Han följde alltid med henne på teaterövningarna. Hon tyckte att det var lite pinsamt men de andra tjejerna tyckte att det var gulligt och sade att de också ville ha sådana pojkvänner, så hon lät honom hållas. Varje gång satt han där på en stol i ett hörn och tittade på henne. Det hade hon inget emot, det var ju smickrande. Men, som sagt, lite pinsamt.
Ibland applåderade han till och med om hon hade gjort någon särskilt lyckad improvisation. Det gjorde henne till lite av teaterföreningens stjärna. Ingen annan hade med sig sin personliga lilla fanclub.
När övningarna var slut kramade han henne alltid och sade: "Du var jätteduktig! Du kommer slå igenom, det måste du göra!"
En gång frågade hon honom varför han inte gjorde något annat i stället, om det inte räckte med att se föreställningarna.
"Jag vill inte missa något!" svarade han och tindrade med ögonen, "Föreställningarna är så få..." Och då smälte hon förstås.
Eftersom han alltid var med på övningarna så fick han ju höra om allt som teaterföreningen gjorde - fester, teaterbesök och sådant. Och eftersom han hörde var det alltid någon som föreslog att han skulle följa med för att inte vara elak. Han blev som en extra medlem. Hon föreslog att han skulle gå med på riktigt och inte bara sitta och se på, men då backade han: "Nej, nej! Jag är inte intresserad av att spela själv! Jag vill bara se dej och dom andra..."
Sådär var det. Det var inte bara teaterföreningen. Det hade legat och ruvat i henne ett tag nu: han bara hängde på hennes intressen, umgicks med hennes vänner, jublade åt hennes framgångar... Så var det. Han liftade med hennes liv.
Allt var hennes. De bodde i hennes lägenhet, lyssnade på hennes musiksmak, följde hennes såpor... En gång hade hon frågat honom om han inte ville byta kanal.
"Vadå, vill du det eller? Jag trodde du kollade på det här..." hade han sagt.
"Jamen är du så intresserad då? Du kanske hellre vill se på ettan..."
"Varför skulle jag vilja det?" Nej, varför skulle han vilja det? Han hade ju ingen egen vilja.
Men hon hade envisats: "Du följer väl inte Rederiet egentligen? Vill du inte hellre se fotbollen på ettan?"
"Jag är inte intresserad av fotboll." Nej. Naturligtvis inte. För det var inte hon. Men det där var ju petitesser, det var väl bara skönt att få följa sina serier i fred, utan att någon tjatade om att byta kanal. Förresten var det hennes tv. Men måste han verkligen sitta där bredvid jämt? Kunde han inte gå och diska eller lyssna på en skiva eller vad som helst? Han var ju inte intresserad, det märktes ju. Kunde inte komma ihåg vad personerna hette.
Om hon var borta så hon missade något avsnitt någon gång brukade han alltid se det åt henne och berätta vad som hänt, eftersom de inte hade någon video. Hon önskade att han kunde låta bli. Hon frågade hellre en kompis vad som hänt, för han bara tappade bort sig och kom inte ihåg vad som hänt vem. Måste han envisas med att titta till och med när hon inte var hemma? Kunde han inte unna sig att hyra en film i stället? Men nej. Och hon borde vara tacksam. Visst borde hon vara så inihelvete tacksam över hans omtänksamhet. Så hon försökte vara det, och intalade sig att hon bara blev irriterad för att han var så dålig på att berätta handligen.
"Paul, snälla, jag har redan fått höra av Alexandra vad som hände, du behöver inte se Rederiet för min skull..."
"Vadå? Rederiet är ju bra... Jag kollar ju jämt på det." Han lät så stött att hon nästan trodde på det. Säkert trodde han på det själv. Kanske var han visst intresserad av serien, han kanske bara var tankspridd och hade svårt för att komma ihåg namn i största allmänhet.
Han var för gullig, ändå. Låt honom hållas, tänkte hon. Han dyrkade ju henne. Det var onekligen smickrande. Och så blev hon orolig för vad som skulle hända om hon gjorde slut. Då skulle han stå där alldeles ensam, stackaren. Vad skulle han göra hela dagarna om han inte hade henne att umgås med? Hänga framför en dator?
