Det är tid att börja tänka på att
fylla sin barnkvot. Ja, jag har ännu några år på
mig innan den avskrivs, men när jag väl fyllt 40 är det
för sent. Det kan tyckas grymt att barnkvoten blir ohjälpligt
avskriven vid 40, då de flesta ännu är fertila, men det
beror ju på att risken för att få missbildade eller sjuka
barn då ökar. Om fler skaffade sitt barn efter 40 skulle Staten
få bekosta fler aborter innan man lyckades avla ett friskt barn.
Ja, naturligtvis får man behålla ett sjukt eller missbildat
foster om man så vill, men då blir man ju förbunden att
ta hand om det till dess död, och själv bekosta alla hjälpmedel
och mediciner.
Jag kanske blir en av de som aldrig utnyttjar sin rättighet
till ett barn, men det betyder inte att någon annan kan ansöka
om ett extrabarn. Denna naturliga lilla minskning av befolkningen har Staten
tvärtom räknat med för att vi inte ska vara ohållbart
många då vi företar den Långa Färd vi förbereder
oss för. Vi är inte många jämfört med de miljarder
som uppfyllde jorden en gång i tiden, men ju färre vi är
desto bättre.
Det här resonemanget om barn påminner mig om mina
fäder. Jag säger mina fäder, fastän det naturligtvis
bara är den ene av dem som är min "riktige" far. Nog förstår
jag vem av dem det är, för min bror har en krök på
näsan som är misstänkt lik Peters, och mina blåa ögon
är såpass ovanliga att de bara kan komma av Missnes nordliga
härstamning, men de har aldrig bekräftat det utan lärt oss
att kalla dem båda pappa. Någon mor har jag aldrig haft, utom
det ägg en okänd kvinna donerat, men det var å andra sidan
mycket länge sedan barn ansågs behöva en mor och en far.
Den enda kvinna av mitt eget blod jag träffat är min
farmor som fyllde hundra den där gången för sjutton år
sedan. Min farmor, tänka sig att hon var med innan den Nya Världen
byggdes. Jag önskar att jag tänkt på att fråga henne
litet mer om hur livet var då, men jag var ung och såg hellre
framåt än bakåt, och hon var en sådan barsk och
sarkastisk gammal kvinna att jag väl inte riktigt vågade. Dessutom
var hon halvdöv och skrek bara "va?!" som svar till allt utom det
märkliga oljud hon kallade hårdrock och älskade att spela
på en uråldrig ljudanläggning. Jag minns så tydligt
hennes hundraårsdag, hon satt i sin rullstol, sin uråldriga
eldrivna rullstol hon vägrat byta ut mot något modernare, och
som hon älskade att slira runt i med högsta hastigheten bara
för att anklaga alla som råkade komma i vägen för
ovarsamhet.
"Jahaja, nu är man lika gammal som sångerna i Dantes
komedi är många, men den slutade i alla fall bättre än
den började, i stället för tvärtom!" konstaterade hon,
och så tvärdog hon. Jag kunde ha svurit på att hon gjorde
det med flit, att hon hållit ut dessa sista år bara för
att få göra en spektakulär sorti på sin hundraårsdag.
Det vore likt henne, inte för att jag någonsin kände henne,
men det vore likt den kvinna Missne berättat om.
Det är så mycket jag borde frågat henne om.
Hon levde sannerligen i en brytningstid, tänka sig att hon var född
redan på 1980-talet! På hennes tid var allt så svindlande
annorlunda, att det är nästan omöjligt att tänka sig,
även om tekniken redan då utvecklades i ett allt snabbare tempo.
Hon föddes långt uppe i norr, på den tid då
världen ännu bestod av en mängd småstater och människorna
levde ovan jord. Landet där hon föddes är nu ständigt
fruset, på grund av att smältvatten från Arktis ändrat
den varma Golfströmmens lopp, men det sägs att det var mycket
vackert på den tiden. Temperaturen kunde växla mellan 30 plusgrader
och 30 minusgrader beroende på årstiden, och ändå
levde man där i en tid då man ännu måste utsätta
sig för klimatet med endast kläder som skydd! Det hände
att människor frös ihjäl eller gick vilse i skogarna, och
vid oväder kunde strömförsörjningen och alla kontakter
med omvärlden skäras av, så otryggt var det att leva utspridda
här och var på jordytan, i bostäder man ofta byggt själv.
