Trädet i parken där alven bodde, alven
med guldögonen. En båge hade han, jag såg honom aldrig
använda den, den hörde till hans kropp, härmade hans spetsiga
öras form. Han hade hästsvans, som Joar, min mycket äldre
kusin, den älskade. De var magiskt sammanbundna de två, men
jag visste inte då att jag själv bundit ihop dem. Alven bodde
ju där i trädet, det var något som alltid varit så.
Jag kunde valt ett annat träd, ett som liknade en boning. Parken var
full av spruckna träd, somliga kunde jag krypa in i fastän jag
väl inte skulle kunna det nu. Men det måste vara ett helt
träd. Ointagligt. Alvan måste besvärjas fram ur den grovt
skrovliga barken. Jag lade armarna om trädet, hade inte nått
runt om det fanns tre av mig. Greppade barkfårorna med händerna,
borrade in blicken i mörkret i en sådan fåra och besvärjde.
I sagorna fanns alltid en ramsa, en formel, men det fanns det inte här.
Alven var av en högre art, mystiskare. Jag bara kramade barken och
stirrade in i svärtan tills jag såg det glimma till därinne,
guldblänka. Då var han där. Ibland satt han bara i trädkronan
och kikade på mig med guldglitterögonen. De var pupillösa
de där ögonen, ändå inte uttryckslösa utan det
var som om de ändå hade pupill, av förtätat guld,
tunnlar in i materian han var av. Ibland satt han bara där och kikade,
unnade mig det guldstoff som strålade ned innan han plötsligt
försvann upp i lövverket med ett ljudlöst rassel. Ibland
var han påtagligare, kikade fram bakom stammen med guldögonen,
så nära att jag svalde luft och en brinnande guldvirvel sög
i min mage. Det var dagar av ynnest. Borta, och jag kikade efter runt stammen
tills en pirrning i min rygg sade mig att hans ljusfingrar varit där
och hans skrattlystenhet hängde i luften, var det enda som hängde
i luften. Om jag glömde min arm bakom mig när jag letade honom
runt stammen, om jag drog handen efter mig över barken kunde det hända
att han rörde vid den i stället för vid min rygg, en het
guldberöring som fyllde min hand, fick det att pirra och sticka och
liksom knastra i den av lysande gullstoff. Jag glömde ofta handen
så efter mig.
Varje dag i parken ville jag leka så med alven. Men vissa
dagar av tunga blågrå moln, vissa dagar lät han sig inte
frambesvärjas, ruvade han i stammen som en ljushemlighet och jag fick
aldrig mer än en glimt av gullstoff som skimrade till inne i mörkret
när jag pressat blicken in i barksprickorna nog länge. Då
förstod jag att alvens leklynne inte var evigt, att jag måste
vara tålmodig. Men insikten hjälpte inte, kunde inte hindra
mig från att besvärja varje dag i parken, tills mamma slet mig
därifrån: "Slicka inte på stammen, hundar kan ha kissat
på den! Kom så går vi och gungar i stället!" Och
jag följde henne, då, för jag visste att alven inte skulle
visa sig, att det inte var en dag av ynnest.
Det var länge sedan. Jag har flyttat sedan dess. Ifrån
parken, ifrån trädet. Men långt innan flytten glömde
jag honom, alven med guldögonen. Minnet står för mig, ett
sådant minne man inte plötsligt slås av, ett sådant
minne man aldrig glömt men heller aldrig tänkt på. Förrän
nu. När jag står vid grinden till parken och dess järnstänger
är fuktiga och svarta och molnen sådär tungt blågrå
som dagar utan ynnesten. Men jag är här nu, det är nu jag
är här. Och jag skjuter upp grinden, tung, gnisslande, kallvåt
mot fingrarna som vitnar till av trycket.
Jag trodde jag skulle veta. Att vissa minnen etsar med gyllene
brännskrift. Men jag har svårt att hitta trädet. Till slut
förstår jag av vinkelt till gungorna, en motvillig vy mot parkens
lekplats varje gång jag drogs från mitt träd. Här
måste det vara. Jag skulle nå runt stammen om det bara fanns
två av mig. Man ska inte göra så här, återvända,
allt är så smått, ens ögon är förstörda
och ser bara likheterna. Jag ser ett träd. Förstår inte
varför just detta träd. Men jo, det var ett av de ospruckna i
denna gamla park, ett av dem som ännu kunde förborga en hemlighet.
Är så inte längre. En tunn spricka sträcker sig nästan
ända från kronan ner till marken. Meningslös, ingen skattgömma,
ingen gömma för något över huvud taget, blottar bara
lite grånat träkött, lite meningslösa flisor. Något
har sluppit ut, magin.
Nå, jag visste väl det. Älvor med guldögon
bor inte i vanliga träd, inte när man är såpass gammal
som jag nu. Mina ögon är förstörda, ser bara likheterna.
Nu ser de den uppenbara likheten mellan guldalven och kusin Joar, som inte
längre är mycket äldre, åren har slätat ut skillnaden.
Nu ser de hur jag en gång åkallade bilden av Joar och därmed
skapade alven. Men en gång trodde jag att alven alltid funnits, alltid
bott där, och att det var likheten med honom som gjorde Joar magisk,
inte tvärtom. Nu ser jag ju. Så uppenbart. Joar, så mycket
äldre, så väsenskild. Jag vågade knappt se på
honom, än mindre närma mig honom, men det var honom allt handlade
om när jag någon gång fick vistas i hans närhet.
Det magiska i hans drag, det alvlika, hästsvansen jag då annars
bara sett på flickor. Det var ju honom allt handlade om, han som
var ursprunget. Och han som finns kvar, till skillnad från den flydda
alven.
Fingret mot ringklockan, vitnar till av trycket. Hjärtats
vansinneslopp, beslutet att rusa utför trapporna som kommer aningen
för sent, kommer just innan steg hörs därinne. En tystnad,
någon tittar i kikhålet, bestämmer sig för att jag
är ofarlig, för dörren öppnas på glänt,
avvaktande.
"Ja?"
Håret, nästan stubbat. Det är det första
som slår. Sedan allt det mindre, åldern under ögonen,
och ögonens färg, den gråblå jag ser in i varje dag,
flera gånger varje dag, hos människa efter människa. Näsans
köttiga, knubbigblanka form. De små grämelserynkorna vid
mungiporna som förstärktes av min tystnad.
En kvinnoröst inifråån lägenheten, ung,
nasal: "Vem är det?"
"Förlåt" kommer det äntligen ur min mun, "jag
måste ha tagit fel dörr."
En accepterande nick utan ett leende, dörrens bestämda
lilla smäll. Hur mina ben går utom synhåll för titthålet,
sätter sig i trappans kalla marmor. Hur barken långsamt spricker,
från kronan ända ner till rötterna, hur något sipprar
ut.
Tillbaka