14 Mars 1889
Det är vår nu, snön har nästan smält undan, men träden är ännu alldeles kala. Det hände sig så märkligt idag när jag stod ute på trappan och såg med längtansfull blick mot himlen, som för att mana fram en vind. Det kom en vind, en vårlig vindil, men den minde så om fartvinden i kälkbacken, och i den vinden hörde jag de där orden... De där fyra orden jag trodde att jag skulle bli utan hela den långa våren, och sommaren och hösten, ända fram till nästa vinter! Jag kunde inte hålla känslorna tillbaka, jag måste ropa till av lycka, måste sträcka mina armar mot vinden som till tack! Så det är alltså vinden som älskar mig, och det är lika så gott, för Pjotr reser till Petersburg snart och kommer kanske aldrig mer tillbaka. Men vinden blir kvar, vinden blir alltid kvar...28 Maj 1889
Det är redan länge sedan han reste till Petersburg, Pjotr, och sedan dagen jag hörde de där orden i vinden på trappan har jag inte hört dem mer. Jag står ofta och lyssnar i vinden, men förgäves. Kanske var det ändå Pjotr som yttrade dem, han kunde ha gömt sig i sin trädgård, den ligger ju alldeles intill. Men varför skulle han göra det, varför? Jag förstår inte, jag kan inte förstå hur det hela ligger till, och ändå kan jag inte sluta grubbla! Å, dessa tröstlösa tankar, hörde jag någonsin något i vinden? Jag vet inte längre, vet inte vad jag ska tro... Pjotr har i alla fall åkt och med hans avresa har vinden tystnar. Om den nu någonsin talat...3 Augusti 1889
Hösten nalkas, och efter den kommer vintern... Jag står inte ut med att vinden har tystnat, jag måste få höra de där orden genom fartvinden igen! Så därför har jag bestämt mig för att åka kälke varje dag i vinter, så ofta att jag vänjer mig och skräcken inte längre dövar mig. Jag skall tvinga mig att susa nedför den fruktansvärda branten tills jag hör de där orden igen, för utan dem är mitt liv så tomt och tyst, ett ingenting...
Förresten har en sterbhusnotarie som är en bekant till familjen börjat visa sig så vänlig mot mig. Ivan heter han, men efternamnet har jag glömt. "Nadenka," säger han, "får jag kalla er Nadenka? Ett sådant vackert namn på en sådan vacker flicka!" Han säger allt möjligt vänligt till mig så jag blir alldeles blossande röd och förlägen, och han har ett trevligt utseende. Men Ivan är vuxne karln och skulle aldrig åka kälke med mig, det skulle han inte.11 Januari 1890
Tänk, jag har inte varit till kälkbacken en enda gång i vinter. Jo, en gång var jag där och kämpade mig hela vägen upp till toppen, men när jag väl stod där uppe drabbades jag av en sådan svindel att jag blev tvungen att klättra ned igen. Förresten börjar jag bli för gammal för att åka kälke, det är bara de djärva småpojkarna som är där och åker. En och annan flicka också, som skräckslaget klamrar sig fast vid en pojke, men säkert får de inte höra några vackra ord i vinden.