Missne har berättat märkliga historier om min farfar,
historier han hört av farmor eftersom han själv aldrig träffat
sin far. Farmor berättade att han vägrat foga sig i den Nya Världen,
att han envisades med att uthärda Därute. Nu måste han
naturligtvis vara död i alla fall, men tanken på att min farfar
varit en av de mytomspunna Därute, skyddslösa, helt utan Statens
trygghet, men likväl... fria... Det är en fascinerande tanke.
Jag tänker mig honom som en envis, senig gammal man, brun i huden
som man blev Därute till skydd från solens strålar, med
långt grått hår och sådana kläder man tillverkade
av döda djurs skinn, därför att de skyddade bättre
än dåtidens syntetmaterial. Jag tänker mig honom så,
för han skulle ha passat min vresiga, rebelliska farmor. Jag vet inte
om han visste att farmor var gravid då han försvann, jag tror
inte att Missne vet det heller. Om farfar hade vetat skulle han kanske
ha stannat, låtit sig infogas i Systemet för trygghetens skull,
men jag tvivlar på att han skulle ha klarat omställningen. Farmor
gjorde det inte.
Vi har det bra i den Nya Världen. Nyttigt solljus når
oss genom de starka glastaken, men de farliga, cancerframkallande strålar
som gör det omöjligt att leva Därute stängs ute. Temperatur
och luftfuktighet är alltid idealiska och säkerheten är
maximal. Om något ändå skulle hända finns ju larmet,
och det är nära till andra människor. Vi är ständigt
förbundna med varandra, till skillnad från hur det var då
man levde var och en i sin lilla bostad, eller flera tillsammans men utan
direktkontakt till räddningsstyrkor. Vi är dessutom jämlika,
ingen arbetar för någon annan än Staten. Vissa sätter
förstås den Planerande Klassen över den Verkställande
Klassen, men även om den Planerande Klassen är mäktigare,
kunnigare och ofta intelligentare så skulle Systemet rasa utan den
Verkställande Klassen. Och det är ju inte frågan om några
primitiva kroppsarbetare som i den Gamla Världen, nej, sådant
sköter nanoarbetare och straffångar, den Verkställande
Klassen består mest av ingenjörer och tekniker.
Så finns ju den lilla klass jag själv hör till,
Underhållarna, som är statsavlönade så länge
människor behöver och uppmärksammar oss. Jag har läst
och hört om den Gamla Världens Underhållare som ofta frös
och svalt för sin konst, utan någon som helst trygghet. Det
måste ändå ha givit dem inspiration, nu är det svårt.
De skapade ofta utifrån orättvisor och ojämlika förhållanden,
men nu när allt sådant är avskaffat...? Det fanns de som
höjde sina röster för att stoppa miljöförstöringen,
men nu är den konstant och vi lever skyddade ifrån den i vårt
eget samhälle under jorden. Andra protesterade emot krig, men krig
förutsätter ju flera småstater och existerar inte längre.
Återigen andra ville ändra förhållandena för
de människor som levde i de så kallade U-länderna, men
dessa svältande miljarder finns inte längre. Dessa U-länder
hade varken teknik eller pengar för att klara omställningen till
den Nya Världen, och var inte anslutna till den union som senare skulle
komma att bli Staten. Sjukdomar, miljöförstöring och fattigdom
måste för länge sedan ha utplånat dem. Ingen kan
leva Därute oskyddad, grödor och djur är förgiftade,
liksom själva luften, och solstrålarna är livsfarliga.
De få som av olika anledningar måste ut Därute, för
att kontrollera våra vindkraftverk och solceller till exempel, har
andningsmasker och avancerade skyddskläder. Dessutom har de genomgått
ett mångårigt träningsprogram och flera tester, ungefär
som astrounater eller stridspiloter i den Gamla Världen, föreställer
jag mig.
