PRINS HATT UNDER JORDEN

Jag växte upp som yngsta dottern på kungaslottet. Jag var min fars älskling. När mina två systrar provade guldskor eller slogs om en vacker porslinsdocka satt jag vid springbrunnen och drömde. Rosenbladen singlade ned ett efter ett i vattnet och jag såg på min spegelbild och drömde om prinsar och drakar, trollkarlar och häxor, magiska svärd och äventyr. Mest drömde jag om prinsar. Jag hade inga bröder och jag hade aldrig sett en prins i verkligheten. Jag tänkte mig honom högrest och blond, med hår som rullade ihop sig självmant vid axlarna, böljande blå mantel och snabelskor. Han var med i alla mina fantasier. Ibland var han mörk med röd mantel, eller rödhårig med grön, som en alv, för omväxlings skull. Jag var prinsessan han räddade, men som inte satt inspärrad i ett slottstorn eller en drakgrotta hela historien igenom, utan själv hjälpte prinsen med mod och klokhet.
 Min far anställde en kunglig sagoberättare bara för min skull, och till att börja med lyssnade mina systrar under ivriga frågor som "Hur såg prinsessans klänning ut?" eller "Vad var det för juveler och smycken i drakskatten?", men de tröttnade snart och gick för att låta kammartärnorna kamma och fläta deras hår i stället. Jag gick till sagoberättaren och lyssnade andäktigt när jag behövde nytt stoff till mina fantasier, men allra helst drömde jag själv. Hela dagar förflöt i drömsk frid vid springbrunnen, eller inne på mitt tornrum om det var kyligt ute.
 Var höst brukade min far rida incognito till marknaden för att själv se ut praktfulla och exotiska varor som skeppats från främmande land. Mina systrar och jag fick alltid säga vad vi helst ville ha ifrån marknaden. Den hösten då jag var sjutton år, men ännu en liten drömsk flicka till sinnes, önskade jag mig tre sjungande löv och ingenting annat.
 Varför jag sade så? Jag vet inte varför jag sade så. Det var som om jag var född enbart för att yttra den önskningen. Jag hade sett de där löven i en dröm, hur de svajade och spelade, en underskön melodi jag genast glömde då jag vaknade. Fäst vid löven var ett begär att äga dem, större än jag själv, och fäst vid begäret en visshet om att det låg mörker och sorg i den önskningen.
 Mina systrar önskade sig pråliga kläder och annan grannlåt, förstås. Jag ville väl vara förmer än de. Annorlunda. Fars älskling. Därför uttalade jag önskningen från drömmen, men också för att jag var tvingad. Som född till det.
 Det visade sig också att föraningen om mörker och sorg stämde. Min far hade inte funnit löven på marknaden, men i ett träd på väg hem, och för dem lovat bort den första levande varelse hemifrån han mötte, i tron att det skulle vara hans hund. Men det var jag, ivrigt springande honom till mötes. Det var menat så. Min ingivelse från drömmen var ett frö som planterades för att det hela skulle gå i uppfyllelse. Jag var menad åt underjorden.
 Så min far tog mig till platsen där han funnit löven och sade farväl vid en öppning i marken. Han såg till att jag lydigt klättrade ned, för konungen är ingen löftesbrytare. Guldlöven fick jag med mig till tröst. De spelade så vackert att jag nästan glömde skräcken.
 Jag kom så ned i en sal. Mäktig och underjordisk. Ingången såg jag nu inte längre. Talgljus brann här och var och jag skymtade en bred himmelssäng. Det var kväll, och jag kom inte på något annat att ta mig för då jag sett mig omkring och ropat efter någon med svag röst, än att blåsa ut ljusen och lägga mig till sängs.
 Jag hörde snart någon närma sig i mörkret och mitt hjärta hamrade ursinnigt, strupen vreds ihop, det stack i fingrar och tår. Någon stannade vid sängen, jag hörde lätta andetag i mörkret. Någon gick ned på knä och famlade efter min hand. Jag kände hur min skräckdomnade, kalla hand fattades av ett par större, varma, med fasta, långa fingrar. Manshänder, ynglingahänder. De fick mig att våga tala.
 "Vem är du?" viskade jag.
 Till svar förde han min hand till sitt ansikte. Jag famlade över det, blyg. Ett skönt ansikte, skönt och ungt.
 Han kysste lätt min pekfingertopp: "Jag är din man."
 Skräcken snurrade runt i min mage insnodd i förväntan. Vad skulle nu ske? Var detta min bröllopsnatt? Jag visste intet. Jag var en okunnig ung flicka. Jag rodnade i mörkret.
 "Får jag inte se dig?" viskade jag.
 "Det är förbjudet. Du får aldrig, aldrig försöka se mig, inte förrän tiden är ute och förbannelsen bruten. Lova mig det."
 "Jag lovar." Min röst darrade av högtidlighet, "Men vad är det för förbannelse?"
 "En förbannelse som hävs om du älskar mig troget och håller ditt löfte. Men om du bryter det tvingas jag gifta mig med häxan som förbannat mig. En förbannelse som gör att jag inte heller kan se dig. Får jag känna på ditt ansikte?"
 Jag viskade ja, men tänkte bara på hans ord. En plikt, ålagd mig, något förutbestämt. Men jag var bara en drömsk prinsessa! Inte kunde jag bryta några förbannelser! Det här var ett romantiskt äventyr, alldeles för stort för mig. Jag hade varit nöjd med att sitta i mitt slottstorn och drömma, känna mig anspråkslös, vis, förmer än de ytliga systrarna. Nu var jag mitt inne i mina fantasier och det var för stort för mig.
 Men det fanns en man här, min man. En förtrollad prins, säkert. Och hans fingrar, hans varma, fasta fingrar som trevade sig över mitt ansikte fick mig att släppa bekymren.
 "Du är vacker," sade han, "Vacker och mycket ung."
 Jag rodnade återigen, kinderna blossade under hans händer.
 "Du rodnar." sade han.
 "Jag är visst inte så ung." svarade jag honom och sög in hans finger i min mun. Jag kunde inte låta bli, och han tycktes inte ta illa upp. Jag visste inte vad jag gjorde, jag följde min kropps impulser. Den visste. Och det var lättare i mörker, så mycket lättare. Hade jag sett en okänd man betrakta mig hade jag hejdat mig. Men han var min. Förutbestämd. Prinsen i den blåa manteln.
 Jag vågade nu känna noggrannare på hans ansikte, famlade omkring det, vägde lockarna i mina händer. De slutade vid axellängd, inte så strikt ihoprullade till en valk som på min fantasiprins, utan ystert lockiga. Först hängde håret slätt och tungt över hjässan, sedan slutade det i små korkskruvar eller krokar. Blankt och lent. Det kändes som blont hår, fråga mig inte varför, jag var övertygad.
 Jag lade pekfingrarna över hans stora, avlånga ögonlock, kände hur det vibrerade därunder. Tusen små ådror som tickade mot mina fingertoppars ådror. Jag tänkte mig hans ögonlock tunga, tjocka, en smula sömniga på ett vackert vis.
 Jag följde näsryggen, en rak och lång näsrygg, benet hårt och nästan vasst därunder. Överläppen smal och krökt så att jag tydligt kände amorbågens kurva. Huden mjuk vid mungiporna. När jag lade handflatorna på hans kinder kände jag ingen överflödig hud. De var nästan insjunkna på det veka, välskulpterade sätt jag älskade.
 Till slut vågade jag följa underläppen med pekfingertoppen. Den var fylligare än överläppen, mjuk och glatt. Prinsen särade lätt på läpparna och jag kände tungspetsen mot mitt finger. Så tydligt mot den tunna huden. Mitt nu fuktiga finger gled lättare över hans läppar. Jag ville kyssa den munnen. Med handen i hans nacke drog jag honom emot mig, lätt, mycket lätt, men han förstod och lutade sig självmant över mig.
 Hans läppar mot mina, så mjuka och glatta. Det var som om känseln skärptes i mörkret. Hans tungspets snuddade lätt vid min, en fuktig liten djurnos. Förnimmelserna så starka att de nästan kittlade. Smaken av hans mun sötaktig och neutral. Min ena hand fortfarade i hans nacke, den andra om hans kind. Hans hår som kittlande rörde sig över min kind.
 Jag kände hur det bultade i mitt sköte, hur det blev lika halt och glatt som våra läppar. Återigen: min kropp visste det jag inte visste.
 Men prinsen var försiktig. Han drog sig undan, smekte mig bara lätt över kinden och håret.
 "Ditt hår är mycket tunt och fint," sade han, "Det måste vara ljusblont och flygigt."
 "Ja." svarade jag, "Och ditt?"
 Det blev en tystnad. Kanske skakade han på huvudet i mörkret.
 "Säkrast att inget säga om det, när nu förbannelsen är sådan att du inte får se mig." sade han till slut.
 "Är detta vår bröllopsnatt?" viskade jag.
 "Måhända. På sätt och vis." Hans röst log.
 "I så fall." sade jag och drog undan täcket från kroppen, makade på mig i sängen så att han skulle få rum. Jag ville känna hans kropp mot min, åtminstone värmen genom kläderna, trycka den mot mig.
 Han lade sig försiktigt längst ute på sängkanten utan att röra mig. Bara hans händer var om mitt ansikte, så försiktigt över min klänningsaxel. Jag tryckte mig mot honom, kände att det var hårt och utskjutande vid hans blygd, visste inte vad det kallades fastän jag hört vaga antydningar.
 Han kupade försiktigt handen om mitt bröst, det låg där i värmen som en nöjd fågel i redet. Ville alltid vara i värmen från hans hand. Långsamt rörde han på handen och fattade min bröstvårta mellan tummen och pekfingret genom klänningstyget. Mina händer letade sig in under hans skjorta och brände sig nästan på magens hud, lekte med hans navel och håret som gick i en sträng ned ifrån den.  Sedan uppåt, handflatorna över hans revben och bröst, över den släta, hårlösa huden. Jag kände bröstvårtornas små spetsar och tänkte mig dem skära i mörkret, ville cirkla med tungan runt dem. Jag kavlade upp hans skjorta under armhålorna och lade kinden mot hans bröst, armen om hans bröstkorg. Han smekte mig långsamt över håret.
 Sedan ville huden på min mage känna på hans hud, så jag kavlade upp min klänning på samma vis och tryckte min nakna kropp mot hans, mage mot mage. I mörkret var det inte så farligt, i mörkret när han inte kunde se mig blottad. Hud mot hud, och andetagen synkroniserade så att min mage fyllde ut hans när han andades ut, och hans mage min när jag gjorde det. Han lade sin fria arm om mig och tryckte mig till sig så att mina bröst trycktes mot honom. Vi kysstes långsamt, sedan mer andfått. Två osäkra tungor som letade sig runt så att hakorna blev hala av saliv.
 Jag gjorde en ansats att dra av honom skjortan och han sträckte lydigt upp armarna, sedan gjorde han likadant med min klänning. Jag var nu helt naken, bara berlocken jag bar om halsen kylde mot huden. Mina andetag hade blivit hastigare, som hade jag sprungit uppför alla trapporna till mitt tornrum. Det bultade i skötet.
 Han snörde självmant upp byxorna och drog av sig dem, jag kände rörelserna i mörkret. Jag ville, jag visste inte säkert vad jag ville. Jag ville att han skulle röra vid mig där nere, på något vis. Mina händer gick sina egna vägar, de letade sig till hans blygd. Där var mjukt och litet.
 "Jag är ung," viskade han mödosamt, "Kanske inte lika ung som du, men ung. Och rädd."
 Jag svalde i mörkret. Två rädda, drömska barn under jorden. Jag trodde att han skulle beskydda mig, vägleda mig. Men jag älskade ju honom! Det var så det måste vara. Redan kunde jag inte tänka mig att vara utan hans lågmälda röst. Min hud skickade längtansfulla strålar mot hans, den ville vila mot den alltid. Min mun visste inte till sig när jag tänkte på lenheten hos hans läppar, den måste kyssa dem igen och igen. Mina händer slöt sig krampaktigt om hans lockar, rädda att mista ett enda hårstrå.
 "Jag älskar ju dig," vågade jag viska, modiga mörkerord, "Du får vara hur rädd du vill."
 Jag hörde en dämpad suck ifrån honom, kanske av lättnad. Han tryckte sig emot mig och jag tänkte att han skulle gny som en hund om han vågat. Jag flätade in mina fingrar i hans och kramade hans hand. Rädslan hade utmattat oss och vi somnade snart som två barn, panna mot panna.

Jag vaknade ensam. Platsen bredvid mig i sängen var kall, men en fördjupning skvallrade om att det var sant som jag mindes. Det var beckmörker men kändes som morgon och jag beslutade mig för att stiga upp och tända ljus.
 Jag fann elddonet och såg en liten bit av salen lysas upp av min gula låga. En ny klänning väntade på mig, enkelt skuren men vackert blå, med vida trumpetärmar som nästan släpade i marken och vid kjol med släp. Bredvid låg en spetskantad nattsärk för nästa natt. Jag klädde på mig klänningen, drog fingrarna genom mitt hår som blivit trassligt under natten och fann på ett litet bord bröd, ost och vin. Brödet var varmt som hade det nyligen tagits ur ugnen, osten mjäll och len, och vinet varmt och kryddat. Jag lät mig väl smaka innan jag tände ljusen i alla kandelabrarna och såg mig omkring.
 Flera ting hade tillkommit under natten. Jag undrade om det var min prins eller trolldom. Jag fann en spegel med guldram, den klaraste jag sett, och guldkam därtill. Genast började jag att reda ut mitt raka, nästan vita hår.
 Jag var lycklig. Min prins var inte här men han skulle återkomma till natten då jag blåste ut ljusen, det var jag säker på. Och här under jorden fanns allt jag kunde behöva. Det var ett äventyr!
 Jag återvände till sängen för att stryka med handen över platsen där han legat och minnas, och fann ett hårstrå, för grovt och lockigt för att vara mitt. Jag vände och vred på det i ljuset, men det är så med enstaka hårstrån att det är nästan omöjligt att avgöra deras färg. Det var inte kolsvart, så mycket kunde jag se, men det blänkte än i rött, än i brunt eller guld, och såg ljust eller mörkt ut beroende på vad jag höll det framför.
 Jag lindade ihop det och lade i berlocken jag hade om halsen.
 Hela förmiddagen gick jag runt i den stora salen och undersökte allt. Jag fann spel med vackert snidade pjäser av elfenben och ädla stenar att förströ sig med, och förgyllda musikinstrument jag inte skulle röra eftersom löven spelade så mycket vackrare. I kistor låg kläder och sänglinne prydligt ihopvikt, och det fanns tvättfat med ljummet vatten. Det fanns till och med ett litet bibliotek med skönt illuminerade handskrifter. Jag kunde inte läsa, men bilderna som dekorerade kapitlens förstabokstäver var så utsökta att jag försjönk i dem. Där fanns helgon med guldbelagd strålglans om huvudet, och jungfrur i kritvita huvuddok och blåa mantlar. Där fanns röda drakar och slingriga blomsterrankor, alltsammans så litet att jag fick luta mig över boksidorna för att uppfatta detaljerna.
 När jag sett mig mätt på böckerna kunde jag beundra väggbonaderna. Där fanns jaktscener med flyende hindar, furstar till häst med som blåste i horn och smäckra vinthundar. Där fanns rosor och liljor, färggranna fåglar och enhörningar som sov i jungfruns knä. Det var inte lika detaljrikt som miniatyrerna i böckerna, men det måste ändå ligga mycket arbete i att brodera eller väva dem.
 När jag återigen började känna mig hungrig såg jag i kitteln som hängde i eldstaden en läcker gryta. Det var bara att göra upp eld och låta den värmas. Sannerligen, det var ett bekvämt liv jag förde trots avsaknaden av tjänare.
 På eftermiddagen, vilket jag förmodade att det måste vara efter min måltid, kunde jag inte finna på något att göra. Spelen förstod jag mig inte på, och det kändes hur som helst inte lockande att spela ensam. Det blev så att jag satt och leddes och lyssnade till de sjungande löven. De spelade en sådan underskön melodi att jag glömde tristessen och inte reste mig upp igen förrän jag började bli hungrig. Då värmde jag vad som blivit över av grytan till kvällsvard, och åt av brödet som ännu kändes nybakat därtill. Därefter bestämde jag mig för att det måste vara sängdags, trots att jag inte alls var sömnig än. Jag längtade så efter min prins! Måtte han komma var natt!
 Darrande av förväntan blåste jag ut ljusen, drog av mig klänningen och kröp ned i sängen. Nattsärken brydde jag mig inte om.
 Det kändes som om det gick timmar i mörkret innan jag slutligen hörde lätta steg och mitt hjärta började banka allt fortare.
 "Älskade." viskade jag ut i mörkret.
 Han teg men kom närmare och böjde sig ned över mig i sängen för en kyss. När han kände mina bara armar om sin hals klädde han själv av sig innan han kröp ned till mig. Hans tår var en smula kalla men lemmen som stack ut ifrån hans blygd desto varmare. Jag tryckte magen mot den och pulsslagen i min mage blandades med hans. Han andades tungt och drog mig tätare intill sig.
 Jag hade hunnit glömma hans lukt under dagen. Jag tryckte näsan mot hans hals och hår: det luktade blont och lite bränt och kryddigt. Jag lät min tungspets rita en snirklig väg över hans hals och kände hur han fick gåshud. Han svarade med att kyssa min hals och kyssa sig nedåt över brösten och magen. Jag lade mig på rygg och skjöt ofrivilligt upp höfterna mot honom. Jag ville att han skulle röra mig där.
 Han kysste ljumskarna och jag särade på låren. Försiktigt drog han med fingret längs skåran mellan mina ben och det var halt som snigelslem. Då kom han över mig och jag fattade tag om hans lem som var varm och hård med huden som en glatt hinna över. Jag hade aldrig känt på något liknande, den var som ett levande djur, en torr snigel som ville väta sig i mitt snigelspår.
 Jag visste inte säkert vad jag gjorde, men jag följde min vilja och förde lemmen mot mitt sköte. Prinsen var ivrig nu och stötte hårt för att komma in. Det gjorde ont, en smärta som om jag skulle spricka, ändå ville jag till min förvåning att han skulle lyckas. Jag bet ihop om pinan och särade mer på låren, försökte att göra mig så vid som möjligt och han lyckades tränga in.
 Det var snart över och jag kände mig alldeles mörbultad, ändå kändes det inte som om jag fått nog. Jag längtade redan till nästa natt och anade att det då skulle göra mindre ont.
 "Var det smärtsamt?" viskade prinsen.
 "Inte så farligt." ljög jag och undrade hur han kunde veta, skulle det alltså göra ont? "För dig då?"
 "För mig?" Det var löje i hans röst, "Nej."
 Det var tyst ett tag och jag kände hur det rann ur mitt sköte. Jag visste inte vad det var, om det var mitt eget slem i överflöd.
 "Var det något som fattades dig idag?" frågade han efter att ha kysst mig mjukt en stund.
 "Du fattades mig."
 Jag kände hur han log i mörkret, värmen från hans leende strömmade emot mig.
 "Inget annat? Säg vad som helst och det kommer att finnas här för dig i morgon bitti. Vad som helst utom en levande varelse."
 Jag tänkte efter ett slag. Var det något jag saknade var det i så fall en katt eller hund, eller bara en burfågel, något slags liv. Kunde jag inte få det kunde jag inte komma på något.
 "Bara de sjungande löven kan förströ mig när jag längtar efter dig." svarade jag.
 Han kysste min axel, mumlade i mitt hår: "Jag är ledsen att det måste vara såhär. Finns det inte något du brukade förströ dig med på slottet, handarbete, lutspel...?"
 "Jag drömde bort dagarna, men nu kan jag bara drömma om dig." svarade jag, "När jag inte drömde lyssnade jag på sagor."
 "Sagoböcker!" utbrast han lättad, "Du ska få sagoböcker och riddarromaner på vers, allt vad du kan önska!"
 "Men jag kan inte läsa." invände jag.
 Jag kände hur han sjönk ihop av besvikelse, han teg en stund.
 "Jag kunde gärna lära dig," sade han sedan, "Men för läsning krävs ljus."
 "Det gör detsamma," svarade jag, "Jag har nog växt ifrån sagor. Jag lever ju mitt i en nu."
 Och jag kysste honom, och vi kysstes en lång stund och sedan sov vi.

