Här slutar likheterna mellan andlig brist och kroppslig brist. Den kroppsliga bristen tvingar ned stoltheten till förmån för överlevnaden. Räcks en brödbit ut tas den emot.

X.
Mot gåtfullt fjärran, gömt i morgondis är du på väg. Auroras rodnande slöjor, solens gyllne strålar, allt som är daggfriskt och disigt dras du till. De blånande bergen därborta ruvar aldrig i skymning för dig; alltid i morgon. Dimmorna som ringlar hemlighetsfullt, som gäckar och gör äventyret större är aldrig kvälls- eller höstdimmor för dig; alltid morgon- eller vårdimmor. Du är gryningens trollkarl, den arla morgonens illusionist, du strör morgonstjärnor ur tomma intet och låter dem uppslukas av skära molndrivor. Solen får dig alltid att ropa av häpnad och glädje; se! men vid middagstid har du redan tröttnat på henne. Alla morgonens attribut söker du i morgonens ställe då det lider mot kväll; nyutspruckna löv, daggdroppar på halvslutna blomkalkar, unga jungfrur med gyllne hår. Allt måste vara friskt, nytt, halvt fördolt, på väg ur sin oskuldsfullhet. Det som står i full blom intresserar dig inte längre; vuxna kvinnor, middagshetta, högsommarens dammiga dofter. Det som är därefter skrämmer dig oändligen; tid till eftertanke, mogen frukt, sådant som faller; skymningar, löv... Efter det finns för dig ingenting. Det tål du inte att tänka på. Du tjusas av alla späda liv men tröttnar lika snabbt. Du är en tom illusionist, en magiker med lånade redskap. Morgonstjärnorna tjusar du unga jungfrur med, de skära molnslöjorna invaggar du dem i säkerhet med, men då slöjorna dras undan och de visar sig i full blom springer du undan. Det som är smått fascinerar dig tills du får veta att det är gammalt. Du kan sitta och stirra dig blind på en blomkalk och vänta på allt det ljuva som skall uppenbaras, då den slår ut, försöka ana vällukten i förväg, men när den slår ut vänder du bort huvudet. Du tål inte besvikelser. Du är förhoppningarnas illusionist och dina förhoppningar svävar på de rodnande morgonskyarna. Du sätter dem så högt att de måste falla, men överlever inte fallet. Då du blir varse, att det är nära finner du nya förhoppningar, nya halvslutna blomkalkar, nya morgonsolar som knappt hunnit släppa en strimma gyllne ljus över bergets kam. Nytt och nytt och daggfriskt. Du är magiker vid Auroras hov och inbillar dig att din ställning gör dig odödlig, att dina ögon som aldrig sett annat än det daggfriska inte kan åldras. Du har fel, Ikaros, när du faller faller du långt och krossas mot blankis.

XI.
En natt så drömde lilla Eva att hon befann sig i en djungel. Lianerna snärjde sig om hennes fötter och fåglarna tjattrade överröstande varningsläten till varandra. Det var ett sådant liv att hennes huvud höll på att sprängas, det bultade i det, trängde, spände... Flytande bly tumlade runt därinne och slog outtröttligt mot väggarna och igenom det hela drog fåglarnas högljudda varningsläten. Bara fåglar. Vissa såg ut som blommor eller frukter, andra som befjädrade grodor och återigen andra hade långa ludna svansar som sträckte sig efter henne, men de var alla fåglar. Den största fågeln av dem alla bar en krona på sitt huvud och hade en stor, röd mun med glansiga, köttiga läppar. Den mumlade och viskade oupphörligen, det var ett meddelande till Eva men hon hörde inget för de andra fåglarnas tjatter. Hon drogs allt längre mot munnen, den rörde sig, rörde sig, den ville sluka henne, hon sögs, hon drogs inåt mot munnens mitt, den röda virveln som vrids allt snabbare, fåglarnas öronbedövande tjatter... Så är det tyst. Dödstyst. Eva är inne i den stora fågeln. Här hänger blå och röda klibbiga liander, men de sträcker sig inte efter henne, de hänger alldeles slakt nedåt i all sin klibbighet. Då och då droppar det från dem, men det hörs inget ljud om dropparna. De absorberas omedelbart av det sviktande, röda golvet. "Gräv!" säger ingen, och Eva gräver. Hon gräver sig igenom det sviktande golvet, det är som att dissekera en kalvlunga, samma frasande, svampiga material. Eva gräver och river, river och gräver. Hon ligger med huvudet före ned i en trång gång och kan inte andas. Huvudet spränger än värre. I dödstystnaden känner hon än tydligare hur det smältande blyet kämpar för att ta sig ut. Ibland stöter det så hårt mot huvudets innervägg att det blir en buckla, men den går genast tillbaka. Hon gräver. Hon kan inte andas. Hon gräver. Efter en mycket lång tid kommer hon ut med huvudet. Här kan hon andas. Isskärvor dras ned i lungorna och sticker sönder dem. Kanske blöder hon ur halsen, hon vet inte. Hon känner bara det flytande blyet i huvudet. Häruppe kan man inte se. Allt är kritvit natt, marken är som en rå biff pudrad med mjöl till konsistensen. Marken finns, resten är vithet så outhärdlig att Eva genast blir blind. Isskärvorna virvlar runt, de är inte kalla men oerhört vassa. De naggar henne oupphörligen i skinnet och trasar sönder hennes lungor när hon måste andas. Hon går länge igenom vitheten. Allt är plant, allt är lika, inget bryter mot vitheten och den segsviktande marken. Marken kröker sig uppåt och Eva går. Den fortsätter att kröka sig uppåt tills hon går åt motsatt håll än förut, fast upp och ned. Eva går. Slutligen tar marken tvärt slut. Hon känner kanten under fotsulorna. Med händerna känner hon en milsten så isande kall att det bränns att vidröra den. Hon tar steget ut och faller. Hon faller inte. Hon svävar i en rymd och kan återigen se. Rymden är svart men märkliga, färgrika föremål svävar omkring henne. Vissa ser ut som bitar ur DNA-stegar, andra som gigantiska saxar, geometriskt omöjliga figurer eller såpbubblor med frysta varelser inuti. Allt har mättade, starka färger. En såpbubbla kommer alldeles intill henne och hon stiger in i den. Genast när väggen sluter sig bakom henne märker hon att hon är tillbaka i djungeln, men här finns inte ett liv, inte ett ljud. Lianerna och slingerväxterna hon banar sig igenom sluter sig bakom henne utan ett ljud. Det är en olycksbådande tystnad. Men så hörs ett mycket svagt susande. Eva följer ljudet, hon vill så förtvivlat gärna ha ett ljud som kan döva och överrösta hennes sprängande huvud; i dödstystnaden känner hon minsta krängning det smältande blyet gör.Susningen blir långsamt starkare. Djungeln är död och grön. Alla nyanser av grön finns där, men inga andra färger. När Eva ser ned på sina händer ser hon att även hon själv är grön. "Det är här jag hör hemma", tänker hon, "Här är mitt ursprung." I den tysta djungeln finns enstaka märkliga blommor, men också de är döda. De har en doft av smältande snö och i vissa fall mycket svagt av förtorkade mumier. De dryper av klibbighet, men inga insekter finns som kan fastna där. Nu överröstar susandet nästan Evas eget öronsus. Hon anar att djungeln sluter sig om något, ruvar något. Det är från djungelns kärna susandet kommer, det är dit hon är på väg. Växtligheten blir allt tätare, det är ett försvarsverk, lianerna bildar galler, men Eva kommer igenom. Hon är ju så oändligt liten och nästan tyngdlös. Susandet har övergått i ett väsande. Vegetationsnätet har så små maskor att Eva knappt kommer igenom. Hon är inne i boet, i kärnan. Hon stöter emot en gul vägg. Den är uppbyggd av gigantiska fjäll och så glänsande gul att Eva inte kan se rakt in i den. Nu rör den på sig. Ett gigantisk öga nalkas henne; ett gulgrönt öga med lodrät pupill. Det är ormens huvud! Nu är väsandet så starkt att det nästan är öronbedövande. Ormen ser på henne och öppnar oändligt långsamt gapet. Huggtänderna är ettergula, tungan lika gul. Eva ställer sig på tungspetsen. Den är sträv som en katts tunga och lyser henne i ögonen med sin gulhet. Ur gapet kommer en lukt av svavel och brinnande guld. Ord urskiljer sig i väsandet: "Det är ditt fel. Allt." Evas huvud sprängs i en skur av flytande bly. Hon vaknar och inser att hon aldrig kommer att vakna ur den drömmen.

XII.
Med ögonen vida av smärta ser hon på mig. Jag hade önskat att hon skulle vända bort blicken, böja ned huvudet... Men hon tycks inte förmå det. Hon bara stirrar på mig med dessa ögon som är så bräddfyllda av smärta att något snart måste brista. Hennes hjärta eller mitt... Jag väntar på tårglittret som ska brista ut och beslöja hennes blick så jag slipper denna vidöppna, nakna smärta, men det kommer inte. Jag ser på henne, jag kan inte annat. Jag sugs in i den där smärtblicken, kan inte släppa den. Sorgen jag grips av är inte medlidande; den är sorg över att hennes sorg inte är min sorg. Jag önskar att jag kunde dela den, men jag kan inte. Den är helt och hållet hennes, jag är bara dess förmedlare. "Varför?" viskar hon, hennes röst är inte gråtskrovlig alls, bara mycket, mycket tyst. Tack! Tack för att du befriade mig, nu kan jag slita mig lös ur din smärtblick! Jag viker undan med huvudet, skruvar på mig, mumlar något och rycker slutligen på axlarna. "Varför?" envisas hon. "Jag vet inte," svarar jag, "Visste jag skulle jag inte kunna förklara." Hon öppnar munnen halvt som för att fråga igen. Hon behöver svaret, hon behöver svaret, förklaringen att linda om sig i varv efter varv. Annars brister hon. Ja, hon kommer att brista, ögonen bågnar utåt av all smärta! Hon är av tunt, tunt glas och all den kalluft som hänsynslöst blåst in i henne gör glaset skört. Brister inte ögonen ut i tårar snart brister hon på ett annat vis! Jag tror på att dö av brustet hjärta. Har aldrig trott på det förr, men nu tror jag på det. Något måste ju brista i tårarnas ställe! Men hennes ögon är stora, vidöppna och torra; hennes röst har ingen gråttjockhet. Den är bara så svag som en susning, det klingande som bildas om man slår nageln mot hennes sköra glaskropp. Den genljuder därinne bland all smärtans kalluft; allt mer smärta, allt mer luft mellan de allt tunnare glasväggarna. Ögonen blir bara vidare och vidare, rösten mindre och mindre. Men så brist ut i tårar, brist ut i tårar så du inte själv brister!
 Det brast också sedan. Hon gjorde själv hål på den tunna glaskroppen och bland all kalluft fanns tydligen ansenliga mängder blod.

XIII.
Till granen, drypande av regn och sjuk av väta är jag på väg. Gummistövlarna kippar av fukt; trampar genom den dyngsura mossan med ett klafsande ljud. Ormbunkarna stryker av sin väta mot mina knän och jeansen blir snabbt genomsura. Nu är jag snart framme.Jag ser granen, min gran, den ende som vet alla mina hemligheter. Det bara blev så. Det var en annan våt dag, en dag då regnet forsade ned. Mamma sträckte sina bläckfiskarmar efter mig och pappa ville förklara  med bedjande hundögon. "Ni behöver inte förklara varför ni ska skiljas en gång till. Jag är inte dum." sa jag iskallt och gick. Mina gummistövlar var mycket små och bjärt röda den gången. Jag minns att jag blev irriterad på den röda färgen, den lyste mig i ögonen. I affären hade jag gillat dem för att de påminde om jordgubbar, men nu hatade jag dem. De där djävla små stoppljusen hörde inte hemma ibland mossan! Jag sparkade sönder kottar som luckrats upp av vätan och körde ned stöveltårna i dyn för att mildra färgen. Jag var inte stor då; ormbunkarna måste ha nått mig långt upp på låret! Inte för att det hade spelat någon roll; det hällregnade ju så jag var ändå snart genomsur. Så fick jag syn på granen. Jag tänkte väl att den skulle skydda lite mot regnet, för jag var faktiskt trött på det nu. Jag var ju redan så genomblöt som man kunde bli; håret låg slickat mot huvudet och kläderna hade börjat klia. Så jag kröp in under granen; där var faktisk alldeles torrt på marken, men grenarna sopade av en sky av kallvatten i min nacke. Där satt jag sedan hopkurad under granen med mina idiotiska röda stövlar, och när jag ändå satt där kunde jag ju lika gärna förklara för granen varför. Så jag började berätta; allt berättade jag, om min idiot till mamma och idiot till pappa och att de visst trodde att jag var lika trögfattad som dem. Det var inte förrän i skymningen jag kom därifrån. Då hade jag somnat där under de täta grangrenarna, och vaknade av att de ropade mitt namn och strök förbi med ficklampskäglor. Mamma hade en utomordentligt idiotisk gäll, skärrad röst, och pappa var kritvit av ilska, men det var ändå rätt okej att se dem. Sedan var jag förkyld resten av sommaren och de smörade för mig så att det blev riktigt påfrestande. Nu får jag emellertid inte plats att sitta under granen längre. Jag vet att det går om jag ligger hopkurad på marken invid stammen, men eftersom det inte regnar finns det ingen anledning att jag skulle krypa in där. Det räcker med att vara i närheten av granen, det har en sådan lugnande effekt på mig. Gratisterapi. Men det måste regna eller nyss ha regnat så att den dryper av väta. Som om den grät av medlidande... "Gran," säger jag, "ibland önskar jag verkligen att jag fick vara som du. Bara gråta när molnen bestämmer det..."

XIV.
Att bädda vårt ensliga läger är inte svårt. Mossan är mjuk och tjock och inbjudande på den plats jag sett ut. Den lyser vackert grön med en blekröd upphöjning att ha som kudde. När det har regnat blir den väldigt fuktig, men annars är det perfekt. Granarna ställer sig i en skyddande cirkel om platsen. Trollcirkel. Ingen objuden träder härinnanför. Inga myrstigar villar sig över mossan. Ormbunkarna skyddar ytterligare där inte granarnas tunga, täta grenverk räcker till. Här är platsen för vårt ensliga läger, den uråldriga mystiken vilar tät och trolldomen lockade mig hit. Först tänkte jag ströva runt och söka efter dig, men så hittade jag detta. Nu vet jag att jag ska vänta. Ligga alldeles tyst och stilla och vänta, så jag inte skrämmer bort dig. Jag gör mig så vacker jag kan; en enkel fotsid linneklänning, det får inte se för nutida ut, då förstörs stämningen, då bryts trollkraften. Håret kammar jag ut över axlarna och pryder med blommor och vackra löv. Fötterna måste vara bara, det är lite synd, det betyder att jag bara kan komma om somrarna, och inte när det har regnat för mycket. Jag väntar. Du kommer. En gång ska du komma. Jag måste lära mig att vänta, tålmodigt som skogen, alldeles tyst och stilla. En gång kommer du. Jag är inte säker på hur du kommer att se ut. Kanske har du bockfötter, kanske svans eller ihålig rygg, kanske är du bara genomskinligt blek som dimma, kanske kommer du i djurhamn... Det bekymrar mig inte, jag kommer veta att det är du. En gång när jag väntat mycket länge kom ett rådjur och såg på mig. Det var inte du, men jag tror att det var ett förebud. Du kommer. En gång kommer du. Jag vet inte heller varifrån, kanske ur den allra djupaste skogen där fallna trädstammar mycket sakta blir övervuxna med mossa och allt sker så långsamt, stilla och långsamt, långtifrån människors uppskruvade tempo... Kanske kommer du ur de djupaste berghålorna där självlysande svampar glimmar svagt i mörkret eller ur de svarta, dödskyliga vattnen. Kanske tar du form ur luften framför mig, som flytande dimma som långsamt, långsamt får fastare konturer. Allt ska ske långsamt och stilla, sådan är trollkraften. Människors buller och stress får inte hitta hit, jag måste vänja mig av med den helt. Det är därför du inte kommer. Än. Vi ska inte tala till varandra, allt ska ske under tystnad. Sakta, sakta. Vi ska se in i varandras ögon en evighet och jag ska få del av ditt djupa mörker och bli som du och glömma det mänskliga fullkomligt. Jag ska inte längre minnas vad det är, jag ska fly undan med ljudlösa steg då jag hör en klumpig mänskovarelse bana sig fram genom skogen. Jag ska leva på luft, jag ska leva i svart vatten med dig och inte känna hunger, törst, kyla... Allt sådant är mänskliga svagheter. Djuren ska inte längre frukta mig, jag ska rida dimlätt på deras ryggar och låta dem slicka min allt genomskinligare hand. Jag ska leva med dig, för dig. Jag ska inte ha någon annan hunger än dig, ska inte behöva annan värme än din. Men du är inte varm, du är sval. Dimsval, skymningssval... Nu faller skymningen. Du kommer inte. Jag har aldrig vakat en natt igenom, vakar jag en natt igenom kommer du kanske. Ja, jag fryser men jag ska inte bry mig om det. Jag ska vaka och vänta, tyst och stilla natten igenom. Jag kommer inte att hitta hem i mörkret. Det spelar ingen roll, jag ska inte hem, du ska komma och lära mig hitta annorstädes. Skymningen faller. Det prasslar i snåren. Är det du? Du kommer inte. En uggla hoar, ett förebud! Du kommer! Det blir allt skummare. Kommer du när månen går upp? När några bleka sommarstjärnor avtecknar sig mot kvällshimlen? Vad var det? Ett blodisande skall! De är efter mig! Jag är människa i deras skog, de vill inte ha mig här! De vill förgöra mig, och du kommer inte försvara mig! Du kommer inte! Jag är människa och inkräktare i din nattliga skog. Kommer du är det för att jaga iväg mig. Nej, du kommer inte, själv kommer du inte. Å, kom, natten blir allt dunklare, kom rädda mig, jag fryser! Mossan är fuktig, buskarna prasslar, jag vill hem! Hem till mitt varma, ljusa hus! Jag har förstört allt, jag är inte värdig dig! Människotankar besudlar min hjärna, jag är inte värdig dig! Du kommer inte, du kommer aldrig! Å, kom, natten blir allt dunklare och någonstans ifrån hörs blodisande skall! Hem, jag vill hem, granarna är oformliga skuggor, de sträcker grenarna efter mig och jag ser ingen skillnad på väderstreck! Hem, jag vill hem, jag springer genom din nattliga skog, din ohyggliga nattliga skog och vet inte vartåt jag springer. Ja, ja, jag har förstått, jag är inte välkommen, du kommer aldrig men låt mig komma hem, å, låt mig komma hem!