Men ibland kunde det bli för mycket. Ibland ville hon faktiskt vara i fred med sina vänner. Hon skulle önska att teaterföreningen var bara hennes, att människorna där såg henne och inte ett par, en oskiljaktig enhet. Det vore skönt att ha någon sådan krets där han inte hade tillträde alls. Samtidigt kunde hon ju inte bara säga åt honom att sticka och lämna henne i fred, det vore elakt. Och de andra i föreningen skulle undra...
Hon fikade med en av tjejerna efter övningen en gång då han faktiskt inte följt med. Han hade influensa och låg hemma. Hon kände den här tjejen rätt väl, de hade umgåtts redan innan de gick med i teaterföreningen. Men på sistone hade de förstås mest träffats i hans närvaro.
"Var har du Paul?" frågade Alexandra över sin tékopp, "Hans stol såg ensam ut..."
"Influensa." svarade Erika
"Stackaren..." Alexandra såg medlidsam ut, "Hoppas han kryar på sig snart."
"Jaa... det är klart... Men det är ändå skönt på sätt och vis att han inte följde med idag. Jag vet inte om jag vill att han ska följa med jämt... Teaterföreningen är liksom min grej..."
"Vill du inte?" Alexandra såg förvånad ut, "Då får du väl säga det till honom..."
"Jamen det kan jag inte... Han skulle bli sårad. Och förresten är alla vana vid att han är med, de skulle fråga efter honom..."
"Jamen så farligt är det väl inte? Han är ju intresserad! Henrik förstår sig inte på teater, han kommer inte ens på föreställningarna... Han säger att han ska kolla på mig om jag är med i en film någon gång..."
"Jag kanske bara är bortskämd... Men det känns som att han är med mig jämt... Jag skulle vilja vara i fred ibland..."
"Då får du väl helt enkelt säga åt honom. Det måste han ju fatta. Han kan väl vara med sina kompisar under tiden... Henrik går ut med sina kompisar hela tiden och vill inte ha mig med. Det kan jag ta."
"Jamen Paul är så känslig... Förresten har han inga kompisar, vi umgås bara med mina känns det som... Vi har blivit ihopklistrade. Mina kompisar frågar alltid efter honom, de ber aldrig mig följa med dem ut ensam längre..."
"Äh. Så blir det väl när man varit ihop ett tag. Det låter nästan som om du inte gillar att vara med honom..."
"Jo! Bara inte alltid..." Erika såg olycklig ut. Hon var nog bortskämd helt enkelt. Alexandras kille lät inte så värst mycket roligare precis. Bara för att Paul inte var vild och fri och spännande... Bara för att han brydde sig om henne. Nej, hon skulle sluta gnälla. Hon skulle gå hem och göra honungsté åt honom och sitta vid sängkanten utan att bry sig om ifall hon blev smittad. Han skulle säga åt henne att akta sig för bacillerna förstås, och att hon inte behövde anstränga sig och att han önskade att han orkade pyssla om henne i stället. Han var en ängel ändå.
Hon gick hem och fann honom läsande en bok han hittat i bokhyllan. Hennes, förstås, han hade knappt haft något med sig när han flyttade in direkt från föräldrarna. Han hade säkert bara ett torftigt pojkrum där med Fantomenplanscher på väggarna och några gamla serietidningar och konfliktspelsfigurer, tänkte hon elakt. Men hon hade inte sett det.
"Den här boken är ju jättebra!" Han viftade glatt med den, "Jag förstår att du köpte den."
"Tycker du? Vad bra, då var det inte helt bortkastade pengar. Jag orkade aldrig läsa ut den..."
Han såg olycklig ut: "Inte? Nja, jag har knappt börjat, den kanske blir tråkig sen..."
Hon suckade återhållet. Det var så typiskt! Kunde han aldrig stå för någon åsikt de få gånger han råkade yttra en? Men nu var hon ju bara elak igen! Elak och bortskämd! Han ville ju bara vara snäll. Kanske hade han fått för sig att hon inte tålde avvikande åsikter. Men hon hade själv tyckt att boken var rätt intressant alldeles i början så den åsikten behövde han ju inte skämmas för i alla fall...