Nästa dag fann jag ett underligt blad på ett bord. Det var som en boksida av pergament, men det stod bara ett enda långt ord på den och jag lade märke till att inte ett enda skrivtecken upprepades. Jag studerade den en stund innan jag gick för att äta frukost och glömde bort den märkliga upptäckten för resten av dagen, ända tills det blev kväll och prinsen återvände.
 "Fann du alfabetet?" frågade han ivrigt det första han gjorde.
 "Vad för något?"
 "Bladet med skrivtecken."
 "Jaså det. Ja, men jag kunde ju inte läsa det."
 "Det är det du ska lära dig. Minns bara att de två första tecknen, det större och det mindre, är a."
 "Aaa" upprepade jag, "Jag ska minnas det."
 "Tänk på det i morgon när du ser tecknen, och i morgon natt ska jag säga vad nästa tecken heter."
 "Lär jag mig läsa då?" frågade jag misstroget.
 "Javisst, så småningom, då kan du känna igen tecknen i böcker och uttala dem så att de bildar ord."
 Jag blev stum ett slag. Var det så man läste? Jag som trott att det låg magi i det hela, eller åtminstone en svår mästarkonst i att tolka sidornas tecken.
 Sedan drog jag honom till mig och glömde för ett tag allt om läsningen.

Det först jag gjorde då jag vaknade var att tända ljus och springa fram till bladet med alfabetet på.
 "Aaa" ljudade jag och stirrade på de två första tecknen, det stora och det lilla, och försökte inpränta deras utseende i minnet. Det stod ett bläckhorn med en fjäderpenna på bordet, och jag grep fjädern för att måla dit något som kunde få mig att minnas rätt ljud. Jag bestämde mig för anlete, och försökte rita ett så nätt som möjligt, men det blev en stor plump över ena ögat och min beundran för de som målat och skrivit i de illuminerade handskrifterna ökade.

Efter ett månvarv hade jag lärt mig alla skrivtecknen och kunde börja staka mig igenom böckerna. Prinsen hade talat om för mig hur den som innehöll sagor såg ut, och lovat mig att jag skulle få nya böcker så snart jag läst dem. Det tog mig hela dagen att kämpa mig igenom den första sagan, och jag fick ofta ta alfabetet till hjälp för att minnas vilken bokstav som var vilken. Jag satt och ljudade högt och blev lycklig när jag lyckades klura ut en hel mening, eller bara ett långt och krångligt ord. Innehållet i sagan mindes jag sedan inte mycket av, men jag var lycklig över att ha förstått allt.
 På så vis fick jag en ny sysselsättning. Jag läste allt fortare och började känna igen hela ord vid blotta åsynen, så att jag inte längre behövde ljuda mig igenom dem. Vissa ord hade märklig stavning, men kunde jag inte gissa mig till vad det skulle föreställa lade jag dem på minnet och uttalade dem såsom de stavades för prinsen, och han uttalade dem rätt för mig.
 Allteftersom själva läsningen blev lättare kunde jag njuta mer av innehållet, och sagorna fängslade mig så att jag glömde att ledas och längta efter min prins. Och om jag var alltför rastlös och tungsint, eller om sagan handlade om kärlek och påminde mig om min egen belägenhet, lyssnade jag bara på de sjungande löven och blev tröstad. Utan dem hade jag måhända blivit vansinnig av ensamheten och ledan i grottsalen.

Jag upphörde att blöda varje månvarv, och förstod inte vad det betydde. Kanske blödde bara jungfrur innan de varit med någon man? Kanske blödde skötet av längtan?
 Med tiden inträdde även andra förändringar: mina bröst kändes tyngre, buken tycktes uppsvullen, och jag tålde ibland inte att se åt maten som stod framme åt mig då jag vaknade. Det hände också att jag fick lust på de mest underliga rätter.
 Det var till slut prinsen som förstod hur det var fatt.
 "Du ska bestämt ha barn." sade han en kväll och drog med handen över min mage, som börjat att likna ett båtskrov.
 "Ska jag?" utbrast jag förvånat.
 "Så du visste det inte? Du är i sanning okunnig. Men så måste det vara."
 Jag blev rädd och kall. Jag hade en gång hört skriken ifrån tjänstebostaden när en piga födde, och om det blev dags för mig på dagen skulle jag vara alldeles ensam. Jag visste så litet... Om hur födslar gick till, om hur barn skulle skötas...
 "Oroa dig inte." sade prinsen och strök mig lugnande över magen, men jag oroade mig i alla fall. Man kunde dö av barnafödslar, så mycket visste jag. Och här fanns ingen jordegumma som kunde hjälpa mig om något gick fel.

Månaderna gick. Jag läste och lyssnade på de sjungande guldlöven medan min buk blev allt större. Jag kände mig otymplig, kom att tänka på den valfisk jag sett målad i marginalen i en bok. Den hade stora, rullande ögon och ett hemskt gap, och så sprutade det upp en stråle ur dess huvud. Jag undrade om den kanske blivit träffad av ett spjut så att blodet sprutade, för ögonen tycktes rulla i vansinnig smärta. Men det var inte därför jag kom att tänka på valfisken, det var för att den var så klumpig och fet. Så kände jag mig där jag vaggade fram. Mina klänningar satt visserligen inte åt om livet, men de blev för små över bröstet, så jag måste likväl ha nya.
 Jag tänkte på en katta jag haft hemma i slottet, en gräddvit. Det var inte en vanlig bondkatta, nej, den här hade kommit till marknaden ifrån ett främmande land och hade märkligt blå ögon och tjock päls. Min fader köpte den åt mig då jag en höst önskade mig ett sällskapsdjur. Först var jag en smula rädd för de blå ögonen som liknade människoögon så mycket, men så småningom fäste jag mig vid kattan. Jag bar runt på henne överallt. Men efter en tid blev hon dräktig. Jag ville inte se åt henne längre då buken stack ut som ett klot, hon fick bo nere i slottsköket. Det skäms jag över nu då jag själv liknar ett klot. Men det var något skrämmande med den där dräktigheten, jag visste ju ingenting om sådant, jag ville att min katta skulle förbli oskyldig som jag. I stället fick hon ungar som var lustigt spräckliga i vitt och bondkattsstrimmigt. När hon väl fått ungarna tyckte jag i alla fall litet bättre om henne igen. Hon fick inte flytta upp i min kammare, men jag kom ned i köket och smekte henne och lekte med ungarna. De var sådana söta bastarder, det var bara själva dräktigheten som var skrämmande. Urtida och skuldbelagd.
 Och nu gick jag själv runt här och vaggade. Jag kände mig för ung för det! Jag var hemma i min slanka flickkropp med de blygsamma brösten. Nu gungade de som frukter... Ändå visste jag ju att flickor ofta bortgifts då de är ännu yngre. Det var endast för min faders blödiga hjärtas skull som jag och mina systrar inte givits åt mäktiga utländska konungar då vi var i trettonårsåldern.
 När jag tänkte på havandeskap såg jag inte en linje av stolta, havande drottningar med tronarvingar vilande under hjärtat. Min moder dog så tidigt att jag inte ens mindes henne. Tänk om hon dog i barnsäng? Vad jag såg var ogifta pigor som försökte knyta förklädet hårt om den svällande buken och som skulle ha kastats ut ifrån vilket annat slott än vårt.
 Jag längtade mer och mer efter prinsen, rent kroppsligt. Jag vet inte om det berodde på att det inte längre smärtade, att det blev allt bättre, eller om det var havandeskapet som gjorde mig glupsk. Det bodde något i min kropp, inte bara barnet utan något urtida, vältrande som skulle ha sin vilja igenom. Men för prinsen var det tvärtom, han tycktes nästan frukta min svällande buk och vägrade att göra mig till viljes.
 "Jag tror inte att det vore bra för barnet," sade han, "Vi måste ha tålamod."
 Och han smekte mig så ömt och vackert och lade örat till min buk och sög gärna på mina bröst, men inte blev det bättre av det. Tvärtom, det eggade mig bara alltmer så att jag fick be honom att sluta för att inte bli vansinnig. Och vi sov rygg mot rygg, rädda att röra varandra i sömnen.

Jag födde vår förstfödde son ensam. Det var om dagen, prinsen var borta och jag var så rädd. Jag visste ingenting, prinsen hade talat om för mig hur jag skulle gå till väga. Att jag skulle binda om navelsträngen på två ställen och klippa däremellan. Jag visste inte hur ont det skulle göra, jag trodde att något hade gått fel, var övertygad om att jag skulle dö. Jag skrek så att det ekade i grottsalen. Det måste ha varit svårt för prinsen, om han satt i någon hemlig sal i närheten och hörde mina skrik. Han hade sagt åt mig att vara tapper. I efterhand förstår jag att det var en ovanligt snabb och enkel förlossning.
 Allt jag behövde fanns tillhands. Om det nu kom dit på magisk väg eller om prinsen smög omkring uppe på jordytan om dagarna och skaffade det vi behövde. Men prakten var sådan att det verkade vara trolleri inblandat.
 När sonen var född fann jag ljummet vatten att tvätta honom med, varma sammetsfiltar att svepa in honom i, allt jag kunde önska mig. Jag stirrade ned i det lilla skrynkliga, röda ansiktet och försökte se prinsen i det. Sedan lade jag mig i sängen, lade barnet vid mitt bröst och somnade av utmattning.
 När jag vaknade hade ljusen brunnit ut och prinsen satt vid min sida. Vår son sov djupt och lugnt, jag skulle senare bli varse att våra barn aldrig var vakna i sin fars närvaro. Inte heller de fick se honom. De var födda i grottan och underkastade dess magi. Senare skulle jag önska att också jag var det.
 "Ett sådant vackert barn." sade prinsen.
 "Hur vet du det?" sporde jag.
 "Jag känner det." svarade han, "Såsom jag känner att du är vacker. Låt mig lägga honom i guldvaggan så att han inte krossas under vår tyngd i sängen."
 Jag nickade, och mindes sedan att han inte kunde se det, men det gjorde detsamma, prinsen tog försiktigt barnet utan att vänta på svar. Sedan kysste han mig och klädde av sig. Hans andhämtning var tung och jag förstod vad han ville, men jag var ännu mycket matt, och vad mer: nu när barnet var fött var också min stora lust försvunnen.
 Han kom över mig men jag hejdade honom med handflatan mot hans bröst.
 "Inte ikväll," sade jag, "Jag är ännu mycket medtagen." Aldrig förut hade jag sagt nej till prinsen, det isade i mitt bröst av obehag. Men att säja ja mot min vilja hade varit värre.
 "Förlåt mig," svarade han, "Det borde jag ha förstått." Han lade sig tillrätta med ryggen mot mig och jag kände genom mörkret att han kände sig lika ond och eländig som jag. Jag kröp intill hans rygg med ansiktet i hans hår och somnade snart igen.

Snart var min olust borta och allt var som förut. Ja, jag växte ihop allt mer med prinsen. Tjocka, röda band tvinnades om oss för varje gång vi kom varandra närmare själsligt eller kroppsligt. All min blygsel för honom försvann, jag vågade utforska varje del av hans kropp. Han blev tryggheten för mig, min trygghet under jorden. Hur det var att sova utan hans varma kropp i sängen hade jag alldeles glömt bort. Han var mitt liv, och jag var hans.
 Jag blev snart havande pånytt och födde ännu en son, och kort därefter en dotter. Jag förstod att det måste ha gått år under jorden, åtminstone tre. Med barnen omkring mig hade jag inte brist på sysselsättning. Alltid var det någon som det skulle bytas lindor på, eller som skulle matas eller som ville att jag skulle sjunga för det. Jag älskade mina barn, men jag var bortskämd med att underhålla mig själv och inte ha någon annan att tänka på. Tre barn var mycket, och på så kort tid. Jag kunde känna avund för prinsen som inte behövde ta hand om dem hela dagarna. Det kom nya, utsökta leksaker varje natt, och det var säkerligen hans förtjänst, men det hjälpte inte mycket. Barnen måste ju likväl matas och tvättas och bytas på. Vyssa dem till sömns behövde jag dock inte, och aldrig väckte de mig på natten med sina skrik, för då föll de i grottans magiska sömn.
 Barnen fick mig att längta upp på jordytan. Jag var orolig för att de skulle bli blinda av bristen på ljus och aldrig stå ut med solskenet, och för att de skulle bli tokiga av att leva isolerade under jorden. Och vad skulle hända om de blev sjuka? Och så var det ju detta att på jordytan kunde jag ha en barnjungfru... Och så skulle prinsen få se sina barn. Ja, med prinsen och mig hade det varit ett romantiskt äventyr, men barnen krävde vardag, de fick mig att längta upp. Tänk om jag aldrig fick visa dem solskenet eller blommorna eller det böljande gräset? Tänk om de aldrig fick höra fåglakvitter eller andra mänskoröster än vår egna? Jag ville visa min fader sina barnbarn, jag ville att han inte skulle behöva oroa sig för mig...
 Jag började förtvivla. Skulle detta aldrig ta slut? Skulle förtrollningen aldrig brytas? Inte ens prinsen visste hur lång tid det skulle ta. Kanske hade häxan bara spelat honom ett elakt spratt? Kanske skulle förtrollningen aldrig brytas? I så fall kunde jag ju lika gärna få se min älskade... Jag försökte se honom i våra barn, men de är bara barn med runda kinder och små trubbiga näsor. Blondlockiga som prinsen, som jag tänkte mig honom, men vem vet vilken hårfärg barn får då de växer upp...
 Jag ville se min älskade prins, måste se honom. Inte vet jag varför det kom över mig så starkt just då, måhända hade jag helt enkelt förlorat tålamodet. Förlorat hoppet om att förbannelsen någonsin skulle hävas. Vad som skulle ske om jag bröt mitt löfte hade jag alldeles glömt bort, och jag tänkte att om han inte märker att jag ser honom kan det ju inte vara farligt...
 Jag vet inte vad jag tänkte. Jag tänkte inte. Jag väntade bara tills han säkert sov och smög sedan upp ur sängen för att hämta ljus och elddon. Tyst och försiktigt tände jag ljuset. Sedan blev jag stående, hjärtat hamrade och hamrade som om det ville varna mig men när jag nu kommit såhär långt...
 Jag smög fram till sängkanten och förde försiktigt ljuset över hans ansikte. Där var det: ansiktet jag kände så väl. Kindernas hålighet, haklinjen, de tunga ögonlocken som darrade i sömnen... Allt det där kände jag redan. Han var vacker men det visste jag, det visste jag ju! Jag hade inte behövt göra detta, allt jag saknade att se var hans blick och fick jag se den vore allt förbi. Nu skulle jag släcka jag ljuset, fort, fort innan någonting ont skedde. Jag förstod inte hur jag skulle kunna spela oberörd dagen därpå. Sveket håligt i mitt bröst.
 Då föll två droppar vax ifrån ljuset på prinsens nakna bröst och han slog upp ögonen. Jag hann se att de var gråblå och djupt besvikna innan en mjölkig hinna drogs över dem och blicken blev blind.
 "Nu ses vi aldrig mer." viskade han och var borta. Jag såg mig om efter honom men allt jag såg var att salen förvandlats till en vanlig jordhåla. Där vävbonader hängt hängde nu endast håriga rottrådar, där kostbara mattor täckt golvet ringlade ormar och krälade paddor. Våra tre barn hade fallit ned på golvet då deras guldvaggor försvann och de grät och skrek nu otröstligt. Och de sjungande löven hade tystnat.

Trodde du att det fanns en utväg? Strapatser och tre prövningar och så slutligen en återförening? Nej, sagan slutar här.

BORTBYTINGARNA

Jag förstod det med en gång. Vi troll förstår ett och annat, även när vi inte ser mycket ut. Så fort amman tog upp mig förstod jag att jag inte hörde till henne. Jag gav henne trollögat och bet henne i bröstet så att blod och mjölk sprutade. Det var en syn! Hon släppte mig ifrån sig, lyckligtvis i sängen, och for upp och skrek. Så klapprade hon iväg på sina klackar, med ena handen höll hon ihop klänningen vid barmen och med den andra höll hon upp kjolarna. Hon kom aldrig tillbaka, trots den evinnerliga äran i att vara prinsessans amma, men det kom nya, likadana. Något robustare, men på det hela taget likadana.
 Hur skulle jag kunna låta bli? Det där skumpiga, pösiga vita bulldegsbröstet! Inte såg det ut som någon sugtuta, det liknade mer en hög ister att hugga in på. Och mjölken i det så söt och jolmig att den var kväljande. Ingen stark och god trollmjölk som gör barnen sega.
 Jag ska inte säga att jag förstod allt det där då, som lindebarn. Men jag förstod att jag inte hörde ihop med den där bullvita, pösiga kvinnan med sin insmickrande lukt, och jag njöt av hennes reaktion. Ännu hade jag svaga minnen av något annat, av barr- och moss- och kådlukt och en fast, brun skinnlapp till bröst.

Det första jag gjorde när jag vaknade vid hovet var att bita min amma i bröstet, och sedan fortsatte jag likadant.
 Jag hade en gammal virrig barnsköterska då jag växte upp. Hon var inte min amma, det var hon alldeles för gammal för, men hon hade uppdraget att vaka över mig hela dagarna. Egentligen var hon förstås helt fel person för uppgiften. Hon hade fått det bara för att hon var så förskräckligt förnäm att hon förtjänade ett så ärofyllt uppdrag. Det var både tur och otur för mig. Otur, för hade hon inte varit så ouppmärksam hade jag aldrig kunnat hamna där från början, men tur, för hon gjorde min tillvaro drägligare när jag nu en gång var där. Hon slumrade nämligen till hela tiden.
 Jag brukade gömma hennes skor, eller mig själv, när hon satt där i slottsparken och slumrade. Jag kröp in i törnesnår och hängde upp skorna längst inne bland taggarna, sedan sprang jag själv iväg till en bra utkiksplats och väntade.
 Så småningom vaknade hon utan att förstå att hon sovit och såg sig skumögt omkring.
 "Bianca Maria!" ropade hon med skrovlig röst, "Bianca Maria?"
 Alla kallade mig det utom drottningen, för hon kunde inte förlika sig med att jag var hennes dotter. För henne var Bianca Maria bara det skära, blåögda knyte som legat i vaggan den första tiden. Det visste jag, för jag hade hört ett samtal mellan drottningen och konungen en kväll. Konungen försökte övertyga sin gemål om att det var samma barn, att jag bara plötsligt förändrats, kanske genom en sjukdom. Det var vad alla trodde på. Den officiella utsagan. För mig bekräftade det här samtalet bara min känsla av utanförskap. Något hade alltså skett. Jag var inte densamma som fötts till prinsessa här.
 Hur som helst, barnsköterskan reste sig ur stolen på darrande ben och fortsatte att ropa efter mig. Efter en liten stund märkte hon att gräsets väta gick igenom hennes silkesstrumpor. Hennes skor var försvunna. Igen.
 Hon stapplade runt och famlade bland buskarna. Hon började med syrénbersån som saknade taggar. Rosenhäcken tog hon allra sist. Jag satt hela tiden i ett annat snår och försökte hindra skrattet från att bubbla upp i min strupe.
 Till slut blev hon tvungen att söka i rosenhäcken. Hon var så närsynt att hon knappt såg om det var hennes skor som hängde intrasslade därinne, men sträckte sig ändå efter dem. Taggarna rispade hennes händer och armar men till slut fick hon fatt i skorna. Vid det här laget var jag tvungen att bita mig hårt i armen för att inte skratta högt.
 Jag väntade tills hon fått på sig skorna innan jag kom fram ur mitt gömsle.
 "Goddag tant." sade jag så nonchalant jag kunde och hon snodde runt och fick syn på mig.
 "Var har du varit, barn?" Rösten darrade av skräck och lättnad, för även om hon hatade mig så var hon mer rädd för att tappa bort mig och ådra sig kungaparets vrede.
 "Åh, i närheten, men det är väl du för skumögd för att se. Jag plockade lite smultron."
 "Bianca Maria." sade hon sorgset, men hon förebrådde mig ingenting. I flera år envisades hon med att säga till kungaparet att jag uppfört mig exemplariskt. Senare, när mitt dåliga uppförande var allmänt känt vågade hon komma med klagomål, men de tjänade ändå inget till.
 Det fanns en person som hade överseende med mig. Alla lät mig hållas, och kallade mig vacker och älsklig, eftersom jag var prinsessan, men det var en som verkligen hade överseende med mig. Konungen. Kanske tyckte han att det var upplyftande att bli emotsagt, att höra ett barn munhuggas så att hovdamerna bleknade och drottningen rodnade. Kanske fann han det omväxlande att inte alltid bli krusad och hovnigen för. Så länge mitt uppförande kunde bortförklaras med barnslig oskuld såg jag i hans ögon inget av det vanliga hyckleriet. Jag var hans charmfulla trollunge, hans hovnarr. Men när jag började likna en kvinna, när stalldrängarna började mumla om att rida in mig, och jag drack på gästabuden och sjöng obscena visor för att överrösta de trista kammarorkestrarna, fick han rädsla i blicken och drog sig undan. Kanske var det sig själv han var rädd för, kanske älskade han mig mer som kvinna än som barn.

