När hon ser min vigselring ger hon mig en blick som en axelryckning: "Synd, men ingenting att göra åt..." Då vet jag att det inte är en blick alltför spontan för att hinna dölja, det är en mycket medveten blick, hon är förvissad om att jag förstår dess mening. Vigselringen har hon lagt märke till förr, jag förstår det, detta är bara hennes beräknade sätt att säga "Jag ser dig." Och jag faller, för jag kunde aldrig föreställa mig att någon skulle observera mig, avvaktande, på detta vis. Jag kunde aldrig tro att jag kunde vara någons blickpunkt. Och hennes mod när hon ger mig detta omärkliga tecken, trots att hon ju vet att jag är förbjuden, kanske för att, "Jag ser dig." Och jag kan inte motstå hennes blick, att vara i den. Men det besvärar mig svårt, jag gör inget sken av att ha förstått, försöker att inte göra det, men jag tappar koncentrationen, rodnar kanske som en skolpojke, lätt men mycket märkbart på det korta avståndet och med hennes uppmärkssamma blick. Jag ser ned, famlar med hennes stenciler, kommer av mig. Hon väntar på svar, oberörd.
"Jaa... säger jag, "Hanc är en form av haec..." Och jag svarar på hennes andra frågor, illa, med haltande förklaringar. Räddar mig sedan till min maktposition genom att räta på ryggen, jag stående, hon sittande.
"Eeh... Var det något annat?" Hon skakar på huvudet, har redan återgått till sina papper. Men jag vet att hon vet att hennes meddelande gått fram: "Jag ser dig."
Denna episod får mig att komma till latinlektionerna med lika delar skräck och obetvinglig dragning. Jag står där bakom katedern, ropar upp alla namn jag ännu inte associerar med ansikten, hör spridda "ja" och tittar då och då upp för att försöka lära mig klassen. Men vid hennes låga "ja" ifrån längst bak i klassrummet vågar jag inte titta upp. Hennes namn kan jag redan, som ett omen fastnade det ifrån allra första början, det enda.
När jag går igenom saker ser hon på mig med uttryckslöst ansikte, följer mina ord, ler frånvarande om jag berättar någon smaskig anekdot om en kejsare. Ja, även annars kan hon le frånvarande, åt ingenting, och det får det att klia i mig för jag vet aldrig om hon ler roat åt mig eller åt något hon tänker på. Men hon kan lika gärna se på overheaden, eller svarta tavlan, eller sina anteckningar. Det finns ingenting avslöjande i hennes blick, trots att det någon gång händer att den fastnar i min, på långt avstånd. Det känns alltid som om det vore mitt fel, som om hon aldrig medvetet ser på mig, utan det är jag som ser på henne, mitt fel att våra blickar råkar mötas. Det är som att hon ser på ingenting, bara händelsevis åt mitt håll och när jag så ser på henne, ohjälpligt, tvingar jag henne att möta min blick. Fast det är inte så, inte medvetet. De få gånger det händer rycker jag undan blicken, trots hennes uttryckslöshet, nästan fråga "Jaha, vad vill du?" bränns det, outhärdligt.
Första gången hon räckte upp handen för hjälp efter den där episoden vågade jag inte närma mig henne, rädd att se henne i ögonen. Jag hjälpte alla andra först, låtsades inte se henne. Till slut, när det bara var hon kvar som räckte upp handen måste jag gå dit. Jag började dessutom känna att hon nog förstod att jag sett henne, att hon förstod att jag inte vågade komma. Det känns hysteriskt överdrivet, jag vet, men hon har tid att förstå saker, sitter där och antecknar, men ändå är hennes tankar odistraherade, hon kan skriva en sak och tänka en annan, man ser det i hennes blick. Jag hade inte behövt oroa mig, hursomhelst. När jag kom såg hon bara ned i sina papper, pekade, inte generat, snarare bara som om hon vore totalt ointresserad av min person, intresserad bara av mina förklarande ord. Hon får mig att känna mig som en utklädd skolpojke i min kavaj, en stackars liten pojke som leker att han vet något. För henne kan jag inte förklara de enklaste saker, på något vis rädd att verka dum. Hon frågar mig, men det känns som om hon hemligt vet bättre. Eller snarare: som om jag vet mer om ämnet, men hon är intelligentare än jag någonsin kommer att bli och förstår mina förklaringar innan jag knappt hunnit uttala dem. Som om hon för varje sak jag förklarar kommer ikapp mer och mer och snart besegrar mig i vetande. Jag är säker på att hon skulle kunna slå upp vad hon söker i grammatikbok och lexikon lika gärna, hon frågar mig bara av lättja, spelar normalelev. Låter mig förklara för att pojken ska få upprätthålla sin magisterroll.