XV.
Skymning över en okänd stig. Den leder in mellan slingerväxter och bittra örter. Alla blommor är förrädiskt vackra, men närmar man sig för att dofta på deras färggranna kalkar slår liklukten emot en och man ser att de alla är ruttnade i kanterna och dryper av giftigt etter. De slår en ideligen mot benen och orsakar infekterade skärsår och röda bulnader som vätskar då man kliar sönder dem. Och man kan inte låta bli att klia sönder dem. Grenarna piskar en i ansiktet, de är ute efter ögonen, de vill förblinda, förvilla en ifrån stigen. Men jag blundar och hukar mig och känner mig för med händerna. De blir snart såriga och ömma av de giftiga örterna och maskar och sniglar hänger sig fast i dem med blodtörstiga munnar. Insekterna är stora som knytnävar och ute efter ens blod de med. Deras surrande skär i öronen och de är metalliskt blanka som små konstgjorda modeller. Men de är levande, högst levande och blodtörstiga. Jag slår vilt omrking mig med händerna, sliter loss maskar som sugit sig fast i benen och sniglar som slingrar sig uppför armarna. Insekterna slår sig ned på mina axlar och surrar alldeles intill öronen. Det är en ogästvänlig, okänd stig i en ogästvänlig, okänd skog.  Uråldrig mossa och märkliga klätterväxter försvårar min framfart ytterligare. De snärjer sig fast i träden på båda sidor om stigen och bildar en nästan ogenomtränglig mur över den. Jag krälar mig fram under den och håller på att klämmas mot några knotiga, hårda rötter. Den här skogen hånar mig. Ingen har förut utforskat den, ändå finns här en stig upptrampad av de märkliga varelser som bebor den. De håller sig undan, jag hör inte ett knyst ifrån den massiva vegetationen. Det enda som hörs är dessa djävulska insekters surranden. Träden blir allt högre, allt uråldrigare och sluter sig allt tätare intill varandra. De liknar inte längre några sorter jag känner igen. Vissa har lilaaktiga, flikiga löv, andra redan halvt förruttnade löv som dryper slem över mig. Till slut kan jag knappt klämma mig fram mellan stammarna. Undervegetationen har upphört. Trädens grenar bildar ett kompakt tak högt över mig, så det skulle vara lika mörkt om det så var mitt på dagen. Trädstammarna är veckiga och knotiga, men med en alldeles slät och glatt yta, som om de inte hade någon bark. Det har de kanske inte heller, det här är ingen vanlig skog. Jag skulle inte kunna nå om trädstammarna med mina armar om de så vore tre gånger längre. Dessa gigantiska träd står så tätt att jag får pressa mig mellan dem, men jag kan ännu följa stigen. Bredvid stigen är det fullkomligt omöjligt att ta sig mellan trädstammarna. Det är alldeles mörkt, och jag får känna mig för med händerna. Jag känner en vägg som är lika slät och glatt som träden, men vet att detta är en bergvägg. När jag lägger huvudet bakåt kan jag ana en kolsvart strimma himmel med några bleka stjärnor intill bergväggen. Jag lägger handflatorna emot den och är plötsligt inuti berget. Varelserna håller till här. Deras kroppar består av kompakt mörker, ännu svartare än kolmörkret härinne, men deras ögon glöder som irrbloss. De är som svarta hål, nästan magnetiska, man känner den kalla dragningen emot dem. Det är de som lockat en hit till skogens hjärta. De kommer emot mig från alla sidor med sina brinnande irrbloss till ögon. "Vi skall uppenbara för dig vad vi är..." viskar de utan ett ljud, "Vi skall bränna dig till aska med insikter omöjliga att bära..." Jag kan inte komma undan. Jag är helt i deras våld och kommer att bli bränd, bränd, bränd. Jag berättar detta för att du ska ta lärdom: Träd aldrig in i ditt innerstas skog, utforska aldrig ditt sanna väsen, aldrig! Varelserna är alldeles intill mig nu och de kommer inte att skona mig från någon klarhet med sina brinnande ögon. Jag kommer att förbrinna, gå under, bli till aska...!

XVI.
Men något finns där ändå, ändå, något lever och andas under sanden. Det är en vidsträckt öken, den försvinner i fjärran i ett ödsligt, metalliskt, gyllene dis i alla väderstreck. Här finns inga dyningar, inga vindar, inte ens någon sol. Bara ett obarmhärtigt, metalliskt guldljus och all denna sand. All denna fullkomligt plana och släta sand där inga skorpioner lämnar spår, inga ormar glider fram i sidled med böljande rörelser. Gullstoft svävar tyngdlöst i luften och försvårar sikten. Det enda som rör sig är jag själv, jag rör upp moln efter moln av gullstoft som blir svävande i luften eller långsamt, mycket långsamt som under vatten sjunker mot marken. Mina fotspår blir inetsade för evigt i denna öken, en rak sträcka av avlånga fördjupningar som försvinner i fjärran, det enda som bryter monotonin. Det är ingen mening med att gå men jag går ändå. Rakt fram, det är lätt att se vad som är rakt fram, bara att vända sig om och kontrollera att ens spår går i en rät linje. Kanske går jag i en cirkel som är så enorm att jag inte kan skönja kurvan i spåren. Det får jag veta den dag jag kommer till utgångspunkten. Då skall jag ta av åt motsatt håll, bortåt, en korsande linje. Hur skall jag kunna veta om jag går bort från eller igenom cirkeln om den är så stor att jag inte kan skönja kurvan i spåren? Det vet jag inte.  Kanske kan jag det då, när jag står i mitten och ser mina spår sträcka sig mot två horisonter. Kanske kommer jag i själva verket ha rundat denna sandplanet så att jag åt vilket håll jag än tar av kommer att korsa mina spår? Kanske kommer jag att i alla evighet fortsätta rakt framåt och aldrig se andra spår än de jag ser då jag vänder mig om för att kontrollera att jag går rakt. Jag går. Sanden är inte outhärdligt het och man blir inte svettig. Värmen är fullkomligt torr, som en behaglig varmluftsfläkt fast fullkomligt stilla. Man blir torr och varm och långsamt täckt av ett lager gullstoff tills man är fullkomligt förgylld. Kanske är det det enda som händer, man går och går tills guldlagret är så tjockt att man blir stående. En förgylld milsten mitt i öknen. Och ändå finns här på den allra dödaste av platser något som lever och andas. Man känner sig ständigt iakttagen. Ingen skugga slinker bort i fjärran när man vänder sig om, inget slinker kvickt ned i sanden när man ser dit, detta är mer konstant. Vad man gör är man ständigt observerad, måhända inte sedd, men iakttagen, av ett medvetande. Himlen förlorar sig i dis, i gyllenstoff, detta något finns under sanden. Det lever och andas så djupt nedanför eller så långsamt att man inte förnimmer rörelserna. Som krökningen på ens bana är så svag att man inte urskiljer den, som planeten är så stor att man inte förnimmer rundningen... Men det finns där, det Vet. En dag skall okända utforskare passera över sandhavet. De skall se mina spår och den förgyllda milsten jag tagit skepnaden av och säga till varandra att detta är de enda tecknen till liv. Men jag skall stå där stilla och veta, att under mig lever och andas något ändå, ändå...

XVII.
Världen står stilla.  Klockan tickar. Klockan tickar ut meningslösa sekunder och minuter, bussarna utanför fönstret kommer och går i meningslösa turer. Jorden vrider sig meningslöst om sin axel. Natt och dag blir som förbiglidande moln framför solen. Allt rör sig och allt står stilla. Allt som rör sig rör sig meningslöst. Världen står stilla. Kroppen talar till mig med oerhört fördröjda reaktioner. Den talar om hunger varannan dag och törst något oftare. Den talar om trötthet efter en vecka. Nej, om trötthet talar den ständigt, men i viskande ordalag. Jag sitter stilla och ser på världen utan att se den. Jag sitter stilla och ser igenom världen. Världen står stilla. I den sker meningslösa ting som alla återbördar allt till det ursprungliga, sluter cirkeln utan att lämna bestående spår. Jag ser på klockan utan att se på den. Jag ser igenom klockan. Kroppen är min enda klocka och den räknar inte samma tid, men jag tycker om tickandet. Man kan nästan ta på det. Det är det enda man nästan kan ta på. Man kan nästan lägga det under tungan och känna hur det spritter därunder: tick-tack-tick-tack-tick-tack... Jag sluter mina oseende ögon och känner tickandet under tungan. Min tunga är alldeles torr, jag vet inte när jag drack senast. Det spelar ingen roll när. När finns inte. Allt står stilla, inte för att det står stilla utan för att det går runt runt runt och återbördar allt till sitt ursprung. Dagarna som går, årstiderna som går, små liv som föds och dör, släkten som dör ut, arter som dör ut... En dag skall solen slockna och världen vakna och röra på sig i dödskramp. Den dagen väntar jag på, då världen ska kränga och upphäva naturlagarna och vad liv som finns kvar ska glömma födas-äta-föröka sig-dö, bryta sig ut ur cirklarna, rundgången, stillaståendet. Då skall världen slitas ut ur cirklar som återbördar allt till ursprunget, ruskas om och vakna. Då ska det inte längre finnas något återbördande, ingen tid att sluta cirklar, alla levnadscykler ska bli avklippta och innan dess glömma födas-äta-föröka sig-dö, bryta mönstret i dödsångestens uppvaknande. Jag inväntar världens slutgiltiga och enda uppvaknande. Klockan tickar. Världen står stilla.

XVIII.
En diktare söker i världen bagateller att synliggöra, viktiggöra. De stora sanningarna lämnar han åt filosoferna, de stora katastroferna åt nyhetsreportarna. Det är de små liven han vill åt, de små nyanserna och skiftningarna som är så undanglidande och svåra att sätta fingret på. Det där allra minsta, allra mest precisa, det söker han skildra exakt, lyfta fram i ljuset. Vardagliga ting som badar i ljus dag ut och dag in vill han lyfta fram i ett nytt och annat ljus: Se! Björkar är vita! Handen har fem fingrar! Det obetydligaste och mest vardagliga vill han få oss att se med nya ögon, det mest uttjatade finner han en mening i att ge ny mening åt. Den som kan rimma hjärta på smärta utan att vi tycker oss ha hört det förut är en sann diktare. Den som kan rimma hjärta på något annat och smärta på ytterligare något annat utan att det låter sökt är också han en sann diktare. Diktaren är den som ger oss ett sandkorn och får oss att tro på att det är värdefullare än en guldklimp. Diktaren är den som räcker oss den kantstötta mugg vi druckit ur i 20 år och får oss att tro att det är en annan. Diktaren kan både säga Gräs är blått! och få oss att tro det, och Gräs är grönt! och få oss att tro att vi inte visste det. Men framförallt är diktarens kall att rycka loss ett enda litet grässtrå och uppmärksamma oss på den vackra ådringen och färgtonen. Att ta ned de stora livsavgörande frågorna, de allmänmänskliga konflikterna, till gräsrotsnivå och göra dem nya och förståeliga eller att skildra gräsroten för gräsrotens egen skull. Att uppmärksamma oss på allt det som är för gammalt eller för smått för att vi ska se det, det är vad en diktare söker i världen.

XIX.
Att jag är jag, nödvändigt jag -  det måste vara det allra svåraste att förstå. Vad är jag, vem är jag? Är jag min kropp, är jag slumpmässigt utvalda egenskaper i en DNA-stege? Är jag i min hjärna, eller skulle jag inte vara jag om hjärnan satt i en annan kropp? Ligger nyckeln till jaget helt i anlagen, eller skulle jag vara en annan i en annan kropp, en annan tid, en annan miljö? Värderingarna och erfarenheterna skulle vara annorlunda, men skulle jag vara så mycket jag att det var frågan om samma person? Hur mycket styrs personligheten av yttre frågor? Finns själen, och var sitter den i så fall? I hela kroppen? I hjärnan? Ingenstans alls? Jag utgår från att det inte finns någon särskild själ. Jag utgår från att det jag kallar jag sitter i de anlag jag ärvt av mina förfäder, i min hjärnas vindlingar, i uppväxt och miljö, i nervimpulser och utsöndrande av hormoner... Är jagbegreppet i själva verket en romantisk uppfattning, ungefär som den odödliga själen för kristna? Är jag i själva verket en mycket slumpmässig konstruktion? Det finns så mycket som kan påverka det vi kallar personlighet... Kakao, koffein, nikotin, Johannesört, all världens läkemedel... Vi kommer inte ifrån det, det kommer inte bara utifrån. Le, och du startar en kemisk process som gör att du mår bättre. Det är så lätt att intala sig själv vad man känner, så lätt att manipulera sina känslor, förstärka dem, förtränga dem... Finns känslorna, eller är även det en romantisk uppfattning? Beror allt på vissa nyckelretningar som utlöser vissa kemiska processer? Och i så fall, om jag haft en annorlunda uppväxt och en annorlunda omgivning och således andra nyckelretningar som utlöste mina känslor - kunde man fortfarande tala om jag? Jag är ett utflytande begrepp. Jag är en ofattbar slump - att just den spermien hann fram först! Den tanken kan göra en så oändligt sorgsen, eller rädd, eller segerviss, att det är en sådan ofattbar slump att man är till! Och ändå, vore man inte det skulle man inte kunna sörja, och ingen annan skulle kunna sörja heller. Man skulle helt enkelt vara en o-realitet, något icke existerande och ingen skulle ägna ens eventuella existens en tanke - för vem skulle kunna fantisera fram någon som var just precis som man är? Jag har en död holländare att tacka för mitt liv. Hade han inte dött hade förmodligen han och min mamma fått helt andra barn, långt ifrån jag, långt ifrån tanken på jag. Han dog, mamma fann pappa och jag finns. En annan, fullkomligt oskyldig och okänd, människas död är mitt största glädjeämne. Man säger att vi är annorlunda än djuren för att vi har själ. Det är inte sant. Vi är annorlunda än djuren för att vi har något mer komplicerade hjärnor samt förmåga till nyanserat tal. Djur är mer lika varandra, deras nyckelretningar är desamma och deras kemiska reaktioner mindre komplicerade. Därför kallas de instinkter. Våra kemiska reaktioner, vår hormonproduktion, kallas känslor. Jag vill inte heller att det ska vara så men så är det. När jag säger att jag inte vill att det ska vara så är det inte för att jag på något vis vill stå över djuren. Tvärtom, sådant snack gör mig illamående, liksom motsatsen. Jag vill inte vara mer solidarisk mot min egen art för att den är överlägsen, jag vill inte heller vara mer solidarisk mot djuren för att de är oskyldiga och utnyttjade, jag vill vara mer solidarisk mot min egen art helt enkelt för att den är min egen art. Människan är min art, våra hjärnvindlingar och nervbanor är oändligt invecklade, vi har uppfunnit begreppet själ och begreppet känslor och alla andra begrepp. Vi har uppfunnit begrepp för allt som det är omöjligt att sätta fingret på, allt som är odefinierbart har vi definierat. Det är vår egenhet, vi har makt över det osynliga, det som inte går att ta på, för vi har ord. Vår drift att förklara och utforska är vår starkaste drift. Dit hör att förklara begreppet jag. Men jag låter sig inte förklaras, det gömmer sig djupt i hjärnvindlingarna och gäckar oss in i det sista. Man kan dissekera hur många kroppar som helst utan att hitta tillstymmelse till själ. Därför får jag, mot min vilja, allt svårare att tro på ett liv efter detta. Jag vill gärna, om inte tro, så i alla fall vara öppen för möjligheten, kunna säga: Vi vet inte. Vi vet inte förrän den dag vi dör. Men jaget sitter i nedärvda egenskaper i en DNA-stege, i invecklade nervimpulser och kemiska reaktioner i min kropp. Jaget sitter i allt det som är materia och som obönhörligt går mot sin förintelse efter dödsögonblicket. Inte kan egenskaperna lösgöra sig ur DNA-stegen och sväva iväg, inte kan minnen och erfarenheter lösgöra sig ur hjärnan, inte kan minnet av känslor och de nyckelretningar som utlöste dem lösgöra sig ur kroppen och tillsammans fortsätta att existera utan kroppen. De är inget annat än kropp, anden är fullkomligt förankrad i kroppen, själsbegreppet är ett hjärnspöke. Att det är fullkomligt naturligt brukar ju användas som en lugnande replik, men mig skrämmer det; att allt är fullkomligt naturligt och inget utrymme finns kvar för mysticism. Det är naturvetenskapens fel. Det är naturvetenskapens fel att jag lever utan att veta vad jag är och dör för att förintas och omvandlas till något helt annat som inte har med jag att göra det allra minsta.