Jag hade ett nöje som roade mig mer än att spela elaka spratt och bryta mot hovetiketten. Ett nöje som roade mig på ett djupare sätt. Jag brukade stiga upp före gryningen för att kunna smita ut ostörd. Så gick jag ned till stallet, ruskade liv i en av stalldrängarna och befallde fram konungens vildaste stridshingst. Det var en underbar, svart best, och eftersom konungen aldrig drog ut i strid blev han knappt riden. Han stod och trippade på stället och visade ögonvitorna när stalldrängen sadlade honom. När  det kalla bettet lades i hans mun högg han efter stalldrängens hand. Jag hann knappt svinga mig upp i sadeln innan han satte av. Ändå märkte jag bakom mig hur stalldrängen raskt sadlade en häst och satt upp för att eskortera mig. Men min häst var snabbare och vildare, och med mitt försprång hade stalldrängen inte en chans.
 Jag plöjde rakt igenom åkrar. Konungen var rik, han led inte av att få lite säd nedtrampad. Det var för att riktigt få sträcka ut i sken, och inte behöva väja för någonting. Men allra helst red jag i skogen. Jag lät hingsten springa sig löddrig. Den varma djurkroppens rörelser under mig, stammarna som for förbi som hastiga färgblänk runtomkring, granruskorna som rev mig i ansiktet... Bara då var jag riktigt lycklig. Bara då kunde jag glömma min vantrivsel, för här ute i skogen, på hästryggen i vild fart, hörde jag hemma. Ibland lutade jag mig fram och lade armarna om hingstens hals, gav honom fria tyglar och kände halsmusklerna spännas mot min kind och mannen slå mot mitt ansikte. Ibland satt jag upp, drog åt mig tyglarna och skrek gällt så att skogens djur flydde åt alla håll. Jag hörde hur prasslet av deras tassar snabbt drog bort, men mest hörde jag hovarnas muller och hingstens tunga andning.
 När hästen darrade av utmattning drev jag på honom och begav mig tillbaka till slottet. Jag galopperade in på stallplanen och slet åt mig tyglarna så häftigt att hingsten stegrade sig. Sedan gled jag ned ur sadeln, själv med darrande ben, och lät djuret stå där och flåsa, blankt av svett. Jag gick in i stallet och befallde stalldrängen att ta hand om hästen.
 "Och försök aldrig, aldrig förfölja mig igen!" sade jag åt honom och gav honom trollögat och ett rapp med ridspöet. Sedan den dagen var han mer rädd för mig än för konungens order och försökte aldrig eskortera mig mer.
 Andra dagar iddes jag inte gå upp ur sängen. Jag drog upp täcket över huvudet och skrek åt packet som ojade sig och frågade om prinsessan var opasslig att lämna mig i fred. Varför skulle jag genomgå proceduren med badet och korsetten och pudervippan bara för en olidligt trist dag vid hovet? Mina spratt hade jag ledsnat på, eftersom reaktionerna på dem var så ömkliga, och jag kunde inte rida varje dag. Varför inte dra täcket över huvudet och drömma bort det hela?
 Allt var så mjukt och mottagligt vid människohovet. Ingenting slog tillbaka. Jag minns min barndom som en enda vit, pösig deg som bara pep ynkligt när jag nypte den och stack den med nålar. Aldrig en ordentlig reaktion, aldrig vrede! Bara tårögdhet och undergivet gnäll inför konungen. Jag tycker om folk som är som vidjor: starka, sega och stolta, som snärtar tillbaka. Men vid människohovet var de alla som vetebullar.
 Jag vet att kungaparet trolovade bort mig för att bli av med mig. I stället för att ta itu med mig. Inte för att jag hade lytt dem om de bestraffat mig ordentligt, men jag hade i alla fall tyckt bättre om dem. Och kanske inte behövt retas och ställa till förtret så mycket. Inte om de hade munhuggits tillbaka, skrattat åt de av mina upptåg som faktiskt inte gjorde någon förnär... För att strunta i hovetiketten och dansa vilt på borden gjorde jag faktiskt inte för att trilskas. Det var livslust, trolsk livslust. Men alla bara snörpte på munnen och skämdes för mig och dansade sina prydliga små menuetter. Och då måste jag trilskas. Dricka mer och dansa vildare och överrösta orkestern med vilda tjut.
 Jag tyckte i alla fall bra om min trolovade först. Han var högrest och stilig. Inte sådär vetedegig. Men han var likadan som de andra inuti, visade det sig.
 När jag först såg honom verkade det hela lovande. Man hade tydligen underlåtit att informera honom om mitt uppförande, för han såg riktigt stolt ut. Prinsessans trolovade, en sådan ära! Han var ju bara hertig. Och jag är vacker, det vet jag ju om. Inte bara på trollvis. På något vis är det som om den där mänskliga bröstmjölken och klena människofödan och de där mjuka kläderna och sängbolstren givit mig vissa människodrag. Jag är slankare och mjukare än troll är mest. Mina knotor syns inte så tydligt under huden, med undantag för de klädsamma kindbenen. Mina ögon är trollsvarta, men inte sådär små och pliriga som trollögon ofta är. Jag är inte så högrest, men en människoflicka får ju lov att vara liten och nätt. Min hy har bleknat med åren; i stället för att bli att brunare och skrynkligare som den brukar bli på troll har den blivit blekt gröngulaktig. Håret avslöjar mig mest, det enda svarta håret vid hovet. Men det är blänkande och vackert och kammartärnorna har lyckats tvinga in det i strikta korkskruvslockar. När jag ruskar på huvudet så att lockarna dansar omkring är jag bedårande, för att låna deras ord.
 Allt detta såg hertigen, och han såg nöjd ut. Han såg ju heller inte illa ut själv. Bredaxlad, med kraftig haka och en rejäl näsa. Kunde man bara få av honom peruken, mjölpudret och de blekskära sidentrikåerna skulle det nog bli man av honom.
 Han föll på knä framför mig och kysste min hand som jag nådigt sträckte fram. Jag beslutade mig för att vara god mot honom.
 Men det fick jag inte mycket för. För jag kunde inte bara uppföra mig exemplariskt i hans närvaro. Jag var god mot honom, men alla de enfaldiga hönsen till hovdamer som svärmade runt mig irriterade mig fortfarande. Och när jag gav en av dem ett nyp i armen i hans närvaro, fick en tillsägelse av min gamla barnsköterska, och räckte ut tungan åt henne till svar gjorde han stora ögon, utbrast chockerat: "Prinsessa!" och så var det slut på det roliga.
 Så då slutade jag att vara god mot honom. Jag hånade honom för hans fjollfasoner och känslighet, skrattade åt hans inövade kurtis, trampade honom på tårna under menuetterna bara för att få höra honom be om ursäkt, den gåsen...
 Men andra gånger ändrade jag mig. Jag var en livsglupsk ung trollkvinna och han var trots allt min tillkommande. Kanske kunde jag få honom en smula vildare med åren? Kanske att han skulle förändras när han fick smaka på mitt kött? Då skrattade jag klingande åt hans tråkiga kvickheter och skakade mina lockar. Då kallade jag honom honungskaka och log så milt jag förmådde. Men när jag vid en bankett log vasst, glittrade med trollögonen och lade handen på hans lår såg han plötsligt ut som om han satt ett ben i halsen. Ögonen stod ut på honom, munnen snörptes ihop och öronen blev illande röda i kontrast mot hans pudrade ansikte.
 Men jag gav honom en chans till. Och ännu en. Tills jag gav upp och insåg att han aldrig skulle upphöra att irritera mig. Han var en pryd och stel liten pudervippa till karl, så var det. Och på bröllopsdagens morgon smög jag mig ut ur slottet för att aldrig återvända. Det var någon annanstans jag hörde hemma, inte tu tal om saken.
 Jag gick genom skogen hela förmiddagen. Här var det härligt att vara! Luften var frisk och örtig, inte instängt varm och kvalmig av parfym. Trädstammarna var hårda och sega och stolta. Mossan vätte mina fåniga sidenskor, så jag tog av mig dem och silkesstrumporna och gick barfota. Så underbart det var att känna fuktig mossa under bara fotsulor! Jag slängde skorna långt iväg i skogen, fåglar kunde ju boa i dem om de ville. Strumporna fick singla iväg efter, glänsande som vimplar.
 Jag gick mig svettig och kom fram till en liten tjärn. Jag som bara badat - påklädd, har ni hört på maken? - i parfymerat varmvatten i silverkar på lejonfot snörde ivrigt upp kläderna, kastade dem omkring mig och sprang ut i vattnet. Det var så skönt att känna den fria luften mot huden, att få dra djupa andetag ned i magen utan att korsetten tog emot. Vattnet räckte mig långt upp över fotknölarna när jag sprang över den sanka mossan, och när jag kom till tjärnens rand kastade jag mig i vattnet i ett enda härligt språng.
 Vattnet slöt sig över mitt huvud, isande kallt. Det var bara obehagligt en stund, sedan vande sig skinnet och slutade att dra ihop sig. Jag simmade runt runt, dök som en utter och skakade på huvudet som en våt hund när jag nådde ytan. När jag lugnat ned mig en smula flöt jag runt på rygg och kände håret bölja om nacken, såg mina små gulbruna bröst sticka upp ovan ytan. Jag var vacker som skogen, det var här jag hörde hemma.
 Till slut gick jag upp ur vattnet och lät solstrålarna som strilade ned mellan barren slicka bort vattendropparna från min hud. Sedan klädde jag på mig det som behagade mig. Alla de vita underkjolarna med sina lustiga spetsar drog jag på mig, och den vackert broderade silkesklänningen. Den kostbara brodyrkappan tog jag över armen, för det var en varm dag. Mameluckerna hade jag kastat upp i en gran, och där fick de hänga. Kvar på stranden stod krinolinen som den otäcka stålbur den var, och korsetten som givit mig andnöd låg slängd bredvid.
 Jag fortsatte att gå inåt skogen, bättre till mods än på många år. Efter en stund hörde jag på avstånd hur någon högg ved. Ett envist ljud, det hördes att en seg och stark person höll i yxan. Jag följde ljudet och fick syn på en trollgumma som stod utanför en grotta och svingade yxan mot några knotiga rötter. De ville inte gå isär och hon svor så det osade, alla underbara trolleder som skulle få öronen att falla av på hovfolket! Jag bara stod och skrattade, äntligen en varelse jag gillade!
 "Dig tycker jag om!" ropade jag, "Så där ska det gå till! Då blir det liv i spelet!"
 Trollkäringen tittade upp och gjorde stora ögon. Hon kände genast igen mig som sin dotter och jag fick mina misstankar bekräftade. Jag hade aldrig hört hemma vid människohovet! Hon kom fram och omfamnade mig med all sin seniga trollstyrka och hennes fräna, kryddstarka lukt fick mig att känna mig som ett lindebarn vid hennes bröst. Jag kände igen den så väl, den väckte minnen för vaga för att egentligen kallas minnen. Jag hörde hemma i den lukten.
 Hon hittade genast marlocken i mitt hår, den som hovdamerna haft ett sådant besvär med att försöka kamma ut, innan de gav upp.
 "Det var aldrig min idé att byta bort dig," väste hon vid mitt öra så att spottet stänkte, "Det var far din som betuttat sig i den där ynkliga bleknosen till prinsessunge och absolut skulle ha henne. Men hon rymde sin väg i morse så nu är allt som det ska igen. Och hon var bortlovad till själve trollprinsen, så nu får du honom i stället. Han kan inte misstycka, du är ett så mycket bättre parti än den där spädvuxna flickungen! Hon såg ut som ett skott som fått växa i mörker, blekt och klent."
 "Jag vet!" skrattade jag, "Det gör de allihopa!" Och det var så jag kom hem igen.

Trollprinsen kommer ridande för att syna sin utbytta brud. Det är en ordentlig karl. Knotig och seg och luden. Inte som den där mjöldammiga, hovbugande, krusande perukfjanten med sina rockskört och sina blanka skospännen. Han som försökte kurtisera mig artigt när jag fräste åt honom och hånade honom. Vekling! Den rätta prinsessan har nog letat sig hem till hovet och så får hon honom i mitt ställe. De passar säkert utmärkt ihop. Hade han åtminstone brusat upp och kallat mig slyna hade jag väl kunnat foga mig i honom... Men nej.
 Men trollprinsen, han kan brusa upp. Som troll gör, och skratta bullrigt som troll gör, och glömma fort som troll gör. Det blänker till i hans små svarta ögon när han får syn på mig ordentligt. Ett kättjeblänk, nöjt. Vi kommer att trivas tillsammans.

DEN LILLA SJÖJUNGFRUN

Jag växte upp i ett slott på havets botten. Det där vet ni ju redan, kära sagoläsare. Hur mörkblå och röda träd vajade som levande varelser när fiskstim simmade igenom deras grenar, hur musslor öppnade sig för strömdraget och blottade kostbara pärlor, hur solen lyste ned som en underbar purpurblomma. Ni vet hur jag trots all denna skönhet alltid längtade upp dit, däruppe där blommorna doftade och fåglar sjöng, däruppe där solen lyste klar och där folket gick på två ben.
 Jag hade en marmorstaty nere på havsbottnen, det vet ni också. En sjunken staty ifrån något lastfartyg, föreställande en skön människoyngling. Jag hade röda blommor i min undervattniska trädgårdstäppa; de härmade solen. Marmorstatyn härmade prinsen.
 Jag visste det inte då. Jag fick veta det först då jag såg honom. Äntligen hade det blivit min femtonårsdag, och jag fick simma upp till ytan och skåda allt det som fanns däruppe.
 Jag bländades av solen. Den var inte dunkelröd häruppe, utan blekgul, nästan vit. Den stack i mina ögon som var vana vid havsbottnens mörker.
 När jag återigen kunde se fick jag syn på ett praktfullt skepp. En storslagen fest pågick därinne, jag såg ljus och hörde röster som sjöng och skrattade. Jag simmade närmare och kunde gunga på vågorna och se in genom fönstren utan att bli upptäckt, så uppslukade var de av festen. Och skulle någon se åt mitt håll kunde jag bara dyka och dra min silvervita slöja efter mig, så skulle de tro att det varit en svan, eller bara lite vågskum.
 De firade en prins på hans födelsedag. Han var mycket ung, inte stort äldre än mig. Hans hy liknade alldeles marmorstatyns, men hans ögon var svarta och levande, och hans hår lockade sig om huvudet. Han var det skönaste jag sett. Marmorstatyn hade varit min käraste ägodel, och den var en eländigt blek bild av honom.
 Jag stannade till kvällen.Raketer skjöts upp ifrån skeppet och exploderade i knastrande, mångfärgade stjärnkaskader, men jag såg bara prinsen. Han böjde nacken bakåt och blottade sin vita, vita strupe, hans mun var halvöppen av hänförelse, och i ögonen glimmade ljusen ifrån fyrverkerierna. Han såg så sårbar ut då, utom sig, värnlös. Jag såg adamsäpplet under huden, hur det rörde sig när han svalde, och den glömska springan mellan läpparna.
 Då fick jag lust att vara en ond sjöjungfru, en sådan som sjunger sin sirensång och sträcker vita armar mot sjömän för att dra dem ned till sig i djupet. Men jag visste ju att all min lycka skulle vara över då; människor kan inte leva på havsbottnen, de är inte som sjöfolk som kan andas både luft och vatten. Han skulle kvävas och dö, och jag skulle bara få ett vackert, långsamt sönderfallande och blånande, lik.
 Rätt som det var började båtens besättning att skrika ut order, och festdeltagarna sprang vilsna omkring och sökte skydd under däck. Prinsen var den sista att gå in; han stod kvar på däck och såg på fyrverkerierna tills den sista ljuspunkten brunnit ut. Då märkte jag det jag tidigare inte märkt: ett oväder var på väg. Blyblå moln hopade sig. Jag hade aldrig sett ovädersmoln förr, och jag tyckte att de var sköna. Så började en vind blåsa upp, skeppet gungade och krängde, och när festdeltagarna ropade av skräck ropade jag av fröjd, för det var hisnande att gunga på vågorna. Så satte ett öronbedövande muller igång och blixtar korsade himlen. Jag tyckte att jag aldrig sett något så vackert, utom prinsen. Men klagoropen steg ifrån skeppet, det kastades hit och dit och stora flisor slets loss ifrån det.
 Först drog jag mig undan, rädd att krossas mot vrakgodset. Men då skeppet gick mitt itu och jag såg prinsen försvinna ned under vattnet kastade jag mig framåt. Jag klyvde de grågrönblåa vattenmassorna och knyckte snabbare med stjärten än jag någonsin gjort förut. Det var en fröjd, om det inte vore för min oro, att pila så igenom vattnet.
 Äntligen såg jag prinsens kropp! Den svävade långsamt nedåt, håret och kläderna böljade och huvudet hängde slappt. Runt omkring mig fanns andra kroppar med mer liv i sig, de skrek och sprattlade, vissa famlade efter mig och andra stirrade på mig med vidöppna ögon, men jag brydde mig bara om prinsen. Jag tog honom under armarna och skjöt honom upp mot ytan, där jag märkte att han levde genom att han drog ett djupt, reflexmässigt andetag och sedan började andas häftigt och kippa efter luft. Lättnaden kom över mig samtidigt med tröttheten, och min kropp blev alldeles matt.
 Prinsen var medvetslös och förblev så hela natten. Jag höll honom över ytan men hade inte krafter nog att simma utan lät strömmer föra mig vart den ville. Vi gungade i vågorna i varandras famn. Prinsen andades lugnt nu, och hans slutna, vita ögonlock darrade lätt. Då ovädret stillnade kom månen fram och lyste på hans ansikte. Det var vitt, alldeles vitt som på marmorstatyn, och marmorkallt av vätan. Jag blev orolig: hur väl tålde människor vattnets kyla? Men prinsen andades lugnt och såg nästan lycklig ut. Överläppen kröktes starkt i amorbågen, och sedan kröktes den uppåt i varje mungipa. Jag visste inte då att han alltid såg ut så, att hans mun var skapad med ett nöjt uttryck.
 Jag ville kyssa den där munnen, men jag tordes inte. I stället kysste jag den blanka, månbleka pannan. Då suckade han litet men han vaknade inte.
 Vid den första morgonrodnaden sköjdes vi upp på en strand. Där var långgrunt och sand, så att jag kunde släpa prinsen ända upp på det torra. Han låg där med utslagna handflator och den där nöjda minen, medan vinden rörde hans hår och torkade det. I sitt eget element var han ännu vackrare, och jag ville leva där med honom. Om jag kunde gå i de där trädens skugga, ha ett par fotsulor att känna gräset med, vandra upp till den vackra byggnaden där på berget... Fåglarna hörde jag redan, och jag kände en mogen doft som jag inte visste om den kom av frukter eller blommor. Kanske doftade solen? Ja, jag tyckte att det måste vara så att solen doftade. Den såg ut för det där den stod, låg och gulröd.
 Så fick jag höra skrattade röster, det var en skara unga flickor som kom ut ifrån byggnaden på höjden. De kom nedåt stranden och jag dök snabbt under ytan och dolde mig med skum.
 Jag såg hur de kom fram till prinsen och skakade honom med oroliga rynkor i sina pannor. Jag såg hur hans slog upp ögonen och log mot dem. De talade en stund på ett språk jag inte förstod, sedan hjälpte flickorna prinsen upp och stödde honom medan de gick upp emot templet. Då dök jag ned under böljorna och simmade hem igen.