Jag är så upptagen med att lära mig att sköta ett hem och bete mig som en sedesam ung dam. Jag är nästan vuxen nu, och min mor vill inte att jag ska bli en besvikelse för den unge man som får mig till hustru. Hon tänker förstås på Ivan. Ja, Ivan, han vill anhålla om min hand, men han har varit god nog att fråga mig vad jag tycker först. Han vet väl, att mina föräldrar aldrig skulle säga nej, som han är välbärgad nog och den ende som uppvaktar mig. Jag bad honom om en betänketid, men han är nog otålig att få veta snart. O, det är så svårt, hur skall jag välja? Ivan är så snäll och god mot mig och han har ett yrke som kan försörja en familj, men det är som om något i mitt bröst säger "Stopp! Vänta! Giv inte bort ditt liv så lättviktigt, all din ungflicksfrihet!" Om jag älskar honom? Det vet jag inte, och han har heller aldrig sagt till mig "Jag älskar er, Nadenka!"6 Juni 1890
Vi firade vårt bröllop igår, Ivan och jag. Ett försommarbröllop för ett lyckligt äktenskap... Det var så mycket människor där, hela socknen och två stora släkter, och alla dansade och åt i massor! Ja, det var en sådan lyckad tillställning och alla önskade oss välgång och gav oss bröllopsgåvor... Jag blir alldeles matt och vimmelkantig bara jag tänker på all mat och musik, allt prat och alla skratt...! Det måste ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv, men det är väl alltid bröllopsdagen för en ung flicka? Fast det förstås, om hon gifts bort med någon välbärgad gammal man hon alls inte älskar kan det väl knappast vara en lyckans dag... Åh, jag skulle kunna gråta för att jag ännu inte vet om jag älskar Ivan, men jag skulle också kunna gråta av lycka. Det är så många motstridiga känslor som slåss om herraväldet över mig! Skräck inför allt det nya, sorg över mitt liv jag nu skänkt bort, men också stolt glädje. Jag tror nog att jag ändå älskar Ivan, för det känns som om jag skulle brinna upp av längtan efter hans milda ögonkast och vackra ord! Han kanske inte älskar mig med stor passion och lidelse, men sådan kärlek är bara syndfull och dömd till undergång. Äktenskapets stilla kärlek är något som växer sig allt starkare med tiden.17 Maj 1891
Ivan och jag har fått vår förstfödde son. Han är döpt till Vanja och det vackraste gossebarn man kan tänka sig! Han har ärvt Ivans ljusa hår men mina svarta ögon. Jag är så stolt så det känns som hjärtat ville brista! Mitt hjärta, det har haft en orolig tid, svävat mellan lycka och ångest, trygghet och skräck, efter bröllopet. Värst var det under vintern då jag måste stanna i mitt vackra hem som en god hustru och alls inte fick bege mig ut i snön med barnslig förtjusning. Jag saknade ju min vind, men vem kunde förstå det? Ofta stod jag i fönstret och stirrade ut på en grå vinterhimmel och yrande snöflingor.
Men nu har mitt hjärta slagit sig till ro. Jag är mor och hustru, inte kan jag längre fästa mig vid den där talande vinden en gång för länge sedan! Nej, det är ju bara ett flagnat minne, en bleknad dröm... Jag har ett alldeles eget hem där min man sitter vid elden om kvällarna och ler mot mig och säger att jag är en god hustru, jag har en ljushyllt son som sover tryggt på min arm, vad mer kan en kvinna begära?3 Oktober 1894
Det är då märkligt att jag alltid ska få ett så underligt sug i bröstet då vintern nalkas! Jag vet nog vad det är som sliter och drar, det är vinden, men att den kan kalla än efter alla dessa år det förstår inte jag...
Jag var ute idag på en lång promenad i den klara höstsolen med Ivan och lilla Olga. Ivan kan gå själv nu, men då och då blev han trött och ville sätta sig med Olga i skrindan jag drog efter mig. Då när jag gick där och inte hade något barn vid handen för att de båda satt i skrindan kom en kylig höstvind farande. Den kom med några gulnande löv och inte snö, men ven just så i öronen som fartvinden en gång hade gjort, bara svagare... Jag tyckte nästan att jag hörde de där fyra orden yttras i vinden, men det var bara min egen heta önskan som fick det att verka så. Och vad är det förresten som säger att det inte bara var min heta önskan som fick mig att höra orden i kälkbacken med? Vilket ungflickshjärta drömmer inte om att bli älskat?
Den där höstvinden försatte mig i en sådan ångestfylld känsla, en obestämd vånda över hur saker hade blivit, att jag aldrig fått veta om det var Pjotr eller vinden som gav mig sin kärleksförklaring, och att jag aldrig mer fått höra dessa ord yttras! Men då behövde jag bara vända mig om och se på mina barn för att känslan skulle försvinna. Den här klara höstdagen var den första då lilla Olga verkligen tycktes möta min blick, då hon var stor nog för det. Och hennes blick är så grå och lugn som hennes fars och tog mig genast ned på jorden. "Det här är vad jag har" tänkte jag, "Mina älskade, ljushyllta barn, skulle jag någonsin vilja byta bort dem mot ett annat öde?"21 Juli 1897
Det är rötmånad och flugorna surrar lojt runt min sjukbädd. Då och då kommer jungfrun som ska se efter mig och barnen och torkar min svettklibbiga panna så att inte flugorna ska sätta sig där, eller räcker mig ett glas vatten eller en skål buljong.