XX.
Bara något som är liv och eld, skönhet och förbannelse räcker för att få mig att leva igen. Jag levde en gång då allt var nytt och outforskat... Å, nog finns det ännu det som är outforskat, jag har bara insett att det inte är värt besväret. Allt är sig likt i alla fall, allt är sig likt till besvikelse. Allt är dött, stendött. Eller blir, då det blivit för hemvant. Det är bara nyhetens behag som lurar en att tro att det är liv och eld, skönhet och förbannelse. Man lär sig. Man lär sig att allt är dött och kallt, estetik och uttråkande i längden. Jag vet inte hur länge man kan leva i illusionen. Jag har inte itts pröva. Det är inte värt det. Bättre då att vänja sig, vänja sig av vid besvikelser. Bättre då att räkna med att inget är så bra som det ser ut. Och framförallt inte så levande. Det är livet jag vill åt. Skönheten, det är något som på en död yta mattas och försvinner med tiden. Skönheten i något sant levande är ständigt föränderlig och tröttar aldrig ens öga. Jag kunde sitta som liten pojke och lyssna i timtal på sjömännens berättelser. De berättade om fjärran länder där solen alltid sken, om märkliga växter och djur, om ohyggliga sjöodjur, om papegojor lika kloka som vilken människa som helst, om svåra stormar och om mörkhyllta, vildsinta skönheter med det blåsvarta håret prytt med blommor och halsband av snäckskal... Flickorna intresserade mig inte så mycket då, men de upptog mina fantasier då jag blev litet äldre. Ja, deras mörka, vilda skönhet besatte mig så till den grad att ingen av bygdens rågblonda, bleka flickor intresserade mig det minsta. Drömmen om det levande var alltid någon annanstans. Bygdens flickor kunde vara vackra att se på om man ägde andra ögon än mina men var varken liv eller eld. Och framförallt inte förbannelse. Jag blev också sjömatros. Jag blev sjömatros och fann de gamla sjömännens skrönor vara just skrönor. Livet till sjöss var hårt och enformigt, ohyggligt enformigt. Stormarna var att surra sig vid rodret och klamra sig fast, genomblöt och kall. Flickorna var mörka och vackra och döda och trolovade med inhemska släktingar. De enda flickor som var litet av liv och eld var horgatornas, men de var inte mycket av skönhet och det var av förbannelse i övermått. Jag blev också snart varse att det mesta av livet och elden intogs från flaska. Nej ett liv som sjömatros med en stunds tjusning och snar besvikelse i varje ny hamn var inte ett liv för mig. Jag lärde mig snart att ingenting förvänta mig och vad fanns där då för anledning att fortsätta? De andra sjömännen överträffade varandra i historier och berättade minnen som var så förvanskade och förbättrade att de knappt var igenkännbara. Jag förstod snart att sjömannens värld var en myternas och skrönornas värld och gav upp det livet. Nu sitter jag här, på min stilla plats och väntar på det som aldrig kommer. Jag väntar på det som är liv och eld, skönhet och förbannelse men finner allt vara lika grått och dött vart jag än vänder blicken. Jag ser ut över ett blygrått hav för det var därifrån drömmarna först kom och även om jag aldrig skulle släppa in några fåfänga drömmar nu är det skönt att vila ögonen på det. Jag ser ut över ett blygrått, oändligt enformigt hav och vet att om något som var liv och eld, skönhet och förbannelse skulle finnas skulle det komma därifrån.

XXI.
Som silver i lampans belysning skimrar den lilla nätvingen. Fladdrar, flyr, svävar på skira, skira vingar... Fladdrar oupphörligen emot lampan i en grym och obönhörlig utmattningsdans. Till ljuset vill den, in i ljusets kärna där allt förblindas, förbränns, förintas... Denna oupphörliga strävan emot det som är liv och död samtidigt och oupplösligen. Denna omättliga strävan efter det som är liv i måtta och död i övermått. Ljuset, ljuset som skänker värme och dag, men endast i skuggans sällskap. Ljuset som i sin ensamhet förintar obarmhärtigare än kyla och mörker. Emot det ljuset strävar den lilla nätvingen, malen, nattfjärilen och alla flyn med dem, emot de ljuset strävar de, ljuset som för dem är liv. Liv, tills de förbränns utan att någonsin hinna förstå vad som skett. Liv, tills deras liv på ett ögonblick släcks ut. Lampan sprider sitt mjuka gula sken. Den är het utan att förbränna. Nätvingen fladdrar emot den, studsar tillbaka, fladdrar... Den kommer att fortsätta tills utmattning tvingar den till golvet. Eller tills någon, jag, släcker lampan. Rummet vilar i kompakt mörker. Skönt mörker att sjunka in i. Nätvingen är besviken, jag känner dess besvikelse påtagligt igenom mörkret. Tändstickorna, händerna famlar... Där är de! Känner mig för tills jag känner rätt ände av tändstickan emot plånet. En gnista. Försöker igen. Seså, nu brinner den med jämn gulblå låga. Finner ljusveken. Rummet lyses upp av ett milt rödgult sken som återkastar sig emot väggen. Alla hörn och vrår vilar i skugga. I kontrast emot det milda ljuset tycks plötsligt skuggorna hotfulla. Lömska ansamlingar som hopas i vrårna, horder av tillbakadrivna demoner som väser förblindade i ljuset och önskar vedergällning... Hämnden för att jag trasat sönder mörkret med mitt ljus. Det fladdrar lätt. Ljuset spelar över väggen och jag får syn på nätvingen. Ännu omtöcknad och obeslutsam vilar den på den vita väggen. Vingarnas skira nätverk kastar oformliga, stora skuggor. De flackar och fladdrar likt levande, svävande vingar i ljuslågans ojämna sken. Så har den samlat sig, kastar sig ut ifrån väggen, vinglar till i hettan som stiger ifrån ljuset. Den har beslutat sig. Ljus, ljus, återigen livgivande ljus! Denna strävan emot ljusets kärna, där allt förblindas, förbränns, förintas! Det är över på ett ögonblick. Den lilla kroppens beslut, det lätta svirrandet igenom ljuslågan och så ett ögonblicks svävan innan kroppen singlar emot bordsskivan. Ett ögonblick innan den förstått vad som skett. Vet den att ljuset tog dess vingar eller brändes den till döds i samma ögonblick? Jag ser på den vinglösa, ynkliga lilla kroppen. Rördes ett ben i en sista förtvivlad gest - ljus varför har du övergivit mig? - eller förvillar den flackande lågan mina ögon? Skuggorna dansar likt oformliga, stora vingar på väggen.

XXII.
Vid tanken på det som händer lamslås jag. Jag blir fullkomligt paralyserad, förmår inte röra mig ett tum, inte andas, inte tänka vidare. Jag stannar mitt i rörelsen, jag håller andan, håller allt, håller allt tillbaka, hårt, hårt... Är jag hemma där ingen ser mig släcker jag alla lampor, trär en filt över huvudet och sätter mig i ett hörn. Där sitter jag med knäna uppdragna, med tänderna hårt ihopbitna, med armarna så hårt om benen att de vitnar. Allt stannar, jag stannar allt. Tiden upphör, det som händer händer inte längre. Det som händer händer inte längre. Ett mantra, en enda tanke jag upprepar, en enda tanke utan innebörd. Dess innebörd är förlorad, jag tänker inte, tillåter mig inte tänka, jag upprepar den: Det som händer händer inte. Det som händer händer inte. Det som händer händer inte. Bönerullen går runt, runt, runt... Jag behöver inte själv be, bönerullen går runt... Jag behöver inte själv tänka, jag klänger mig vid mitt mantra: Det som händer händer inte. Det har för länge sedan förlorat sin innebörd, mitt huvud är tomt, ett uppblåst äggskal med sköra väggar. Tomt vakuum. Spänningen är så stark, jag biter ihop tänderna, andas inte, spänningen blir allt starkare... Bönerullen går runt, runt i huvudet, i det tomma uppspända äggskalshuvudet: Det som händer händer inte. Det som händer händer inte. Spänningen blir så stark, jag måste andas. Försiktigt, långsamt, luft mellan mina sammanpressade käkar, lite i taget, får inte göra hål på vakuumet... Vakuumet måste finnas där, tomheten, tankelösheten, tankefriheten, den spända spända rymden för bönerullen att gå runt, runt i: Det som händer händer inte. Luft in, luft ut mellan mina sammanpressade tänder, oändligt långsamt och försiktigt. Vakuumet förblir. Spänningen. Tiden är upphävd. Vore mina ögon öppna kunde jag urskilja halvdagern genom filtens fibrer. Mina ögon är sammanpressade, lika hårt som käkarna. Jag upphäver tiden med mina sammanpressade ögon, jag märker inte om det skymmer, jag märker inte om det dagas. Jag är i mitt spända vakuum, i mitt tidlösa mörker. Det som händer händer inte.

XXIII.
Har varken ord eller sång.  Allt har tystnat inom mig. Jag lyssnar inåt och lyssnar förgäves. Vänta, vad är det som hörs, en vag susning? En snäckas susning som aldrig kan efterlikna havet, en örats susning då det tröttats med oväsen... Något har tystnat inom mig, blodets sång... Saven stiger inte längre, blodet rinner trögt och svart likt tyst dyvatten genom mina ådror... En sprakande eld har falnat, inga gnistor antänder längre mina sånger. Askan ligger död och kall, jag strör den mellan mina kallnade, ledstela fingrar och ser den skingras. Den är ingenting, var aldrig någonting. Mina ord studsar tillbaka till mig och jag hör deras tomhet. De är ingenting. De har alla sagts förr och bättre, de är uttänjda, uttjatade till bristningsgränsen och tomma på mening. Alla dessa ord, ord man förväntas yttra i givna situationer! Jag kan yttra dem, men de är inte mina ord. De saknar mening och studsar tillbaka till mig tomma och hånande. De förflyktigas inte, går inte upp i rök som de är förtjänta av utan studsar tillbaka, hånar mig med sin meningslöshet. De är ogiltiga. De är yttrade utan tanke. Jag lyssnar inåt och det är tyst och dött, en svag susning bara, en besvikelsens susning... Inga sånger genljuder längre. Inga brinnande, antända ord. Åh, de saknade alltid mening, var alltid yttrade förr, gång efter gång efter gång... Men där brann en eld inom mig, ett offerbål, en våreld till Venus ära... Den elden antände orden, och jag såg dem flyga som gnistor, som irrbloss, högt upp i skyn och sätta sig där som stjärnor bland tusende andra stjärnor. Åh ledstjärnor, nu är ni förbleknade och matta vårvinterstjärnor bara! Ja, en evig, ljudlös vårvinter har besatt mig, där finns inga fåglar som sjunger, inget gräs och inga löv för vinden att rassla i, blott frost och nattgammal is... Och en bleksiktig vitblå himmel där några enstaka stjärnor skönjes svagt, utan att kasta något sken, utan att tindra och brinna... De är odugliga som ledstjärnor, vänder man blicken ifrån dem ett ögonblick har man snart förlorat dem i den glåmiga himlen. Åh eviga vårvinter, åh stilla, stelnade grenar, svarta och kallt fuktiga! Åh svarta jord tjälen aldrig släpper sitt grepp om! Detta är tystnadens rike, inom mig, oavsett vad som passerar för mina ögon. Där finns askan efter bålet, där finns den tysta, kyliga vinden som släpper askflaga efter askflaga i den stillnade gölen... Där finns intet liv, intet ljud, inga ord och inga sånger. Där grävs ett avlångt schakt, mödosamt, med grunda spadtag i den genomfrusna jorden. De dröjer inte länge nu förrän det är färdiggrävt.

XXIV.
Trädtoppar bröstar sig.  Grönskan är plågsam. Far genom hagar, genom lummiga dungar. Sommaren vältrar sig i sin frodiga prakt. Nu förgyller solen allt, men enarna ryker inte i torkan, stenarna är inte brännheta, träet i stängslen spricker inte grånat. Nyss regnade det, stora rikliga droppar som saftigt plaskade emot allt, och nu njuter den svällande grönskan solskenet med droppar längs bladkanterna. Allt är så frodigt levande som det bara kan vara i solsken efter ett regn. Genom den nervevade rutan känner jag alla dofter intensifierade; söt blomnektar, friska barr, den obestämda doften av fuktig mylla... Fåglarna stämmer upp med de klara, nästan mekaniska läten som bara hörs genom den friska men ännu töckniga luften efter ett regn. Kvittrande betoning på varje stavelse, konstpauser då fågeln lyssnar till sitt eget läte med huvudet på sned... Allt slår emot mig med självbelåten prakt. "Se på oss, lyssna på oss, oberoende av allt du gör fortsätter vi att växa och frodas! Sorg biter inte på oss, saknad berör oss inte, bara hunger och köld kan rubba oss!" Jag vill veva upp rutan, men då blir det så olidligt hett och kvavt i bilen. Fartvinden är skön, den driver över min panna och genom mitt hår med svalka. En svalkans mildrande hand mot min begynnande stresshuvudvärk... Jag önskar att det kunde börja regna igen. Jag önskar att gråluddiga moln kunde bunkra upp sig över himlen och släppa ned ett skyfall. Jag önskar att fåglarna kunde tystna och ett grått töcken mildra sommaridyllen. Allt är så frodigt, så prunkande, så levande! Det står mig upp i halsen. Där är den lantliga kyrkan med sitt korta torn, den lyser verkligen som en sockerbit i solskenet! Alla klyschor om den svenska landsbygdssommaren besannas framför mina ögon, och kyrkan kommer allt närmare inbäddad, invaggad i lummig grönska. Jag tvärbromsar så det osar av bränt gummi, får upp dörren och sjunker ned på knä innan jag kräks över de nickande, lysande blommorna vid vägrenen.

XXV.
Det vi känner ser ingen annan.  Det är vår egen lilla hemlighet. Det är så förbjudet och otänkbart att ingen skulle se det ens om vi visade det tydligt. Men sådana risker tar vi inte. Det är ju vår lilla hemlighet... Ja, jag vet att jag förlorar dig snart. De kommer att ta dig ifrån mig och säga att du inte är min, att jag bara skulle ta hand om dig en liten tid, göra dig i ordning... Jag kommer inte att protestera, du måste förstå mig, det kan jag inte göra. Jag kommer inte att visa något och inte heller du kommer att visa något. Vi ska skiljas med värdighet, allt annat är otänkbart. Vi ska skiljas med värdighet eftersom de annars skulle se mina känslor. Ja, de skulle se mina känslor och påstå att de inte är besvarade, att du inte kan besvarar dem, att du omöjligt skulle kunna göra det. Lögnare! Det är bara du och jag som vet... Åh jag vet att du känner som jag, jag ser det på dig... Dina anletsdrag, upplysta av en sådan kärlek. Och frid. Du har accepterat ditt öde, vårt öde, att skiljas. Du har accepterat att de ska ta dig ifrån mig för evigt. Du väntar stilla och fridfullt, dina ögon är slutna. Jag kysser dina ögonlock, dina vackra slutna ögonlock. Jag smeker ditt hår, kammar det bakåt så att det ligger alldeles slätt. Inte en lock böjer sig åt fel håll, inte ett hårstrå! Och så pudret, det förhatliga pudret jag ska skyla din vackra blekhet med. O, din genomskinliga marmorhy, den odödliga skönhet den förlänar dina stilla drag! Men de vill ha det så, de vill ha din blekhet skyld, det är inget jag kan göra åt det. Jag måste göra dem till viljes, de säger ju att du inte tillhör mig, att du bara är min till låns och knappt ens det... En lätt rodnad på dina kinder. En artificiell rodnad jag skickligt applicerar med pudervippan. Du ser utspökad ut, som en överdrivet hårdsminkad skådespelare vars röda kinder ska ses till bakersta raden... Men de vill inte se din sköna blekhet, den skrämmer dem min älskade... Så läpparna, de vackra blodfattiga läpparna...Jag kysser dem, låter tungspetsen löpa mellan dem. Jag kysser dem försiktigt, andaktsfullt innan jag fyller i din sensuella amorbåges kurva med den diskret röda pennan. Suddar ut läppkonturerna så din mun får en frisk rodnad, det gäller att inte överdriva. Du får inte se sminkad ut, de vill inte se dig sminkad, de vill inbilla sig att rodnaden är naturlig förstår du. Det är bara jag som ser hur skön din blekhet är, det är bara jag som inte är så besatt av friskhet, av blodfullhet... Så, min älskade, mitt verk är fullbordat, jag får inte kyssa ditt sköna anlete igen, då förstörs mitt arbete. Jag stryker en sista gång med handen över ditt lena hår innan jag lämnar dig. De får inte finna mig vid din sida, de kan ana oråd då. Du vet, min älskade, du minns min kärlek. Inte heller du kommer att avslöja något. Lugn och till synes oberörd kommer du ligga med slutna ögon och onaturligt röda kinder då de för bort dig till beskådan.