Jag återvände varje dag till stranden, men återsåg aldrig prinsen. Ändå, eller därför, blev min längtan efter livet på land så mycket starkare. Jag kände alla dofterna, och ljuden som färdades så annorlunda genom luft än genom vatten. I början gjorde det mig yr i huvudet med alla ljud och allt ljus, men jag älskade det. Jag ville leva i det alltid.
 Det gjorde mig sorgsen när jag tvingades återvända till havsbottnen. Min trädgård lät jag förfalla, för de röda blommorna här med sina geléaktiga trådar till kronblad var ingenting emot blomstren på land, och statyn var ingenting emot prinsen. Den stod där så kall och död, utan blick, utan lockar som kunde svaja för strömmen eller vinden. Ändå var den en ständig påminnelse om honom.
 Till slut stod jag inte ut, utan berättade varför jag var så sorgsen för min äldsta syster. Och då hon visste det visste snart de andra fyra systrarna, och deras väninnor, och hovdamerna... Och det var lika så gott, för en av dessa hovdamer hade sett festskeppet förlisa, och visste i vilket rike prinsen hörde hemma.
 Därefter simmade jag dit varje dag. Jag hade lyckan med mig: hans konungaslott låg vid havet, trädgården sträckte sig ända ned till stranden, och där fanns en paviljong med en marmorbrygga. Första gången jag var där såg jag inte till någon. Det var ljusan dag och jag gömde mig i den rasslande vassen. Jag vakade hela dagen och på kvällen såg jag en skepnad komma ut på en balkong. Det var så, att man hade anlagt kanaler och konstgjorda bäckar i slottsträdgården, som möttes vid en stor springbrunn och löpte ut i havet. I en av dessa kanaler smög jag mig upp och gömde mig under ytan. Kanske skulle någon se en rörelse, eller blänket av mina fjäll, men det var dunkelt och den som såg mig skulle nog ta mig för en karp eller guldfisk.
 Jag simmade under prydnadsbroar av marmor och under tårpilar med hängande grenar, tog mig förbi springbrunnen där vattnet var strömt, och simmade i en kanal som gick nästan ända till slottsmuren. Därifrån såg jag vem som stod på balkongen, och det var ingen mindre än prinsen. Jag andades knappt. Han stod där i månljuset och lockarna rörde sig lätt i kvällsbrisen. Händerna knöt han om balkongräcket och han lutade sig ut med ett drömmande uttryck. Ett månbarn, ett sådant drömskt och hemlighetsfullt barn som vi sjöfolk kallar pärlbarn, och som jag själv var.
 Han stod stilla och insöp doften av jasmin och rosor ifrån slottsträdgården. Jag hade inte behövt vara så stilla, för han riktade aldrig blicken nedåt utan stirrade rakt ut i luften. Sedan vände han om men lämnade balkongdörren på glänt efter sig som en inbjudan.
 Jag gled ned i vattnet och simmade tyst under ytan tillbaka ut i havet. Det var lätt, strömmen gick ju utåt. Jag gled bara med bland karpar, vackra snäckskal och prydnadsväxter. Längst ut mot havet var det som en gles stenspärr så att vattnet kunde ta sig igenom utan att fiskarna rymde, men den tog jag mig lätt över.
 Därefter återvände jag bara på kvällen och natten, prinsen var ju ett månbarn. På natten var slottet också lugnt, ingen kunde se mig. Ibland var slottssalarna upplysta och glad musik och skratt hördes, men gästerna kom aldrig ut i trädgården. De kvällarna kom inte heller prinsen ut, och jag ägnade i stället natten åt att simma omkring i alla kanaler och prydnadsdammar och se ut gömslen åt mig. Det fanns lugna dammar med stora bestånd av näckrosor jag kunde dölja mig under, det fanns träd och buskar som lutade sig ut över vattnet, det fanns mossiga stenbroar i vars skugga jag kunde bida. Snart visste jag varifrån jag hade den bästa och mest skyddade utsikten över balkongen, över lusthuset, över pelargången...
 Ofta kom prinsen ända ned till havsstranden om natten. Han satt på den utskjutande marmorbryggan och stirrade ned i det glimmande vattnet. Mareld och månblänk fascinerade honom så att han kunde bli sittande i timmar. Jag tänkte att han var som jag. Att han längtade ned på havsbottnen såsom jag längtade upp på land. Han lät sig så ofta ros ut under månen, eller också satt han bara ensam på marmorbryggan och trodde sig vara ensam. Men jag var alltid där, dold i vassen.
 Andra gånger stannade han på sin balkong, eller i pelargången som omslöt slottsmuren. Där gick han bland statyer som föreställde idealisk skönhet och var så välgjorda att de såg levande ut, men prinsens skönhet överträffade dem alla. Han hade ju liv. Hans svarta ögon stirrade ut i mörkret, stora och blänkande.

Ni vet hur jag gick till havshäxan och gav henne min röst i utbyte mot ett par människoben. Jag räckte ut tungan mot henne och hon grep den med en nypa så stark att den domnade. Sedan drog hon i den så att det slet i senorna, och skar av tungan med en snabb gest av sin krökta kniv. Blodet forsade ymnigt och böljade i vattnet omkring mig. Ett ögonblick var det alldeles rött framför mitt ansikte så att jag inte såg någonting, sedan stängde jag munnen och blodflödet stillades. Havsfolk är inte som människor som blöder och blöder under vatten. Vi har ett annat läkkött, våra sår blir blodlösa och släta. Bara smärtan blir kvar.
 Havshäxan nöjde sig inte med det. Hon ställde dessutom som villkor, att den natt prinsen gifte sig med någon annan än mig skulle jag upplösas och bli till skum på vattnet. Hon hjälpte mig inte av välvilja. Hon hjälpte mig för att hon anade att mitt beslut skulle bli min olycka. Men för mig kunde det göra detsamma: jag blev hjälpt.
 Sent om natten, så sent att prinsen säkert inte skulle vara ute, simmade jag mot slottsträdgården med den skimrande dryck jag fått av häxan i handen. Jag höll mig avsides nere vid stranden, ville inte bli sedd, inte än. Jag kasade upp på strandstenarna så att glittrande fjäll skrapades av min stjärt, och höjde drycken med darrande hand. Jag slöt ögonen när jag drack. Det brände i strupen, som vita, knastrande, brinnande stjärnor. Min kropp blev så underligt lealös innan förvandlingen började.
 Det var som häxan sagt: en kniv klöv min fiskstjärt, outhärdligt långsamt. Då jag såg på den såg jag den splittras, rundas, fjällen sjönk in i skinnet som bleknade. Jag domnade halvt av smärtan och skräcken och kom till sans då förvandlingen var fullbordad.

De är fula. Min stjärt var smidig och stark och blank. Den förde mig framåt med kraftfulla tag och dess fjäll glänste. Fenan spärrades ut och jag kände vattnets motstånd mot den tunna hinnan.
 Nu har jag ett par blekskära, oformliga utväxter i dess ställe. De känns så svaga, klena. Hela jag är tung. Och mellan dem finns märklig ting som känns smutsiga, blodfyllda, röriga. Jag förstår mig inte riktigt på dem. Vilket hål som används till vad. Och alla dessa onödiga veck, och det tunga hullet i min bakdel.
 Jag är inte graciös längre. Jag är strandad, klumpig, ofri. Min skönhet är försvunnen. Jag är bara en sorgmodig, tråkig flicka som inte förstår sin kropp.
 Jag reser mig långsamt upp, det svartnar för ögonen, och tar ett steg. Det är så tungt att lyfta foten, så oändligt tungt och långsamt. När jag tynger på foten för att lyfta nästa tränger strandens stenar in i fotsulan och skickar smärtpilar upp mot knäet.
 Jag tar ännu några steg, sedan stiger smärtan mig åt huvudet och jag domnar bort.
 Jag vaknar av att solen bränner igenom mina ögonlock, och då jag slår upp dem ser jag rakt in i prinsens ansikte. Han ser ned på mig, en smula ömt, en smula lystet, en smula förbryllat.
 Han frågar något på sitt språk, som jag inte förstår, men jag skulle ju ändå inte kunna svara. Jag ser bara bedjande på honom. Då säger han något med öm röst och räcker mig handen.
 Jag reser mig mödosamt upp och bara att stå smärtar i fötterna och långt upp mot låren. Jag blir varse prinsens blickar, han ser på mig med lystnad och förlägenhet, kinderna blossar. Så förstår jag: människor bär ju kläder. Måhända har han aldrig sett en naken kvinna förut. Jag sveper mitt långa, mörka hår omkring mig, det skyler mig nästan. Så går vi upp till slottet, han stödjer min arm och jag lutar mig tacksamt mot honom för att inte behöva tynga så hårt på fötterna. Ändå får smärtan det att blixtra och mörkna för ögonen vid varje steg.
 Inne i slottet lämnar prinsen mig till några tjänarinnor och ger dem order. De badar mig i parfymerat vatten som känns kvävande varmt mot havsvattnet jag är van vid, kammar ut mitt långa hår och klär mig i kostbara guldbroderade kläder. Sist sätter de på mig små hårda guldskor som fördubblar smärtan då jag går. De slår ihop händerna och utstöter förtjusta rop då de är färdiga, så jag förstår att de är nöjda med sitt verk. Förläget låter jag mig ledas till spegeln.
 Det är inte jag. Ett par stora, skygga ögon ser på mig ur ansiktet, de är fortfarande mina. Men munnen är missmodig och sjunger aldrig mer. Håret som alltid brukar bölja omkring mig är prydligt ihopfäst i nacken och kläderna skaver ovant. De täcker min vita, smidiga kropp och gör den till ett klumpigt litet krigsfartyg. Men i människoögon sett, med deras smak för pynt och klumpighet, är jag en vacker flicka.
 Jag förs inför prinsen som sitter i en strålande sal, omgiven av tjänarinnor. Han reser sig upp och applåderar då han får syn på mig, och gestikulerar åt mig att vända och vrida mig om så att han kan beundra mig som sin docka. Sedan klappar han på sammetskuddarna bredvid sig och jag sätter mig, glad att få slippa stå, glad att få vara så nära honom att jag kan andas in hans parfymerade doft av myrra och vanilj.
 Sedan ska tjänarinnorna underhålla oss. Några sjunger, och i mina öron, vana vid havsmusik, låter det skärande falskt. Men den sista tjänarinnan sjunger ensam, hennes röst sparas till finalen. Det är en sorgsen visa som griper tag i mig trots att jag inte förstår orden. Hennes röst är ganska ren för att vara en människoröst, och då den sista tonen klingat ut applåderar prinsen och ropar uppskattande ord. Jag ler men är sorgsen, ty havsfolk sjunger så mycket vackrare än människor, och av alla sjöjungfrur sjöng jag allra vackrast.
 Sedan dansar tjänarinnorna. Några av dem spelar på flöjter och tamburiner medan andra rör sig runt så graciöst de kan. Allt sker så klumpigt här på jorden, jag tänker på havsfolkets svindlande danser med sorg. Trots att mina ben känns svaga och smärtar för varje steg har jag ändå kvar lite av min undervattniska lätthet. Jag kan inte sjunga för prinsen, alltså måste jag göra något annat för att han ska se på mig och inte på tjänarinnorna.
 Jag reser mig upp och ångrar mig genast, för det känns som om jag ska falla tillbaka på kuddarna. Men nu ser prinsen på mig med nyfikenhet och det finns ingen återvändo. Jag tar några prövande steg och knivar skickas upp genom benen. Jag sluter ögonen och tänker på prinsen, på att vinna prinsens kärlek, och på musikens rytm som jag rör mig till. Så börjar jag röra mig runt rummet, och för varje steg domnar mina ben allt mer och kroppen vänjer sig vid smärtan så att jag kan sluta tänka på den. Till slut svävar jag bara i rytmen, och i drömmen om prinsens kärlek.
 Då musiken tystnar och jag öppnar ögonen ser jag att jag är ensam på golvet. Tjänarinnorna har dragit sig undan längs väggarna och ger mig beundrande eller avundsjuka ögonkast. Och prinsen ser bara på mig, han kommer emot mig med halvöppen mun, lägger händerna på mina axlar och kysser mig på påda kinderna. Sedan kan han ändå inte avhålla sig ifrån en lång entusiastisk harang av ord, trots att jag inte ger sken av att förstå hans språk. Jag ser ned och ler blygt. Minnet av hans läppar mot mina kinder ska leva, även om han inte menade något särskilt med det.
 Sedan ger de mig mat, sådan mat jag aldrig förut smakat. Frukter, brödkakor, kryddat vin. Allt smakar så olika, jämfört med havsmaten som alltid är salt. Varje tugga är ny. Jag äter glupskt och alla ser vänligt på mig. Jag tycks ha blivit prinsens skyddsling. Kanske ska jag ingå i flocken tjänarinnor som dansar för honom och tvättar hans fötter med rosenvatten.
 På natten får jag sova på en sammetsdyna utanför prinsens rum. Jag anar att det är en hedersplats. Genom mörkret hör jag hans sovande andetag, hur han ibland gnyr till eller suckar i sömnen. Jag är så uppfylld av allt nytt, ljuvt och ångestfyllt, att jag inte tror att jag ska få någon ro. Men dagens händelser har tröttat ut mig och jag somnar snart.
 Då jag vaknar står prinsen över mig och ser på mig som då han fann mig på stranden. Hans närhet får mig att rodna våldsamt. Det ler han åt, och säger något jag tar för en hälsningsfras. Han pekar vart jag ska gå, och där finner jag tjänarinnor som badar mig och sätter på mig en ny, vacker dräkt. Sedan får jag äta vid prinsens bord. Han ler mot mig och räcker mig läckerbitar som jag knappt kan svälja i min förlägenhet. Jag känner värmen som strålar ut ifrån hans kropp.
 Ingen ber mig någonsin att utföra några sysslor. Jag blir prinsens följeslagare, finns ständigt i hans närhet, och han ser till att jag blir väl omhändertagen, men ägnar mig egentligen ingen större uppmärksamhet. Stum som jag är kan jag känna mig som hans lustiga knähund. Han tröttnar aldrig på att se mig dansa för honom, därför dansar jag varje kväll trots smärtan i fötterna. Jag lyssnar uppmärksamt och efterhand förstår jag mer och mer av hans språk.
 En dag lär mig prinsen ett sällskapsspel, och därefter spelar vi det ofta. Det är inte för spelet i sig jag uppskattar det så mycket, utan för att våra händer ofta rör vid varandra då vi flyttar de förgyllda spelbrickorna. Prinsen lutar sig över brädet och ser koncentrerad ut, så att jag kan betrakta den lätt rynkade pannan och de nedslagna ögonen. Ögonfransarna är täta och mörka. Andäktigt lutar jag mig också framåt så att min panna nästan rör vid hans. Då han flyttar sina pjäser rör han på huvudet och stöter i min panna. Han ser upp och ler ursäktande. Jag rodnar och ler tillbaka. Då tar han mitt huvud mellan händerna och kysser mig på pannan. Hans läppar lämnar ett brännande avtryck.
 "Vet du," säger han till mig, "Du påminner så om en flicka som räddade mig en gång då jag nästan drunknade."
 Jag spärrar upp ögonen. Kan det vara så att han såg mig?
 "Hon tjänade i ett tempel, och hon och hennes medsystrar fann mig på stranden" fortsätter han och mitt hjärta sjunker, "Utan dem hade jag kanske dött där. De väckte mig och vårdade mig i templet. Jag kan inte glömma henne. Hon hade stora, mörkblå ögon och mörkt hår, precis som du. Jag tror aldrig att jag kan älska någon annan."
 Jag ser på honom och kämpar för att se förstående ut, och han tar min sorgsna blick för medlidande.
 "Ja det är en sorglig historia," säger han, "För hon är vigd åt templet och kan aldrig bli min."
 Han stirrar ett tag ut i luften, sedan skickar han bort mig med ursäkten att han blivit trött och vill sova. Jag anar att han går ut på balkongen såsom han gjorde så ofta innan jag kom till slottet. Nu vet jag vad han drömde om. Inte var det världen under vattnet.
 Prinsen är bortskämd med tjänarinnor. Jag är varken hovdam eller tjänarinna för honom, utan någonting däremellan. Han aktar mig högre än tjänarinnorna, har mig som sin förtrogna. Men han kan tillåta sig mer med mig än med hovdamerna. Han håller inte på etiketten då han umgås med mig, kanske är det en stor lättnelse för honom. Till mig låter han tillverka en mansdräkt så att jag kan rida ut med honom, och det är i sin ordning eftersom det bara är jag, den stumma men vackra hitteflickan. Jag är hans kamrat, hans page, hans hulda barn. Han kan se på mig med kärlek och kyssa min mun för att i nästa ögonblick bryta ut i tirader om sin rädderska ifrån templet. Han säger att han inte ska gifta sig med någon annan än mig ifall han någonsin gifter sig, för jag påminner åtminstone om henne och dansar så ljuvt. Rakt ut säger han det, att jag är det näst bästa, hans marmorstaty, för han är en bortskämd prins och jag är bara den stumma hitteflickan. Och jag finner mig i det, allt jag har i huvudet är hans ord om bröllopet. Kanske gifter vi oss, kanske inte, men då gifter han sig inte heller med någon annan utan jag får leva kvar vid hans sida.
 Om kvällarna går jag ned på marmorbryggan och doppar mina ömmande fötter i vattnet för att svalka dem. Ibland kommer mina systrar, men de vågar sig inte så nära stranden utan stannar ute bland vågorna och ser sorgset på mig. En gång sjöng de för mig, men då sörjde jag min egen röst så mycket att de genast tystnade och vinkade ursäktande åt mig innan de dök ned bland vågorna. Jag kan sakna världen därnere, att ha en stark och smidig fiskstjärt i stället för ett par smärtande, klumpiga ben., men att få vara nära prinsen övervinner allt.
 Han kallar mig sitt hittebarn och behandlar mig som något litet och ömkansvärt. Ändå kan han inte själv vara mycket äldre. Kanske är det min stumhet, och min tafatthet i människovärlden, som får honom att tvivla på mitt förstånd. Men min trohet tvivlar han aldrig på, han berättar allt för mig. Och varför skulle han inte göra det, jag kan ju varken föra det vidare eller säga emot. Jag stirrar på hans vackra läppar när de rör sig och formar ord. "Lilla, hulda, älskliga hitteflicka" kallar han mig. "Du är min bästa vän i världen," säger han, "Du har så snälla, vackra ögon. Jag tror att du förstår mig i allt."
 Han kelar med mig som med en kattunge: stryker mitt hår, ligger med huvudet i mitt knä, kyser mina kinder... Han går aldrig över gränsen för vad som kan kallas broderlighet, men hans läppar kan stanna vid mina så länge att min kropp får allt annat än systerliga känslor.
 Jag försöker få honom att förstå min åtrå. Jag vågar aldrig göra något, trycka honom till mig, lirka upp hans läppar med min tunga, ifall han skulle bli ond. Om han inte skulle vilja se åt mig alls längre, vad skulle jag då ta mig till? Då vore mitt offer förgäves. Jag lever på hans förströdda smekningar och på hans förtroenden, även då de är smärtsamma tirader om hans förmenta rädderska från templet. Jag kan känna mig som hans knähund, och kanske ser jag också ut så med mina stora, bedjande ögon.