Hon kastade en snabb blick på honom. Han hade slagit igen boken men hade fingret som markör på den sida han var på. Han hade slukat över halva boken. Ljög som vanligt, för att ställa sig in... När han såg att hon tittade tog han snabbt undan fingret och lade ifrån sig boken på golvet. Han skulle säkert inte våga fortsätta läsa nu. Osjälvständiga djävla människa! Men det var ju synd om honom, egentligen. Kanske kunde hon hjälpa honom så han fick bättre självförtroende och slutade vara sådan? Han var ju i alla fall väldigt söt och omtänksam...
Hon kysste honom på pannan: "Läs vidare du så gör jag hett té med honung åt dig. Eller vill du hellre ha något annat?"
"Nejdå, té blir bra, jättebra! Men du behöver inte, jag kan göra det själv..." Han var så sjuk och matt att han inte ens lyckades låta övertygande.
"Lägg av," sade hon milt, "Du ligger där du ligger så att du blir frisk någon gång."
När hon kom tillbaka med téet hade han faktiskt tagit upp boken igen, säkert bara för att hon sagt åt honom att göra det. Men han verkade inte så uppslukad, han lade undan den så fort hon kom in i rummet. När han druckit upp téet somnade han genast. Hon satt kvar och såg på honom när han sov. Han var så söt med ögonlocken som vibrerade oroligt i sömnen, det lite nöjda uttrycket runt munnen som han bara hade när han sov, och det rufsiga, halvt utvuxna håret. Ville han vara prydlig borde han gå till en frisör snart, men hon hade sagt att han var så gullig när håret hängde ner över ögonbrynen och öronen sådär, och kallat honom sin lille poppojke, så han vågade säkert inte... Nå, strunt samma, han passade ju i den där frisyren. Bara hon kunde veta att han trivdes i den själv också och inte bara hade den för hennes skull... Hon strök undan håret från hans panna som var lite våtblank av febern, kysste honom på kinden och lämnade rummet.
När han vaknade igen bad han om ursäkt för att han somnat. Förstås.
"Var jag tråkig?" undrade han.
"Man är kanske inte så spännande sällskap när man sover" svarade hon, "Men du. Jag kan faktiskt sysselsätta mig själv." Till skillnad från vissa andra, tänkte hon, men det sade hon förstås inte högt. Det hade han inte gjort sig förtjänt av. I stället frågade hon om han drömt något spännande.
"Nää. Inget speciellt. Inget jag minns."
"Konstigt. Man brukar drömma så sjuka saker när man har feber."
Han tittade ängsligt på henne. Antingen hade han väl drömt något han inte vågade tala om, en sexdröm eller något, eller så mindes han verkligen inga drömmar och blev rädd att inte hålla måttet. Att inte ha nog häftiga feberdrömmar när hon nu sade att man skulle ha det...
"Kanske jag gjorde. Jag minns inget i alla fall." sade han till slut, "Jag lovar att tala om det för dig om jag minns någon."
"Du behöver inte." svarade hon. Nu hade hon faktiskt börjat bli less på honom. Han såg ut som om han hade skuldkänslor bara för att han inte kunde underhålla henne med en vansinnig dröm. Han var bättre sällskap när han sov. Då urskuldade han sig inte så mycket. Och så fick han som sagt det där nöjda draget omkring munnen i stället för det ängsliga han hade i vaket tillstånd. Hon hade tyckt att det var tilltalande först. Vek och känslig liten pojke till skillnad från alla jobbiga machomän... Men problemet var att han inte var vek, känslig och intressant. Det där sistnämnda ingick liksom. Det skulle vara en konstnärssjäl. Eller åtminstone någon med egna intressen över huvud taget...Hon hade gått ut med några kursare efter dagens föreläsningar. Det var det enda sättet. Gick hon hem emellan undrade han vart hon skulle och så måste hon ta med honom. Det förvånade henne att han inte pluggade samma sak som hon. Förmodligen var det bara för att han valt innan han lärde känna henne. Och nästa termin skulle hon läsa B-kursen så då skulle han inte kunna välja samma sak. Han skulle aldrig hinna ifatt! Föreläsningarna skulle åtminstone alltid vara hennes egna.