XXVI.
Klockans slag och hjärtats. Kommer du min älskade, kommer du i natt? Jag har gjort mig vacker för dig, jag har löst upp mitt hår och bitit mig i läpparna tills de är svullnade och röda. Jag har satt på mig klänningen du tyckte så mycket om, den himmelsblå, skira, med kort ärm, minns du? Den jag hade på mig då vi först sågs... Det var dans, det var midsommarkväll. Du sade att du inte kunde dansa men tog mig i handen och gick med mig bland björkarna. Deras stammar lyste så vita i det skumma sommarnattsljuset, minns du? Midsommarnatten, då man ska skåda sin tillkommande... Jag skådade dig, men inte i en dröm med sju sorters blommor under kudden... Jag skådade dig så nära att jag kände din varma andedräkt, med sju sorters blommor under ryggen, eller fler, eller färre, vad spelar det för roll, jag skådade dig! Och du skådade mig... Det är klart att du minns, när inte jag kan glömma, hur kunde väl du glömma då? Åh jag minns, jag minns så tydligt varje detalj... Var natt sedan dess, nej, var natt sedan du for har jag spelat upp den midsommarnatten för min inre syn. Om och om igen, etsat varje liten detalj... Vi skulle gifta oss våren därpå, eller sommaren, men du visste att du skulle bli inkallad och ville inte lämna en krigsänka, sade du. Jag hade gärna gift mig innan du for, jag hade gärna väntat med två ringar, men jag får nöja mig med en. Förlovningsringen, en smal, smal guldring, inte många karat, du var inte välbärgad. Du var ju så ung än! När du kommer tillbaka, min älskade, när du kommer tillbaka ska vi fira bröllop och jag ska få två ringar att visa för folk! Klockans slag och hjärtats. Kommer du i natt eller nästa natt eller natten därpå? Du måste komma snart, min älskade, snart! Folket i bygden talar redan om mig som en änka, de kan inte förstå min väntan! Samtal tystnar när jag närmar mig, barn pekar och tittar ogenerat, allt för denna väntan... De säger att jag ska glömma, som om jag skulle kunna glömma, jag som spelat upp den midsommarnatt då vi träffades varje natt sedan du for! De säger att jag måste acceptera att du är död - död! - min älskade! Du måste komma hem snart så att det blir slut på pratet, det blir bara värre... De säger att 40 år är en lång tid att vänta på en hemvändande soldat, de säger att de sista överlevande återvände för 40 år sedan.... De säger att jag borde tagit mig en ny man innan jag blev gammal och grå, vissa säger att det inte är försent än, om jag bara kunde släppa minnet, sluta leva i falska förhoppningar... Förstår du nu vilket prat jag får stå ut med, min älskade, de vill få mig att överge dig, att svika dig, bryta förlovningen och finna en ny man! Ja, jag förstår varför de gör så, du var en sådan eftertraktad karl i bygden innan du for, jag såg nog alla avundsjuka blickar på min förlovningsring fastän den är smal, smal och inte i många karats guld... Jag förstår nog hur de smider ränker för att själva vinna dig när du kommer hem... Allt detta prat, alla dessa blickar, du måste komma och rädda mig ifrån dem snart! I natt, nästa natt eller natten därpå... Klockans slag och hjärtats.

XXVII.
Orden alltför fjärran. Jag kan inte nå dem. Jag kan inte nå dem att beskriva det här, det här som... händer... eller pågår... Eller alltid har pågått utan att jag märkt det eller... som bara pågår inom mig och bara rör mig fastän det tycks röra yttre ting... eller kanske som pågår i varje människa, oberoende av varandra, eller som inte pågår utan bara finns  ja finns där någonstans i bakgrunden hela tiden utan att vi märker det, eller... Kanske som kan förnimmas av varje människa, som vore det i varje människa fastän det är överallt, ett avtryck av något större... Eller som kanske är yttre ting som projiceras inom oss på en stor duk, fast duken är inte vit, den är täckt av... av ett myller, det är obeskrivbart, allt som finns, allt som har funnits inom en, det finns där på duken sedan förut, ett myller av avtryck, bara lite suddigare, lite oskarpare... Men de finns hela tiden där när nya intryck projiceras på duken... Inget står någonsin för sig själv, allt genomsyras av alla de här gamla intrycken, allt... Som när man plötsligt stannar upp för att man drabbas av en känsla, en förnimmelse, ett intryck, ett minne, en ihågkomst, en drömbild... Nej, det är obeskrivbart, man bara känner igen det, börjar tänka "det här känner jag igen!" men innan man tänkt de orden är det borta. Man står snopen och tomhänt. Något, något av tecknen på duken, nej några, för de kan aldrig uppträda ensamt och oberoende av varandra, några av tecknen har svarat på ett yttre intryck, några av de allra suddigaste, de vi inte självmant kan plocka fram och syna, några av de allra suddigaste gamla avtrycken har reagerat på ett nytt och man vet inte vilket och på vad... Ett bortglömt minne ger sig till känna, utlöst av en lukt, en syn, ett ljud, en beröring, en stämning... Men man minns aldrig minnet, man står där med något undanglidande, omöjligt att hålla fast, med känslan av att det var viktigt... Alla dessa avtryck! De finns alla kvar, alla, fastän vi bara förnimmer ett fåtal... Men... om det är alla dessa glömda avtryck som styr allt vad vi gör, vad vi önskar, vad vi känner? Bortglömda minnen, avtryck vi aldrig registrerat, bara snappat upp i förbigående, denna nästan övernaturliga massa av information, av visdom, av erfarenhet, tänk om det är den som styr allt, allt? Som när vi gör saker utan att veta varför, som när vi känner igen saker utan att veta varför, som när vi drabbas av dessa häftiga känslor av att minnas men inte veta vad, att ha varit i samma situation tidigare men inte veta vilken situation eller varför... Eller om det rymmer allt, allt, inte bara allt vi någonsin registrerat utan allt varje människa någonsin registrerat, ett kollektivt undermedvetande så att vi har mänsklighetens hela visdom och dumhet, grymhet och kärlek, inom oss? Nej, det räcker med allt vi någonsin uppfattat, bara vi, själva, det är så mycklet, så otroligt mycket ändå... Kunde man bearbeta det, dra samband och slutsatser, hur vis skulle man inte bli? Allt man bara hört talas om, alla historier, alla bilder... Denna mängd intryck inom en enda ynklig själ som kan sammanfatta hela den mänskliga naturen! Om vi kunde nå det, men vi ser bara ett litet fåtal avtryck... Ett ytterst litet fåtal... Vi får nya intryck och de påverkas av alla de gamla som trängs på projektionsduken i vårt inre, samverkar med dem... Men vi vet inte hur, får aldrig veta hur! Allt vi vet är hur vi reagerar på detta nya intryck, om vi finner det viktigt eller ej, behagligt eller ej, bekant eller ej, och allt beror på alla de tidigare intryck som finns lagrade men vi kan inte veta hur. Vi vet hur vi handlar men sällan varför. Vi vet hur vi känner och hur vi helst skulle vilja känna men sällan varför. Bara vid enstaka tillfällen nås vi av snilleblixtar - minns, förnimmer, vet... Men kan aldrig vara säkra på att det är rätt, att det inte är förvrängda minnesbilder, drömmar, fantasier... Någon överblick får vi aldrig, inte ens över den ytterst lilla bråkdel av avtrycken vi vet att vi bär på, och därför aldrig heller någon objektivitet. Vi vet hur vi reagerar på en bild, ett ord, ett ljud... Men aldrig om det är en allmängiltig reaktion eller om den bara beror på de gamla avtryck som samlats på projektionsduken. Vi kan aldrig veta hur andra bemöter samma bild, samma ord, samma ljud... Vi kan enas om att det är vackert men mena det på olika vis och av olika orsaker. Vi kan enas om att det är kusligt men syfta på helt olika saker. Hur mycket som är gemensamt får vi aldrig veta. Vad som rör sig inom en annan människa får vi aldrig veta. Vi har fullt upp med att försöka samla och begripa oss själva. Andra kan vi bara "förstå" med hjälp av jämförelser med den egna situationen. Aldrig egentligen förstå, inte när vi inte ens kan förstå oss själva. En annans tankar kommer vi aldrig i närheten av. Vem vet om vi tänker på fullkomligt olika vis, tankar kan ju inte nås med ord? Jag syftar inte på de klara rationella tankar man medvetet tänker, som om man uttalade dem fast tyst. Jag talar om det myller, det ständiga gytter av stämningar, bilder, ord, intryck, associationer, som pågår där i bakgrunden, som överlappar och glider in i varandra så hastigt och irrationellt att de vore omöjliga att föreviga. Vars logik inte är logik med normala mått utan endast om man utgår från det myller av gamla avtryck den som tänker bär på... Bara det gyttret kan förklara de tvära kasten... Hur kan tanken överhuvudtaget sysselsätta sig med så mycket? Att sluta tänka går aldrig. Inte att koncentrera sig på endast en sak heller. Med den medvetna tanken, den som är som ord, ja. Men inte myllret i bakgrunden, det otroliga myller som kan behandla dussintals saker samtidigt med alla de yttre intrycken, allt i ett tempo som inga medvetna tankar kan följa därför att det inte behövs några ord, några tidsödande ord till det. Myllret som är så starkt att det kan påverka den medvetna tanken hur mycket vi än försöker koncentrera oss på något annat, myllret som tvingar oss att i tanken uttala vissa saker vi inte vill veta av. Myllret som är själva avtrycket när vi står inför en ny bild eller händelse, myllret som registrerar allt, behandlar allt. Ska man tala om reflektioner över en bild eller text är det det myllret som borde syftas på, men det går inte att fästa med ord, så det blir i stället den medvetna tanken man menar då man ber någon reflektera över något. De osynliga tankebroarna, de pilsnabba kasten byggda på underförstådda vetskaper som gör någons medvetna tankar så svårförståeliga för andra kan inte fästas med ord. Därför kan inte ens medvetna tankar förstås utan förklaring, utan efterbearbetning... De är hela tiden beroende av myllret, myllret som kommunicerar med alla de gamla avtryck som finns på projiceringsduken, för tillfället överskuggade av det nya intrycket, men inte helt överskuggade. De lyser hela tiden igenom. De medvetna, de omedvetna, de undermedvetna. De formar oss, de styr oss tillsammans med yttre orsaker på ett vis vi inte kan råda över mer än de yttre orsakerna. Vi är alla styrda av något som orden är alltför fjärran för att kunna beskriva, något som gör varje människa fullkomligt ogenomskådlig även för den som sett och upplevt nästan exakt samma saker därför att det av dessa saker är helt olika avtryck som hållits levande och olika som fallit i glömska.

XXVIII.
Du skall skriva brev till någon.  Du skall skriva brev och bevisa att du finns, att du existerar, att du andas än och att hjärtat slår bakom revbenens gallerverk. Du skall skriva brev som en pant så de låter dig gå, du skall skriva brev och bevisa om och om igen att du lever och är frisk, fysiskt och mentalt. Du skall skriva brev om din längtan fastän du inte längtar, om minnen fastän du inte vill minnas. Du skall skriva betryggande brev och brev fulla med lögner. Du skall skriva brev avsända från platser där du mellanlandat, brev om att du inte har någon fast adress. Du skall skicka brev efter brev efter dig, som en sele för att hålla dig tillbaka eller ett villospår för att de inte skall leta rätt på dig. Brev efter brev som pant för att de skall låta dig gå och lämna ditt samvete ifred, brev efter brev fulla med betryggande lögner om allt sådant som du är på flykt ifrån. Så håller de dig listigt kvar och låter dig aldrig riktigt gå, så påminner de dig ständigt om det du är på flykt ifrån. Du har ett val: Att låta dem göra intrång i ditt samvete eller att sända denna svans av betryggande lögner efter dig. I inget av fallen kan du lämna något fullkomligt bakom dig. Det är därför du är på ständig flykt, men de har överlistat dig och de släpper dig aldrig.

XXIX.
Och det vassa mister sin skärpa. Och de sargande hullingarna slipas ned med tiden. Och den stingande spetsen faller sönder i rost. Men de ord som rev och slet och trasade din själ mildras inte av någon tid. De orden pulserar i ditt blod och sargar på nytt och på nytt till den dag din skalle ligger i mull, fylld av mull, med mull till öron och mull till ögon och mull, mull, mull.

XXX.
Smärtan härskar över alla, hon slätar tänkarens panna och sluter varligt hans ögon. "Svaren?" säger Smärtan, "Svaren är oväsentliga. Din tankemöda är fåfäng, ditt liv är förspillt. Allt är meningslöshet, och meningslösast av alla sysslor är tänkandet, ty det leder ingenvart." Tänkaren öppnar munnen för att invända, men sjunker snart ihop som av en molande värk i mellangärdet och en tyngd över pannan. "Du har rätt," svarar han, "Jag kunde ha levat i stället för att ha tänkt. Jag kunde ha levat, och det skulle ha varit meningslöshet och fåfänglighet alltsammans, men det hade jag inte vetat. Jag kunde ha levat och varit nöjd, men jag förspillde mitt liv bara för att finna Dig." Smärtan stryker över tänkarens panna med en hand så kall och tung som sten: "Hysch, tänk inte mer!" Hon slätar grubbelrynkorna och tynger hans ögonbryn nedåt, hon drar med handen över hans ansikte och slätar det och tynger det nedåt, sluter hans ögon och vinklar ned hans mungipor. "Jag kunde ha kysst rödkindade, klarögda flickor i min ungdom, men jag satt på min kammare, böjd över luntorna och drömde... Drömde om Sann Kärlek och högresta gudinnor... till vad nytta?" klagar Tänkaren, och Smärtan nickar allvarsamt och lägger en tyngande hand på hans axel. "Jag kunde ha funnit den flicka som log varmast, jag kunde haft barn och barnbarn idag." suckar tänkaren, och Smärtan nickar återigen och lägger en tyngande hand även på hans andra axel. "Jag kunde ha valt ett yrke där man använder sina kroppskrafter och glömmer att man har andra, ett yrke där man möter människor, jag kunde ha varit social och skaffat vänner!" fortsätter tänkaren, och Smärtan vet att det inte är sant, ty tänkaren är av sin natur ensam och inåtvänt, men Smärtan nickar återigen och lägger en sådan tyngd på händerna att tänkarens rygg blir krum och böjd. "Seså," säger hon milt, "Förspill inte mer av ditt liv med tänkande, glöm genast alltings fåfänglighet, glöm genast alltings vacklande grund och ovissa utgång! Se på solen, hör fåglarna utanför ditt fönster!" Tänkaren lyfter nu sitt huvud och vänder det under stor möda mot fönstret. Där skiner solen genom oputsade, gråfläckade rutor, och lyssnar man noga hör man skators kraxande och ringduvors kutter. "Hade jag levat i stället för att ha tänkt hade jag putsat rutorna så jag kunde se solen bättre." suckar tänkaren, "Eller så hade min fru putsat dem..." "Då hade hon fått putsa ofta," ler Smärtan triumfatoriskt, ty hon står bakom tänkarens rygg och han kan inte se henne, "Rök och avgaser skulle snart smutsa fönstren igen. Men hade du använt din hjärna till beräknande och kalkylerande i någon annans tjänst hade du haft råd med en trevligare bostad för dig och din familj." Nu suckar tänkaren djupt och fortsätter drömskt: "Med en liten trädgård kanske, i ett lugnt område där barnen kunde leka på gatan utan att bli överkörda..." "Javisst," svarar Smärtan, "Men gör nu något av din sista lilla tid! Du må vara ensam och fattig, men du kan gå på en promenad i parken och känna solen och se på andras barn och barnbarn när de leker..." "Och veta att det är försent för mig?" frågar tänkaren, "Nej, jag har glömt hur man njuter av det lilla, som solljus mot huden eller fågelsång... Alltid ska jag grubbla och grunna, jag kommer inte ifrån det! Jag kan inte ändra mig nu, det är för sent, för sent... Kan inte sluta tänka..." Härmed sjunker tänkaren ned emot bordsskivan. Hade han varit observantare hade han märkt att det är Smärtan som tynger honom nedåt med all sin kraft, men hon har redan blivit som en del av honom själv. "Tänka är allt jag kan..." fortsätter tänkaren, "Leva kan jag inte. Leva förutsätter att glömma, att ignorera, att fylla sin tid med sinnesintryck och förströ sig så att man inte hinner tänka... Det är försent nu, jag kan inte lära om mig. Jag orkar inte... Orkar inte... Jag lägger mig på sängen och sover ett slag, det är mitt enda sätt att slippa undan tanken." "Gör du det," ler Smärtan och leder honom till sängen, sätter sig som en osynlig tyngd över hans bröst, en kvävande mara, "Jag blir hos dig. Jag blir hos dig till slutet."
 