Jag har varit lycklig på sistone. Prinsen har fått mer åtrå i blicken då han ser på mig, och hans broderliga kyssar blir allt längre och hetsigare. Han trycker sina läppar mot mig och klamrar sig fast. Kanske har jag växt och blivit mer kvinna för honom, kanske har hans eget barnsliga sinne överrumplats av manlig åtrå. Ännu har han inte gått över gränsen och kysst mig med tungan, men en dag rörde han vid mitt bröst. Det var i en avskild del av trädgården och han gjorde sken av att det inte var meningen, men jag såg i hans ögon att det var det. Och han har ju lovat att aldrig gifta sig med någon annan än mig. Därför skrämmer det mig inte att han har farit åstad för att se den prinsessa hans föräldrar vill att han ska gifta sig med.
 "Jag åker dit endast för att göra dem till viljes," sade han till mig, "Prinsessan är säkert söt men hon liknar nog inte min räddarinna, som du, och då kan jag inte älska henne. Och jag vet att mina föräldrar inte har hjärta att gifta bort mig emot min vilja."
 Jag log och nickade förstående, och nu saknar jag honom. Han ville ha mig med sig på färden, men hans föräldrar fann det opassande att en flicka skulle vara hans närmaste följeslagare. Prinsessans föräldrar kunde tro sådant om oss som skulle missgynna brölloppet.
  Prinsen har inte varit ifrån mig en dag sedan jag kom till slottet. Jag saknar hans tungsöta doft som alltid brukade finnas i närheten, och värmen som strålar ut ifrån hans kind när vi sitter tätt ihop och ser på bilderna i en illuminerad handskrift. Jag saknar hans entusiastiska handklappningar då jag dansat för honom, och hans barnsliga lust att rida ikapp. Men mest saknar jag de gånger han kryper upp emot mig, nära, nära, och ser mig i ögonen och ler och kallar mig sin vackra, stumma syster. Då han tar om mitt ansikte med båda händerna och kysser mig på pannan och kinderna och hans heta andedräkt kommer mot min hud. Jag har aldrig vågat kyssa tillbaka, annat än på hans hand, men den är i gengäld så vit och len att jag trodde att mina läppar skulle bränna sönder den.
 Jag är osynlig då prinsen är borta. Jag är hans skyddsling. Tjänarinnorna badar och klär mig, men jag hör inte till dem. Konungaparet tar ingen notis om mig, för dem är jag som en av prinsens pager eller sällskapsdjur. Drottningen ler vänligt då hon ser mig i slottets korridorer, men hon talar aldrig till mig. Varför skulle hon, jag kan ju inte svara?
 Då prinsen har kommit hem rusar han upp till sin kammare, där jag väntar. Han har en sprickfärdig min som jag antar beror på att han är glad att återse mig. Jag ler stort mot honom.
 "Käraste syster, du kan aldrig ana vad som skedde mig!" utbrister han i ett andetag, och jag anar oråd. Var prinsessan så skön att han förälskade sig och glömde sin förmenta räddarinna ifrån templet, och därigenom sitt löfte till mig?
 "Jag kom till prinsessans slott, men hon var ännu inte där. Det kändes tungt att vänta där på någon jag ändå inte skulle vilja ha. Jag ville inte att hennes föräldrar skulle hinna fästa sig vid mig och bli sårade då jag genast avvisade deras dotter... Hon hade nämligen blivit uppfostrad i ett tempel, och var på väg hem därifrån. Nå, hon kom, och gissa vad? Det var min räddarinna! Jag kände genast igen henne, hennes ansikte hade varit i mina drömmar hela tiden. Ja, och så hade jag ju dig att jämföra med! Och, vet du vad, hon kände genast igen mig också och gav upp ett litet skri av glädje! Och nu är vi förlovade och jag ville bara berätta det för dig först av alla för du är min allra bästa vän i världen! Åh, hon väntar nere på skeppet och hennes föräldrar är med, och nu ska du och mina föräldrar, och en präst och musikanter kliva ombord, ty bröllopet firas redan ikväll, ute på havet mellan våra riken."
 Jag tvingar mig att le, och att prinsen inte ser att jag vill gråta måste bara bero på att han är förblindad av sin egen lycka. Han dansar omkring mig och talar om sin bruds vackra, trogna ögon för att i nästa andetag beordra mig att klä på mig något riktigt vackert till festen.
 Tjänarinnorna ser nog hur det är fatt. Jag ser de menande ögonkast de ger varandra då de klär mig i en praktfull, gnistrande klänning och tvingar in mina fötter i ett par skor besatta med pärlor. Jag stirrar stelt och låter dem vända och vrida på mig som en docka. Ingenting rör mig längre. Jag ska ju dö och upplösas till skum i gryningen.
 Prinsen småspringer ovärdigt framför följet ifrån hans slott, ivrig att återse sin brud och förevisa hennes skönhet för oss andra. Jag drar in hans röda kinder, exalterade ögon och lockar som rör sig i vinden, snart får jag ju inte se dem mer.
 Bruden är verkligen mycket vacker, den vackraste människa jag sett. Kanske liknar hon mig, men hon är också min motsats. Hennes hår har en levande brunröd ton, hennes ögon är inte hundlika utan livliga och nöjda, hennes rörelser är inte undfallande och förlägna som mina. Tvärtom är hon lika uppspelt som prinsen, springer honom till mötes, ropar hans namn och skrattar. Om jag är av vatten är hon av eld.
 Jag har kastat bort den möjlighet jag hade genom att vara rädd. Hade jag bara vågat vara sådär uppslupen och modig hade jag kanske kunnat vinna prinsen... Om jag hade tagit mig friheter, rört vid honom såsom hon rör vid honom... Jag har varit en skugga, stum och böjlig. För mycket tjänarinna för att älskas. Vem älskar någon med hundögon som en kvinna? Någon med hundögon älskar man som en hund, och det är vad jag förtjänat. Jag förbannar mig själv, förbannar att mitt mod tog slut den dag jag fick människoben.
 Den kvällen dansar jag för sista gången för prinsen, och hela bröllopssällskapet. Jag dansar så vackert jag kan, vackrare än någonsin, för jag dansar aldrig mer. Vad är smärtan i benen mot min död?
 Då jag har stannat strålar prinsessans ögon emot mig och hon klappar i händerna, ivrig som ett barn.
 "Bravo!" ropar hon, "Jag har aldrig sett någon dansa så vackert!"
 Hon är en sådan man måste älska. Jag kan inte klandra prinsen.
 På natten avstannar festen och brudparet går och lägger sig i ett vackert brokadtält på däck. Bara jag och styrmannen är kvar ute, jag lutar mig mot relingen och ser ned i vattnet dit jag ska dyka då jag får se den första morgonrodnanden, dyka och förvandlas till skum.
 Då får jag syn på mina fem systrar, de stiger till ytan, men deras hår böljar inte omkring dem längre, det är avklippt vid huvudsvålen.
 "Vi gav det till sjöhäxan för att hon skulle rädda dig," viskar de, "Hon gav oss den här kniven i gengäld. Stöt den i prinsens hjärta och låt blodet droppa på dina ben så växer de åter samman. Vi ber dig, gör det, vi saknar dig så. Då får du leva livet ut under vattnet, med oss, där du hör hemma."
 De räcker mig kniven med en sista uppmaning om att jag måste skynda mig innan solen går upp, och försvinner så under ytan. Jag betraktar kniven, dess egg är böjd och vass. Den liknar den som skar ut min tunga, och stålet blänker rött som blod, ty himlen har redan börjar färgas av morgonrodnaden. Detta är inte hjälp, detta är ännu ett pinoredskap ifrån häxan.
 Jag för undan ingångsdraperiet till det vackra tältet där brudparet sover. De ligger nakna och täcket har glidit undan så att jag kan se dem ned till midjan. Prinsessan har huvudet på prinsens bröst och han har armen om henne. Deras ansikten är mätta och nöjda av något jag aldrig kommer att få uppleva, och de är lika vackra båda två. De hör samman. Deras värld är inte min.
 Oändligt försiktigt tar jag stegen fram till prinsen och kysser han panna. Den är varm av kärlek. Han mumlar prinsessans namn i sömnen och jag drar mig undan. Min kyss känns som ett brott mot deras kärlek, vad är då min knivsegg?
 Hur skulle jag kunna tränga in kniven genom den släta, lätt fuktiga huden på prinsens bröst? Hur skulle jag kunna beröva honom hans liv, och fröjden av fler nätter med prinsessan? Han älskar ju henne, inte mig. Han förtjänar inte att dö och jag vill inte leva med att ha dödat honom. Vad skulle jag göra på havsbottnen i trehundra år utan honom?
 Jag backar ut ur tältet och slänger kniven långt ut i vattnet. Jag ser den blänkande singla. Snart stiger solen, och med den förvandlas jag till skum.

Därför dör jag, för min stora vekhets skull.

RAPUNSEL

Jag växte upp hos en häxa. Det var mina föräldrars skuld. De brydde sig mer om sig själva än om sitt efterlängtade barn. Mor envisades med att vilja ha rapunsel ur häxans trädgård, och far envisades med att göra henne till viljes. Så gick det som det gick: far blev ertappad under ett av sina nattliga plundringståg och tvingad att lova bort mig.
 Jag vet inte varför hon tog emot mig. Makt? Hämnd? Missunsamhet? Inte för att hon gärna ville ha mig eller behövde mig till något. Det var en sådan sak som häxor gör, helt enkelt. Barnarov.
 Hon var inte helt igenom dålig mot mig. Brydde sig om mig på sitt svartsjuka sätt. Tills jag blev för gammal och vacker. Men när jag var riktigt liten tog hon pliktskyldigt hand om mig, och när jag klarade mig bättre själv lämnade hon mig mer eller mindre i fred, lät mig tulta runt och lukta på hennes brygder, fingra på amuletterna...
 Jag trivdes i hennes stuga. Där fanns så mycket att undersöka... Jag kunde sitta i timmar under bordet och se på häxans magra anklar när hon hasade av och an och muttrade "Groddspott... snigelslem.. var har jag mina fladdermusvingar? Hjälp mig, flicka, att ta reda på mina fladdermusvingar! Få se... två droppar bolmörtssaft..."
 Grytan sjöd och bubblade och gav ifrån sig de underligaste dunster, och elden lågade ibland i grönt eller skärt eller renaste vitt. Då alltsammans hade sjudit färdigt hällde häxan den klargröna eller grummelbruna eller guldgula vätskan i små flaskor som hon korkade igen i väntan på någon som ville betala för trolldryckerna.
 Hon hade en gammal katta också, men den var jag rädd för. Den hade tovig, svart päls och blängde så listigt med sina gulgröna ögon. På en hylla allra längst upp vid taket brukade den ligga, och bara bli störd när gumman röck ett och annat morrhår av den att använda till sina brygder och amuletter.
 Ibland fick jag följa med häxan ut och samla örter. Ensam vågade hon inte lämna mig, för mina föräldrar bodde nästgårds, och hon var rädd att de kanske skulle stjäla tillbaka mig och fly. Vi gick långt över hedar och genom snårskogar, på jakt efter de rätta trolldomsörterna: bolmört, nattskatta, belladonna, odon, spikklubba, besksöta, blodrot, sårläka, skelört, hjärtstilla, alruna... Namnen fick mig att fantisera om vad de användes till. Och själv hade jag fått ett växtnamn av häxan: Rapunsel, efter den växt som avgjorde mitt öde.
 Jag fick krypa runt i gräset och bland snåren och leta efter växterna åt häxan.
 "Är det den här?" kunde jag säga och räcka henne en växt med märkligt mörkröda blad, eller ljusgrön blomma.
 Och häxan luggade mig: "Du drömmer för mycket, flicka! Det där liknar ju ingenting! Den påminner inte ens om nattskatta!"
 Sanningen var att jag blev så fascinerad av de märkliga växter jag fann att jag tänkte att någon magisk kraft måtte de väl ha? Och jag fortsatte gärna att leta hela dagen, för jag trivdes därute i markerna.
 Allt det roliga slutade när jag fyllde tolv år.
 "Dig kan man inte ha hängande runt hasorna längre!" sade häxan, "Du har inte ämne i dig att bli häxa så glömsk och drömsk som du är, och nu dröjer det väl inte längre förrän det kommer någon prins och försöker befria dig ur mitt våld, eller också rymmer du med någon skosven!" Hon spottade på golvet: tvi, tvi, tvi.
 "Du är alldels för älsklig för att ha i möblerade rum," fortfor hon, "Jag kunde väl trolla dig ful, men snart skulle du lära dig motbesvärjelsen. Men gumman har medicin! Du blir inte kvar här, jag ska föra dig till en plats där ingen annan än jag får se skymten av dig!"
 Och så förde hon mig till ett gammalt borgtorn i skogen. Murarna och de andra tornen hade rämnat, och det här tornet var igenmurat så att man bara kunde komma in genom en liten tornglugg högt, högt däruppe. Mot den ställde häxan en stege och så tvingade hon mig att klättra in.
 "Du ska inte lida nöd," sade hon, "Jag kommer och besöker dig med mat. Allt jag vill är att ha dig ifred. Du kan få sitta däruppe och lappa mina kläder, för sådant tycker en gammal häxa är tråkigt."
 Och så blev det. Jag lappade och lagade, och gjorde det till och med frivilligt för att få tiden att gå. När jag inte hade något annat att göra övade jag min sångröst. Det var inte många sånger jag kunde, inga rättare bestämt. Jag hade bara hört häxans trolldomsramsor och dem sjöng jag tills hon gav mig ett kok stryk och sade att jag inte visste vad jag gjorde som yttrade så mäktiga ord hur som helst. Då sjöng jag bara nonsensvisor jag själv kommit på, små klagosånger över min trista tillvaro i tornet, och meningslösa kombinationer av vackra ord som belladonna och bolmört. Melodierna blev lite improviserade och märkliga, men eftersom jag hade gott om tid att repetera hade jag så småningom min egen lilla repertoar av visor som jag ideligen lade till nya verser på. Om kvällarna försökte jag sjunga så ljuvt och trånande som möjligt för att den där prinsen häxan hade talat om skulle komma och befria mig.
 Häxan höll sitt löfte och kom regelbundet med mat, så jag behövde inte svälta. Snart var jag så led vid tillvaron i tornet att jag längtade efter hennes besök. Hon orkade inte släpa med sig den långa stegen varje gång, tvärtom sade hon till mig att hon bränt den för att ingen annan skulle kunna använda den. I stället klättrade hon upp på mitt hår. Detta var möjligt eftersom hon aldrig klippt det utan bara smörjt in stärkande, stinkande salvor i min hårbotten som skulle få det att bli extra tjockt och kraftigt. När jag spärrades in i tornet hade jag redan två präktiga flätor, tjugu alnar långa, och sedan bara växte de. Jag lindade dem runt fönsterhaken innan jag släppte ned dem till häxan för att det inte skulle dra så förfärligt i hårbotten.
 Jag hade suttit i tornet över en sommar och en vinter tills det återigen blivit vår när jag hörde hur det brakade i skogen. Jag kikade ut genom fönstret och fick syn på en stor, brun häst, och på hästen en yngling vars drag jag inte kunde urskilja på så långt håll. Men på hans huvud glänste det alldeles som om han bar en krona, och om hans axlar fladdrade en röd mantel. Där var han, min prins! Jag öppnade försiktigt, försiktigt fönstret så att han på sin höjd kunde skymta min vita arm, satte mig sedan med ryggen mot väggen under fönstret och sjöng så trånsjukt jag kunde:
Nattskatta, skvattram, ramsvart björn
Bolmört, blodrot, klo från en örn
Var är han,min ljuve prins?
Ack, jag tvivlar på att han finns!
Som kan rädda mig från häxans klor,
Som kan ta mig ut i världen stor!
Belladonna, hjärtstilla, morrhår från mus
Odon, groblad, blod från en lus
Sedan kikade jag försiktigt ut genom fönstret, och såg att han hade ridit fram till tornet och stod och såg förbryllat upp längs den släta muren.
 Skulle jag genast släppa ned håret åt honom? Nej, det vore för lätt, jag måste ju pröva honom på något vis. Så var det alltid i sagorna häxan berättade för att få mig att somna när jag var liten. Jag skulle se om han var angelägen och klok nog att vänta tills han hörde ramsan häxan rabblade då hon ville att jag skulle släppa ned håret. Det verkade vara ett lagom svårt prov. Själv skulle jag låtsas som att jag inte hade en aning om att han smög runt därnere.
 Jag fick vänta. Prinsen lyckades aldrig komma samtidigt med häxan. I stället kom han om kvällen, i månskenet, och jag ansträngde mig för att sjunga trånsjuka månskensvisor så att han inte skulle tappa intresset. Jag väntade ivrigt med fönstret på glänt och hörde honom först där han kom ridande genom skogen. Titta på honom tordes jag knappt, för jag ville inte att han skulle se mig. Han skulle bara höra mina magiska sånger, fulla av trolldomsord, och förhäxas.
 Vad var det för en uttråkad prins som kom hit varje kväll? Hade han ledsnat på springbrunnar och rosengårdar? Hade månne hans föräldrar sagt att det var på tiden att han fann sig en trolovad? Det spelade ingen roll, han var min och jag skulle locka honom till mig.
 När han till slut lyckades komma samtidigt med häxan var det mycket nära att han blev upptäckt. Jag hörde hur det brakade i skogen tidigare än vanligt och jag visste att häxan inte förde ett sådant oväsende. Mycket riktigt var det prinsen på sin vita häst, men som jag hade utsikt över ett vidsträckt område ifrån min tornglugg såg jag även häxan komma knatande över en hed litet längre bort. Än hade hon nog inte hört prinsen, lomhörd som hon var, men det var bara en fråga om tid. Prinsen, å sin sida, hade nästan kommit fram till skogsbrynet vid tornets fot.
 Jag teg och väntade. Snart vågade jag inte kika ut längre för då skulle prinsen få syn på mig, och säkert bli ivrig och komma ännu närmre så att häxan skulle se honom. Jag satt med ryggen pressad mot väggen under fönstret och kände händerna bli fuktiga och kalla. Snart skulle jag få höra häxans tjut när hon fick syn på prinsen, och hon skulle förvandla honom till en vårtig padda eller något liknande som aldrig, aldrig skulle kunna rädda mig ur tornet. Varför hade jag satt honom på detta eländiga prov? Varför hade jag inte bara firat ned min fläta till honom den första gången han kom?
 Men jag hörde bara häxans vanliga: "Rapunsel lilla, skynda dig, släpp ner ditt hår och hämta mig!" varpå jag lydigt lindade flätan om fönsterhaken och släppte ned den. Då jag stack ut huvudet genom fönstret kunde jag se prinsen som stod gömd en bit in i skogsbrynet. Jag skymtade den vita hästen uppifrån genom en glipa mellan träden och hoppades att häxan inte skulle se detsamma så hon kom upp i tornet. Men nej, säkert såg jag det bara för att jag visste att prinsen var där.
 "Vad du är blek om nosen, flicka." påpekade häxan då hon kommit upp i ansiktshöjd med mig, "Ligger du kanske vaken nätterna igenom och trånar efter en prins?"
 Jag ville skaka på huvudet, men det var fjättrat vid fönsterhaken med häxans hela tyngd.
 "Du är tyst," konstaterade hon då hon klättrat in genom fönstret, "Men hellre tyst än en sladdertacka. Har du lagat strumporna jag gav dig igår?"
 Jag nickade och räckte henne dem. Hon synade och drog i varje söm men verkade nöjd.
 I vanliga fall ville jag talas vid med henne, hellre en gammal häxas sällskap än ingens, men den här dagen kunde jag inte bli av med henne fort nog.
 Hon gick till slut, och efter en stund hörde jag prinsen ropa ramsan nedifrån tornets fot. Lydigt lindade jag flätan runt fönsterhaken och släppte ned den.
 Det brukar heta att jag blev förskräckt när prinsen kom in i tornet, att jag aldrig sett en man förr och trodde att det skulle vara häxan. Jag hade aldrig sett en man förr. Men naturligtvis hörde jag skillnad på häxans röst och prinsens.
 Han kanske inte var så fager då han klättrade in i tornet till mig. Han kanske inte hade så jämn hy, och hans näsa kanske inte var så smal. Han var dock min räddande prins.
 Han stirrade förtrollad på mig. Jag visste ju att jag var vacker, häxan hade talat om det för mig, men jag hade inte förväntat mig detta. Han blev alldeles blodröd i ansiktet och öppnade och stängde munnen några gånger som en fisk.
 "Nå?" sade jag, "Är du här för att rädda mig?"
 Han nickade ivrigt. Så fann han sig långsamt och började ställa frågor om min härkomst och om vad jag gjorde i tornet. Jag berättade alltsammans, och han verkade en smula bekymrad över att jag inte var prinsessa, men han försökte taktfullt att dölja det.
 "Jag hörde din sång, din ljuvliga stämma," stammade han och föll på knä, "Vill du inte blir min gemål?"
 Alltsammans försiggick som i sagorna, och jag nickade och räckte honom handen.
 "Men hur ska jag komma ur tornet?" frågade jag, "Låt mig tänka..."
 Vi teg och tänkte ett slag, så kom jag på en lösning.
 "Tag med dig en docka silke för varje gång du besöker mig," sade jag, "Av det ska jag fläta en stege."
 "En god idé," sade prinsen, "En mycket god idé."
 Han såg förvirrat på mig och verkade ännu inte ha gripit något av det som försiggick. Att han funnit en flicka inspärrad i ett torn. Att hon nu skulle bli hans maka. Jag visste inte hur jag skulle behandla honom, så jag teg och avvaktade.
 "Ja, då..." började han, "Ja, då måste jag väl draga hem till slottet och annonsera nyheten för min fader konungen."
 Jag nickade, och fäste flätan i fönsterhaken åt honom att klättra ned på.
 "Det gör mig ont att klättra i ditt hår," sade han, "Men det tycks vara det enda sättet.
 Jag log åt hans omtänksamhet.
 "Kom igen i morgon," sade jag, "Men kom inte för tidigt, häxan kommer om dagarna."

