Jag går genom dungen, upp på höjden. Våta
löv klibbar mot min jacka: asp. Jag tar de gula rundlarna med ett
pincettgrepp och låter dem singla till marken där de sällar
sig till mattan av redan fallna löv. Nu klibbar de ihop i vätan,
snart är de en enda brun sörja av fibertrådar som långsamt
förvandlas till mull. Det är tidig natt. Månen står
rund och gul som asplöven strax ovanför grantopparnas rand. Lätt
naggad i kanten. I nedan.
Det ligger en lukt som rök och fukt i luften. Och en stickande
sötgiftig, kanske flugsvamp. Jag passerar den och är ute ur dungen.
Höjden är en klipphäll prickad med nypon och rönnbär
som vibrerar blankröda i dunklet. Jag går uppför den och
vänder mig om mot dungen som blivit en stum vägg av bleka silverstammar,
hemlighetsfullt rasslande och prasslande. På de andra sidorna av
höjden är det åker, en liten stubbåker omgiven av
en sorgkant av granskog. Inga hus inom synhåll men i fjärran
hörs en hunds ekande skall. Spänner jag hörseln hör
jag ett svagt brus som jag vet kommer ifrån motorvägen. Sedan,
betydligt närmare: skällande rådjur. Det är ett vidrigt
ljud, passar sig inte för växtätare. Ödsligt. Jag ryser
under jackan och ser för mig rådjur slita sönder andra
rådjur med rovdjurständer. Men det är ett ljud jag är
van vid.
Jag vänder mig om och står med ryggen mot rönnen,
ser på månen som stigit och bleknat en smula. Då kommer
det: en dallrande hög sopranton, utdragen, sorgsen. Som en klocka
eller något helt syntetiskt. Den svaras av en likadan röst,
lika utdragen och dallrande, men dov, flera oktaver under den första.
Det är som ett skådespel, en utsökt illustration över
någonting jag måste förstå. Flera röster faller
in, i mellanregistret, lika utdragna och klagande. Jag lyssnar spänt
och försöker förstå: vad betyder det? Samtidigt skrämmer
det mig; det är ett helt främmande ljud, låter inte som
något en levande varelse kan frambringa. Jag är ensam i världen
på min höjd, ensam med dessa mystiska toner som svarar varandra,
tåligt väntar på sin tur, inte bildar någon igenkännlig
melodi. Den sista dör dallrande, klingande bort; efterskalvet ekar
i skogen. Jag är ensam i världen. Ett budskap har sänts
till mig och jag förstår inte. Jag förstår det inte.
Tillbaka