XXXI.
Vad tjänar det då att leva?  frågar hon. Hon är ännu inte uppgiven, snarare förbryllad. Hennes ögonbryn är rynkade, munnen halvöppen och ögonen tvivlande, som om hon inte trodde mig på mitt ord. Hennes ögon söker ett svar, en förklaring, de har ännu inte accepterat vad jag sagt. Jag rycker på axlarna: "Det är upp till var och en."
 "Men..." börjar hon och rynkar pannan ytterligare, "Men vad är meningen?  Vart leder det?"
 "Dit man själv vill." svarar jag.
 "Jamen... varför? Det räcker inte... Hur kan man vilja någonting alls om...?" Hon vågar ännu inte uttala det.
 Jag börjar bli lite otålmodig: "Man kan vilja det man själv vill, man får friheten att välja. Ingen talar om för en vad man måste vilja."
 "Men... Det är ju så självklart, så... rätt!"
 "Det är bara för att du är van vid det." svarar jag, "I själva verket är rätt och fel bara begrepp som människan själv uppfunnit och som skiftar från kultur till kultur."
 "Nej!" svarar hon häftigt, "Gud har sagt oss vad som är rätt och fel! Det är ovedersägligt."
 "Det måste vara rätt smidigt att ha den tron." svarar jag, "Då slipper man göra moraliska överväganden alldeles själv och utan vägledning." Det är lumpet av mig att använda den syrliga tonen mot henne, men jag kunde inte låta bli.
 "Smidigt?" Hon spottar ur sig ordet, nu har jag sårat henne, "Smidigt? Hur kan du säga så, det är rätt helt enkelt! Det finns en rätt väg."
 "Inte för alla." svarar jag, mildare nu för att inte uppröra henne.
 "Det beror på... Det måste bero på att de inte har funnit den än." Hon försöker övertala sig själv lika mycket som mig.
 "Och hur ska jag och andra veta vad vi ska leta efter? Det finns så många vägar, och alla kallas Den Enda Rätta."
 "Det känner ni." svarar hon tvärsäkert, "Man känner när man hittat hem."
 "Det är möjligt," svarar jag, "Men i så fall är allt som känns rätt det rätta."
 "Nej! Det finns bara en väg som är den rätta!"
 "Men om den känns fel och en annan väg känns rätt?"
 "Då är man... förvirrad..."
 "Nu motsäger du dig själv, du säger att det känns när man funnit rätt, men det är  bara rätt om det är din väg som känns rätt."
 "Guds väg." rättar hon mig automatiskt.
 "Din Guds väg." envisas jag.
 "Hur kan du säga så?" Nu är hon irriterad, "Gud är inte min, vi är alla Guds."
 "Enligt din  tro."
 "Det är inte min  tro, det är mångas tro, den rätta tron. Det är din tro, om den nu kan kallas för tro som är din  tro."
 "Sant," svarar jag, "Min tro är bara min tro, till skillnad från din. Men så påstår jag inte heller att min är den enda rätta."
 "Du försöker ju övertyga mig." svarar hon kvickt.
 Jag ler ertappat: "Njaa... jag försöker väl snarare öppna dina ögon för möjligheter..."
 "Jag vill inte ha dina möjligheter." Hon har börjat finna sig tillrätta nu, är inte längre lika osäker, "Det är inga möjligheter, det är meningslöshet, tomhet, det slutar i ett svart hål!"
 "Men vänd på det," försöker jag, "Ditt liv är en väntsal där det gäller att plocka poäng för att få det så trevligt som möjligt efteråt. Jag har inga skyldigheter, ingenting jag måste uppnå för att klara mig undan straffdom och få min belöning. Livet är min belöning, och straffdomen är att förslösa det."
 Nu blir hon osäker igen, ett liknande resonemang har hon aldrig förut stått inför. Hon är ett missionärsbarn långt ute i obygden, allt hon vet är vad hennes föräldrar och församling lärt henne. Hon har träffat människor med alla möjliga trosföreställningar, men att det finns människor som tror på ingenting hade hon aldrig kunnat tänka sig. Tanken på att det finns människor som inte tror på något sorts liv efter döden är mer än hon står ut med.
 "Du tar upp min tid, sir." säger hon avvisande och vänder sig bort, viftar med sina solgula lappar och börjar åter basunera ut sitt budskap. Jag läser på lappen jag fått i min hand. "Nyckeln till Himmelriket! Kom till vår Gudstjänst och lär dig mer om hur du ska säkra din plats i Himlen!" står det på engelska och ett par språk jag inte kan identifiera. Jag suckar för mig själv, de är sig lika var på jorden man än kommer... Viker av någon anledning ihop lappen och stoppar den i fickan.
 Jag ser missionärsflickan en gång till innan jag åker hem. Då har hennes föräldrar lärt henne hur man ska bemöta sådana som jag. När jag försöker hälsa på henne vänder hon bort blicken och mumlar för sig själv: "Gud bevare mig ifrån Satans list, låt mig icke förvillas utav hans onda tunga, låt icke mitt sinne nedslås utav hans osanningar..."

XXXII.
Strandlöst sökande är och förblir jag. Jag fördes en gång ut på osäkerhetens hav, likt ett ljusgult löv, kupat som en liten båt, förs ut i havet av en strid bäck. Mitt liv begynte då mitt moderträd lät mig singla ned i en klar och stilla källa. Där kunde hon sedan spegla sig i mig där vi levde i lugn och stillhet. Men så kom vårfloden, regnet piskade vår klara källa och satte mig i gungning på den krusiga ytan. Mitt moderträd kunde inte längre spegla sig i mig, allt var brutet och skevt, och med ens rycktes jag undan i en liten virvel och begynte min färd. Länge färdades jag på den strida, forsande bäcken, jag trodde att det aldrig skulle ta slut. Jag drogs med, drogs ständigt med och fastän jag ibland såg ting jag gärna ville stanna till vid utmed stränderna stannade aldrig bäckens lopp. Jag minns särskilt ett stolt träd med späda men redan mörkgröna löv och ljusgröna små ollon. Det växte på en smal ö, knappt mer än en uppstickande tuva som delade bäckfåran itu. Det trädet hade jag gärna stannat till vid, men bäcken lät mig bara gäckande virvla runt det ett slag innan jag fördes vidare. Och så fann jag mig med ens utkastad i havet. Här var forsen inte så strid, men vågorna översköljde mig och fick mig gång efter annan tro att min sista stund var kommen. Men jag klarade mig, omtumlad och rentvådd av bittersalt vatten, och snart var stranden ur sikte. Här har jag sedan dess drivit, långt ute på öppet hav, strandlöst sökande utan att veta efter vad. Jag tänker på det stolta trädet och beundrar hans kraftiga förtöjning som håller honom kvar, obändigt i den strida forsen, men en aning når mig att det är den förtöjningen som obarmhärtigt skiljer oss åt. Sjöfåglar besöker mig ibland, de kretsar över mig ett slag och skrattar hest; "strand! strand!", men är med ens borta igen. Det händer också att andra ting kommer drivande över det öppna havet. Förseglade meddelanden jag inte kan tyda, andra små löv och kvistar som strax följer sin egen ström åt ett annat håll. Jag förblir strandlöst drivande, strandlöst drivande tills den sista stora stormen slungar mig mot bottnen eller jag långsamt blir allt genomskinligare och nöts bort ifrån stomme och ådrar, fiber efter fiber...

XXXIII.
På mossans och gulmårans bädd slängde de sig ned. Hans andhämtning var tung, de hade sprungit över fältet, kryssat mellan bumlingarna i det gamla stenbrottet och nu slutligen kommit upp i skogsbacken. Även hon var andfådd, men hon hämtade sig snart, hennes lungor var unga och vana vid rännande.
 "Tror du de hinner ikapp oss?" frågade hon och tittade på honom. Han skakade på huvudet, förmådde inte tala efter språngmarschen. Hon knäppte händerna över sin beniga bröstkorg och tittade upp i himlen. Den var intensivt blå med en klarare, djupare ton än under högsommaren. Solen lyste med ett varmt honungsgult sken, hon tänkte att den var som solrosorna på fältet. Inte alls sådär omöjligt gulvit och bländande som den var under riktigt heta dagar. En kylig vind svalkade skönt deras uppvärmda kroppar. Hennes mamma skulle ha sagt att det var höst i luften, men själv tyckte hon om när det svalkade. När det var sådär riktigt hett kunde man ju inte springa som man ville, då orkade man bara sitta i skuggan.
 "Lyssna!" teaterviskade han, "Är det dom, tror du?"
 Hon skrattade åt honom. Han var inte på landet så ofta, det märktes.
 "Det där var ju bara en fågel som lyfte bland buskarna!" svarade hon. Hon kände sina bröder, de hade för länge sedan tröttnat på att leka tafatt. Det var just det hon ville, att ha honom för sig själv.
 "Synd att det inte är några moln." sade han efter en liten stunds tystnad.
 "Varför det?" frågade hon nyfiken.
 "För då kan man inte titta efter gubbar i molnen."
 Hon nickade allvarligt, det var sant.
 "Man kan hitta på namn åt himmelsfärgen." sade hon så.
 "Hitta på namn åt himmelsfärgen?"
 "Ja, se vem som kan beskriva den bäst. Börja du!"
 Han fick tänka efter länge. Började tvekande: "Intensivt... klardjupt... sensommarblå..."
 "Fantasilöst!" dömde hon, "Pulserande, vibrerande, elektriskt skogssjö-om-sommaren-blått!"
 Han log för sig själv: "Ska jag bräcka den, tycker du?"
 "Det är väl ingen konst! Jag kan en massa bättre själv!"
 "Jaha... ja det kan du säkert... Få se nu... Lyckoblått som grekiska dörrar, vågdalar och Julias ögon."
 Hon log lyckligt. Hon tyckte mycket om blåfärgen på himlen idag, även om hon själv tyckte att hennes ögon var mycket gråare.
 "Är grekiska dörrar alltid blå?" frågade hon.
 "Nästan alltid." svarade han hemlighetsfullt.
 "Varför då?"
 "Jo, ser du, blått skrämmer bort onda andar. Så du behöver aldrig oroa dig för att bli hemsökt av en ond ande, inte med dom där ögonen."
 "Inte du heller." sa hon, fast hans ögon var så blekt blå som himlen kan vara en vårgryning innan snön ännu smält bort.
 De låg ett tag och log mot varandra och betraktade varandras ögonfärg innan en gäll röst genljöd över fältet.
 "Juuuuuul-iaaaaa! Maten är färdig!"
 Julia suckade. Alltid skulle mamma avbryta.
 "Vi ska väl inte låta henne vänta med maten va?" sade han och reste sig mödosamt upp. Borstade bort några barr från byxbenet och började gå mot huset med långa kliv. Julia småskuttade bredvid honom, hon kunde inte hålla jämna steg, men det gjorde ingenting för hon hade ändå alltid så mycket skutt i sina gängliga ben.
 När de kom fram tog mamma henne i armen och väntade tills han gått förbi.
 "Du får inte vara ensam med morbror, hör du det." väste hon.
 "Varför inte det?" Julia förstod inte, skulle mamma förstöra allt för henne?
 "Du får det inte bara, folk pratar."
 "Varför då? Om vadå?"
 "Det förstår inte du, du är för liten." sade mamman i sin nu pratar vi inte mer om det -ton, men verkade sedan ändra sig och vekna: "Jag sa inte att du inte fick leka med honom, det är klart att du får! Men kan inte dina bröder få vara med, va?"
 "Dom är dumma." svarade Julia buttert, som inte kunde förstå varför mamma måste förstöra för henne och blanda in hennes bröder jämt, "Han är mycket snällare."
 "Dina bröder måste också få vara med och leka," sade mamma förnumstigt, hon tyckte väl att hon hittat en passande ursäkt, "Seså, nu går vi in och äter, maten kallnar!"

XXXIV.
På morgonen efter en mycket kall natt hittar vi en lilja i snön. Den är alldeles genomfrusen och skör, som vore den sprungen ur själva snön, ett vinterns nattliga blomster som av någon outgrundlig anledning blivit kvar till gryningen. Det har inte snöat under natten, men en torr, frän vind av puraste köld har dragit utmed markerna, och liljan är till hälften begravd i pudersnö. Det var Den Klarsynte som först såg dess syndigt brandgula pistill teckna sin kontur mot det vita. Vi andra står respektfullt en bit ifrån, och han vänder sig hastigt om som han brukar göra, ser intensivt på oss med sin korpsvarta, skarpa blick. Rimfrost glänser i hans tunna, lika svarta mustasch, och hårtestarna som sticker ut under pälsmössan har frusit.
 "Ni förstår vad det här betyder?" frågar han uppmanande med sin skarpa röst. Jag och Idioten skruvar lite på oss och skakar på våra huvuden.
 "Ett tecken!" väser Den Klarsynte på sitt dramatiska vis, "Ett himmelskt tecken! Vi har funnit henne! Hon är här!" Han skärskådar oss och tilläger, som för att väcka oss ytterligare: "Här!"
 Idioten glor på honom. Hans mun står halvöppen så att dubbelhakan avtecknar sig mot rockkragen
 "Här?" upprepar han, "Hon?"
 Jag är lika oförmögen att tro det. Efter allt detta sökande... Att finna henne nu, när allt hopp är ute, när vi sitter här posterade för att försvara det land som fallit i olycka utan skyddet av den Gudomliga Jungfrun. Att vi skulle finna henne, tre ovärdiga spillror, tre överlevande stackare denna bittra krigsvinter? Men Den Klarsynte ser sådant som andra inte ser. Han ser tecknen, och han vet att tolka dem.
 "Men hur ska vi veta vem som är den rätta?" frågar jag.
 Den Klarsynte sluter ögonen aningen längre än en blinkning. Hans tänder är hårt sammanbitna som i ädel koncentration.
 "Hon är här, jag känner det!" utbrister han och öppnar ögonen för att spänna dem i mig: "Den första vi möter!"
 Idioten börjar hoppa på stället, lika mycket av upphetsning som för att hålla sig varm. Den Klarsynte drar graciöst sin sabel ur skidan och stannar den en hårsmån från Idiotens haka. Idioten blir tvärstilla och drar skräckslaget efter andan.
 "Värdighet!" säger Den Klarsynte irriterat, "Värdighet inför det ärorika uppdrag som lagts på oss!" Han stoppar tillbaka sabeln i skidan i en oavbruten gest jag inte kan låta bli att beundra. Så tar han den stelfrusna liljan så varsamt det är möjligt med tjocka handskar på händerna. Jag hade väntat mig att den skulle växa upp genom snötäcket, men den bara ligger där, en lilja utan själk, tagen ur sitt sammanhang. Den Klarsynte stryker ytterst försiktigt bort pudersnön ifrån den och bär den i sina framsträckta kupade händer. Så skrider han nedåt byn, med liljan framför sig och vi andra i procession bakom.
 Byn skulle förstås egentligen vara utrymd, men det finns ju alltid Det Andra Folket. De som hellre bor under tak i övergivna hus i ett farligt område än vid snötäckta vägrenar där det är säkert. Det var kanske inte vad man väntat sig, att finna henne bland Det Andra Folket, men de tillhör också vårt land och är egentligen samma folk som vi, eller har åtminstone varit.
 Den Klarsynte ämnar stegen till det närmaste huset, det närmaste som ännu är helt och kan bibehålla något litet värme. Grå rök driver uppemot den bländvita skyn, grå rök vi vet kommer från allt som är av trä i trakten. Det kan vara grannhusets tak, det kan vara uthus och inhägnader. Det Andra Folket stannar aldrig länge och behöver inget av detta.
 Den Klarsynte går fram till dörren och tecknar åt Idioten att öppna. När Idioten sliter upp dörren blir det ett liv därinne, hesa röster skriker, människor springer av och an och gömmer sig i hörnorna, några män beväpnar sig med träklubbor och närmar sig hotfullt.
 "Vi kommer i fred!" deklamerar Den Klarsynte och spänner sin plågsamt skarpa blick i de församlade människorna för att höja spänningen och sätta sig i respekt, "Vi kommer i ett mycket speciellt och angeläget uppdrag."
 Männen sänker klubborna men förblir vaksamma. Kvinnorna trycker barnen tätt mot sina bröst, men ser uppmärksamt på Den Klarsynte. Enstaka gamlingar sträcker på sina seniga halsar för att bättre höra vad han har att säga.
 "Vi har funnit Tecknet!" fortsätter han och visar liljan med en svepande gest, "Hon är nära. Hon är mycket nära."
 Ett mummel stiger bland människorna från Det Andra Folket. Vissa ögonpar som ännu inte upplevt så många vintrars kyla och svält och död kan inte dölja sin hoppfullhet.
 "Den Gudomliga Jungfrun?" säger en man lågt och allvarligt, för att bekräfta att de allesammans förstått det rätt.
 "Den Gudomliga Jungfrun." bekräftar Den Klarsynte med hög och tydlig röst, "Jag har fått tecknet, hon är här och jag skall finna henne."
 Han börjar nu långsamt närma sig de församlade människorna med liljan ännu i sina utsträckta händer. De är nog femtio stycken ur Det Andra Folket i det låga stenhuset, det ser ut som flera storfamiljer med kanske fyra generationer i varje. Den Klarsynte skärskådar nu alla dessa mödrar, alla dessa ynglingar, spädbarn invirade i trasor och gamlingar trots att de uppenbarligen inte är vad han söker. Då han kommer till en ung flicka stannar han till och synar henne noga i det att han håller fram liljan mot henne, men ingen av de smutsiga, avmagrade flickorna verkar vara den rätta. Inte förrän han kommer till det dunklaste hörnet. Där sitter hon som är den Utvalda. Man kan se det på henne. Hon sitter inte tätt emot någon moder eller yngling, men ensam och med de smala armarna hårt om sina uppdragna knän. Hennes ögon är lika svarta som Den Klarsyntes, men runda och stora i det tärda ansiktet. Pannan påminner om månens rundning under det tjocka, toviga, svarta håret och huden stramar över näsa och kindben. Men det är på hyn man ser att hon är den Utvalda. Den är inte så smutsig som de flesta andras, utan skymtar blåaktigt, genomskinligt vit i dunklet. Färgen är precis densamma som på liljan.
 Den Klarsynte skärskådar henne länge och väl för effektens skull, men jag förstår att det måste vara hon. Till slut nickar han helt kort: "Hon är funnen. Den Gudomliga Jungfrun är återfunnen."
 Flickan stirrar på honom med den blick en hjort har just då den vädrat ens hundar, ögonblicket innan den sätter av i språng. Den Klarsynte tar liljan i vänster hand och räcker fram den högra mot henne. Hon rör sig inte. Sorlet av röster stiger, de låter allt hätskare. Till sist reser sig flickan knyckigt upp, men hon rör inte Den Klarsyntes hand.
 "Ni väljer att förbli obefläckad och orörd." konstaterar han.
 Flickan är längre än hon verkade och fruktansvärt mager. Hon är klädd i lager på lager, men alla lager är av trasor och inget räcker henne längre än till knäna. Om fötterna har hon knutit fler trasor, men de tunna vaderna är blåvita och blottade. Hon står med uppdragna axlar och korslagda armar och stirrar fientligt på Den Klarsynte.
 "Jag förstår Eder misstänksamhet." säger han med en lätt bugning, "Men se! Detta är tecknet vi fann i snön och som ledde oss hit. Högre makter har lagt på våra axlar att föra Eder till den Gudomliga Jungfruns Tempel, där Ni rättmätligen hör hemma."
 Flickan tar ett par motvilliga steg framåt, manad av Det Andra Folkets röster. Den Klarsynte lämnar med en ceremoniell bugning över liljan i mina kupade händer. Andäktsfull ser jag på den, där den gnistrar och glimmar av sin egen gudomliga kraft.
 "Vi skall ta Eder till vårt tillfälliga läger tills vidare." säger Den Klarsynte, "Kölden är ännu för svår för längre färder. Ni förfryser Eder om Ni skall gå i dessa trasor. Låt mig bära Eder."
 Han drar ut armarna ur ärmarna på sin pälskappa för att kunna bära henne innanför den. Hon gör inte motstånd, men gör heller ingenting för att samarbeta då han lyfter henne. Jag kan se att hon är mycket lätt. Hon gör ingen ansats att lägga armarna om Den Klarsyntes hals för att hålla sig kvar bättre, utan hänger i hans armar som ett lik. Kappan räcker nästan till att täcka henne helt.
 Den Klarsynte nickar åt mig att leda processionen tillbaka med liljan i mina utsträckta händer. Han snurrar runt och nickar helt kort åt Det Andra Folket innan han följer mig. Sist går Idioten och stänger den låga dörren om dem.
 Väl uppe vid huset vi tagit som läger stannar jag och Den Klarsynte till för att vänta på att Idioten ska öppna dörren.
 "Liljan?" säger jag, "Tecknet? Ska jag lägga tillbaka den i snön?"
 "Naturligtvis inte!" svarar Den Klarsynte skarpt, "Tecknet skall vara där den Gudomliga Jungfrun är, och föras med henne till templet för att betyga hennes äkthet!
 Jag vet inte vad jag ska göra av liljan. Det finns ingenting i huset som är värdigt nog åt ett gudomligt tecken. Det finns knappt någonting i huset alls. Till sist lägger jag den helt enkelt i en av de djupa fönsternischer som finns i de tjocka stenväggarna. Den Gudomliga Jungfrun sitter i ett hörn, på samma vis som tidigare med armarna om knäna. Hon har ännu inte sagt ett ord. Vi ger henne varm soppa som inte är stort mer än varmt vatten, för nu har vi bara Den Klarsyntes häst kvar, och han kan inte vara utan den om inte alternativet är döden. Det förstår väl till och med Idioten att en sista häst ger för mycket värme och bärhjälp för att offras så snart maten börjar tryta.
 Dagen blir lång. Dagarna är alltid långa i denna köldpinade ensliga landsände. Vi är här för att hålla utkik, för att försvara, men det vi gör är att svälta och ledas ihjäl. Den Gudomliga Jungfrun sitter moltyst och storögd i sitt hörn. Den Klarsynte vankar exalterad av och an och vänder på stövelklacken. Han diskuterar när det kan tänkas bli möjligt att ge sig av, och huruvida maten kommer att räcka, för Den Gudomliga Jungfrun måste ju ha en häst att rida på. Mest talar han för sig själv, för jag har inga svar på hans frågor och det har naturligtvis inte Idioten heller. Till slut faller skymningen, en grå skymning efter den bländvita dagern.
 Det är Idioten som upptäcker det. Den Klarsynte är inne i ett resonemang om att det blir bäst om han sitter till häst med Den Gudomliga Jungfrun under färden, så att hon inte faller av.
 "Blomman!" stammar Idioten, pekar och rycker Den Klarsynte i rockärmen. Den Klarsynte kastar en blick av avsmak i Idiotens tomma ansikte innan han ser dit Idioten pekar. Hans redan bleka lilla ansikte vitnar och han biter ihop tänderna så hårt att käkarna darrar. Den svarta blicken är nu sådan att den bränner svårare än eld och sårar djupare än spjutspetsar. Liljan ligger slak och vissnad i fönstergluggen. Nog för att det är kallt i dessa fördömda stenhus, men fönstergluggen är snett över eldstaden och liljan är inte längre frusen. När den tinat har den omedelbart vissnat och förvandlats till en fuktig massa. Jag känner  försiktigt på den med fingerspetsen, men den vill inte hänga samman. Bara enstaka fibertrådar håller ännu ihop den.
 "Den Gudomliga Jungfrun är falsk!" ryter Den Klarsynte så att flickan far upp och står vaksam med händerna mot stenmuren, som kunde hon skjuta den bakom sig och ta sig ut.
 "Kan inte tecknet ha fullgjort sin uppgift?" försöker jag, "Kanhända fanns det där endast för att vi skulle finna henne och nu...?"
 Den Klarsynte vänder sig mycket långsamt om. Jag ser ned på mina stöveltår innan han hinner fästa den svarta blicken i min.
 "Gudomliga. Tecken. Vissnar. Inte." väser han med ansiktet tätt inpå mitt och med sådant eftertryck på varje stavelse att jag genast ångrar mina tanklösa ord. Den Klarsynte vänder sig mot flickan i hörnet igen.
 "Den Gudomliga Jungfrun är falsk." upprepar han, denna gång sammanbitet, "Den Gudomliga Jungfrun är inte jungfru." Nu närmar han sig henne med långsamma, hotfulla steg så att hon kryper så långt in i hörnet det är möjligt utan att krypa in i själva muren. Han stannar alldeles inpå henne, med ansiktet bara någon handsbredd från hennes. Jag vet vad det vill säga att ha Den Klarsyntes svarta ögon så tätt inpå, och det förvånar mig att flickan ännu inte brutit ihop, att hon ännu inte ligger i ett gnyende bylte med händerna för ögonen. Men de är ett vaksamt folk, Det Andra Folket, födda till misstänksamhet och flyktberedskap.
 "Du skall få det straff som passar dig bäst." konstaterar Den Klarsynte mycket lugnt.
 Jag och Idioten deltar, jag nekar inte till det, men det är Den Klarsynte som bestämmer. Han bestämmer och jag och Idioten följer honom. Vi har ju varit posterade här så länge, jag minns inte när jag senast var nära en kvinna. Jag och Idioten följer bara Den Klarsynte.
 Den andra morgonen är det blodspår i snön.