Så blev det så. Häxan kom till mig om dagarna, och prinsen om kvällarna. Vi visste inte vad vi skulle göra med varandra. Rättare: han visste nog, men han tordes knappt röra mig. Några fumliga smekningar fick jag smaka innan han drog sig undan och tycktes skämmas. Och jag var ung och visste ingenting, men jag var hungrig, så hungrig man är när man är ung och vet ingenting. Jag låg vaken om nätterna och längtade, men visste inte efter vad, bara att det hade med prinsen att göra.
 Vi förde försagda samtal, men om vad? Hans värld var slottet, och min var tornet och häxans stuga. Han målade upp min framtid som drottning, överöst med juveler, med en lång rad av tärnor som bar mitt släp. Nog tyckte jag att det lät en aning ledsamt. Men inte så ledsamt som tillvaron i tornet, och förvisso precis som i sagorna.
 Han hade en docka silke med sig för vart besök, precis som han lovat, och jag flätade ivrigt på stegen. Så ivrigt att jag försummade häxans handarbeten.
 Det brukar heta att jag försade mig, att jag råkade fråga häxan varför hon kändes så tung att ha hängande i håret, när prinsen kändes så lätt. Det låter ju dramatisk, men så urbota dum var jag inte ens i den åldern. Det var handarbetena.
 "Har du blivit så drömsk att du glömt hur man syr?" muttrade häxan, "Vad är detta för ena slarviga stygn egentligen?"
 Jag teg och böjde på nacken. Kanske hade jag klarat mig om det inte vore för att jag en dag inte hunnit klart med en lagning av en gammal strumpa.
 "Inte hunnit?" gormade häxan, "Ska du inbilla mig att du inte hunnit med det här futtiga arbetet på ett helt dygn! Nej, du, flicka, det är något annat du smusslar med!" Och hon for iväg och sökte igenom hela tornet, alla våningarna. Allra längst ned, på bottenvåningen, i en alkov i väggen hade jag gömt silkesstegen. Jag hade försökt lägga stenar för, men häxan rafsade undan dem och drog fram stegen.
 "Vad ska det här betyda? Försöker du fly ifrån mig? Och var får du silket ifrån?" Hon skrek så spottet stänkte i ansiktet på mig.
 Då vågade jag inte annat än erkänna.
 Häxan blev än mer rasande. Hon kallade mig slyna och sköka och klippte av mig min långa fläta. Så fäste hon den i fönsterhaken och tvingade mig att klättra ned, och fördrev mig ut i vildmarken.
 Där irrade jag runt, och sökte efter prinsens slott. Avlägset var det, och inte minsta stuga kunde jag finna hur jag än sökte. Till sist resignerade jag och bosatte mig i en grotta. Där levde jag, om man kan kalla det liv. Jag ångrade att jag satt mig upp emot häxan, jag ångrade att jag någonsin växt upp, jag ångrade min skönhet och min tanklöshet. Hade jag varit fulare och mer lämpad som häxa hade jag kanske fått leva i häxans stuga än, och rört i grytorna, och plockat trolldomsörter...
 Jag sjöng, det var det enda jag hade att göra. Och en gång hände det som händer i sagor: prinsen lockades dit av min sång. Han kände igen min röst och berättade att han kommit till tornet och sagt ramsan som vanligt, men när han klättrade upp var det inte jag där, utan häxan. Han hade blivit så överrumplad och förskräckt, övertygad om att hon dödat mig, att han kastat sig ut ifrån tornet och landat i ett törnesnår. Taggarna hade stuckit sönder hans ögon, och blind hade han irrat runt i vildmarken tills han hörde min sång.
 Jag mindes ännu något ifrån häxans stuga, och jag letade upp de rätta trolldomsörterna och lade på hans ögon, och läste över dem. Och se, han fick synen åter! Nu kunde han finna vägen tillbaka till sitt slott, och efter en lång vandring är vi äntligen där. Vi har blivit vigda, två försagda barn som ännu inte känner varandra. Det är nu det börjar.

DEN RÄTTA BRUDEN

Det var så, att jag bodde ensam på ett stort och praktfullt slott. Hur jag kommit i besittning av slottet är en lång historia, men jag kan säga så mycket som att jag inte var någon konungadotter, född och uppvuxen på slottet, utan en flicka utan rang och börd, och att slottet var nyligen byggt för mig allena.
 Snart spred sig ryktet om den ensamma mön som besatte ett helt slott fullt med grannlåt, och friarna kom i horder för att fresta sin lycka. Eftersom jag inte hade några förnäma föräldrar som kunde sätta stopp för oönskade bröllop var det väl många som hoppades på att vinna min gunst trots att de varken var högättade eller rika. Men de flesta var dock adelsmän och furstar som kom i ståtliga ekipagen och ville öka sin glans och sitt gods ytterligare.
 De kastade lystna blickar på mig och lystnare på slottet. Men så kom en, som såg på mig och var betagen. Slottet såg han inte åt. Kanske var han bortskämd med guld och grannlåt, men det fäste i mitt hjärta det där att han såg på mig och inte på slottet. Jag tänkte att han nog skulle vilja ha mig även om jag bott kvar hos styvmodern i stugan.
 Han hade det där sättet att se betagen ut, det var nog det som fick mig att falla. Han stirrade på mig som om jag glänste, som om min strålglans överskuggade allt annat på jorden. Jag visste inte då att det låg i hans kynne att lätt bli betagen, förryckt, få huvudet förvridet. Jag visste bara att hans blickar struntade i all grannlåt omkring mig, och jag föll handlöst.
 Inte fick vi tid att lära känna varandra så noga. Enligt tidens sed skulle bröllopet stå efter en kort tids uppvaktning, bara nog för att jag skulle vekna och inte genast avspisa honom som de andra friarna. Då jag inte genast gav honom nej sågs det hela som avgjort.
 Vi promenerade i slottsparken, och uppvaktningen tjugo steg efter. Trots att jag inte hade föräldrar som såg till min dygd och ära var sederna mycket strikta på slottet. Det var som om det var byggt med vakande ögon som fick allt tjänstefolk att hålla hårt på hovetiketten.
 Vi spatserade och vätte våra sidenskor och han stirrade på mig med den där betagna blicken, stirrade in i mina ögon och såg ut som en drucken fåne. Och jag rodnade och log, smickrad över uppmärksamheten.
 "Ni är det skönaste jag sett!" utbrast han och föll på knä, kysste min handskbeklädda hand. Han blev sedan stående på knä så att vätan spred sig som en mörk fläck över hans byxor, och såg upp på mig och verkade alldeles uppslukad av den nya vinkeln.
 "Er haka..." stammade han, "Det är den vitaste och finaste lilla hakan i denna världen!"
 "Seså, upp med er." sade jag, för jag var förlägen och tjänstefolket hade börjat komma ikapp. Jag räckte honom armen och gick med snabba steg för att återigen skaka av mig uppvaktningen. Jag sneglade upp emot honom där han gick bredvid. Han var vacker också, vacker och mörk, och när hans svarta ögon fick det där hänförda uttrycket skulle knappast någon kvinna ha kunnat motstå honom.
 Han var hövisk och svärmisk på en och samma gång. Han kunde få ett infall och kasta sig fram till närmaste rosenbuske och bryta av en ros, som han sedan räckte mig under tusen ursäkter för att han plockat  rosor i min trädgård utan att de om lov. Han kunde inte låta bli, sade han, då han fick se denna ros vars skönhet nästan kunde mäta sig med min. Han bara måste skänka den till mig, men så eländigt dumt han burit sig åt, jag ägde ju allaredan hela rosenbusken! Kunde jag förlåta honom om han lät skicka efter ett fång rosor från sin egen trädgård?
 Jag skrattade och rodnade och svarade att jag visst kunde förlåta honom utan rosor, och vid detta verkade han så lättad, som om han mottagit absolution av en ängel. Säg mig, hur ska man kunna emotstå sådant?
 Hade jag varit mindre svärmisk och svältfödd hade jag kanske kunnat motstå. Hade han varit mer menlös och undergiven hade jag kanske kunnat motstå. Men det fanns något skarpt i honom också, eller om det bara var det att han var mörk. Blonda ser lätt mer undflyende ut. Han var inte bara min dyrkare, utan även jägare. Habegäret fick hans näsvingar att skälva. Det tyckte jag om, och den öppna, mållösa blicken som om jag bländade honom. Den sirliga kurtisen hade jag kunnat vara utan.
 Nåväl, han betog mig alltså. Och snart bad han att få rida hem till sin far och be om hans samtycke till bröllopet. Jag följde honom ned till vägen och kysste honom på vänster kind.
 "Låt ingen annan kyssa dig på denna kind medan du är borta," viskade jag, och han lovade detta.
 Han skulle inte vara borta länge, sade han, så jag satte mig under en stor lind vid vägkanten och väntade.
 Och väntade. Ända till skymningen väntade jag. Då tänkte jag att han måtte ha blivit försenad, kanske ville hans far bjuda honom på middag och låta honom övernatta hos sig? Så jag återvände till mitt slott framåt natten, och lade mig i min stora, mjuka himmelssäng.
 Nästa morgon hade han ännu inte återvänt. Och inte morgonen efter det. Han måste ha blivit skadad! Störtad av hästen eller blivit beordrad ut i krig av sin far. Kanske låg han i sotsäng på sitt slott, orförmögen att meddela sig med mig?
 Senare började jag tvivla på detta. Jag tvivlade till och med på hans avsikt med att ge sig av. Kanske hade han aldrig några planer på att besöka sin fader och sedan återvända, kanske var det hela bara en förevändning för att fly? Men nej. Det kunde jag inte tro. Han var inte sådan, min prins. Inte kall och beräknande. Och när jag tog avsked av honom under linden var hans ögon lika betagna av mig som vanligt.
 Nej, det måste ha gått till på ett annat vis. Han måste ha givit sig av med goda avsikter, men hans minne är flyktigt och snart stötte han på något som distraherade honom, som när ett vackert fågelläte lockar en vandrare längre och längre in i skogen tills han inte kan hitta ut igen.
 På den fjärde dagens morgon packade jag ned mina tre vackraste klänningar och gav mig av. Jag gick åt det håll han ridit och frågade överallt efter honom, men ingen visste någonting. Det var som om han aldrig funnits, och snart började jag nästan tro att det var så det förhöll sig. Han var bara en dröm, och kanske var mitt präktiga slott även det en dröm. Kanske hade jag flytt ifrån min onda styvmor och drömt ihop alltsammans i min förtvivlan?
 Nej, jag trodde det väl inte egentligen. Jag mindes honom klart. Men jag resignerade och tog tjänst som herdinna hos en bonde. Jag var van vid sådant arbete från tiden innan slottet. Mina praktfulla klänningar grävde jag ned under en sten.
 Så gick tiden. En kalv var nu min enda vän. Jag var bitter. Jag lärde den att gå ned på framknäna när jag sjöng:
Böj knä för mig, min lilla vän,
och glöm herdinnan ej igen,
som prinsen glömde bruden sin,
bruden under grönan lind.
Varje gång den gjorde rätt strök jag den över mulen och och klappade den på halsen och lät den slicka min handflata. Jag tänkte att kalven var långt trognare än prinsen. Aldrig skulle den svika mig så länge jag var god mot den. Prinsen var trolös. Jag trodde inte längre att något hänt honom. Men jag åtrådde honom fortfarande, fastän jag inte ville. Och jag måste vinna honom tillbaka. Få honom att se bara mig.
 Efter ett par år spreds ryktet att konungens dotter skulle fira bröllop. Byborna var uppsluppna: friaren skulle komma förbi på just deras bygata under sin praktfulla procession till slottet! Alla talade om det, alla ville se glansen. Alla utom jag. Jag ville inte se något som kunde väcka minnena av min trolöse älskade. Men det hände sig så att jag råkade driva korna i vall på en äng invid vägen just den dagen då processionen drog förbi.
 Det var glans och ståt. Förridare, trumpetare och riddare i skinande rustningar. Friaren själv hade den mest skinande rustningen av alla, och en lång, kungsblå mantel som hängde ned över hästryggen och nästan släpade i marken. Det var han. Min trolöse trolovade, och han såg inte åt mig. Han var en annans trolovade nu.
 Jag var bitter och gick undan. Men nästa dag vallade jag korna på samma äng, och då kom han ridande förbi igen, denna gång ensam. Med hög och klar röst läste jag min bittra, eländiga vers för kalven:
Böj knä för mig, min lilla vän,
och glöm herdinnan ej igen,
som prinsen glömde bruden sin,
bruden under grönan lind.
Kunde jag inte vinna honom tillbaka skulle jag åtminstone anklaga honom, få honom att minnas sitt svek. Och han stannade upp och fick syn på mig, och förde handen till ansiktet som om han försökte minnas något, men så red han vidare. Han hade glömt.
 Men var han så glömsk och lätt att tjusa kunde han också glömma sin nya trolovade. Jag skulle locka honom tillbaka och jag visste hur: konungen skulle hålla en stor fest i dagarna tre, och eftersom min älskade skulle gifta sig med konungens dotter så skulle han alldeles säkert vara där.
 Sagt och gjort, den första festkvällen grävde jag upp mina klänningar. Jag tog på mig den första, en röd brokadklänning prydd med guldsolar, och smög mig i skydd av nattens mörker till slottet.
 Jag väckte uppståndelse då jag klev in i festsalen. Min älskade skyndade mot mig och hälsade mig, men jag vägrade att säga vem jag var. Han bjöd upp mig och dansade sedan var och varannan dans med mig. Hans tilltänkta brud stod vid väggen och såg sammanbiten ut. Hon var vacker, men inte uppseendeväckande vacker, inte lika vacker som jag, och min stass överskuggade hennes. Säkert hade min lättledda älskade redan sett sig mätt på henne, så mätt att han kunde lockas.
 Den andra kvällen tog jag på mig min mörkblå sammetsklänning med broderade silvermånar, och fäste en halvmåne av ädelstenar i håret. Den här gången gick det en susning genom salen när jag steg in på festen, och det var som om alla ville veta vem jag var. Min älskade brydde sig inte längre om skick eller artighet, utan dansade endast med mig.
 Den tredje kvällen tog jag på mig min guldgula sidenklänning med stjärnor av ädelstenar. Den gnistrade och glimmade för varje steg, jag lyste klarast i festsalen. Min älskade kom hastande emot mig och kunde inte vänta på att få tråda dansen. Och han dansade bara med mig och glömde sin tilltänkta brud. Jag hade lyckats. Hans ögon var återigen betagna, bländade av min glans. Men det var först då jag kysste honom på kinden, precis som jag gjort då vi skildes åt under linden, som han mindes mig. Hans ögon blev stora av igenkänning.
 "Kom" sade han så, "här har jag ingenting mer att göra." Och han tog mig vid handen och lämnade sin trolovade i tårar. Jag följde honom med en kluven känsla, för jag visste ju nu att jag bara varit en stjärna som strålat klarare än hans tillkommande, en skön kvinna som fångat hans intresse. Han hade inte kommit ihåg mig, och Gud allena vet hur många jungfrur han glömt. Men mest av allt kände jag seger, segerruset sjöd i mig. Jag älskade honom ännu och jag hade återvunnit honom. Han syntes mig dubbelt åtråvärd när han förde mig till vagnen och med bestämd röst beordrade kusken att köra oss till mitt slott.
 Där var allt i ordning; tjänarna hade rustat för bröllop som jag beordrat dem att göra inför min hemkomst, och prästen väntade. Min älskade och jag vigdes med ståt och dansade hela kvällen, dansade tills det var dags för den äkta sängen.
 Mitt i all prakt och gamman kände jag en ond föraning. Prinsens hjärta var ostadigt. Om vi skildes åt skulle han snart glömma mig. Men jag åtrådde honom trots detta. Jag ville förtvivlat gärna binda mig vid honom, honom vid mig. Mura in honom i mitt slott och aldrig låta honom se en annan kvinna än mig.

JUNGFRU MALIN

Jag var en konungadotter och jag hade blivit trolovad med en prins. Inte var det för min stora skönhets skull, ty ryktet om min anskrämlighet var spritt vida omkring och folket skrattade i lönn åt mig då jag vistades ute. Nej, snarare var det för min fars stora rikedoms skull, och för det att jag var hans enda arvinge.
 Man hade dock lagat så att ryktet om min fulhet inte nått min tillkommandes öron, ty hans rike låg fjärran, och folket hade väl annat att tala om där. Jag visste däremot ett och annat om honom, ty det var en storslagen historia av det slag som färdas vidare omkring än sladder om en konungadotters utseende.
 Det ryktades nämligen att han älskat prinsessan i grannriket, jungfru Malin, vida berömd för sin skönhet. Hennes far var dock en mäktigare konung än hans, och han ville ge sin dotter ett förnämare gifte. Men hon vägrade, och sade sig inte vilja äkta någon annan än min tillkommade, och för det murade hennes far in henne i ett torn och bestämde att hon skulle sitta där i sju år. Sedan hände det sig så att hennes far besegrades av fientliga härar, och hans rike ödelades, så att jungfru Malin blev bortglömd i sitt torn och förmodligen svalt ihjäl. Så nu kan ni förstå att det var dubbelt svårt för mig att vara så led och ful, när nu prinsen drömde om en helgonlik, skön varelse som försmäktat i ett torn för hans skull...
 Dagen före bröllopet färdades jag i täckt vagn till min tillkommandes slott, men eftersom det betyder olycka att en brudgum får se bruden innan bröllopet fick prinsen inte skåda mig. Jag vankade av och an i min fönsterlösa kammare och gruvade mig inför morgondagen, tänkte på hur prinsen skulle reagera, och på hur allt folket skulle stå uppradade längs kyrkvägen och skratta och håna mig.
 Det var så, att jag var dubbelt ful, både sedan födseln och av andra orsaker. Sedan födseln hade jag fått oansenligt, torrt och sprött, grådaskigt hår, en bred, köttig näsa, sneda tänder och lätt glosögda ögon av en obestämd blaskig färg. Ett inavlat utseende typiskt för konungahus. Sedan hade jag drabbats av en barnsjukdom som gjort håret och naglarna än sprödare, fått mitt skelett att förtvina och gjort min rygg sned. Dessutom hade de redan fula tänderna blivit dåliga, flera satt löst och de var alla otäckt gula. Till råga på allt hade jag dålig hy som lätt blev rödflammig så fort jag blev förlägen eller upprörd, och förlägen eller upprörd blev jag ofta, för min stora fulhets skull.
 Jag gick där av och an och visste ingen råd. Inte kunde prinsen älska mig, särskilt inte efter historien med den sköna jungfru Malin! På grund av sin död satt hon nu i hans minne och blev allt skönare och mer strålande dag för dag, jag visste det nog. Kanske hoppades han att jag skulle vara underskön och vän och kunna leda bort hans tankar från henne, men det skulle han få grundligt fel i. Så snart han fick se mig skulle han bara börja gruva sig allt mer och fly in i sina minnen.
 Men kanske skulle det inte bli så farligt med prinsen. Kanske skulle han lämna mig i fred och låtsas som om allt var som innan vi blev gifta, kanske skulle han vara hövisk nog att hålla god min när han fick syn på mig... Värre var det med folket! Pöbeln skulle stå uppradad och se på spektaklet längs hela vägen till kyrkan, och den skulle inte hålla god min! Sannerligen, de skulle vissla och bua och hånskratta och viska att fulare brud hade de aldrig skådat, man kunde lika gärna fånga in ett troll eller en jättekvinna och klä i brudstass. Och vissa skulle hånle över att den förnäme prinsen blivit utsatt för en sådan nesa, och andra skulle ömka honom och önska att han fått jungfru Malin.
 När jag gruvade mig över det och våndades så att jag snyftade och borrade in naglarna i handflatorna tills de bröts av, kom jag att tänka på en ovanligt skön kökspiga jag fått syn på när jag smögs in i slottet köksvägen med tjocka slöjor över huvudet. Kanske kunde jag med list undslippa konfrontationen med folket? Det var min enda tanke nu, jag måste, måste slippa att gå där vid prinsens sida och bli utskrattad och hånad! Jag kunde inte med tanken på alla dessa röster som skulle eka i huvudet, alla dessa blickar som skulle borra sig in i mig överallt ifrån och få mig att bli rödflammig och fulare än vanligt.
 Kanske att prinsen, om han var den ende som fick se mig, skulle förstå min belägenhet och gömma mig i slottet? Man kunde ju säga till folket att jag genast efter bröllopet blivit opasslig och klen, och därför måste ligga instängd på min kammare. Ingen skulle få se mig, och ingen skulle ana hur det var ställt med prinsens brud... Ja, tänk om prinsen visade sig vara så förstående? Då var mitt enda problem hur jag skulle slippa undan färden till kyrkan, och lösningen på det växte fram i mitt huvud.
 När den sköna kökspigan kom upp med frukost till mig på bröllopsdagens morgon satt jag fullt påklädd, med slöjan över huvudet men bara en sko på mig. Den bara foten satt jag och höll om.
 "Vad står på?" sporde pigan.
 "Det är så, att jag vrickade foten illa då jag steg ur sängen i morse," svarade jag, "Därför kan jag inte gå till kyrkan med prinsen idag. Men synd vore, om den påkostade ceremonien och festen måste ställas in. Därför får du äran att klä dig i bröllopsstassen och gå i mitt ställe."
 Men pigan var omedgörlig och bleknade och mumlade om att hon inte begärde någon ära som inte tillkom henne. Då erbjöd jag henne guld och andra skänker för besväret, men den eländiga flickan var lika from som hon var skön och avböjde allt.
 Jag rodnade under slöjan och knöt händerna så att de avbrutna naglarna borrades in i handflatorna och darrade. Skulle nu min plan gå om intet för en simpel pigas vägran? Skulle jag tvingas utstå folkets blickar? Jag hörde deras hånskratt för min inre hörsel, och skam och vrede blandade sig i mig.
 "Det blir som jag har sagt!" sade jag och lyckades hålla rösten kall och stadig, "Du lyder min befallning eller jag ser till att du blir halshuggen för din ohörsamhet."
 Då lydde den stackars flickan, blek och darrande som en liljestängel, och iförde sig min brudstass och mina smycken.