Jag ser aldrig att hon följer mig med blicken, men känner mig ständigt observerad. Hon stirrar inte andlöst som en förälskad skolflicka. Hon är ingen förälskad skolflicka. Hon är myndig, säkert, och jag är bara 26. Det är inte fullkomligt otänkbart, inte förbjudet, om det inte vore för det att jag är gift. Det är det som gör det så farligt. Det är inget pinsamt, besvärande man kan skaka av sig och glömma. Honser mig. Jag har aldrig upplevt det förut. Min fru - det känns ännu så märkligt att kunna säga det, att kunna kalla någon min fru, jag säger ofta "min fru och jag..." och kommer av mig en halv sekund, hajar till: Kan jag säga så? Har jag rätt till det? Är det på riktigt? Hursomhelst, min fru träffade jag som man oftast gör, vi lärde känna varandra, blev förälskade, ömsesidigt. Andra, som bara ser mig, de visar genast sina intentioner, visar vad de vill utan att känna mig. Den här kvinnan, för jag måste kalla henne det, den här unga kvinnan ser mig, observerar mig utan att visa ett uns av sig. Hennes ansikte är naket utan att avslöja något, slätt som bara en mycket ung kvinnas ansikte kan vara, utan att bryta ut i rodnad eller fnitter. Det är slätt som en mask, snarare, inåtvänt. Ögonen, oftast bortvända när jag sneglar på henne, bortvända utan tecken på att snabbt ha riktats undan, visar ett intelligent lugn. Hon sitter alltid ensam. Om hon talar med någon gör hon miner: ler, höjer på ögonbrynen, de är inte falska men inte heller närvarande. Samtalen betyder inget för henne, fäster inte i henne, lämnar henne inte upprörd. Hon visar upp ett ansikte som är alldeles slätt, bara ett skal till hennes inåtvändhet. Man kan se hur stämningarna drar över det, flyktigt, något hon inte försöker dölja eftersom ingen ändå vet något om dessa stämningar eller deras upphov. Det är inte ett maskspel hon spelar, ingen intrikat manipulering av vilka känslor hon uppvisar för omvärlden.
Jag är aldrig rädd att hon ska komma med fler antydningar, bli besvärlig. Hon har visat mig sin uppfattning, förvissat sig om att jag förstått, och nu är hon passiv. Väntar sig förmodligen inte att jag ska göra något, dra in henne i kartrummet, hon verkar för intelligent för det, och för oberörbar. Hon ville bara visa mig, nu fortsätter hon att observera. Nej, jag är aldrig rädd att hon ska försätta mig i pinsamma situationer, hon följer mig aldrig med blicken i klassrummet, och ändå får hon mig att känna mig ständigt observerad. Hade det inte varit för hennes enda, medvetna antydning hade jag inte gjort det, då hade jag inte märkt någonting. Men hon har visat mig att hon ser och nu kan jag inte göra mig fri ifrån hennes osynliga blick."Hur är det egentligen att undervisa?" frågar min fru när jag kommer hem.
Jag ler lite, det går så lätt att göra det här, i skyddad zon: "Roligare än jag trodde, faktiskt."
Hon ler tillbaka: "Vad bra. Jag har fortfarande inte riktigt förstått varför du tog det där vikariejobbet helt plötsligt. Du har väl inte tröttnat på att studera?"