Hon hade känt sig så fri när hon satt där med sina kursare och en öl. De hade pratat om föreläsarna, och om uppgifterna de skulle göra, bara saker som inte hade med honom att göra... En del hade pratat om sina pojkvänner de lämnat kvar i andra delar av landet och som de saknade, eller inte saknade. Då kände hon för att flytta ifrån honom, flytta långt bort...
Hon kom hem, inte alltför sent för det var mitt i veckan; klockan var väl runt elva. Han satt vid tv:n och tittade upp på henne med sårad blick: "Var har du varit?"
"Ute bara... Tog ett par öl med mina kursare..."
"Du kunde väl ha ringt..."
"Så sent är det väl inte? Du måste väl kunna klara dig en kväll utan mig... Eller hade du middagen färdig och lät den kallna i väntan på att jag skulle komma hem?" Det sista var ett skämt, för han kunde inte laga mat.
"Jag menade bara att du kunde ha ringt och sagt var du var och när du tänkte komma hem..."
"Vem är du egentligen? Min farsa eller? Jag lovar att inte bli överkörd eller våldtagen, du kan vara lugn."
"Förlåt då..." Han blev inte ens arg. Han blev aldrig arg, vek bara undan vid konflikter, "Vill du veta vad som hände i Rederiet?"
"Jag skiter väl i Rederiet, och det borde du också göra! Kan du aldrig göra något annat när jag är borta? Träffa dina kompisar? Spelar du aldrig rollspel nu för tiden till exempel?"
"Nja... Det växer man väl ifrån..." Sanningen var att han inte hade några kompisar kvar. För det hade bara varit hans rollspelskompisar och nu var han inte intresserad av rollspel längre, eftersom inte hon var det. Han var en loser som inte haft något liv över huvud taget innan han träffade henne. Tur för honom att hon sett hans hundvalpiga blickar, tyckt att han var söt, och närmat sig honom! Själv skulle han väl aldrig vågat... Men nu fick det vara nog! Nu fick han skaffa sig ett eget liv och sluta lifta på hennes! Hon gick runt i lägenheten och plockade ner de få saker som var hans i en stor bag.
"Vad gör du?" frågade han från tv-soffan, "Ska du inte komma och sätta dig i stället?"
"Jag plockar ihop dina saker. Det är slut. Du ska ut." Hon tyckte själv att hon lät konstigt kall och fnissade lite åt det ofrivilliga rimmet.
"Va? Vad menar du? Vad ska jag göra?" Hans röst var så lite att hon knappt hörde.
"Det ordnar sig. Du får säkert bo hos dina föräldrar. Eller sök ett studentrum." svarade hon, fortfarande lika kallt.
Han hade rest sig upp ur soffan nu och följde henne med blicken: "Vad har jag gjort? Vad har hänt? Har du träffat någon?" Han bara stod där rakt upp och ned med händerna lite utslagna och såg så oförstående och förkrossad ut att hon säkert skulle ha tyckt synd om honom om hon varit på ett annat humör. Men nu var det som om något sagt klick i henne, nu fick det vara nog, nu skulle han ut, inget mer hundvalpssvansande om hennes ben, inget mer liftande med hennes liv. Hon var kall, känslotom och nästan frånvarande. Det fanns bara en, målmedveten, tanke i hennes huvud.
"Här är din väska. Du får väl ringa om jag glömt något. Jag lade i den där boken du gillade också." Hon räckte honom väskan och motade honom mot dörren. Han lät sig vallas ut utan att protestera, som om han hela tiden väntat på att det här skulle hända.
När han knutit skorna och reste sig upp för att gå gav han henne en sista hundvalpsblick, men i det här tillståndet gjorde den henne mest förbannad. Hon föste ut honom genom dörren, egentligen mest en handrörelse som han genast lydde, som om luften satts i rörelse av hennes hand och knuffade ut honom.
"Skaffa dig en egen bil!" skrek hon efter honom när han långsamt gick nedför trappan.