Det var en gång en familj vars hus drabbades av röta. Det var ett fint mintgrönt 1700-talshus, och de beslutade sig för att bygga en exakt kopia av det. För att ha någonstans att bo medan det nya huset byggdes lät de det gamla stå kvar och placerade kopian ett par meter bakom det i trädgården. Det var för övrigt en ganska stor trädgård, med pioner och äppelträd som var minst lika gamla som huset, och den låg på landet en bra bit ifrån närmaste stad.
Det var en lite märklig upplevelse att genom fönstren på baksidan kunna se gräsmattan planas ut, en stengrund byggas och träväggar långsamt skjuta i höjden. Snart skymde det nya huset ljuset så att rummen på baksidan, köket och ett antal sovrum, låg i ständig skymning. Men familjen bodde i sitt gamla välbekanta hus och var ganska nöjda, för de tyckte att de hade hittat på ett förträffligt sätt att slippa flytta på riktigt när nu huset måste rivas.
Hantverkare stövlade ofta in i köket för att få ta sina kaffepauser inomhus, och skämtade om att det nya huset skulle bli mer likt det gamla än det gamla självt. Och kopian var verkligen mycket lik, ja faktiskt identisk, bara mindre sliten, för det var så familjen ville ha det. Och till slut kom den dagen då de skulle se ut en mintgrön färg som efter lite slitage av väder och vind skulle se precis ut som den gamla. Och därefter valde de samma tapeter till alla rummen, vilket inte var något problem då familjen själva valt ut sina tapeter, som alltså var ganska nya och fortfarande fanns i handeln. (De tidigare ägarna hade nämligen inte brytt sig om sådant som äkthet utan tapetserat om hela huset med gräsliga 70-talstapeter, vilka familjen ersatt med nya tapeter i 1700-talsstil.) Och därefter var det bara att flytta över alla möbler och säga ok till rivningsfirman.
Hela familjen satt och kurade i sitt nya kök, vilket de försökte intala sig var det gamla. De hade radion på onödigt högt för att slippa höra skrällarna och brakandena utifrån. Det var en Brahmskonsert på P2 föräldrarna var mycket förtjusta i, men de lyssnade inte, de försökte snarare koncentrera sig på att inte lyssna på andra ljud. De hade nyss sovit den första natten i sitt nya hus, utom minstingen, en flicka på sju, som inte sovit alls utan mest gallskrikit. Hon var mörkrädd, vilket hon aldrig varit förr. Hon påstod att hennes nya rum var en ond kopia av det gamla och att hon var rädd att inte hitta resten av familjen på morgonen, och föräldrarna förbannade än en gång sin vårdslöshet för att hon råkat se Poltergeist på TV när de inte var hemma.
Tonårstjejen stod vid fönstret och påpekade att äppelträden stod för nära: "Det är läbbigt. Samma utsikt men ändå inte. Sjukt på nåt sätt. Jag flyttar hemifrån."
"Det gör du inte alls, du är bara 15. Sluta larva dig och skräm inte upp My mer." sade mamman.
De två mellanbröderna slogs på golvet. Snart skulle de alla bli tvugna att åka till skolan respektive jobbet och passera sitt mer eller mindre nedrivna hus. De hade börjat riva det tidigt i morse och hade knappast hunnit så långt, särskilt inte som de måste vara extra försiktiga när nu det nya huset stod så nära. Det skulle bara se skadat ut, igenkännligt.
Katten hade varit ute hela natten och inte velat bli insläppt i morse. Föräldrarna antog att rivningsbullret skrämt bort den.Sönerna var hemma först. De hade fått passera en häftig rivningsplats för att komma till ytterdörren, och önskade att virrvarret av plankor skulle ligga kvar så de skulle kunna leka och bygga kojor där. Katten syntes inte till nu heller, fast den borde vara ganska hungrig vid det här laget. Kanske hade den fångat en ekorre. Den gjorde det en gång förut och Johan, den äldste av bröderna, hade tagit svansen. Erik tyckte det var lite äckligt men det sade han inte. Han sade inte heller att rivningsplatsen gav honom en konstig hård knut i magen, fast den såg så häftig ur med allt bråte. Johan bestämde.
De låste upp dörren med samma nyckel som de brukade (dörren i fråga var faktiskt samma gamla dörr som satts in i det nya huset, en fin gammal spegeldörr i brutet vitt som klarat sig undan rötan) och slängde skolväskorna i samma, men ändå inte samma, hörn som vanligt. Tapeten var mycket renare än i den gamla hallen, och killarna gjorde sitt bästa för att ändra på det genom att sparka av sig sina leriga sportskor mot den. Mamma skulle klaga men det kändes bra på något sätt.
Mamman kom hem med My som varit på fritids och såg fläckarna på tapeten men klagade inte. Hon kände sig nästan lättad. Men det fanns andra saker som inte gjorde henne lättad. Själva ljuset var fel. Att några meter gjorde så mycket... Och tapetmönstret såg för skrikigt ut, antingen var det ljuset eller så hade deras gamla tapet blekts. Nå, det skulle väl den här också göra i så fall. My såg gråtfärdig ut när hon kom in i hallen. Hon bara stod där med gummistövlarna på (det var, som bekant, en lerig dag) och mamman fick hjälpa henne av med dem och säga åt henne att gå in i köket innan hon rörde sig.