Jag talar om Staten, fastän den naturligtvis har ett namn:
Europa. Europa, som betyder "den dystra" vill jag inte gärna använda
i onödan. Risken för sammanblandning eller missförstånd
är ju minimal, det finns bara en officiell stat till på jorden
och det är U.S.A. Jag vet inte mycket om U.S.A, förhållandet
är spänt även om något så primitivt som krig
aldrig skulle kunna utbryta. Vart skulle man förresten kriga, skulle
man skicka ut sina soldater att strida Därute? Nej, sådana meningslösheter
skulle bara förpesta miljön Därute ännu mer, och det
tjänar ingen på. Officiellt samarbetar vi med U.S.A, för
i längden kan vi inte konkurrera med dem om vem som först ska
företa den Långa Färden. Det är inte hållbart
att konkurrera om en sådan sak, ju förr vi kommer i väg
desto bättre, och de har många skickliga forskare och tekniker.
Men misstänksamheten är stor, rädsla för att de har
information som de hemlighåller för oss, och hemliga projekt
på gång får Staten att själva hålla vissa
framsteg inom forskningen för sig själva. Ingen vet säkert
hur nära den Långa Färden vi är. Jag hoppas naturligtvis
att det ska ske inom min livstid, men det är inte särskilt troligt.
Först måste vattenmolekyler från rymden samlas in, och
på något vis bindas till en lämplig planet, förmodligen
Mars. Avståndet till Mars är överkomligt, och även
om den är kallare än jorden skulle den med en atmosfär bli
möjlig att leva på. När atmosfären med hjälp
av vattnet skapats måste växter planteras ut, och slutligen
djur överflyttas. Det kommer bli ett delikat arbete att skapa ett
ekosystem som håller, främst naturligtvis runt planetens ekvator
där klimatet är som gynnsammast. Sedan måste otaliga testgrupper
skickas ut och den Långa Färden minutiöst planeras. Nej,
det är inte särskilt troligt att det sker inom min livstid, även
om Statens forskare kommit längre i sitt arbete än vad som är
officiellt.
Ska jag vara riktigt ärlig är jag inte säker på
att jag vill vara med om den Långa Färden. Det vore lättande
att se, att den hann komma till stånd innan min död, men jag
vet inte om jag skulle vilja lämna jorden. Det vore så nytt
och främmande att börja om från början på en
helt annan planet, att bo i bostäder som förmodligen skulle ligga
ovan jord, att tvingas avstå från en mängd bekvämligheter
för att inte fresta på det nya, ömtåliga ekosystemet.
Men det finns också saker jag skulle vilja uppleva, jag skulle vilja
känna vinden blåsa och höra de fåglar och insekter
jag bara hört inspelade på harmoniskapande ljudband. Jag skulle
vilja se vilda djur, annat än de enstaka fåglar man ser skymta
förbi som svarta fläckar över glastaken. All konst från
den Gamla Världen är genomsyrad av naturskildringar och liknelser
med företeelser i naturen som jag aldrig har upplevt. Visst kan man
få se natur i de relativt oförstörda områdena genom
de "omvända akvarium" som byggts för detta ändamål,
både över och under havsytan, och visst kan man uppleva olika
naturtyper med ljud, dofter och allt i Virtual Reality, men det är
ändå inte samma sak. Något som vore mer likt riktigt natur
är de odlingar som finns i gigantiska växthus, men de är
enformiga och platta, och dessutom har bara straffångar och enstaka
tillsyningsmän ur den Verkställande Klassen tillträde där.
Missne, min blåögde far, måste förstås
ha upplevt natur, han föddes ju år 2020, mitt under grundandet
av den Nya Världen, men redan då måste man ha skyddsutrustning
för att kunna vistas ute. Han talar inte gärna sin ungdom, jag
förmodar att det var en svår brytningstid och att hans bittra,
rebelliska mor inte gjorde det lättare för honom. Hon gav inte
gärna upp sin frihet, min farmor. Ändå var hon född
i en värld så full av förtryck och diskriminering. Det
var konflikter mellan folkgrupper, religioner och politiska inriktningar.
