Det är idag det skall ske. I två dagar
har jag nu underhållit mina gäster och på alla sätt
invaggat dem i säkerhet inför den stundande grandiosa finalen.
Jag har inte svårt för att uppträda utsökt artigt
och charmant då det passar mina syften. Mina gäster kan omöjligt
hysa några misstankar längre.
Lodovico Montanza har visat sig vara en ganska älskvärt
gemytlig man som delar några av mina otaliga intressen. Det kan inte
hjälpas. Det att han så snart övergivit all vaksamhet och
låtit sig duperas tyder för övrigt på ett lättroget
sinne som hindrar honom ifrån att vara min jämlike. Hans son...
Hans son påminde mig inte om något annat än en blomstängel
när han red in i staden, så skygg och vek och ängslig.
"Jag skall bryta denna blomstängel," tänkte jag. "Med min häl
skall jag krossa den mot marken." Jag förstår inte varifrån
sådana befängda tankar kommer. Jag måste ha hört
alltför mycket av don Riccardos sentimentala lyrik på sistone.
En furste kan inte tillåta sig att vara sentimental.
Det kan ju tyckas, att ett lejon skulle strida med styrka och
mod, och inte rävaktig list. Men då ett lejon blivit sårat
och skändligen skymfat, just som det trodde sig ha sitt byte i käftarna,
då blir lejonet mycket vredgat. Och ett vredgat lejon är ett
obarmhärtigt lejon. Den som då vill leva måste vara misstänksammare
än lejonet självt, skarpare än en nyvässad klinga.
Lodovico Montanza är slö, hans egg var inte svår att avtrubba.
Det är förresten märkligt att han kan tro, att någon
som nyss lidit ett så nesligt nederlag utanför hans stadsportar
kan sänka sig till att tigga om fred. Men så känner han
heller inte mig, Leone.
Det är afton och gästabudet har redan pågått
i timmar. Vi har för länge sedan högtidligen undertecknat
traktaten om evig fred, vid trumpetstötar och andra passande ceremonier.
Det var alltför storslaget för att inte betyda någonting
alls, det är ju så folk tänker, de låter sig så
lätt duperas av utanpåverk. De intalar sig att allt detta överdåd
måtte mena någonting, någonting viktigt. Det gör
det för all del också, om än inte på det sätt
som de tänkt sig.
Påfåglarna har burits in, och Lodovico Montanza frossar
som om han inte redan förtärt tiotals rätter. Han har druckit
en stor mängd vin och är röd och uppsluppen med utstående
ådror i pannan. Det är lätt att tro att han är ödesbestämd
till att föräta sig och dö till bords av hjärtslag.
Men ibland måste man hjälpa ödet. Själv äter
och dricker jag med yttersta försiktighet. En furste kan inte tillåta
sig att bli ovaksam, särskilt inte vid ett tillfälle som detta.
Don Riccardo äter och dricker omåttligt även
han. Allt han gör, det gör han med råge. Han deklamerar
sin kärlekspoesi och skålar till höger och vänster
med sin svaga arm. Svärdsarmen hänger obrukbar, något som
åtminstone delvis är min förskyllan. Jag sände ut
honom till en säker död vid frontlinjen, men ångrade mig
sedan och i slutänden var det han som räddade mitt liv. Jag har
honom att tacka för mycket. Vi kan uppleva vackra ting tillsammans,
när jag är i den rätta sinnesstämningen. Hans sällskap
lockar fram alla de irrationella känslor som inte hör en furste
till. Ändå önskar jag hans död, fast det borde vara
furstinnans. Hon ger honom ständigt de där ögonkasten när
hon tror sig osedd, trånsjuka, skälmska. Mig ser hon inte åt,
då han är närvarande. Men en furste kan inte tillåta
sig att känna svartsjuka, svartsjuka grumlar tanken.
Jag kan inte motstå att se åt Fiametta. Kanske är
det för att furstinnan och don Riccardo talar sitt indiskreta språk
med blickar. Jag tänker då att de kan få ha sin lilla
lek för sig själva, de passar ju bäst för varandra:
överdådiga, sentimentala... Fiametta påminner inte om
furstinnan alls, hon liknar mig mer. Sval, stolt och skarpskuren sitter
hon vid sin hedersplats utan att bevärdiga mig med ett ögonkast.
Oss emellan är det hon som är härskarinnan. Det är
skönt, att för en gångs skull slippa vara den härskande,
den överlägsne, utan att för den skull förlora sin
stolthet och krypa.
Den tredje kvinnan i mitt liv, min dotter Angelica, gör
ikväll sin debut i sällskapslivet. Hon är placerad invid
Montanzas son, Giovanni, och lika skygg och vek. De sitter liksom för
sig själva mitt ibland gästerna, två blomstänglar
som lutar sina rodnande kalkar mot varandra, redo att besegla denna eviga
fred. De älskar varandra. Sådant undgår inte en furstes
skarpa blick. Jag borde vredgas vid en sådan skändlighet, men
förmår inte. Återigen måtte jag ha hört för
mycket av don Riccardos svulstiga lyrik. Förresten vore det hans fred
de skulle besegla. Angelica kan lika gärna vara hans dotter som min.
Nu uppförs det specialskrivna skådespelet där
Venus besegrar mars och sjunger kärlekens lov. Det är mycket
vackert och rörande alltihop. Lodovico Montanza kan omöjligt
hysa några tvivel på min uppriktighet efter detta. Det är
tid att ge tecken till min dvärg.
Nu skänker dvärgen i av det förgiftade vinet i
Montanzas bägare. Hans fårade lilla gammelmansansikte är
alldeles orörligt och han darrar inte på handen. Så skänker
han i åt Montanzas son och närmaste män. Allt går
enligt planerna. Men vad nu? När han fullgjort sitt egentliga uppdrag
skänker han även i don Riccardos bägare! Vad tar han sig
till, skall han förgifta oss allihop? Men nej, hans värv är
nu avslutat, han återvänder till sin plats bakom mitt högsäte.
Don Riccardo. Ja, jag har många gånger önskat honom död.
jag kan inte gärna säga: "Det var inte jag, det var min dvärg."
En furstes dvärg är bara hans obarmhärtiga arm som lyder
hans egentliga order utan att ta notis om ånger eller betänksamhet.
Leende höjer jag min bägare till en skål.
Tillbaka