Jag älskar doften av mögel som kan finnas
i gamla sommarstugor. Gamla hus med fuktfläckade 50-talstapeter och
gräddvispar med vev. Det tar en evighet att vispa grädden med
en sådan där visp, men det är en bra sorts evighet. Den
vitgula, tunna vätskan ligger där å botten av den lika
mildgula skålen med brun kant, krusas lite lojt för de frenetiskt
snurrande visparna som hakar i varandra som kugghjul. Du tror inte att
vätskan någonsin kommer att tjockna. Du är övertygad
om det. Då, när dina fingrar blivit tillplattade och vitnar
kring vevens trähandtag, och visparna inte längre låter
vrrrr-vrrrr som ett ilsket bi utan snarare knattrar trött som en otrimmad
moppe på tomgång, då står du plötsligt där
och vispar något smörnande, något gulklimpigt. Blanda
då ut klimparna i den flytande grädden till en jämntjock
smet. Stick en sked i skålen och ta äppelpajen ur ugnen. Flashback:
ute på gräsmattan står två knotiga och överåriga
äppelträd. Det luktar så speciellt om mognande äpplen
på träd. Äpple, men inte på sama sätt som äpplena
i Konsums fruktdisk. Det är en söt lukt av död, mognande
äpplen på träd luktar friskt och grönt. Du plockade
dem du kunde nå, förkrympta, grönröda äpplen
med oregelbundna former. Överallt dessa bruna maskingångar.
Du tog dem till köket och skar dem med kniv, det frasande ljudet av
alldeles färskt vitt äppelkött som ger med sig. Bruna maskingångar:
dem skar du bort. Vita kärnor, svåra att skilja från fruktköttet:
dem skar du också bort. Äppelbitarna blir bruna nästan
genast, syran ilar i tänderna. Du lade dem i pajformen, de krävde
mycket socker. Nu tar du ut dem, kaneldoftande, mjälla. Grytlappen
har någon längesedan glömd moster eller farmors mor virkat,
en vitgrön stjärna där det vita gulnat och det gröna
blivit svett. Du bär ut pajformen och gräddskålen till
trädgårdsmöbeln, ställer ner dem på bordets
flisiga träyta. man får akta sig för att dra med handflatan
över bordsskivan, de små flisorna fastnar så lätt
under huden. Det har regnat, du känner fukten genom träskornas
läder. Det är rått, huden knottrar sig på dina bara
ben. Solen lyser genom ogenomträndliga vita moln och värmer föga,
björken vid grinden gulnar redan. En pöl i hammokens solblekta
plastbaldakin, det droppar från de mögliga fransarna. Man kan
sitta tre i hammoken, men bara två får plats vid bordet. Knirk:
fram och ta en sked paj, knirk: tillbaka och känna pajsmaken klibba
mot gommen. Även hammokens brunblommiga kuddar doftar svagt av mögel,
allt här gör det. En fuktig doft av tid.
Tillbaka