"Nejdå! Jag vet inte... Ville bara pröva..." Inte ens för henne erkänner jag min barnsliga lust att undervisa, föra vidare kunskap, mästra, veta bäst och mest... Den som får mig att - nästan - fundera på att lägga till den där pedagogiken för att få lärarexamen efter mina andra kurser. Min fru studerar också, statsvetenskap, det var så vi möttes. Hon vill inte göra något annat i livet än att studera statsvetenskap, om hon fick välja.
Hon lägger sin hand på min kind: "Vad är det? Vad tänker du på?" Och jag, som bara tänker på min lärardröm känner mig ändå underligt ertappad, påkommen med att ta hem klassrummet, ta hem henne, den sköna och fruktansvärda.
"Ingenting. Jag är trött." Jag ler igen, det går faktiskt fortfarande, men känns som om det ser skuldmedvetet ut. Jag kysser henne hastigt för att skyla över det.Inte så. Aldrig så. Aldrig göra något överskylande mot min fru, aldrig känna någon skuldmedvetenhet gentemot henne. Nej nej nej onda harpya, vad gör du med mig? Din blick, inget annat än din blick, den undanglidande. Du får inte, får inte följa med mig hem.
Fast hon gör så sällan det. Håller sig mest snällt i klassrummet. Det händer ibland att jag inte kan skaka ur det sista av hennes blick ur rocken innan jag kommer innanför dörren, då tar jag en hastig promenad runt kvarteret och tänker på min fru så är det bra sedan. Bara jag inte tar med mig klassrummet hem, i stället åker jag tidigt till skolan och kopierar upp arbetsstenciler, planerar dagens lektioner. Bara jag inte tänker lärarexamen, undervisa, tavelkrita. Tänka latin går bra, paradoxalt nog, latin är så mycket annat än klassrummet för mig, mitt liv utanför det också.
Det blir värre och värre att komma till latinlektionerna. Den ständiga känslan av att vara observerad får mig att fumla med papper, staka mig, göra misstag. Klassen tar mig inte på allvar längre, dämpade fnittringar, milt överseende. Jag hoppas att jag lär dem någonting under tiden, när någon frågar mig något enskilt kan jag ibland glömma mig, glömma den där känslan av iakttagelse när uppmärksamheten ifrån ett par andra ögon skyler över den, och svara klart och redigt. För det är i stort sett bara när hon är närvarande hon besvärar mig, hemma med min fru är det som om hon inte existerade, och de elever som har mig i grekiska också är nog förvånade över min personlighetsklyvning. Där är jag logisk som klart, rinnande vatten, rör mig obekymrat i klassrummet, skämtar, möter allas ögon. Och egentligen är det bara mitt andraämne, det är latin som är min passion, det är det jag ska doktorera i. Alla dessa kunskaper, som bortblåsta i klassrummet. Nej, de finns där, substantivböjningsscheman intatuerade i hjärnan, men ett töcken dras över dem, en enda tanke: sedd, sedd, sedd... Och ändå ser hon aldrig på mig, då, när jag ger henne en blick ur ögonvrån. En blick jag genast drar tillbaka som om det brändes, för det känns som om hon kan se allt, även om hon ser ut genom fönstret, rynkar på ögonbrynen åt något hon tänker på, även då känns det som om hon ser min förstulna snegling.