Katten var där, men strök omkring rivningsplatsen och jamade oroligt. Mamman kallade på den och den kom tveksamt men stannade i dörren och vädrade. Hon hade rätt, gamla Missan, det luktade annorlunda. Inte hem, utan bara sågspån, tapetklister och färskt trä. Mamman gick ut i köket och hällde upp kattmat för att få den att glömma de främmande lukterna, och satte sedan igång att steka falukorv utan att sätta på köksfläkten för att få sig själv att glömma.
"Hallå det luktar gott!" ropade pappan entusiastiskt när han kom hem, så hon hade lyckats. Eller också inte.
Tonårstjejen kom inte hem till middagen. Familjen skulle snart märka att hon allt oftare stannade hos kompisar efter skolan, ja till och med sov över. Mamman försökte intala sig att det var en del av utvecklingen, ingick i frigörelseprocessen. Men när hon nämnde det och tyckte att flickan kunde äta middag hemma lite oftare i stället för att snylta på andra svarade hon: "I det här spökhuset? Känns fan (- Svär inte Emma!) mer hemma hos Elin eller Jasmine. Kunde vi inte ha flyttat in till stan eller nåt i stället? Som normala människor?" Men detta var senare.
Efter middagen diskade pappan. De kunde förstås ha installerat diskmaskin nu när de ändå måste bygga ett nytt kök, men de hade bara flyttat över all inredning till samma plats i det nya huset. Det var som en tyst överenskommelse mellan föräldrarna att inte förbättra eller modernisera något, utan bara låta det nya huset bli identiskt. Alltså diskade pappan. Det var åtminstone en hemtam handling. Han såg sig omkring i köket. Det luktade stekos och nytt och oanvänt. Det fanns inga märken i tapeten där köksbordet var inskjutet mot väggen, och inga skrapmärken efter stolarna i parketten. Katten betedde sig fortfarande underligt, gick omkring och nosade och tittade överallt och jamade oroligt och vägrade lägga sig tillrätta på sin favoritstol och sova. Det var något mer också... visst ja, väggen där precis bredvid tallriksskåpet, det skulle vara en buckla i den där och hål i tapeten, efter en leksaksbil Johan dängt i väggen när han var i femårsåldern. Han kunde få så koleriska utbrott när han var liten. Inte längre. Nu var han kall, pratade nästan bara med sin bror. Kunde de inte på något vis ha flyttat över den väggbiten som de flyttade över möblerna? Pappan hejdade sin tanke när han hörde hur orimlig den lät. Fånig, rentav. Men ändå, att riva det gamla huset var som att bränna sina fotoalbum. Och att bygga det nya var som att tillverka nya som ser likadana ut, men där familjen spelas av okända, utklädda människor om man tittar noga. Så tänkte pappan. Förbannade, orörda tapetfläck! Den störde honom. Varje gång han såg den i ögonvrån blev han obehaglig till mods. Inte fan tänkte han på det där hålet i väggen i det gamla huset. Det var bara frånvaron av det som störde. Han slamrade med disken och försökte ignorera det. Men det gick inte, det hade satt sig i hjärnan på honom. Om det bara var ett hål han kunde ignorera fick det bli ett hål. Innan han hann tänka efter hade han tagit en tallrik och slängt iväg den mot väggen. Kanten slog i och gjorde en fördjupning i väggen, mycket större och mer avlång än den gamla, sedan ramlade den i golvet och gick i kras med en skräll. Inte skulle han kunna att kunna ignorera det här hålet. Naturligtvis inte. Dags att börja på ett nytt fotoalbum.
Mamman kom springande och frågade vad som hänt. Hon såg porslinsskärvorna och märket i väggen. Samma ställe.
"Den... den bara halkade ur händerna på mig." stammade pappan.
"Dit bort?"
"Ja.. jag försökte greppa efter den med hala händer, den bara flög... Flög." Han såg genuint chockad ut.
"Så farligt var det väl inte älskling?" mamman kysste honom på kinden, "Ska jag sopa upp det eller gör du det själv?" Hon var nöjd med att pappan kände som hon. Han hade spelat oberörd väl. Hon hade trott att det bara var hon och flickorna som märkte något...
Långsamt lär sig familjen sin läxa. Förändringarna kommer en efter en. Först tycker mamman att de kanske borde skaffa en diskmaskin ändå. Sedan kommer idén om att barnen borde få inreda sina rum själva, välja tapeter och allt, i stället för de gamla föräldrarna valde. Det blir tal om att slå ut en vägg mellan TV-rummet och salongen för att få ett stort vardagsrum i stället. Förändringarna sker inte oftare än de gjorde i det gamla huset, innan de fick en anledning att bevara, men de sker. Och huset blir hemma. Till och med Missan vänjer sig.