XXXV.
Jorden föröds, där han träder. Storberulen. Storberulen bor bakom det mörkaste berget bortom den djupaste skogen där träden förtvinar av sorg. Storberulens sorg. Man säger att det fanns en tid då han inte var så ensam, men det kanske bara är som man säger. Man säger att han en gång hade sällskap av något mycket litet och mycket mjukt och mycket ömtåligt, och att det var just detta som blev storberulens olycka. Denna varelses litenhet, mjukhet och ömtålighet. För inget mjukt och ömtåligt kan leva i storberulens värld, så är det dömt att vara. Om man visste hur storberulen skiljdes från denna lilla varelse så har man glömt det. Kanske blev varelsen ivägskrämd, tvingad att fly ifrån storberulens ofantliga sorg för att inte själv gå under. Kanske gick den lilla varelsen under, kanske dränktes den i storberulens svårmod, kvävdes och fanns en dag inte mer. Kanske härdades varelsen, växte sig lika kall och  förtvinad som träden i den djupaste skogen. Blev ett träd, blev en gråsten knuten om sin egen hårdaste kärna. Har man vetat så har man glömt det. Man säger att storberulen en gång hade sällskap, men kanske var det bara en dröms sällskap. Kanske var det bara storberulens mycket ömtåliga och vaga dröm som med tiden suddades ut och försvann, förrann i stoft. Det var i så fall länge sedan nu. Det var mycket länge sedan något mjukt eller litet eller ömtåligt kom i närheten av storberulen. Nuförtiden förtvinar till och med träden i den djupaste skogen av hans sorg, och marken föröds där han träder. Så berättas det och så är det dömt att vara.

XXXVI.
Å mitt hjärta, du lilla duvunge, du gråsten. Du pulserar rödaste rött genom mina vener en dag, låter fingertoppar och tår smaka kvillrande liv. En annan dag ligger du knuten i kramp, en grov tross som knutits att hålla fast och förtöja och som sedan vägrar lösas upp och släppa eftersom kölden frusit den och repändarna är omöjliga att bända isär. Så blir det åter vår, mitt hjärta, och du är en duvunge, dunig och oskyldigt skygg, rädd att lära sig flyga likväl som att falla. Eller våren kommer och du blir en gökunge, en stor och kaxig som kräver sin rätt efter den långa hårda vintern som hopplöst frusen knop. Som tinar av beslutsamhet och breder repändarna till vingar att knuffa andra svagare hjärtan ur boet med. Värmen kommer, du får vad du bett i överflöd, som duvunge eller gökunge, du sväller, svämmar över, en köttigt röd blomma som mognar till frukt, pumpar övermogen, översvallande, pumpar kvillrande liv i fingertoppar och tår, går mig åt huvudet, får det att svartna för ögonen. Svämmar över, tröttar min stackars kropp, sväller sönder, spricker upp och låter svartnad få fäste i sårkanterna. Skrumpnar långsamt, svart och fylld av etter, en giftig murkla. Ser inte mycket ut, brun och skrumpen, förgiftar om den behandlas för våldsamt, men tillreds den med fingerfärdighet efter konstens alla regler är den lika god som någon frukt. Eller också kommer vintern tidigt, den svällande röda hjärtefrukten som exploderat våldsamt och trasats sönder i slamsor knyts ihop, hårt för att hålla inne vad som finns kvar, för att bevara i dvala de få kärnor och små frön som inte förgåtts. Så kommer frosten över knutan, hastigt, fryser den, bevarar, omöjligt att bända upp knuten. Obarmhärtigt ishård som en sten är knuten, tills nästa vår, nästa duv- eller gökunge.

XXXVII.
Sköljer i våg på våg genom nattblå evighet... Svallar i dyning efter dyning över oändligt, mörknande hav. Famlar efter strand som svartnar och drar sig undan, lägger sig dallrande fjärran långt borta vid synranden. Flyter viljelöst, lealöst för bränningar, som alger och sepior, låter mig dras djupt under ytan, kastas upp för luft, ett andetag! Nattblå oändlighet, vad är himmel, vad är hav? Stranden skymtar svartnad borta vid synranden, når inte, vill inte nå. Nacken böjs bakåt, strupen blottas för dyningarna, driver, svallar, sköljs mot fjärran svartnande strand. Jag ser dig, du är ett fosforescerande undervattensdjur, du lyser elektrifierat genom svartblå evighet. Jag vet inte var du är, jag vet inte vad som är djup eller höjd, himmel eller hav, du svallar viljelöst som jag, driver närmare, så nära att jag inte kan se dig, bländas av ditt ljus, bränner mig in i mig själv. Skymtar dig åter i svallvågor, som fosforescerande undervattensdjur, skymtar dig allt mer mellan svarta bränningar. Strandan nalkas, ännu svartnad och pulserande i konturerna, stranden nalkas och vi sköljs upp, blir liggande. Havet drar sig tillbaka med sin svartblå evighet, kvar är sand att sila mellan fingrarna, oändligheten upplöst i små, solida korn.

XXXVIII.
Storkonungen är fjärran, landet ändlöst,  vad hindrar oss, ljuva prinsessa? Vi kan fly, dina fjorton friare till trots, vi kan fly uppåt bergen där stjärnorna vinkar i frostklar nattluft. Jag skall ta de stjärnorna och trä på ett strå, böja om din hjässa till brudkrona. Vi kan fly djupt inåt skogen, djupare än stigmän, där ulv och alver gå. Där finns en svart tjärn och i tjärnen en mussla och i musslan en skimrande pärla. Den pärlan skall jag fästa i din vigselring. Vad hindrar oss, ljuva prinsessa, din faders vrede når oss icke där? Är det ulv och stigmän som hindrar? Stigmän dräper jag med svärdet Gullebrand, ulver tämjer jag till ditt tillgivna riddjur! Vad hindrar oss, ljuva prinsessa, är det nattfrosten i fjällen? Jag snarar ettusenen hermelimer och syr dig en kappa, jag bygger en stadig timmerstuga med mossa och ängsull mellan virket för varje ny rastplats om natten! Vad hindrar oss, ljuva prinsessa, är det din faders riddare som vaktar dörren? Då ska jag tvinna dig ett silkessnöre, det starkaste du sett, och klättra till ditt fönster i tornet att hämta dig! Är det de fjorton friarna som står hämndlystna och redo att röva dig tillbaka? Nå, tretton skall jag dräpa med svärdet Gullebrand, tretton skall jag dräpa med ett enda hugg, och den fjortonde står här på knä och talar dessa ord! Vad hindrar oss, fagra prinsessa, storkonungen är fjärran, landet ändlöst, säg vad som hindrar och jag skall besegra det!
 Vad som hindrar, svarte den fagra prinsessan, vad som hindrar är, att fjorton friare står här på knä och talar slika ord, och ingen enda lovar mig att vara en god man, så god att min faders vrede icke väcks, och han blir utvald bland de fjorton, utvald att äkta mig med storkonungens välsignelse. Detta är vad som hindrar, svarte prinsessan och böjde sitt huvud i sorg.

XXXIX.
Insjön håller kvällens ljus dallrande på vit vattenspegel. Ett snöfält med svarta tallkonturer som fond. Aftonskyn skirt skär och blekblå därovanför. Dessa bleka färger, lättheten, en akvarellmålning med alltför mycket vatten. Och så de kolsvarta kontrasterna: en roddbåt på vit vattenspegel, rör upp ett skimmer av svarta reflexer i sitt kölvatten, titthål ned i sjöns mörker. Svarta svalor och lärkor i vippande pildans mot blek himmel. Svarta myggsvärmar, skira sjok runt ansiktet, över vattenspegeln. Ljuset som oändligt långsamt bleknar, vibrerande konturer, omöjligheten att fokusera på skarpskurna svarta kontraster. Vattenspegeln som håller det vita ljuset, en dallrande hinna, ett tunt, tunt lager färg över vattnets egentliga svärta. Och så grundmålningen som långsamt skymtar igenom då det vita tunnas ut, blandas upp, sugs inåt sjöns mitt då svärtan kryper längs stränderna. Det sista vita dallret över sjöns mitt löses upp, försvinner i grådis. Himlen ännu blekt pastellskär, akvarellblå. På marken grådis, grådis över sjön. Svarta accenter allt suddigare in i det gråa som liknar regndagsljus men döljer mer än man anar. Omöjligheten att fokusera. Ett ögonblick är himlen dimblå med bleka stjärnor innan gryningens skirskära strimma. Den återvändande vitheten, det grå som drar undan, konturer som stadgas, detaljer framträder. Gryningsfåglar.

XL.
Porttelefonens elfenbenstystnad lika obeveklig som alla kvällar. Jag drar den champagnerosa silkesmorgonrocken tätare om mig, sätter fötterna i duntofflorna och tar stegen över golvet till minibaren av mahogny som så många gånger förr. Skymtar mig själv i de smala, takhöga väggspeglar vars funktion är att ge rummet en känsla av rymd och elegans snarare än att spegla sig i. Jag: en åldrad Barbiedocka i skärt mot skärt, instängd i Dallas, instängd i Beverly Hills, eller lika gärna i Barbies egen skära drömvilla. Skillnaden är att i Barbies egen drömvilla står Ken festsvidad och med en rosenbukett i handen och väntar på att Barbie ska knäppa de eleganta guldsandaletterna. Mina egna guldsandaletter står oanvända sedan länge och de enda klackar jag går på är de duntofflor jag inte kan undvara eftersom mina hälsenor ohjälpligt förkortats. Mitt glas är tomt, och dess innehåll har givit mig kurage nog att konfrontera spegeln. Där står jag: en plastillusion. Tungt pärlemorblått över ögonen, tungt svart på ögonfransarna, tungt skärt över de hårfina rynkorna i läpparna, ansiktet onaturligt jämnfärgat av cremeaprikost puder. Tunga guldlänkar om armarna, skönt sval och len silkesmorgonrock med smakfull elegans. Jag är åtminstone inte sönderbränd som de flesta av mina så kallade väninnor. Det finns inget osmakligare än dessa hårdmicrade plastmormödrar. Sådant kan jag kosta på mig att säga nu, i ensamhet. För några år sedan skulle jag inte ens ha tänkt det. Men nu har min inre fasad rämnat. Den yttre upprätthåller jag, den kommer förmodligen att upprätthållas till min död, där kommer jag att ligga, ett skärt plastlik i min svalt eleganta kista med perfekt symmetriska, smakfullt överdådiga blomsterarrangemang. Mina så kallade väninnor kommer att sitta stela som plastdockor i svarta designerdräkter och spärra upp ögonen för att den tunga mascaran inte ska rinna. Gör den ändå det döljer de det bakom svarta designersolglasögon. Det är det yttre. Den inre fasaden har dock rämnat, långsamt krackelerat genom år av representation. Ja, representation, en representativ och charmerande liten hustru har jag alltid varit, en sådan man köper fantastiskt dyra smycken så diskreta att de inte kan vara annat än fantastiskt dyra. Illusionen var komplett. En Barbiehjärna i en Barbievärld. Och nu? Kanske var det då de första ålderstecknen obevekligt började att uppträda på min kropp, kanske då maken kom hem allt senare, som den inre fasadens hårfina sprickor fick den att rämna helt. Maken arbetar alltid över numera. Ofta är det konferens över weekenden i Europas huvudstäder. Jaja, konferens... Men jag bryr mig inte om det. Maken existerar inte för mig längre, jag är nöjd då han lämnar mig i fred. Jag är nöjd då de hårdmicrade så kallade väninnorna med sina Barbiehjärnor lämnar mig i fred. Ändå stör mig porttelefonens elfenbenstystnad så. Ja, ja, jag önskar att det en gång innan min död kunde leta sig in en liten vindpust i min Barbies egen drömvilla. Jag önskar att något som var sant i stället för representativt någon gång skulle slinka förbi portvakt och vakthundar. Jag önskar liv, kort sagt liv. Men livet står i boutiqerna och hycklar beundran inför mig, livet sitter framför TV-apparaterna och drömmer om mig, livet står på barrikaderna och hatar mig, och aldrig, aldrig kommer livet ens i närheten av min Barbies egna drömvilla.