När det är som värst kommer deras ordinarie lärare tillbaka på klickande klackar och med medelålders pondus. Hon frågar mig formella frågor om hur långt vi hunnit i latinstudierna och är beredd att återta fostrandet av sina discipuli. Jag får min lön, jag behövs inte längre, kan återuppta mina egna studier. Jag borde vara lättad. Slippa svettas och staka mig inför klassen. Jag borde vara lättad, slippa hennes grymma blick, och det är jag. Men ändå... Jag är inte längre sedd. Min fru ser mig, märker varje skiftning i mitt humör, men det är för att hon känner mig så väl. Hon ser mig genom kunskap, genom vana. Det är ingenting märkligt med hennes seende, det är som det ska vara när man lever ihop. Men hon i latinklassen, hon såg mig, utan att veta något om mig såg hon mig. Det var fruktansvärt, och det var en sådan underbar bekräftelse på att finnas till, på att vara värd något. Det fruktansvärda i min kamp att vara värdig hennes blick, det underbara i hennes brist på kritik, hennes seende. Hade jag gjort bort mig alltför mycket hade hon tappat intresset, slutat se, inte blivit besviken eller upprörd, inte givit mig några anklagande blickar "Hur kunde du?" Dock ett straff mycket värre än detta, straffet att sluta ge mig blicken "Jag ser dig." Och nu, nu har jag fått det straffet ofrivilligt, en lindring och en plåga, jag är inte längre sedd.Ett par veckor efter det att jag slutat undervisa hennes klass ser jag henne på stan. Hon går hand i hand med en pojke, i jämförelse med henne en pojke, fastän säkert äldre. Dock, det märkliga är, nu är också hon en flicka. Hon skrattar, pratar ivrigt, gestikulerar med sin fria hand och ser bara honom. Hade hon sett mig hade hon inte gjort min av det, jag vet det. Hon är inte den som hälsar på ytliga kontakter. Hade jag hälsat hade hon svarat, oberört, med det där leendet som drar över hennes ansikte, det som inte bottnar i något annat än ord, inte ger genklang i hennes inre. Men pojken, han får leenden ur hela hennes väsende, han får flickaktig iver, barnslig rodnad, han får henne hel och hållen, all hennes uppmärksamhet. Den släta masken finns där inte för honom. Honom ser hon på det sätt som min fru ser mig, genom att känna honom. Och jag vet detta: Hon var tillsammans med honom under hela den tiden då jag var hennes vikarie. Hon visade alla sina sidor för honom, gav honom all sin uppmärksamhet. På latintimmarna, då de inte kunde ses, såg hon, understimulerad, i stället för att helt glida in i sin inåtvända tankevärld, något hos mig som tilltalade henne. Hon gav mig den där blicken inte trots att jag var förbjuden, utan just för att. För att hon inte riskerade något, för att hon visste att jag inte skulle göra något av det. Hon ville aldrig något med mig, inte på allvar, och fastän jag trott att det inte spelar någon roll, att jag ju inte ville något med henne heller, så krossar det allt. Jag är lycklig med min fru, och även om så inte vore, om jag inte ens vore gift, skulle jag aldrig ha gjort något av hennes blick. Jag vet inte hur man närmar sig en sådan varelse, skulle aldrig våga, men nu inser jag hur mycket illusionen om att hon skulle låta mig dra in henne i kartrummet närsomhelst betydde. Jag visste inte att jag trodde det, att jag ville det, men nu när jag inser att hon aldrig skulle det krossas allt. Hon såg mig aldrig helhjärtat, hade alltid pojkvännen i tankarna med förälskad ungflicksiver, någonstans där bakom den drömmande masken. Illusionen jag inte visste att jag hade är dubbelt krossad: För det första kunde jag aldrig få henne, inte om jag vore ungkarl, aldrig någonsin. För det andra är hon inte evigt sval och oberörbar, inte en annan sort, allt genomskådande och mystisk som en sfinx. Hon är bara en vanlig skolflicka, intelligent, säkert, utanförstående också, men en vanlig skolflicka med samma förmåga till fnittrig förälskelse, till att falla för en helt vanlig pojke. En sådan hon är menad för. Och jag? Hon ville inget annat med mig än låta mig veta att jag väckt hennes gillande. Varför förstår jag aldrig. Vad såg hon hos mig? En jämbördig, en som befann sig där hon inom några få år skulle befinna sig? Ett intressant avbrott i monotonin? Något att fästa sig vid i mitt skolpojksaktigt fumliga sätt? Jag har blivit kallad charmig, av de där som ser mig och med en gång låter mig veta vad de vill. Men charm, det är väl ingenting för henne att fästa sig vid! Den där lugna, opåverkbara blicken... Dock, något var det som fick henne att se mig, om än aldrig med några allvarliga avsikter. Hon såg mig som ett tidsfördriv, en förströelse under långa latintimmar. Och det seendet betyder mer för mig än något annat i mitt liv har gjort.