Nu när vi alla lever tillsammans i Staten och talar samma språk
är allt sådant omöjligt. Eftersom vi blandats ser de flesta
ganska lika ut; brunögda och brunhåriga med relativt ljus hy.
Blåa ögon är ovanligt, eftersom brunt är det dominanta
arvsanlaget. Min okända äggdonatormor måste alltså
även hon varit ljusögd. De riktigt mörkhyade eller snedögda,
som oftast var de som blev utsatta för förtryck i den Gamla Världen,
är ovanliga, eftersom de flesta med de utseendena levde i de så
kallade U-länderna. Vad gäller religioner så är de
visserligen tillåtna, men har inget starkare fäste. De flesta
är väl av den uppfattningen att religiösa är aningen
sinnesslöa eller förvirrade, när det nu finns så många
vetenskapliga fakta att tillgå som man kan tro på i stället
för andliga flummigheter.
Missne har berättat att homosexuella, mycket på grund
av religiösa skäl, trakasserades i den Gamla Världen, och
att han skulle ha kunnit blivit misshandlad fysiskt och psykiskt för
sitt val att leva med Peter. Absurda, barbariska tanke! Bakom detta låg
en slags uppfattning om vad som var "normalt", och att man och kvinna var
menade att leva och föröka sig tillsammans. Detta i en tid då
skilsmässor och ensamma föräldrar var mycket vanliga, och
då åtminstone kvinnor kunde befruktas på konstgjord väg.
En del av skulden kan läggas på de religiösa som försökte
leva efter de förlegade reglerna i en skrift kallad Bibeln, som redan
då var 3500 år gammal. De allra flesta som tillhörde samma
religion tog dock avstånd ifrån dessa absurda regler, och hade
bara guden gemensamt med de Bibeltrogna, och med tiden blev det allt färre
som ens brydde sig om guden. Jag kan tänka mig att det finns enstaka
som har en uppfattning om något slags högre medvetande eller
styrande makt förutom Staten, men de gör inget väsen av
sig.
Det är ett rättvist och jämlikt samhälle
jag lever i. Alla utbildas till att arbeta för Staten och alla får
statlig lön för detta. Ingen lämnas osedd och hjälplös
som i den Gamla Världen, utan villkoren är lika för alla
och Staten har perfekt kontroll över sin befolkning. Alla har rätt
till en viss bostadsyta, och ingen har rätt till privata arbetare.
Eftersom alla arbetar för Staten har alla fri sjukvård, och
rätt tatt vistas i de allmänna lokaler som Staten inrättat,
förutom de av förståeliga skäl relativt små
bostadsutrymmena. Säkerheten är maximal med räddningscentraler
och vaktstyrkor ständigt och överallt. Allt är kort och
gott inrättat på ett så tryggt och demokratiskt sätt
som möjligt, lika för alla. Ja, lika för alla, alla lika.
Alltför lika. I den Gamla Världens litteratur debatterades det
vilt hit och dit i olika frågor, man var oense, man stod på
osäker grund, man... levde. Detta är harmoni, jag är ense
med alla mina grannar, inget är onormalt eller störande, alla
livsstilar är tillåtna och accepterade. Men det som kallas livsstilar
är bara frågan om en yttre touche, i själva verket är
vi alla lika, har vi alla likadana liv. Som Underhållare har jag
väl något större frihet än de andra klasserna, men
jag har inget att säga. Min konst är ljudlösa ljusspel att
betrakta, den är inte störande och den säger ingenting.
Villkoren för mitt skapande är bekväma, min försörjning
är tryggad, min tillvaro konfliktlös. Vad kan skapas ur detta?
Allt måste komma inifrån mig själv, men min själ
har inte formats i den smältdegel av intryck som var den Gamla Världen.
I den Nya Världen finns inget som är vilt eller fritt, kanske
är det därför myterna om överlevande Därute sprids
med sådan fart. Därute är den nya Världens okända,
den Nya Världens religion. I det Därute vi själva avskärmat
oss från finns osäkerheten, livsfaran och friheten. Friheten.
Tillbaka