Lilla ljuva, svartögda Natasja som är orsaken till min konvalescens ligger vid mitt bröst. Mitt första barn som minner mest om mig, redan svartlockig, hon föddes så. Det var en svår förlossning och jag är matt och vek, men jag kommer att bli alldeles återställd. Genom det öppna fönstret hör jag svagt Natasjas syskon stoja och leka i trädgården. Jag blir orolig och vill be jungfrun gå ut och se till dem så de inte skadar sig i leken.
Jag tänker på i går kväll. Ivan kom hem från arbetet, trött och sliten, och jag var så ledsen över att inte kunna ha kvällsmaten på bordet åt honom. Jungfrun hade just ställt sig vid spisen då han klev in genom dörren, men han blev inte ond för det. Han blir aldrig ond på mig Ivan, han är en så mild natur. Han kom in till mig i kammaren och stannade förlägen invid sängkanten. "Ett så vackert barn!" utbrast han, "Alldeles som sin medtagna mor!" Och så tog han min gulbleka, svettvåta hand mellan sina varma, trygga och sa med plötslig ömhet: "Jag älskar dig Nadenka." Och den här gången var jag alldeles säker på att jag hörde det, alldeles säker...14 Mars 1898
Det har varit en lång vinter och solen börjar först nu smälta undan snön. Jag har haft fullt upp med mina tre älskade små barn, men ändå är det som en obestämd längtan, ett sug i bröstet inte ville lämna mig någon ro. Den är inte alls så stark som tidigare om åren och skulle knappt ha besvärat mig alls om det inte vore för brevet! Ja, det kom ett brev adresserat till mig häromdagen och det var från Pjotr i Petersburg. Han skrev bara att han så sällan fick nyheter hemifrån och därför först nu hade fått veta att jag var gift och hade tre barn, gratulerade mig till det och önskade mig välgång. Någon egen familj nämnde han inte, så jag förmodar att han inte har någon. Det var ett sådant opersonligt och kortfattat brev, som jag naturligtvis läste upp för Ivan så att han skulle få veta att det var sedesamt och i sin ordning, men ändå väckte det min gamla undran och längtan så starkt. Jag läser det om och om igen i min ensamhet och försöker finna budskap mellan raderna som säger om det var han eller vinden den där vintern i kälkbacken, men naturligtvis finner jag ingenting.
Den kom så olyckligt, den här påminnelsen, för Ivan säger så sällan några vackra ord till mig nu för tiden. Ja, jag tror inte han har sagt något sedan den gången jag låg i barnsäng med Natasja, och då var det säkert bara det att jag fött honom en dotter och såg så svag, ja rentav döende ut som kom honom att utbrista dessa ord. Men jag har ingenting att klaga över, efter tre barnafödslar är jag inte längre så rosig och slank och ser nog kanske äldre ut än mina 27 år. Nej, jag har ingenting att klaga över, för aldrig att han yttrar några hårda ord åt mig heller, trots att han kommer hem så trött och sliten, sent om kvällarna efter arbetet.
Nu är det så, att Vanja hela vintern har bönat "Mor, söta mor, kunde jag inte få gå till kälkbacken och åka?" och jag har sagt honom, att den är alldeles för brant och farlig och att han får nöja sig med den ynkliga lilla slänten bakom huset tills han har blivit äldre. Men när jag hade fått det där brevet från Pjotr blev jag så uppriven och kunde alls inte finna någon ro förrän jag hade fått visshet, så jag sade Vanja, att ensam fick han inte åka, men om jag kunde åka med honom och hålla i honom så att han inte föll av kälken kunde det väl tänkas. Då såg han på mig och sade på ett sätt som påminde så om hans far: "Men lilla mor, hur skulle det väl se ut? Vad de andra barnen skulle skratta! Nej, då väntar jag hellre tills jag har blivit äldre." Ja, så talade han till mig fast gossen knappt är sju år fyllda, och då var det som om något släppte inom mig. Inte kan väl jag, vuxna kvinnan, gå och trängta ut i kälkbacken än! Jag kunde inte gå dit och åka med mindre än att folk skulle börja viska om mig som sinnesförvirrad. Nej, jag har en gång slagit mig till ro med man och barn och de där fyra orden i kälkbacken får nöja sig med att vara ett vackert minne. Inte ska väl jag gå och grubbla och längta mer, jag har fått mitt här på jorden. Det är hög tid att jag slutar drömma och ägnar mig helhjärtat åt hus och familj! Men ändå är det som om vinden aldrig ville sluta viska i mitt minne "Jag älskar er, Nadenka!"