Så kommer det sig att jag sitter här och väntar på att ceremonien och festligheterna ska vara över, och det skall bli bröllopsnatt. Då, när min fulhet inte syns så väl i mörkret, tänkte jag förklara för min gemål.
 Jag var lugn en stund då pigan gått sin väg, utmattad av lättnad över att min plan blivit genomförd. Men nu inser jag att det inte var så lätt, att problemet inte är löst bara för att jag slapp konfrontera folket. Mötet med prinsen känns nu dubbelt så svårt. Jag sitter ensam och gruvar mig i min fulhet, medan prinsen förlustar sig med den sköna pigan. Måtte han inte bli alltför besviken när han finner ut sanningen! Varför skulle jag bestämt ta en sådan skön piga, kunde jag inte valt en alldagligare? Det var fåfänga, jag ville att ryktet om min skönhet skulle spridas bland folket och ta död på alla misstankar som kan uppstå när jag sedan håller mig gömd...
 Måhända, måhända att prinsen har ett gott hjärta och känner medömkan med mig när jag låter honom veta sanningen? Måhända kan han till och med lära sig att älska mig, som skönheten odjuret i sagan, trots att jag inte förvandlas av hans kärlek...? Om det bara kunde vara så... Men varför valde jag en sådan övermåttan vacker piga? Nu tror han att hans brud är sådan...
 Nu knackar de på dörren och skall föra mig till prinsens kammare. Fort hänger jag en tjock slöja över ansiktet för att inte uppvaktningen skall se mig, och stiger ut. De bockar och niger vördsamt för mig, pigan måtte ha gjort intryck... Jag ser också hur de rodnar och ler åt arten av sitt uppdrag, att föra mig till min brudsäng.
 Då jag kommer in i prinsens kammare blir jag genast modstulen. Han är skön och stolt och vet sitt värde. Att få en sådan prins kärlek... Men det är inte för mig. Han ser fundersam ut på ett utsökt sätt, sedan lyser hans ögon upp och strålar mot mig, men inte mot mig utan mot den han tror finns under slöjan. Jag ser det nog, de strålar av lust och närapå förälskelse. Jag vågar aldrig ta av mig slöjan nu. Kanske, kanske är det möjligt att slöjan och sedan mörkret kan rädda mig så att jag får njuta av bröllopsnatten utan att han märkret bedrägeriet? Jag begär inte mer av livet, vi fula har inte råd med det.
 Han viftar åt uppvaktningen att avlägsna sig och kommer fram och fattar mina handskbeklädda händer.
 "Käraste, vad var det du sade till nässlan på vägen till kyrkan?" frågar han.
 "Nässlan?" upprepar jag förvirrat.
 Nu ser han betänksam ut: "Ja, du sade något till en nässla, en vers av något slag."
 "Åh." säger jag och försöker samla mig, glad att han inte ser mitt ansikte, "Jag minns inte så noga, låt mig spörja min tärna, hon lägger allt på minnet."
 Han nickar, och jag skyndar mig ut för att söka upp pigan. Jag känner hur rodnaden flammar och blossar i ansiktet, av både harm och skam över mitt bedrägeri.
 "Tog du till att tala med någon nässla vid vägkanten?" frågar jag henne och min röst darrar.
 "Åh, det var bara en liten vers, jag trodde inte att prinsen hörde..." svarar hon och försöker se oskyldig ut. Den slynan, hon har någon lömsk plan för att få ha prinsen för sig själv, eftersom hon inte snällt följde honom till kyrkan som jag befallde! Men hon ska inte lyckas. Jag väntar med armarna i kors.
 "Nässla, du lilla, nässla vid åkerren, vi står du här allen? En gång för länge se'n uti min hungersnöd tjänte du mig som bröd." rabblar hon, spakare nu.
 Jag upprepar versen i minnet innan jag vänder på klacken och återvänder till prinsen.
 "Nu vet jag," säger jag lättad och upprepar versen för prinsen.
 Han verkar nöjd med svaret, men frågar mig genast vad jag sade till kyrkbron när jag gick över den.
 "Kyrkbron?" upprepar jag som en fåne och är lika handfallen igen.
 "Vet du inte det heller? Då är du inte den jag gick till kyrkan med."
 "Jo nog vet jag att jag sade något till kyrkbron," svarar jag hastigt, "Men jag var så omtumlad på min stora dag, jag minns inte precis vad. Låt mig fråga tärnan igen."
 Han nickar och jag far iväg, ängslig över vad pigslynan nu har hittat på.
 "Så du talar med kyrkbroar också?" frågar jag henne.
 Hon spärrar upp sina stora, vackra ögon och slår sedan ned dem, som om hon vore förlägen: "Jag var så rädd att nedkalla Guds vrede över att jag gick där i någon annans ställe. Jag kände att det var säkrast om jag sade: Kyrkobro, rämna ej, rätta bruden är jag ej."
 "Skrock och vidskepelse! Och det vill du att jag ska upprepa för prinsen? Vad tror han då om mig?"
 Jag ger mig inte tid att banna henne mer, i stället återvänder jag till prinsen och upprepar versen. Han ser lite märkligt på mig, men säger inte mer om det utan frågar i stället vad jag sade till kyrkdörren.
 "Åh, vad sade jag till kyrkdörren?" försöker jag olyckligt, "Det var nog något nonsens som slank ur mig i min nervositet, låt mig fråga tärnan igen."
 Han nickar återigen bifall, och jag ger mig av, rasande nu.
 "Vad förde du för en intressant konversation med kyrkdörren då?" frågar jag henne, kall i mitt raseri.
 "Jag var ännu rädd för Guds vrede, jag tordes inte annat än säga: Kyrkodörr, rämna ej, rätta bruden är jag ej." svarar hon svagt.
 "Jag tror dig inte längre med din vidskepelse, slyna! Du gjorde det för att hämnas på mig för att jag hotat dig till livet! Du ville att prinsen skulle höra mig säga allt detta trams om att jag inte är den rätta bruden, för du vill ha honom själv! Men vänta du, det är inte sista gången du hör av mig..." Med de orden återvänder jag till prinsens kammare och upprepar versen för honom.
 "Men varför detta tal om rätt brud? Tänkte du på jungfru Malin, på att hon är min enda rätta brud...? Och jag som tyckte att du liknade henne så, om det bara inte vore omöjligt..." mumlar han, men jag tiger, och högt frågar han mig: "Var har du halskedjan jag gav dig vid kyrkdörren?"
 "Vilken kedja? Jag har ingen kedja." slipper det ur mig innan jag hinner hejda mig. Så pigslynan fick en kedja också, som hon vägrade ge till mig, dess rättmätiga mottagare!
 "Jag hängde den ju själv om halsen på dig och hakade ihop länkarna. Vet du inte ens det är du inte min brud!" utbrister han, och innan jag hinner försvara mig har han slitit av mig slöjan.
 Han står bara och gapar, jag kunde lika gärna vara en trehövdad drake. Jag känner hur de röda fläckarna i mitt ansikte flammar, allt hopp om förståelse är ute, jag önskar bara att jag kunde dö med en gång, ett förskonande mörker.
 "Vem är du? Hur har du kommit hit?" frågar han då han funnit sig en smula.
 "Jag är din trolovade brud." viskar jag och vågar inte se upp, "Nu när du ser mig kan du ju förstå att jag inte ville visa mig förr. Jag befallde en kökspiga att gå till kyrkan i mina kläder, för att slippa bli hånad och utskrattad av folket, som jag blev då jag visade mig ute i mitt hemland."
 Jag ser försiktigt upp, kanske har jag ändå lyckats mildra hans sinne? Han måste ju kunna förstå mitt handlande, nu när han ser orsaken till det. Men han stirrar i fjärran och verkar inte ta notis om mig över huvud taget längre.
 "Var är den kökspigan? Hämta genast hit henne!" befaller han mig. Då brister det för mig, då inser jag att allt är förbi på allvar. Han har bara ögon för henne, han kommer att förklara henne som sin rättmätiga brud eftersom det var hon som vigdes vid honom! Ett sådant utsökt tillfälle att slippa mig jag själv skapat åt honom! Men hade det inte varit för den sluga pigan och hennes lister med verser och den där kedjan hade jag fått ett uppskov. Hade jag valt en dummare och fogligare piga med ett intetsägande utseende åtminstone...
 "Vad väntar du på?" frågar prinsen frånvarande, han längtar bara efter att få återse sin piga den kåte, lede fan.
 Jag rusar ut och väcker några tjänare.
 "Kökspigan är en bedragerska!" skriker jag åt dem, "Hon låste in mig på min kammare och gick till altaret med prinsen! Hon skall genast halshuggas på min och prinsens begäran!"
 Jag vet knappast vad jag gör. Röda fläckar som de på min hud dansar för mina ögon. Jag ser hur tjänarna far upp och klär sig, hur de griper slynan och för ut henne på gården. Själv sitter jag på en stol i korridoren utanför tjänarnas rum, borta från världen nu. Avlägset hör jag utifrån gården pigans gälla, hysteriska skrik på hjälp, och de drar mig mot fönstret, får mig att långsamt gå dit och se ut. Jag ser henne vrida sig och yla i deras grepp, och jag tänker ingenting. Jag vill bara se henne död, sedan är jag nöjd, sedan önskar jag intet mer.
 Så får jag syn på något som inte stämmer med mina planer. Prinsen har hört hennes hysteriska skrin och rusar nu ut på gården och befaller tjänarna att släppa henne. Han har ett ljus i handen, och jag ser på hans min att han igenkänner guldkedjan om hennes hals. Tillsammans går de in i slottet och försvinner ur min åsyn.
 Jag hör prinsen när han passerar i en angränsande korridor och gestikulerar åt mitt håll utan att ens se åt mig.
 "Hon där är bedragerskan," säger han till tjänarna," Hon skall spärras in på sin kammare över natten, och mista huvudet i morgon bitti." Hans röst är likgiltig, med en viss ton av de rättfärdigas förtrytelse.
 Ett par tjänare kommer genast och griper mig och släpar mig med sig inom hörhåll för prinsen och pigan.
 "Du nämnde jungfru Malin på väg till kyrkan" hör jag honom säga till henne, "Och vore det inte omöjligt skulle jag tro att du var hon, så lika är ni."
 Och slynan svarar: "Jag är jungfru Malin, som för din skull suttit sju år fången i mörkret, lidit hunger och törst och länge levat i nöd och fattigdom; men idag lyser åter solen över mig. Jag har blivit vigd vid dig i kyrkan och är din rättmätiga gemål."
 Jag hör den självgoda tonen i hennes röst, den självklara självgodheten hos någon som är vacker och god och rättfärdig. De kysser varandra och går ivrigt upp mot prinsens kammare för att fira sin bröllopsnatt. Och jag, jag först till min kammare.
 De kommer att leva lyckliga i hela sitt liv och sova gott om natten, ty de är lyckliga, sköna barn och jag är bara den leda trollpacka som höll på att stå i vägen för deras saga.

PRINSESSAN  I DET FÖRTROLLADE LANDET

Jag vaknade av klockklang och förstod genast vad som hänt. Ty så var det sagt, att om en yngling kom förbi de lejon och drakar som vaktade min port, och famnade mig skulle förtrollningen över mitt rike brytas och jag och hela min uppvaktning vakna.
 Jag hörde redan hur tärnorna som sovit i salen utanför gäspade och växlade förvirrade ord, och vapengnisslet då mina riddare vaknade längre bort i slottet.
 Jag blev liggande och visste inte vad jag kände. Nog var jag glad åt att få vakna och åter leva i mitt rike, men jag hade ju inte lidit då jag sov. Och priset: att en okänd man nyttjat min kropp och sedan försvunnit spårlöst. Nej, inte spårlöst, jag kände hur hans kalla säd rann mellan mina lår, och min silkessärk var uppskrynklad om midjan på mig.
 Jag satte mig långsamt upp, det sved i skötet och sängkläderna var i oordning. När jag såg mig omkring närmare märkte jag att tre guldringar fattades på mina fingrar och att någon skurit bitar av min silkessärk, mitt lakan och mitt sidentäcke. En rövare! Men nej, en sådan skulle ha tagit mer. Det var någon som varit fräck nog att ta bevismaterial på att han var den som löst mitt rike ur förtrollningen. Skära loss stycken ur mina sängkläder! Bara ett troll kunde ta sig för något sådant! Och jag tänkte på hur hans håriga trollabbar greppat mig, och hur hans smutsiga, bruna lem trängt in i mig, och jag lutade mig över sängkanten och kastade upp.
 Genast kom några tärnor inrusande och baddade min panna, torkade golvet, kammade mitt hår, tvättade mig och klädde mig. Jag lät det ske utan ett ord, och märkte hur underdåniga de var, hur de behandlade mig som deras martyr. Det gjorde mig säker på att de hunnit skymta trollet då de vaknade, att de ömkade mig och för en gångs skull var glada att de bara var tärnor och inte prinsessan.
 På stela ben gick jag omkring och såg på allt: rosenträdgården som åter var full av bin och fjärilar och annat liv, köket där kocken och pigorna vaknat som ur en tillfällig slummer och börjat tillreda en måltid, den stora salen där riddarna satt i raka led och böjde sina huvuden för mig. Att återse allt som om jag somnade igår skickade svaga impulser av lycka till mig, men jag vågade knappt möta någon mänsklig varelses blick. Alla visste ju villkoret för att förbannelsen skulle brytas, och tänk om några sett det gruvliga troll som brutit den?
 Men tiden gick, och ingen kom för att ta åt sig äran och få mig att erkänna honom som min rättmätige gemål. Jag hade nog räknat med, att den som vågade sig till slottet inte skulle göra det av barmhärtighet, utan för att komma åt de undergörande äpplen som botade sjukdomar, som växte i min trädgård. Därför var det inte underligt att trollet, eller vem det nu var, brådstörtat givit sig av för att skänka äpplena till den som behövde dem. Men jag hade ändå trott att förtrollningsbrytaren, när han nu givit sig tid till att famna mig, skulle återvända. Men kanske hade han bara gripits av begär när han såg mig ligga där värnlös. Kanske var det ett fruktansvärt troll som letat sig till slottet bara för att plundra, inte kunnat hålla labbarna ifrån mig, och sedan förskräckt tagit till flykten då alla klockorna började ljuda.
 Allt hade kanske varit gott och väl, jag hade kanske kunnat glömma det hela och återgå till mitt vanliga liv, om det inte vore för att jag skulle ha barn. Detta hade jag inte räknat med. Alla var förvisso goda emot mig och förlorade inte respekten då de såg att prinsessan väntade ett faderlöst barn. Tvärtom var de dubbelt så underdåniga och verkade nu se mig helt och hållet som deras martyr, som utstått ett okänt trolls famntag för att väcka riket. Då barnet var fött behandlade de även det med respekt, kallade det ers höghet och försäkrade mig om att bara en mäktig prins skulle ha kunnat ta sig in i slottet och bli barnets far. Men jag kallade barnet trollungen, inte för att det liknade en så värst mycket, men ingen annan än ett troll skulle kunna behandla mig såhär, och för övrigt hade jag ju inget namn att ge barnet eftersom ingen kände dess far.
 Nå, tiden gick, och jag vande mig vid min son som ju trots allt var ett vackert barn och kött av mitt kött. Jag började att betrakta honom som enbart min, och hade inte längre en tanke på att hans far kunde ge sig till känna. Och förutom barnet var allt sig likt i mitt konungarike, och skulle så ha förblivit om inte min son en dag då han var tre år gammal kravlat in under guldbordet på min kammare och börjat tjuta: "Där! Där!" med stigande entusiasm.
 Jag lade mig på rygg på golvet med huvudet under bordet och såg det som jag inte sett under tre år: under bordet hade min lägrare skrivit sitt namn med krita. Eller rättare: ättnamnet och det rike han var ifrån. Den dåren, hade han inte kunnat skriva sitt namn på väggen? Sitt fulla namn med tilltalsnamnet med? Så hade det hela varit överstökat ifrån början och jag hade inte behövt få den överraskningen nu, efter tre år! Men det var åtminstone ett långt och sirligt konungsligt namn, och jag var lycklig över att det var en ädel prins som varit på mig då jag sov, och inte ett vidrigt troll. Så, han ville alltså bli uppsökt, och det skulle han bli med råge.
 Jag befallde fram en stor flotta, och steg själv upp i mitt förgyllda skepp för att det hela skulle se både pampigt och skräckinjagande ut. Min son tog jag med mig, och jag seglade mot det konungarike där härskaren bar namnet som stått under mitt bord. Konungen var gammal, han kunde det knappast vara, då var det mer troligt att han varit den i behov av läkedomsäpplena. Men han hade tre unga söner, och det gällde bara att få veta vem av dem som var den rätte.
 Då jag kom fram befallde jag flottan att lägga sig omkring den konungsliga huvudstaden, och jag sände ett bud som sade att jag genast skulle jämna staden med marken om jag inte finge tala med konungens äldste son. Ty nu var jag vred, och det finns inget som rädsla för att få prinsar att erkänna faderskap.
 Mycket riktigt kom snart en ung herreman till häst, med guldband om pannan och fladdrande mantel. Jag hade låtit fälla ut landbryggan och rulla ut ett präktigt kläde över den, som en väg upp på stranden. Detta klädde kastade han en gnidig blick på, och lät sedan hästen trava bredvid. Detta var sannerligen inga fasoner för en prins, att bli så till sig av en bit tyg, och att stirra på detta gapande sätt på min gyllene båt och guldstickade klänning. Det där var bara en girigbuk som gärna krälade i stoftet för den som var rikare än han.
 Mycket riktigt bugade han så djupt att han var nära att bryta ryggen av sig, innan han återtog fånstirrandet.
 "Har du varit i det förtrollade landet och tagit tre guldäpplen av mitt träd?" sporde jag, och lät som om jag kommit för att straffa honom för det.
 "Ja, allra nådigaste prinsessa, men jag ska aldrig göra så mera." fick han ur sig och bugade återigen upprepade gånger.
 "Var det du som väckte mig ur min sömn?" fortfor jag.
 Då blev han ömsom röd, ömsom vit, och öppnade och stängde munnen några gånger. Att han inte visste vad jag talade om var tydligt.
 "Det där är inte min far." sade min son besviket, och jag var benägen att hålla med honom.
 "Far hem med dig," befallde jag kallt, "Och hälsa att jag sätter eld på staden om jag inte genast får tala med rätt prins."
 Medan han var borta lät jag breda ut det finaste silke till väg ned på stranden, för att se om nästa prins skulle låta sig avskräckas av det. Och mycket riktigt, då han kom ridande stirrade han på tyget och red sedan åt sidan. Han klippte med ögonen mot min båt som om han blivit bländad, innan han bugade så djupt att han slog näsan i sadelknoppen. Så han var en lika god kålsupare som sin bror, och lät sig lätt imponeras av lite glans.
 "Är det du, som varit i det förtrollade landet?" frågade jag strängt.
 Denne prins fick inte ens ur sig något räddhågat försvarstal, han bara nickade ivrigt och såg ut som ett barn som blivit hotat med riset.
 "Är det du som har väckt mig ur min sömn?" Nu var min röst vass, ty jag önskade verkligen inte att det skulle vara denne ynkrygg. Men jag var rädd att så kunde vara fallet, såsom han smitit då.
 Men nej, han såg oförstående ut, klippte än mer med ögonen och såg ut som om han svalt något otäckt.
 "Det där är inte heller min far!" hävdade min son bestämt, och jag beslöt att använda honom som något slags orakel och på så vis slippa undan även denne prins.
 "Rid hem med dig och hälsa att budet kvarstår: staden bränns ned till grunden om inte den rätte prinsen förs hit." befallde jag, och hans vände genast hästen och galopperade åstad.
 Det tog en stund, och jag utnyttjade tiden till att göra mig och mitt skepp ännu praktfullare, för att se om även dennes prins förstummades av lite glans. Jag bredde ut guldstickat scharlakanstyg som väg, och hann själv byta om till min praktstass, glittrande av ädelstenar ifrån topp till tå.
 Det såg bättre ut redan när han kom ridande, för han satt rakt och frimodigt i sadeln, och sprängde utan tvekan upp på scharlakanstyget. Där stannade han och bugade djupt, men inte djupare än etiketten kräver.
 "Är det du, som tog tre guldäpplen från mitt träd?" sporde jag, och ansträngde mig för att låta myndigare än innan, ty denne prins såg inte lika lättskrämd ut.
 "Det var jag." erkände han utan att be om ursäkt för sig. Var det någon som hade mage att klippa bitar ur mina sängkläder var det nog han.
 "Var det också du, som väckte mig?" fortfor jag, och såg honom strängt i ögonen.
 "Det var jag!" erkände han utan att skämmas för dig, "Och här ser du dina tre guldringar, bitarna ur ditt täcke, lakan och silkessärk, och här ståndar din gemål och din sons fader!" Alla ting han nämnde höll han upp för mig, så nu var det ingen tvekan om saken.
 "Det kan jag gott tro." svarade jag och räckte honom handen, för även om han var frank i överskott och jag ännu inte förlåtit honom för den lönnliga våldtäkten så hade han dock brutit förbannelsen över mitt land, och han var alla gånger bättre än sina lättimponerade sillmjölkar till bröder.
 Vi gick nu sida vid sida upp till hans fars slott, och jag bekräftade att han var den rätte prinsen inför hela hovet. Då visade det sig att de två äldsta prinsarna stulit guldäpplena från den yngste, tagit åt sig äran och landsförvisat sin broder. När nu konungen fick reda på sanningen utnämnde han genast sin yngste son till sin arvinge, och de två äldre landsförvisade han.
 Då detta klarats upp följde min gemål med mig hem till mitt rike. Under båtresan bannade jag honom för att han inte sökt upp mig tidigare, för även om han var landsförvisad ur sin faders rike hade han dock kunnat ta sig till mitt. Han urskuldade sig med att han inte ville komma som han gick och stod, och med att han tvingats lova sin bröder att vara tillhands ifall de skulle kalla på honom.
 "Som då du kom i ditt skepp, tur var det väl att jag var tillhands då, och inte på väg till ditt rike, ty annars hade du väl bränt ned hela min fars stad." sade han fräckt och såg mig i ögonen med sina ljusblå.
 "Jag kom, efter tre år, för att min son fann ditt namn under guldbordet. Och vad om aldrig någon funnit det?" svarade jag syrligt.
 Han ryckte bara på axlarna åt detta.
 "Förstår du då inte, att jag ville veta vem det var som..." här rodnade jag, "vem som väckte mig. Att det varit lättare för mig om denne genast trätt fram?"
 Men då såg han bara oförstående på mig, och under hela vårt långa äktenskap kunde jag aldrig uppbåda någon slags förståelse hos honom för att han gjort mig något annat än en tjänst. Trots detta var han en god make: frimodig, vacker och stursk, om än inte så klok. Och när jag fick vara vaken under famntagen var det rakt inte så illa.

