Det var en blek sommarkväll, jag satt och
lyssnade på The Doors för öppet fönster. Därute
föll skymningen blågrå, men aldrig riktigt mörk.
Skogen stod dallrande och liksom upplöst i konturerna i det skumma
ljuset, det var väl därför jag först var övertygad
om att jag såg fel. Jag såg nämligen hur det glimmade
till av vitt där mellan träden, som om något stort och
vitt slingrade sig i skogsbrynet, ett stort men smidigt djur.
Jag ansträngde mina ögon med att stirra ut i det där
gäckande sommarnattsdunklet som får allt att darra och flyta
ihop i gråtoner, men det var inget tvivel om saken längre. Det
var en gigantisk orm med skimrande, glimmande mjölkvita fjäll
som kom krälande ut ur skogen, och på dess rygg satt, med ett
omisskännligt spydigt flin, självaste Jim Morrison.
Jag behövde aldrig yttra någon av alla mina frågor,
mina ögon och min mun som alla stod på vid gavel räckte
som fråga, och Morrison förklarade helt kort: "I'm the lizard
king, I can do anything."
Därefter uppmanade han mig sjungande: "The snake is long,
seven miles (en klar överdrift, det ska sägas) ride the snake...!"
Något förvirrad som jag var frågade jag på
svenska vart han skulle föra mig, och märkte att Morrison, i
egenskap av död, förstod mig i alla fall. Svaret kom på
amerikanska, men för enkelhets skull översätter jag hädanefter
alla repliker till svenska.
"Det talar jag inte om." sade han och fortsatte att flina spydigt,
"Ska du med eller?"
Och eftersom jag instinktivt kände att en sådan här
chans får man bara en gång i livet (såtillvida man inte
röker ökenkaktusar och dylikt) klättrade jag ut genom fönstret
och satte mig grensle över ormen, framför Morrison.
"Håll i dig!" skrek han och det var tur att han satt bakom
mig som stoppkloss, för annars hade jag glidit av på de hala,
glatta fjällen när ormen tvärt lyfte och steg till väders.
Uppåt, uppåt gick det, rakt in i sommarnattshimlen, som är
mattvit utan att egentligen vara upplyst av något och som därför
flackar och darrar på ett underligt vis. Rakt in i det vita flög
vi på den vita ormen, tills marken under oss helt försvann och
vi svävade i en enda vithet där det var omöjligt att avgöra
vad som var upp och vad som var ned.
"Kan du gissa var vi är?" frågade Morrison.
"Himlen?" gissade jag oinspirerat.
"Korrekt," svarade han, "om än inte i den betydelse av ordet
'himmel' du tänker på. Och ljusskenet där framme är
Gud."
Vid hans ord lade jag märke till ett starkt ljussken, nästan
som en sol eller ett eldklot, fastän alldeles vitt, utan den minsta
tillstymmelse till varm gulhet. Det var tvärtom så iskallt vitt
och bländande att det var fullkomligt omöjligt att se in i det.
Då jag tittat åt sidan och blinkat bort solfläckarna ur
ögonen fick jag syn på skepnader som gled runt i den vita rymden.
Jag kunde inte låta bli att fråga Morrison vilka de var, och
han svarade att de var alla andra döda.
"Men," invände jag, "de är ju suddigt halvgenomskinliga
och färglösa, hur kan du då se ut som vanligt?"
"Inte här." svarade han, och när jag vände på
huvudet fick jag se att även han blivit bleknad och halvgenomskinlig,
och framför allt var alla färger borta. Jag tystnade, och kom
att tänka på hur tyst det var här. Skrämmande tyst,
inte tillstymmelse till ljud hördes, utom Morrisons och min egen röst.
Jo, förresten, man kunde ana en enda hög, vinande ton som kom
från själva Gudsljuset, en ton alltför hög för
att uppfattas av mina dödliga sinnen.
"Vad är det för ljud?" frågade jag.
"Ljud? Åh, det. Det är instruktioner till de nyanlända."
förklarade Morrison.
"Vad säger de?"
"Tja, att man hädanefter har förmåga att komunicera
telepatiskt med de andra döda, att man har rätt att med tankekraft
trolla fram vad som helst, en stor vit orm till exempel, till förströelse..."
"Vad som helst?!" utropade jag.
"Vad som helst. Men man tröttnar så snabbt, särskilt
som vi bara har syn och hörsel kvar av sinnena... Dessutom måste
allting vara vitt eller genomskinligt som glas för att inte sticka
Gudsljuset i ögonen..."
"Men jag är ju i färg." invände jag och såg
ned på min skära och högst materiella hand.
"Korrekt. Det är därför jag måste föra
tillbaka dig nu." svarade Morrison och styrde ormen bort från det
bländande vita ljusskenet. När man började kunna skymta
jorden långt där nere kunde jag inte låta bli att fråga:
"Men helvetet då?"
"Åh, helvetet... Det är det vi är på väg
till." Morrison flinade snett, men jag kunde skymta en viss melankoli i
hans drag, som återfick sin färg allt mer när vi närmade
oss jorden.
"Gudsljuset tänder mer på det där med 'vila i
frid' än på liv och färg..." tillade han sarkastiskt. Nu
kunde jag urskilja tegeltaket på mitt hus som en orange fyrkant i
den mörkgröna skogen, och det dröjde inte länge
innan ormen sänkte sig ned utanför mitt öppna fönster
och lät mig stiga av.
Morrisons sista ord medan han återigen steg mot himlen
återger jag på originalspråket för effektens skull:
"I bet ya won't go kill yerself now, baby!"
jag blev stående och såg hur ormen med dess ryttare
steg. Snart smälte ormen helt in i den vita himlen, och jag kunde
bara urskilja Morrison som en svart liten prick. Gradvis minskade den i
storlek och uppslukades slutligen helt av vitheten.
Tillbaka