Allt är mörkt här. De ljust grågula
tuvorna är mörka, ängsullen som lyser vit är mörk,
de blekgrå stammarna är mörka, den skymningsvita bortdragande
himlen är mörk. Vattnet som skymtar till mellan tuvorna, som
svindlar för foten, är kondenserat mörker. Ogenomträngligt
och glasklart. Becksvart, nattsvart, myrsvart. Kondenserad svärta
med glänsande yta, domnande kallt. Det är det enda som glänser,
det enda som är hårt.
Trädstammarna är mjuka, leker villa-ögat bortom,
bortom. Ängsullen är mjuk, svävar undan för blicken.
Himlen bortdragande med sitt ljus. Tuvorna mjuka, ger suckande efter för
fotens tyngd, vill djupare i svärtan, vill domna, somna, drömma
i issvärtan. Foten domnar, vita foten domnar.
Allt är mörkt här.
Vattnet så kondenserat mörker, så kondenserad
svärta, drar allt ljus till sig, begraver det, dränker det under
ishårda, glasvassa ytan. Suddar allt utom sig självt. Vatten
skarpt, allt annat suddas undan, mjukt, mörkt. Stammarna, stammarna
villar! Villar vidare, vidare iväg, vallar vill, lockröster,
lockrop, bleka sumpstänglar. Famla med handen, mörk luft flyr
undan, kallpust.
Kallpust. Sjunka, motståndslös, suddas ut med det
andra, bli blekluft, bli andesyn. Släcka sitt ljus.
Vattnet vill åt ljuset, suger, suger, vattnet äter
sin svärta mätt, äter sin omättliga svärta full.
Vattnet bevarar allt under glastäcke, under isskal.
Se mitt ljus släckas, falla, famla, ge efter, se tuvan ge
efter, känna det mjuknande.
Allt är svart här.
Tillbaka