XLI.
Jag har sett de torra fröna som ligger inkilade mellan fönster och fönsterkarm i korsvirkesstugan på sluttningen till Blåmosseberget i det innersta av Jämtland. Jag har sett de torra fröna, jag har känt dem kila in sig under naglarna, och med dem kilar minnena in sig, blir påtagliga. Men för att ta det hela från början: släktgården vid Blåmosseberget, den jag hört talas om redan som stadsbarn, då jag rände med pojkarna längst gatorna och klättrade över plank i en stad som ännu liknade landsbygd. Släktgården vid Blåmosseberget dit jag aldrig kom som pojke för att far arbetade vid maskinerna och mor stod i tygförkläde, året om. Som jag långt senare skulle komma att berätta för dig tänkte jag mig alltid mossan blå där på Blåmosseberget. Likt ett blåkulla av mossa, en stor mjuk kulle av klaraste blått. Och där skulle älgtjuren Skutt med prinsessan Tuvstarr på ryggen komma värdigt klivande, som jag sett på sagoboksbilder, där mossan ibland var blå om det var natt. Detta berättade jag långt senare för dig och du skrattade och fick mig att lova att en dag ta med dig dit så att vi kunde se den blå mossan tillsammans. Och så blev det ju också, ännu några år senare då släktgården stod tom och vi kom dit för att spendera en sommarvecka där. Mossan var grön och röd och gul och allt annat än blå som på vilket ställe som helst, men vi fick ändå veta varför berget hette som det hette. Det var bara att klättra upp till dess topp någon kväll, den lägsta toppen bland omgivande fjäll, och stå där i den bleka myggskymningen så förstod man. Där nere låg mossen blå mellan svarta tallar, blå med svartvita vattenblänk mellan blåa tuvor, blå med ängsullens dunvita huvuden nickande i kvällen. Där spanns blåa sagor om Tuvstarr och älgtjuren Skutt, där ringlade älvor som loj rök. I myggskymningen stod vi på Blåmossebergets kam och såg ned på en barndomsdröm som blivit vår gemensamma. Senare, på vägen ned plockade du alltid små buketter av vad som lyste vitt i dunklet: skogsstjärna, ormrot, ängsull... Små buketter du satte i dricksglas i fönstret. Nu när du är borta har jag en gång varit i släktgården vid Blåmosseberget i det innersta av Jämtland, en gång, och det var då jag såg fröna. De torra fröna som låg inkilade mellan fönster och fönsterkarm i det fönster där dina sommarskymningsvita små buketter stod. Jag öppnade fönstret och borstade varsamt ut dem i vinden, såg dem singla ned mot mossan. Skogsstjärna, ormrot, ängsull... Torra frön överlever mycket länge och kan efter år och år på nytt slå rot.

XLII.
Stiga sakta ur mossen; blotta skyggt jordiga vador... Borsta drömmande jorden av hosorna, vädra i luften med oseende blick. Långsamt, tvekande börja vandra inåt skogsbrynet med knän ledstela efter hundratals år av frusenhet. Torven klibbar vid jackans grova vävrygg, håret hänger i åldersrodnade testar, ansiktet är skuret i fårat läder.Så kommer han emot mig, Bockstensmannen, som han borde, uppväckt att vandra in i den eviga skogen och försvinna. Det uttryckslösa ansiktet ber om frihet efter århundradens fördömelse och fastpålande i jord, ber att slippa fastpålande i glasmonter, ber att få vandra in i den eviga skogen. Så går han, som han borde, de sista resterna av pålen faller murknade ifrån hans bröst, gula asplöv singlar ett sista avsked mot hans axlar, han hasar över fuktig mossa. Vandringsstaven har han i handen, färden in i den eviga skogen är oändligt lång men snart försvinner han, fri mellan silvergrå stammar, fri mellan dunkla granar, fri när den sista skymten av struthättan sjunker in i mörker.

XLIII.
Jag ville närma mig, jag ville bära det där tunga vattenkaret hon just hissat upp ur brunnen. Jag ville bära det hem till hennes moders hus och genast bli en vanlig gäst, en vanlig gäst sedd med blida ögon. Jag ville ta vattenkaret ur hennes små händer, ta det med ena armen och sticka den andra under hennes arm, således leda henne till hennes moders hus och genast be att få gå så min levnads hela bana, med armen i hennes arm. Jag ville det så gärna, men rörde mig icke ett steg från den plats jag mig befann. Vi? Hennes hår var ungmöutslaget, hennes kinder rosende, hennes ögon ogrumlade. Men hennes linneklädnad var enkel och släpade icke i tygvidder i smutsen, och jag är son till en tämligt rik man. Ja, jag är en tämligt rik mans son och befattar mig inte med kvinnfolks- och piggöra såsom att bära vatten. Så där gick hon, allena, vätte sin klänning litet med det överfyllda karet och försvann in i en trång gränd. Där gick hon, och jag har till denna dag inte återsett henne.

XLIV.
En första gradens stjärna lik som slocknar sist.. En första gradens stjärna lik som slocknar sist. Som slocknar sist. Sist av alla. Ryggen rak, oböjlig, obändig.  Första gradens stjärna. Första graden. Högst och vitast. Kallast. Nålvassa spetsar strålar ut åt alla håll. Förblindande vithet. Kylan, kall som vitglödgat järn.  Kall, kall, vass och vit. Vit. Strålvit, obarmhärtigt glödvit isvit. Oändligt isvit, odödligt isvit. Fosforescerande kyla, brinnande isånga, förstelnar, förstenar allt inom synhåll, glödvita spetsar sticker, sårar obarmhärtigt. Slocknar sist, sist, brinner obarmhärtigast, slungar vita kastspjut, pilar, spetsar. Evigt brinnande isånga, brinnande kallt. Min själ. En första gradens stjärna lik som slocknar sist.

XLV.
Överraskar där lövsångarens ägg. Tar dem i handen. Lövsångarägg. Små, nästan viktlösa. Ur dem skall viktlösa, tyngdlösa gröna sångare lösgöra sig, flyga eller falla. Grönt mot osynligt grönt skall rada upp pärlband av toner som daggdroppar på spindelns nät, en efter en annan, skimrande. Somliga som långsamt glider utmed spindeltråden, förenar sig med nästa droppe till något större. Dallrande toner, kvillrande toner, gröna toner ur det gröna, som daggdroppar, regn... Under regnet skall den gröna sångaren tiga, låta andra pärlband av toner spela mot löv, lägga gröna huvudet på sned åt annan sång. Det susar och viskar och brusar och plaskar, andra droppar och fler som alla dränker varandra och förstärker varandra. Ekar varandra. Mot gröna blanka lövet, mot osynliga klibbnätet, mot vassa strået. Så, efter regnet stämmer lövsångaren sin röst igen. Kvillrar ut, droppe efter droppe i ett pärlband.

XLVI.
Tavlor, pjäser i marmor och brons, dammiga sammetskuddar, ett schackbord av ädelträ, vita drottningen försvunnen med svarta springaren. Skall jag berätta sägnen? Hon finns kvar, vita drottningen, på tavlan i hörnet, dammig och illa upplyst. Vit hy och vitt hår stirrar med stora svarta pupiller ur mörker, vita brösts kullar ur vit spets som dör bort i mörker. Så målade man då, barn, porträtt undanglidande i bakgrundens svärta. Vita drottning Blanka levde bland dammiga sammetskuddar med vite kungen, gamle vite kungen vars ögon flöt ut i starrstirrande vitblå. Vita drottning Blanka stod vid stora fönstren och såg ut i sin vita trädgård. Vite kungen sov eller sniffade tobak eller tog ett glas portvin vid elden. Vita drottning Blanka stod vid stora fönstren och såg ut i sin vita trädgård. Ser du faunen där, av ebenholts? Han som lockar med sin pipa men inte svaras av någon nymfröst? Nå, han kan vara svarte kungen. Svarte kungens slott är stallet och svarta vagnen. Svarte kungen står vid svarta stalldörren och ser upp mot vita slottets fönster. Där står hans vita nymf i vita fönstret. Han lockar med sin pipa men ingen nymfröst svarar. Vita drottning Blanka ser ingen svart kung, hon ser ut i sin vita trädgård och hon ser svarta skogen bortom den. Så i tidigvåren med trädgåren alltför vit i vårblomst längtar vita drottningens pupiller svårt efter svarta skogen, svarta skogen där ännu inget grönt på träden. Vita drottning Blanka kliver ut genom stora fönstren, vägen till skogen går genom stallet. Där håller svarta kungen hov, tror att hans pipa äntligen lockat, skickar svarta bönder omkring att lyda vita drottningens vink. Vill Blanka ha svart springare skall Blanka få svart springare. Ut i svarta skogen, bort i svarta skogen, långt, långt i svarta skogen. Varje dag beger sig vita drottningen ut på svarta springaren.Svarte kungen hjälper gärna, tror än att pipan lockat. Blanka ser bara svarta springaren. I vita slottet famlar grummelblinda kungen på dammiga sammetskuddar, söker sin vita drottning. Snipp snapp snut, barn. Jaså mer barn, mer? Ville du veta om vita drottningen en dag inte kom tillbaka? Nå, du tar fel, barn, vita drottningen kom varje dag tillbaka men var aldrig närvarande i vita slottet mer. Nu ligger hon under vita marmorn med sin vite kung. Svarte kungen ligger vid svarta muren och svarta springaren vid svarta skogen, barn.

XLVII.
Och jag blev lärd att världen är ett ont och döden är ett gott. "Härda ut i denna jämmerdal" blev jag lärd. Man skulle sträva, uthärda och slita, idogt och flitigt. Man skulle försaka, alltid försaka. Försaka för att göra världen till jämmerdal, försaka för att förtjäna dödens sötma. Alltid längta dödens sötma, aldrig få. Och jag blev lärd att förnöjsamhet är en dygd men njutning en synd, uthärda martyrskap en dygd men avsäga sig det och kasta oket en synd. Och jag blev lärd att Gud fanns i smärta och svårigheter, men Djävulen i det lätta och självklara. Första förbudet: att göra livet lätt för sig. Andra förbudet: att njuta av ett lätt liv. Tredje förbudet: att beklaga sig över ett svårt. Fjärde förbudet: att inte längta döden. Femte förbudet: att be Gud om döden. Sjätte förbudet: att låta döden komma till sig. Så blev jag lärd, att längta dödens sötma men aldrig aldrig be om den, aldrig be orättfärdigt, alltid göra livet till plåga och prövning under en tid utmätt av Gud, aldrig få förkorta straffet eller ens önska detta, aldrig omvandla straffet till belöning om det är möjligt, alltid tålmodigt invänta den slutgiltiga Belöningen. Så kom den dag då någon lärde mig att allt detta var osanningar, och inte mer sant än något annat någon en dag tänkt ut. Så kom den dag då jag tyckte mig ha levat förgäves och bortkastat och blott önskade döden. Ja, önskade döden, såsom den första läran lärt mig. Men så stark levde denna första lära i mig att låta döden komma till mig det förmådde jag inte. Alla mindre synder de kunde jag pröva, men inte denna största, så kom det sig att jag i stället tvingades lära mig att leva. Pröva alla mindre synder, pröva allt lätt och självklart, pröva allt som ger njutning och på så vis lära mig att leva. Ty jag blev lärd att världen är ett ont och döden är ett gott men självmordet den största synden av alla.

XLVIII.
Men vi fortsatte att överleva,  för vad hade vi annars att göra? Ur gryningsfuktiga kartonger, ur stinkande bylten fortsatte vi att överleva, som en enda varelse som ständigt förlorade armar och tår, näsor och fingrar fortsatte vi att överleva, begåvades ofta med nya lemmar. För hur många som än låg stela en morgon av sjukdom eller lim, hur många som än fördes till nackskott eller mystiskt försvann så blev vi hela tiden fler och varelsen växte och växte med nya lemmar överallt, liknande en stor och mörk och smutsig bläckfisk, hotande att ta över hela staden, skrämmande ordningsmakten till nackskott men aldrig träffade de mer än enstaka lemmar och aldrig tog de död på varelsen i sin helhet. I alla gränder, längs varje trottoar sträcker bläckfisken en tentakel, en sugkopp är varje kartong eller bylte, en sugkopp varje familj som kokar ris i konservburkar på trottoaren. Vi är eviga, vi finns här alltid, varelsens essens tar ni aldrig död på, ni har själva skapat den, byggt den med era händer. Vi finns här alltid, ständigt begåvade med nya lemmar, tredubbla lemmar, tiodubbla lemmar, med smutsiga magra ben, strykarhundar till vänner och fiender, lim till tröst finns vi här alltid. Delar av oss dör, ständigt, men vi växer, växer ändå och fortsätter att överleva för vad har vi annars att göra?

XLIX.
Friskhet som ur din runda skål med bärkompott det får jag aldrig mer. Sådan friskhet existerar inte längre. Nu är allt vakuumförpackat och fyllt med konserveringsmedel, unket av kemikalier och plastsmak från förpackningen. Ingen gör ens bärkompott längre, inte ens vakuumförpackningens besvikelse till unkna bärkompott hade jag kunnat få. Men din bärkompott, så syrligt frisk av vinbär och äpple, så söt av gråpäron, allt plockat i din lilla trädgård, den lever i mig. Din bärkompott, serverad om sommarsöndagarna i den mörka matsalen där mina ben inte nådde ner till golvet. Din bärkompott, moster Agnes, din bärkompott. Den lever i mig.

L.
Året runt ha de vinter och köld, de som leva med frosthinnor över sina ögon. De se intet utan den mattande gråhet, som gör deras värld liksom töcknig, liksom ständigt insvept i en bitter kalldimma. Se de den fagraste sommaräng, är den för dem såsom frostbetäckt, vart strå kantat av de iskristaller, som sudda ut konturer, och himlen får för dem en isvit färgton. Se de det skönaste anlete är det för dem såsom grått, ett iskyligt sorgflor betäcker dess änne och ögonens strålar nå knappt dessa arma som leva bakom frosthinnan. Inga kinder syntes rosade för dem, inga rosor glänsa med lifsens röda färg. Allt är grått och frostbetäckt, allt fruset och stelt, intet förmår smälta deras ögons frosthinna och nå hjärtat. Därför berör dem intet, röras de icke, förbliva de stelt stirrande, rakryggad gångande genom livet. Blodet rinner trögt och förisat i deras ådror, deras lemmars rörelser vara icke mjuka men stela och tvingade, deras kinder blossa icke, deras hår vitna tidigt av frosten. Sådana vara en gång dessa människor, vare sig de vara födda med isen i ådrorna, eller blodet frusit vid en rungande lansstöt, ett svärdshugg, en eld som alltför hastigt falnat. Sådana vara de, och finnes där en eld, som förmår smälta deras ögons frosthinna, har jag ännu icke sett den.

LI.
Stormen sliter trasor ur träden och den lille mannen med lyktan sveper kapuschongen tätare om sig. Kanske att han inte hinner fram. Men den tanken ska inte få störa honom. En röd fågel slits lös ur himlen och lämnar ett hål efter sig. Det var den, tänker mannen. En stjärtfjäder blåser förbi, stryker mot hans kind, och han skulle nappat tag i den om han inte måste klamra sig fast i sin kappa. Mörkret ligger så tungt och grönt, som klibbig spindelväv, ändå denna storm som sliter igenom den. Att det inte går att gå. Mannen snedställer sig mot vinden men förmår inte. Vänder om och går i vindriktningen. Kan lika gärna gå tillbaka i sina spår, en lika god riktning som någon annan. Nu knuffar vinden honom i ryggen, får honom att stappla framåt men det går åtminstone framåt. Det går åtminstone framåt. och den tunggröna stormen som står och frustar i sin spilta, trampar och för ett liv, knäcker grantoppar. Nå, den hjälpte mannen att vända och varför inte vända? Lyftan flackar med sitt lilla mörkgula sken och försvinner långsamt in i mörkret på stapplande ojämna vägar. Lämnar inget hål efter sig. Bara stormen som tar igen platsen, fäller ridån, tar över scenen. Stormen som stormar, stormar.

LII.
Då vällustens timma slår kryper du upp ur din lilla håla du onda kreatur du gråa alv. Kryper och krälar med håret som en dammtrasa över golvet, långa spindelfingrar upp i hörnen, genomsöker varje skrymse. Du vill förstena. Du vill klibba fast tungsintheten, äcklet. Klibba dammgrå hinnor emellan de som älskar eller bara lånar varandras kroppar. Du är Anti. Du finns överallt, i varje skrymsle och håla, ibland så väl glömd att du blir dold. Men du finns och kryper då och då upp med långa spindelfingrar. Vad är ditt syfte? Vad din vilja? har du en vilja? Nå, du är väl bara ett väsen som alla andra som finns, inget annat. Bara finns, överallt och redo att sprida diskhandskar emellan de älskande, fislukter emellan de som bara lånat varandras kroppar en stund. Äckliga gråa råtta.

LIII.
Är mull som kvicknar till, utvecklande, brun, skifferdoftande. Är tornsvalans svarta hieroglyf. Är vallmoknoppens darrande borst. Är isvattnets svärta. Är asfaltsdoften efter regn, den ångande, till och med den. Är barrens borst drypande av kall väta. Är rävens vädrande nos. Är en solfläck på ett grönt blad. Är sömntornens bo, ruvande. Är allt allt, har varit allt ska bli allt.

LIV.
Men jag hör en röst ur den förtrollade skogens djup. Den viskar under lövskuggor, klirrar i vattendroppar, lockar och kallar. Den är en gammal kulerska och sagornas alla tisslande röster. Den kallar på mig, manar mig att berätta. Berätta om allt som finns, allt det glömda, allt det förträngda. Allt finns. Den kallar mig genom skogen, skogen som är skog och blårött månlandskap, skogen där det hänger vridna tarmar ur träden och ögon slår ut ur knoppar, skogen som samtidigt är Bauerskog med skirt prinsesshår silande ner mellan stammarnas svärta, skogen som är alla skogar samtidigt, även den mörka, outtalbara. Den kallar mig och klagar, lockar och sjunger, brister ut i ett vallareskri, knarrar trött men tystnar aldrig. Och jag skall berätta...

