Monolog i Hades (Eurydike till Orfeus)
Vem hade sagt, att jag ville följa dig, Orfeus?
Varför var du så säker, att du sökte mig här?
Att du tvang mig steg för steg tillbaka?
Skön var vår kärlek en gång, och aldrig skall den förnekas.
Men inget liv kan locka mig mer. Också däruppe
i solens land kommer den kalla skuggan
krypande över bergen. Jag vet. Jag minns.
Och ingen kände som jag kölden i ditt hjärta.
Solen får mörka fläckar.Eros har svarta vingar.
Och i nattens mörker hörde jag redan på jorden
skallet från Hades' hundar. -Tro inte, att jag sörjer,
fastän du inte orkade. fastän du vände dig om. Å, ingen
kände din svaghet som jag. Dödstrött kom du tillbaka,
alltid tillbaka till mig från fester och segertåg,
kastade lyran till marken, sjönk i min famn för att glömma
backantinnor och sång och vin. Och jag din älskade ensam.
Men ingen sång för mig. Ingen färd till solen.
Aldrig fågelvingarnas flykt. Orfeus kom uttröttad hem.
Tro inte, att jag sörjer. Jag valde mitt liv i Hades.
Det var inte ormen, som valde mig. Det var jag som valde ormen.
Jag såg den på ängen bland blommorna. Jag önskade giftet.
Först här i skuggornas land orkade jag att leva.
Livet ställer mot väggen. Livet kräver ett gensvar.
Livet har spjutvassa ord, som genomborrar vårt hjärta.
Blodet droppar så tyst, så tyst, och ingen ser hur det droppar.
Och ändå - om och om igen skall jag säga detsamma, Orfeus:
skön var vår kärlek en gång, och aldrig skall den förnekas.
Men det var inte den jag följde. Darrande blek,
vacklande trött följde jag lyran och sången.
Sången om solen och vindarna. Sången om havet och vågorna.
Sången om jordens ljuvlighet, när vallmon blommar om våren.
Sången om allt som jorden ger men ännu mera
allt vad den inte ger. Om det som är bortanför jorden,
om det som är bortanför människohjärtat och bortanför kärleken.
Sången om det som är skönare än livet.
Sången förmer än kärleken och döden.
Sången förmer än sången. - Å, allting på jorden skall snart försvinna,
allt skall jag glömma, men aldrig sången.
En enda gång har du spelat för mig ensam.
En enda gång - i skuggornas svala rike.
En gång har jag levat mitt liv på jorden. Å, jorden
ger jag så gärna åt dem som är starka att leva. Men
vem hade sagt, att jag ville följa dig, Orfeus?
Inget liv lockar mig mer,
och jag längtar aldrig tillbaka
