Hon visste inte vad hon gjorde där.
Kunde inte förstå varför hon var där. När hon
var riktigt liten hade hon trott att skillnaderna mellan dem och henne
berodde på att de var vuxna och hon var barn. Men hon blev litet
äldre, och det dröjde inte länbge innan hon märkte
att hon var mycket olik även barn i hennes egen ålder.
Bara som ett exempel avskydde och föraktade hon sin mor.
Hon hade inte ens dåligt samvete över det, låg inte vaken
om nätterna och bad till Gud om att hon skulle få älska
sin mor. För övrigt trodde hon inte på Gud.
Hennes mor var ingen dålig mor. Hon behandlade aldrig flickan
illa, var inte strängare än andra mödrar. Nej, snarare tvärtom,
och kanske var det det som var hennes olycka. Hon hade utvecklat en närmast
kronisk nervositet, men så kan det gå om man har en dotter
som hennes.
Flickans far lämnade henne i fred. Kanske hade han förstått
hur det var fatt redan när flickan var spädbarn. Kanske hade
han redan då givit upp och beslutat att lämna henne i fred.
Uppgivenheten låg i hans välmenande men menlösa karaktär.
Honom kunde inte flickan avsky, men hon älskade honom inte
heller. Hon var tom. Hon var sig själv nog, och behövde ingen
annan.
Redan när flickan var sex år gammal hade hon suttit
djupt försjunken framför ett TV-program om Maya-indianerna. Om
flickans mor hade varit hemma hade hon genast skickat flickan i säng.
Man låter ju inte en sex års flicka se på rekonstruktioner
av Maya-indianernas blodiga ritualer. Men modern var bortrest den kvällen.
När hon senare kom hem fann hon flickan på sin favoritplats:
på skohyllan i föräldrarnas garderob. Där satt hon
hopkrupen, med blodet droppande från ett nålstick i fingret.
När den chockerade modern förskräckt frågade vad som
hade hänt, tittade flickan bara storögt på henne och svarade
med allvarlig röst:
"Jag offrar mitt blod till gudarna för att de skall ta mig
hem."
Om nu modern hade frågat vad flickan menade med "hem" vet
man aldrig vad hon hade svarat, men det var modern alltför upprörd
för att vara i stånd till. Som den godhjärtade. om än
veka och naiva, kvinna hon var försökte hon förtvivlat dölja
sin rädsla och oro, plåstrade om flickan och skickade henne
i säng.
Den här incidenten var droppen som fick bägaren att
rinna öer. Sedan den dagen fick flickan följa med till diverse
barnpsykologer och specialister, något hon senare bara skulle komma
att minnas som en lång rad farbröder och tanter med hycklande
leenden.
Ingen av psykologerna hade någon säker diagnos att
komma med, men alla var de överens om att flickan led av någon
form av emotionell störning. De uppmanade föräldrarna att
bemöta hennes avståndstagande och iskyla med att överösa
henne med kärlek.
Detta hade som följd att flickan blev allt mer bortskämd.
Hennes stackars nervsvaga mor försökte förtvivlat ge henne
den kroppskontakt psykologerna hade enats om var så viktig, men det
hade bara som följd att flickan undvek sin mor mer och mer. Moderns
insmickrande sätt gjorde henne illamående. Hon kune inte förstå
varför alla människor alltid skulle visa sig glada och vänliga
även om allt de kände var tomhet. Hon värdesatte äkthet
och oförställning innan hon visste vad de orden betydde. Därför
var hon alltid fullkomligt ärlig och visade sitt ogillande och sin
likgiltighet inför allting öppet.
Då flickan bara drog sig undan kroppskontakt försökte
modern, som blivit beroende av olika lugnande och antidepressiva medel,
visa sin kärlek på andra vis. Hon skämde bort flickan på
alla upptänkliga sätt. Detta lärde flickan sig snart att
utnyttja till att få sin vilja fram.
Det hände att flickans far försökte hindra modern
från att skämma bort flickan alltför mycket, men efter
att gång efter annan ha bemötts med moderns tårögda
vädjanden och hysteriska skrin om att inte vara så hjärtlös
mot det stackars barnet gav han upp. Han gled ifrån sin fru och dotter,
blev allt tystare, och tittade bara då och då upp bakom sin
tidning med uppgiven blick.
Det ska kanske sägas att flickn var parets mycket efterlängtade,
första och enda, barn. Det kan ju tyckas att ödet var grymt som
placerade denna iskalla, känslolösa varelses själ i just
deras lilla flickas kropp. Ödet är dock outgrundligt och inget
någon dödlig kan styra eller förutse.
Hur som helst behövde inte det stackars paret stå
ut med flickan länge till, för en dag, faktiskt inte långt
ifrån flickans nionde födelsedag, försvann hon spårlöst.
Kanske hade hon fått komma till en plats där hon hörde
hemma, kanske inte.
Tillbaka