LV.
Och lunden viskade om nöjen. Samtidigt låg mitt barn på trappan invirad i en matta och dog. Slemmet rann ur hans förvridna blålila mun, ögonen skelade vilt. Nästan genast kom tre stora svarta hundar för att hämta honom. De virade ut honom ur mattan med sina stora nosar och två plockade kycklingvingar växte ut ur hans rygg och flaxade ömkligt. Jag förstod hela tiden att det var för hundarna att bära i. Jag for genom en glasruta som krossades och lämnade allt mörkblått splitter i min kropp och in i en avsomningsmåne. I det vita skenet var jag borta i dagar, kanske år. När jag kom tillbaka låg mitt barns skelett redan vitnat på trappan och jag förstod att hundarna bedragit mig. Eller också var det deras sätt att hämta honom. Ur ryggraden stack två ynkliga vingben ut och en mask slingrade sig långsamt ut ur det missbildade kraniets ögonhål. Hela tiden viskade lunden om nöjen.

LVI.
Vårt rum eller din kärlek, ingenting i världen önskar jag annat än detta. Är inte inbilsk nog att önska båda. Din kärlek bortifrån oöverstigliga avstånd, din kärlek bortom andra kärlekar, uppgifter, hinder. Eller vårt rum tillsammans där jag får rulla ihop mig vid din fot varje natt och somna.

LVII.
Om dag i natt kvävs finns ändå den där strimman, den svaga, med dammkornen dansande i sig. Den som lyser in mellan dina ögonspringor när du blundar. När du ser in i en annan värld. Den är det enda du har. Men glöm inte att du har den när du vill släcka dig in i natten. Den tunnaste, blekaste strimma förtjänar inte ditt våld.

LVIII.
Slyet, rötternas förtvivlade seghet och nyponbuskens knoppar bör du betrakta. De framhärdar. Slyet litet och vindpiskat i kamp med annat sly, ibland en darrande sträng med åtta löv som handflator mot solen, ibland en liten krusande vippa. Rötterna som vindlar sig och ringlar, söker vatten och lyckas, väver in stenar, nosar på luften, blir blankpolerade eller mossbelupna. Som skrumpnar ihop då de misslyckats och endast då. Nyponbuskens knoppar som vet att det skira skära utslagna varar endast någon dag, som hoppas på nyponets rödglatta hårdhet. Nyponets kliande godhet. Nyponets lackröda.

LIX.
Kring tomma intet. Fjärran någonstans sitter en professor i ett torn och antecknar. Tomma intet är avlägset och ingen har någonsin riktigt varit där. Någon har försökt men man kommer inte fram. Man kommer inte fram. Men kring tomma intet finns ödsliga gränsmarker, ofta öknar, glaciärer och klipplandskap, sådant som innehåller litet, framför allt litet av liv. Professorn sitter i sitt torn i klipplandskapet och antecknar. Han för bok över upptäcksresandena till tomma intet. I kolumnen "lyckad expedition" finns inga noteringar. Klipplandskapet är mer en stenöken än ett landskap av klippor, en enda vid berggrund. Professorn håller uppsikt över dess vidder. Budbärare skickar honom underrättelser från öknar och glaciärer. När de återvänder finns det alltid lite mindre kvar av dem, de verkar genomskinligare och måste bo i professorns torn i månader innan han kan skicka ut dem på nytt. Fåglar, oftast fåglar, som cirkulerar över de tomma vidderna. Tomma intet är dettas avlägsna mittpunkt, på samma vis som Allt är den motsatta mittpunkten, den man kommer till om man färdas åt andra hållet, bort från Tomma intet. Där finns heller ingenting, eftersom allt är där samtidigt och tar ut varandra. Ljus och mörker, kärlek och hat, liv och död, materia och antimateria. Skillnaden är att upptäcksresande dit kommer fram. De uppgår i de de som var där redan innan och återvänder aldrig. Professorn som antecknar i Allts utmarker har heller inga noteringar i kolumnen "lyckad expedition". Kolumnen "saknad" är full. Professorn i tomma intets utmarker däremot ser alla återvända. Alla de upptäcksresande. Som genomskinliga trasor driver de tillbaka. Professorn kan inte se skillnd på dem men sätter ett streck i kolumnen "återvänd" för varje som passerar. Vad spelar det egentligen för roll vem som är vem? De var så lika redan innan. Huvudsaken är att ingen lyckas.

LX.
Det blir långsamt natt. Fåglarna tystnar, en efter en med sina klara speldoseröster. Det sista, frågande, dröjande, tjirpandet och så sjunker landskapet in i en grå tystnad. Bilen fortsätter att färdas längs vägen, nästan ljudlöst nu, helljusen på. Flickan ser myggor svärma i belysningen, studsa mot rutorna. Det är en känsla som av limpsmörgåsar och varm choklad i hennes mage. Parat med ett lätt illamående: bilens plastlukt. Hon har en röd, skotsrutig filt över knäna och den fräkniga näsan tryckt mot rutan. Svarta granar och grått gräs. Hon känner igen sig men ändå inte. Inte exakt de här träden men landskapet. En välbekanthet sprider sig i hennes bröstkorg, ligger som en lugn, mjuk klump. Bilgodiset är slut, ännu känner hon smaken av den sista hallonbåten. Bilens jämna susljud. Och så ssssvvvviiiIIIIIIIIIIISHh ssssvvvvviiiiiIIIIIIIIISHhh för varje mötande bil. Hon stirrar på dem och låter lyktorna blända hennes, sedan stirrar hon åter ut i mörkret och vänjer långsamt ögonen vid det. Mamma och pappa sitter i framsätet och tiger. Pappa ser trött ut i bakspegeln, stirrar koncentrerad på vägen. En trygghet som limpsmörgås och varm choklad i flickans mage. Hon sitter i ett tunt plåtskal som färdas i 90km/h på asfalt och glider tryggt in i sömnen.
 De bär ut henne. Hennes kropp hänger slapp när pappan tar stegen uppför trappan. Dörren öppnas innan han knackar. Efter honom kommer mamman med väskorna. Farmor kliver ut och vidgaveldörren sprider en rektangel av trivsamt gult ljus över bron. Hon luktar köttbullar, ättiksgurka och lingonsylt: kvällsmat för de långtåkande. Flickans ögonlock vibrerar, öppnas till springor i ljusflödet.
 "Vakna," säger pappan, "Vi är framme."

LXI.
Försvunnen. Jag kunde säga spårlöst men det vore inte sanningen. Hon lämnade spår efter sig. En rispa i mitt kött, på insidan. Tre droppar blod över tröskeln, hennes näsblod? Det är för prosaiskt, jag tänker mig hennes hjärteblod. Hon flydde som en rådjurshind, sårad.
 Flydde ifrån mig.
 Vad har jag gjort? Ingenting som jag kan minnas. Men hon lämnade en rispa på insidan av mitt kött, kanske lämnade jag en likadan i henne, en djupare. Kanske blödde den, lämnade blodsdropparna på tröskeln.
 "Hon vill inte bli funnen." säger man, "Hon packade sin väska prydligt, smög ut om natten. Ingen poäng i att leta, dragga, kamma skogens barr."
 Hon kan inte bli funnen. Flydde som en rådjurshind, ifrån mig. Trycker i sitt gömsle, bo. Kan inte finnas, kan inte låta mig rispa, hennes hjärteblod... Mer än hon förmår. Ut som en tjuv om natten.
 Hon kan inte finnas, hon har själv sett till det, tre droppar blod efter sig, hon gömmer sig väl.
 Hon vill inte bli funnen, säger ni, men det handlar inte om att vilja. Det handlar om att fly, en instinkt.
 Hon är borta nu.

LXII.
Stod han samlad, ett enda spö? Det är viktigt, du måste säga mig.Stod han rak som ett ljus, utan mungipsdarr? Men säg mig nu! "Lade inte märkte till..." det godtar jag inte! Säg mig nu! Det är viktigt! När du sade honom det, stod han samlad? Darrade en enda åder i hans tinning? Åh säg mig, det är viktigt! Tog han emot det som en man, eller som en människa? Är han av kött, senor, ben och blod? Skakade hans hand, darrade hans näsvinge? Det allra minsta? Ett tecken, säg nu, gav han ifrån sig ett tecken? Hur reagerade han? Samlad utåt, ja, men hur samlad? Han är alltid samlad! Använd din observationsförmåga, iaktta i minnet! Jag bad dig iaktta, noga! Hur var det, stod han samlad, ett enda spö?
 Ett enda spö, jaha. Inte minsta tecken, jaha. Då vet jag. Aldrig i närheten av den mannen mer.

LXIII.
När han kom tillbaka stod jag i köket. Diskhandskarna klibbade mot mina fingrar, vigselringen satt inborrad i mitt kött därunder, omöjlig att få över fingerleden.
 Ytterdörrens klick, sedan stod han i köksdörren utan ett ljud.
 "Du är tillbaka." sade jag.
 Han teg. Jag såg på honom. Askgrå i ansiktet och handfallen.
 "Hur var det i världen?" frågade jag.
 Han fortsatte att tiga men satte sig långsamt vid köksbordet. Jag kokade kaffe och slog upp i en kopp åt honom, en åt mig. Under hela tiden satt han tigande. Utanför klafsade blötsnön ner från trädgrenarna i stora sjok. Klofs, klofs, och så några småfåglar som vippade med stjärtarna.
 "Jaha, då var det ju lika bra att jag inte fick av mig vigselringen." sade jag. Gamle idiot. Jag förstod naturligtvis hela tiden att han skulle komma tillbaka. Hur kunde han tro att han kunde komma härifrån - från världens gråkalla ände - och bege sig ut i den? Bara för det dagliga missnöjets skull. Lite missnöje har ingen dött av.
 Han tittade på mig under lugg och drack kaffet i små, små klunkar. Först när koppen var tom talade han.
 "Det var för mycket." sade han svagt.
 Jag tittade på honom strängt en stund, mest av princip, för han hade redan lärt sig sin läxa. Sedan strök jag honom över den lite påsiga kinden med sitt gråsprängda skägg: "Det är klart att det var för mycket, din tok."
 Jag hällde upp påtår åt mig. Han ville aldrig ha påtår, han blev så konstig i magen då.
 "Om du inte träffade någon syfilitisk hora där ute i världen, och det tvivlar jag på att du vågade göra, kan vi gå och knulla nu." sade jag när jag druckit upp.

LXIV.
Där livet strider finnes ingen ro. Det är därför jag har dragit mig undan ifrån det. Ro är vad jag behöver, ro för att skapa mina miniatyrer. Frusna ögonblick. När materialet är slut lämnar jag även denna livets sista utpost.
 Man kan leva i en enslig klippgrotta, som eremiter förr. Kanske kommer en dag arkeologer finna mina miniatyrer och spekulera i deras uråldrighet. Undersöka mina ben och finna att de är yngre än de tror.
 Mina miniatyrer är nyckelscener. Jag ska finna alla livets nyckelscener och skildra dem innan livet tar slut: födelse, möte, skilsmässa, ätande, dom, benådande, vila, ensamhet, gemenskap, död... Jag försöker komprimera det, få scenerna att gälla alla liv. Det kommer att ta mig mitt liv att finna ut vilka nyckelscenerna är. På så vis tar aldrig materialet slut, bara mitt liv gör det.

LXV.
Älskar i mörker. Jag har aldrig sett dig. Jag har fött dig tre barn och aldrig sett dig. Jag önskar så... Jag har känt på ditt ansikte att det är vackert, jag känner dina lockar mellan mina fingrar. Jag känner deras blondhet. Det är blont hår. Hårstrånas doft och tjocklek avslöjar det för mig. Blont, möjligen åt ljusbrunt eller rött. Jag känner fördjupningarna under dina ögon och i dina kinder. De är inte fula, och de fylls ut om du någon gång får se dagens ljus. Komma upp på jordytan igen.
 Under jorden. Vi lever under jorden genom en förbannelse. Jag ser dig aldrig om dagen. Bara om natten kommer du och då måste alla ljus vara utblåsta. Du kommer och älskar mig i mörker.
 Jag är din hustru, lovad dig. Jag har fött dig tre barn i mörker och ensamhet. Livet under jorden är uthärdligt i sällskap av mina barn. De ger grottan liv. Men att aldrig få se dig! Att du är som borta under dagen, en nattlig dröm. Barnen är bevisen för att du finns. Jag kunde ha drömt dig annars. Instängd under jorden i vansinne.
 En dag ska jag få se dig. Förtrollningen ska brytas när tiden är utmätt. Vi ska leva som vanligt, ovan jorden och jag ska se dig varje dag. Det kommer att blända mig! Men jag har inte tålamod, jag vill bländas nu. Nyfikenheten håller mig sällskap dagarna igenom, jag har inget annat att tänka på.
 Du kommer smygande till vår säng om kvällarna. Jag går och lägger mig tidigt, blåser ut alla ljus, vyssar barnen, för jag har inte tålamod. Men vad är tidigt, vad är sent? Evigt underjordiskt mörker. Jag är vaken med ljuset tänt så länge jag uthärdar att vänta, så länge barnen stojar.
 Jag blåser ut vekarna, en efter en och lägger mig under täcket. Du kommer genom grottmörkret, jag hör dina andetag och mjuka steg. Ditt kön mot min sida talar om att du tänkt på mig hela dagen.
 Utan dig skulle jag dömas till vansinne här nere. Vi älskar i mörker. Du viskar till mig om det liv vi ska leva efteråt, då förtrollningen är bruten. Jag har bara hört din röst viskande. En behaglig röst, nästan sövande, drömsk. Hela dagarna sitter du någonstans i berget, avskild ifrån mig, utan några barn till tröst. Kanske hör du, avlägset, genom grottväggarna barnskratt, barnskrik. Du har inget att distrahera dig med. Älskade, är du inte nyfiken? Du har aldrig sett mig. Dina långfingrade händer om mitt ansikte, omsluter nästippen. Dina smala, mjuka läppar mot min hals. Du är vacker, mörkret andas om din skönhet.
 Du sade att jag aldrig fick se dig. Att det var viktigt. Men kanske om du aldrig märkte att jag såg dig? Om jag väntade tills du säkert sov?
 Om mornarna när jag vaknar har du alltid gått. Alltid vaknar du innan mig. Kanske är det rädslan för att jag ska se dig som väcker dig. Jag får inte tända lamporna, väcka barnen, innan du är borta. Barnen sover som förtrollade tills jag stiger upp. De vet inte vad fäder är. Jag talar inte om dig med dem. Rädd att väcka deras nyfikenhet.
 Berget är magiskt, vi har alltid mat, allt vi behöver. Kanske hämtar du det om natten. Min kärlek ska lösa din förbannelse. En kärlek så stor och tålmodig att den håller sitt löfte. Men jag har inte tålamod! Jag vill se ditt älskade ansikte så förtvivlat! Det har gått många år nu. Jag har inget annat att tänka på om dagarna än nyfikenheten. Jag försöker se dig i barnens ansikten. Men de är bara barn, vackra barn med små barnnäsor och runda barnkinder. Blonda, som jag, som du.
 Du kommer till mig, älskar mig i mörker. Viskar att du är en förbannad prins och att vi ska leva i ditt slott ovan jord när förbannelsen är bruten. När jag brutit den. Det är för stort för mig! Jag är bara en nyfiken ung kvinna! Men om du aldrig märkte att jag såg dig... Vem annars skulle märka det här? Du har aldrig talat om för mig vad som händer om jag ser dig.
 Du kysser mig överallt och viskar att jag är vacker. Dina händer och läppar ser mig som mina händer och läppar ser dig. Ditt hår stryker över min mage. Jag stirrar och stirrar men ser bara mörker, ett mörker ögat inte kan vänja sig vid. Jag önskar jag vore ett nattdjur. Jag frågar om du aldrig blir nyfiken.
 "Jag vet att du är vacker." svarar du. Jag frågar om jag får fråga om ditt utseende, om din hårfärg... Men du svarar att det är säkrast att låta bli.
 Ditt kön är i mig, dina händer om mina bröst. Dina läppar snuddar vid mina innan de försvinner och du andas vid mitt öra. Jag glömmer allt, glömmer nyfikenheten.
 Men den kommer tillbaka. Du sover med läpparna mot min axel, ena armen under min nacke och den andra tvärsöver min bröstkorg. Dina armars goda tyngd. Värmen i dem, ådrornas bultande. Jag vill se ådrorna genom huden, se din hudfärg. Gyllenbrun? Blekskär? Du andas lugnt och jag drar mig oändligt försiktigt ur din famn, smyger på darrande ben till ljuset och tänder det. Lågan darrar och flackar. Långsamt, tyst tar jag stegen tillbaka till sängen och håller ljuset över ditt sovande ansikte.
 Det är skönt. Underskönt. Det ser ut precis som det känns. Håret är ljust och blänkande. Huden ser gul ut i ljusskenet. Skräcken vrider sig i min strupe. Dina stora, tunga, blåådrade ögonlock darrar. Friden ligger tung över ditt ansikte. Jag känner det redan. Jag hade inte behövt... Det enda jag behöver de är dina ögon, din blick, och får jag se den nu är allt förbi. Min hand darrar. Jag för ljuset närmare dig för att se dig ordentligt innan jag släcker det. Sveket tungt och håligt i mitt bröst. Hur ska jag kunna möta dig nästa natt? Hur ska jag kunna spela oberörd?
 När jag rör ljuset för att dra det åt mig och blåsa ut det faller två droppar stearin på ditt bröst. Du rycker till och slår upp ögonen. Jag hinner se att de är gråblå och djupt besvikna innan du är borta.

Tillbaka

Hosted by www.Geocities.ws