DE TRE ORMBLADEN

Jag ville inte gifta mig med mindre än att min make skulle lova att begravas levande med mig om jag dog. Då först kunde jag vara säker på att han åtrådde mig och inte halva konungariket. Naturligtvis var jag villig att lova detsamma i gengäld, för en så god man.
 Länge trodde min fader konungen och jag att jag skulle förbli ogift, ty ingen ville gå med på ett så hårt villkor. Men jag var nöjd, för jag tyckte att de som tvekade inte var värda att ha, och jag drömde om honom som skulle trotsa trotsa döden för kärleks skull.
 Så kom han då, till slut. En obetydlig bondsom som tagit värvning och vunnit en seger åt min fader genom att höja stridsmoralen då de andra soldaterna ville ge upp. För det hade han blivit riktligen belönad av min fader, annars skulle han aldrig få be om min hand, men han var likväl en man av simpel härkomst. En uppkomling. Spännande och djärv, tycktes det mig. Mina drömmars prins måste det vara, som sagt till min fader att han var villig att ingå dödslöftet eftersom hans kärlek till mig var så stor.
 Vi levde lyckliga en tid. Han var stilig och djärv och tillgiven. Jag älskade honom för hans kärleks skull. Han vågade knappt närma sig mig först, såg på mig som om jag vore ett frestande bakverk så delikat garnerat att han inte nändes äta av det. Jag var romantisk prinsessa och väntade på hans närmanden med rodnande kinder och nedslagna ögon. Och de kom, han kunde inte hålla fingrarna borta i längden, var blyg och hungrig på samma gång, och jag var smickrad och ung och kärlekskrank.
 Men så insjuknade jag och blev allt sämre och sämre. Till slut visste hela hovet att jag skulle dö, inte ens mig hade det undgått.
 Jag såg nog att min make ångrade sitt löfte. Han vankade av och an och sneglade oroligt på mig, tog då och då min slappa hand och kysste den som för att se efter att pulsen ännu slog. Nog hade han räknat med många års älskog innan det blev tid att infria några dödslöften.
 "Käraste," upprepade han med uppgiven röst, "käraste", och jag visste inte om det var mig han sörjde eller sig själv. Jag ville att han skulle dö som hämnd för att han inte ville det.
 Och jag dog, och jag vaknade till liv med min makes ansikte över mig. Vi var i en gravkammare där han spärrats in jämte mig. Han berättade hur han han dödat en orm som han trodde ville äta mitt lik, och hur en annan orm krupit fram med tre blad som den lagt över frändens sår, och genast hade den första ormen helats och ringlat undan. De tre bladen hade min make lagt över mina ögon och min mun och se, de hade verkat även på människor.
 Vi ropade och bultade på porten till kryptan ända tills min faders konungsliga vakter hörde oss och släppte ut oss och där kunde sagan ha slutat med så levde de lyckliga i alla sina dagar.
 Men det var något som skedde med mig under min tid som död. Eller om förvandlingen inträffade efteråt, då jag vaknade och insåg att det kunde ha varit för evigt, verkligen för evigt utan återvändo. Och att min make skulle ha dött inspärrad i min gravkammare, till ingen nytta, mig till ingen glädje.
 Den romantiska prinsessan som ville älskas in i döden försvann. Jag hade inte vetat vad döden var. Eller kärleken. Egentligen ville jag nog bara drömma, sitta som ungmö i min tornkammare och drömma om prinsen på den vita springaren, det var därför jag satte upp ett så omöjligt villkor för mitt giftermål. Jag ville inte bli bitter, besviken. Trodde att någon som gick med på att dö med mig omöjligen kunde göra mig besviken. Och visst var det smickrande att min make ville gå i döden för mig. Och visst var han stilig, och visst var det precis som i sagan och mina drömmar: romantiskt och fullt av pompa och ståt. Men jag kände honom inte. Han friade till min skönhet och jag tackade ja till hans offervilja. Kunde det sluta annat än i besvikelse?
 För om sanningen ska fram: min make var en ganska ledsam figur. Han dyrkade mig men var ovillig att lära känna mig. Hans enkla uppväxt och avsaknad av bildning gjorde honom omöjlig att tala med. Faktum är att jag ibland trodde att han var fruktansvärt enfaldig. Bara en dåre som bländats av mitt utseende och prakten omkring mig så att han avgivit ett förhastat löfte. För är det inte så: bara enfaldiga människor är djärva, ty de inser inte faran?
 Han behandlade mig som om jag vore av sköraste glas, och det fick mig att misstänka att han bara var rädd att jag återigen skulle dö så att han skulla tvingas infria sitt löfte på nytt.
 Jag blev fruktansvärt orolig för att min make skulle dö så att jag skulle tvingas dö med honom. Jag visste ju vad döden var nu. Inte för att jag hade sett några änglar eller himmelska ljus, inte heller några helveteselder, men jag vaknade upp och insåg dödens absoluta oåterkallelighet. Det finns ingenting romantiskt i det.
 Jag ville bara bli av med min make. Men han fick inte dö, han måste bara försvinna, på något vis så att mitt löfte upphävdes. Om han bara kunde förälska sig i en annan kvinna! Jag höll mig med de vackraste hovdamer jag kunde finna och styrde ut dem i praktfulla dräkter, men ingenting hjälpte. Han bara fortsatte att kyssa marken där jag gick och svepa sin mantel om mina axlar. Det dödade mig. Eller skulle komma att göra förr eller senare.
 Jag ville leva innan jag dog!
 Efter någon tid ville min make besöka sin åldrade fader i ett fjärran land, och jag skulle följa med honom på skeppet. Då vi lade ut ifrån land hade jag en stark känsla av att något äntligen skulle förändras, men kanske var det bara havsvinden och det att jag aldrig seglat förr.
 Jag åtrådde skepparen. Jag hade aldrig åtrått min make så, ens då jag tyckte om honom. Jag hade åtrått honom för att han åtrådde mig och för att han var min man, den som stod till buds. Jag hade varit en romantisk prinsessa och inte vetat av annat än den stilla åtrån.
 Med skepparen var det annorlunda. Jag ville, jag måste ha honom fastän han var förbjuden, eller för att? Särskilt nu då jag knappt tålde att se åt min make, hade jag svårt att avhålla mig ifrån att röra vid skepparen. Jag trodde att det måste brännas. Värmen av hans arm genom skjorttyget, jag trodde att det skulle gnistra och glöda och spraka.
 Jag höll mig uppe då min make sov under däck, klagade på kvalmighet eller bristande trötthet och gick upp på däck. Där stod jag uppe på däck och såg ned i det svarta, månglittrande vattnet, såg marelden, tills skepparen kom fram till mig. Han frågade om min hälsa, talade om månskenet och havet och den förliga vinden. Jag teg, men inte mina ögon, och han tystnade. Kanske var han inte så intelligent eller bildad, men det fanns en viktig skillnad mot min make: jag älskade honom som man. och han var smickrad över vad mina ögon sade, överväldigad. Så överväldigad att han kysste mig utan att tänka på min make.
 Jag hade rätt: det brändes. Måhända inte så mycket som jag tänkt mig, men det brändes och mina bröstvårtor hårdnade och mitt sköte bultade så att jag måste pressa det mot hans kropp och kände hur mycket han ville ha mig och sedan gick allting mycket fort - det den romantiska prinsessan egentligen drömde om, utom den sovande maken under däck.
 Det upprepades kväll efter kväll. Hur skulle det kunna annat? Och det blev en vana, något nödvändigt. Jag levde. Och skeppet närmade sig oundvikligen min makes faders land. Tiden var knapp och jag blev alltmer desperat, avskydde min make allt mer för att han stod i vägen för mitt liv, för att han klamrade sig fast och vägrade släppa. Hans närmanden äcklade mig nu när de inte längre var vad som fanns att få.
 Jag var nog lycklig en tid. Lyckligare än under min första tid som gift, då jag bara varit blind och ung och fått min önskan uppfylld. Nu var jag lycklig fastän jag visste vad jag gjorde, och det är skillnad. Jag kramade lycka ur en tid som ständigt krympte. Kvällarna på däck, mornarna i kojen med vetskapen att min make för länge sedan skulle ha stigit upp då jag vaknade. Jag hade börjat vämjas för mycket vid honom för att känna någon skuld. Var han inte fri? Ville jag inte helst av allt att han skulle åtrå någon annan? Men han vägrade, det fäet!
 Jag övertalade skepparen att hjälpa mig att slänge min make överbord då han sov. Han avskydde honom inte som jag, men han var lika beroende av mig som jag av honom, och måste därför gå med på det. Vi hade bara varandra i våra synfält.
 Jag hade tänkt ut det så att eftersom min make inte fick någon grav kunde jag inte heller gravsättas levande med honom. Dessutom tänkte jag tala så väl om skepparen inför min fader att han skulle gå med på ett omgifte. Ty inte ville han väl, egentligen, att hans enda dotter skulle gå i döden med sin man för ett löftes skull?
 Det kunde ha varit slutet på historien, ett svek, och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Vi vände skeppet och seglade hemåt för att meddela min fader den sorgliga nyheten att min make hastigt insjuknat och dött ombord.
 Det var bara det att min makes trogne tjänare hade bevarat de tre ormbladen och räddat sin herre till livet. Därefter hade de rott så duktigt i en livbåt att de hunnit fram innan oss och berättat sanningen för min fader. Då kunde han inte låta blodsband gå före löften, och därför sitter jag nu inspärrad i väntan på att bittida i morgon sättas på ett läckande skepp med min älskade.
 Jag ville leva innan jag dog.

RÖDLUVAN

Ni har hört den här historien förr, jag vet. Men det här är min historia.
 Ni vet att mor skickade mig till mormor med vin och kaka. På stigen skulle jag gå, och inte in i skogen där jag kunde villa bort mig, och när jag kom fram skulle jag hälsa artigt. Det förmanade min mor mig, som om jag vore en helt liten flicka. Men jag var ingen helt liten flicka, och att gå till mormor tråkade ut mig, trots att hon var rar och skämde bort mig på allsköns vis.
 Jag gick in i skogen, där var svalt och behagligt. Solen strilade ned mellan de prasslande löven som gullsträngar. Under mina bara fötter kunde jag känna stigens barr och hårdtrampade jord. Härdade var de, mina fötter. Jag kände det knappast om jag trampade på en kotte eller en blanksliten rot.
 Jag gick långsamt, för jag tyckte om att vara i skogen. Här var en fristad mellan mors stuga och mormors. Mors, där jag ständigt fick sysslor att uträtta, för vem har väl sett en sysslolös jäntunge? Av en sådan blir det ingen flitig fru. Mormors, där jag bäddades in och kvävdes i söta ord och kakor, menade åt en liten flicka jag inte längre var.
 Jag gick långsamt, som jag brukade, och andades den fria luften. Den doftade växtlighet och jord. Men idag var det ett annat stråk i den också, ett okänt. Det doftade vilddjur: raggig päls och starka senor, gula, listiga ögon och skarpa klor. Jag visste inte var den doften kom ifrån, men den hade en så underlig effekt på mig. Jag vädrade girigt och hjärtat pickade som en utsvulten fågel, lemmarna darrade svagt.
 Plötsligt stod en man framför mig på stigen. Han var klädd i päls och hans ögon var smala och bleka. Det var som om vilddjursdoften stod starkare omkring honom. Jag skälvde tydligt nu.
 "Goddag, min flicka." sade han med en spefull röst.
 "Goddag, herr varg." svarade jag. Det skrattade han åt. Jag vet inte var jag fick det ifrån, det slank ur mig bara. Det var den där rovdjursdoften omkring honom, och den raggiga pälsen han var klädd i trots värmen.
 "Vart ska du hän så tidigt?" frågade han.
 "Till min mormor." svarade jag, och önskade att jag hade kunnat svara något annat, något mindre barnsligt än mormor. Borta var alla min mors förmaningar om att inte tala med främlingar.
 Mannen nickade och slog följe med mig på stigen. Det slog ut värme ifrån hans kropp, jag kunde känna den i den svala morgonen. Min underläpp darrade, jag måste bita i den för att få den stilla.
 Mannen sneglade på mig och log.
 "Varför går du så stelt på stigen, flicka?" frågade han, "Det är som om du inte ser skogen. Ser du inte blommorna, hör du inte fåglarna, känner du inte doften?"
 Jag nickade, det gjorde jag ju, men jag hade lovat min mor att stanna på stigen. Och jag ville gå vid mannens sida. Men jag tordes inte. Han gav mig en anledning att fly, och jag grep den. "Blommor gör mormor glad", tänkte jag till ursäkt, och så lämnade jag stigen.
 Blommor, skogen var full av röda blommor! Jag insöp det röda, plockade och plockade händerna fulla. Doften och färgen steg mig åt huvudet. Hela tiden såg jag fler och vackrare blommor längre bort, som jag måste plocka. Mannen hade fått mig att se blommorna, de lyste så mycket starkare än de brukade.
 Jag kom till sans då jag plockat händerna fulla. Mormor måste ha sitt vin och sin kaka! Jag sprang tillbaka till stigen med blommorna tryckta mot bröstet och korgen i ett fast grepp, men mannen var borta. Jag blev samtidigt besviken och lättad.
 Resten av vägen följde jag stigen strikt. Jag kom fram till min mormors stuga som vanligt, men det var inte som vanligt, för dörren stod på glänt. Jag steg in och ropade artigt godmorgon, som min mor förmanat mig. Ingen svarade, och sängomhänget till min mormors säng var fördraget. Jag ställde ifrån mig korgen och gick fram och drog undan det, och där låg mannen från skogen i sängen, med nattmössan nerdragen långt över pannan. Naturligtvis kunde jag se skillnad på min egen mormor och den som nu låg i sängen, tro inte annat.
 "Kryp ned och värm din stackars sjukliga gamla mormor." sade mannen med darrande gumröst, men han sneglade på mig och varglog brett med alla tänder och visste att hans förlädnad inte lurade någon.
 Vad han gjort av min mormor visste jag inte, och jag brydde mig inte om att fråga. Jag släppte blommorna, hundra röda blommor över golvet, och lyfte med darrande hand på täcket och kröp ned till honom i sängen.
 "Mormor, sådana stora öron du har fått," viskade jag.
 "Det är för att jag ska kunna höra dig när du viskar sådär förskrämt." svarade mannen och log än bredare.
 Jag svalde och försökte göra rösten starkare: "Sådana stora ögon du har."
 "Det är för att jag ska kunna se dig i mörkret." svarade han och drog för sängomhänget om oss.
 "Sådana stora händer du har," sade jag.
 "Det är för att jag ska kunna känna dig så mycket bättre," svarade han, och började snöra upp mitt livstycke. Min andning blev tung och jag skälvde av skräck och förväntan.
 "Sådan stor mun du har," viskade jag.
 Då slukade han mig. Hans varma läppar, hans långa röda tunga. Det svartnade för mig.
 Adjö mor. Din dotter är tagen av vargen.

 Tillbaka