Utdrag ur Cucciolo nr 6-86

Hösten närmar sig med stormsteg och det börjar kännas olustigt att ta på sig skinnstället som fortfarande är fuktigt efter gårdagens resa till och från jobbet. Just den här lördagen i slutet av september är allting värre än vanligt. Jag är ledig från jobbet som jag brukar vara på lördagar och hade hoppats kunna ta en skön tur med Duccen ut på landet. Avverka någon kurvig vägstump i rask takt och stanna till vid något fik för en värmande kopp kaffe. Men vädrets makter ville något helt annat. Det blåste och var gråmulet. Så där riktigt grått som det bara kan vara alldeles innan himlen öppnar sig och tömmer sina vattenmassor på oss stackars människor som irrar omkring på jordskorpan och försöker söka skydd under vad som står till buds. Jag lät Duccen stä kvar i regnet och satte mig i soffan med en kopp te och en av de otaliga biltidningar som min bror envisas med att släpa hem.

Det var då jag plötsligt insåg fördelen med en bil. Under sommaren sjönk temperaturen sällan under tio grader men under hösten här temperaturen kröp nedåt fem grader började jag inse att det skulle bli vinter även i är. Det hade helt enkelt blivit days för vinterbilen. Jag ställde ifrån mig tekoppen och bläddrade fram annonssidorna. Blicken föll på en annons med rubriken: "Opel Rekord -63, skatt och bes till april -87, fin. 400:- . Efter detta följde ett telefonnummer som avslöjade att bilen fanns någonstans mellan Stockholm och Norrtälje.

Bilen var lika gammal som jag själv och uppenbarligen besiktigad och körklar. Det passade mig perfekt. Men hur den kunde vara fin för 400 kr kunde jag inte begripa. Jag bestämde mig för att ringa och ta reda på saken. Efter ett kort telefonsamtal bestämde jag mig för att titta på bilen. Visst fanns det lite småfel men den var ju inte ny och för 400 kr kunde man ju inte få allt. Jag lurade brorsan att skjutsa mig dit. Vi åkte omgående.

1963, det var tider det! Då var bilarna annorlunda. Framför allt kunde man ju skilja dem åt. De hade stora stänkskärmar och en massa krom och lister som bidrog till att ingen bil riktigt liknade en annan. Bara en Skoda kunde vara en Skoda. Bara en PV en PV. Fiat hade ännu inte blivit VAZ. Och en Opel Rekord kände man igen på kilometers avstånd. Det gör man idag också. Åtminstone 1963 års modell.

Vi anlände till den uppgivna adressen och blev visade bilen som stod bakom huset. Ägaren visade sig vara äldre än rösten hade latit på telefonen. Om det var den gamla mannens lugna sätt eller om det var bilens många rosthål som gjorde att jag köpte den vet jag ännu idag inte. Bilen hade gått 27.000 mil och var som gjord för att hålla hastighetsbegränsningarna.

När jag några dagar senare letade igenom bilen fann jag ett gammalt annonsblad från 1963. Där framhölls den goda accelerationen. Farten på vägarna måste ha varit trycket låg på den tiden! Men i rättvisans namn var det nog ålderssvagheten som krävde sina minuter innan bilen segade sig upp i toppfarten 90 km/h. Hamnade man i uppförslut gällde det framför allt att ta sig över krönet. Alla långtradare körde om och i mycket branta backar började även cyklisterna pingla.

Säkerhetsbälten saknades. Det var bara Volvo som var utrustade ned sådana på den tiden. Andra bilar förväntades aldrig krocka. Nej, inte om man hade Opels effektiva Duplex-bomsar. Jag har heller inte krockat. Om det nu beror på bromsarna eller accelerationen, vet jag inte. Den hade som säkerhetsfaktor det goda med sig att jag aldrig kunde göra en omkörning om jag inte hade fri sikt tre kilometer framåt. Helst bör det omkörda fordonet vara en traktor.

Att bilen var utrustad med vindrutespolning, torkare med två hastigheter och asymetriskt halvljus stämde nog 1963. Nu hade torkaren en hastighet, men en flitig en. Den ville aldrig sluta hur man än stängde av den. En tillfrågad mekaniker påstod att motorn brunnit men en halvtimme senare slutade torkaren torka alldeles av sig själv och började inte torka igen förrän regnet kom, då den åter gav sig sjutton på att få rutan riktigt ren, varför den torkade och torkade väl en halvtimme sedan det slutat regna. Vältorkade rutor är säkra rutor.

Det asymetriska ljuset var nog okay tills högra strålkastaren blev ett akvarium. Regnvattnet från däcket skvimpade upp och dränkte strälkastaren innan ett proffs på rostiga bilar helt enkel borrade ett hål i botten på strålkastaren där vattnet kunde rinna ut. Det ventilerade koloxidsäkra värmesystemet var mera varmt än ventilerande och fläkten lät som en kaffekvarn. Annonsens löfte om kraftiga dörrlås stämde så till den milda grad att dörren vid förarplatsen över huvudtaget inte kunde låsas upp. Föraren fick krypa in från höger. Men så var det ingen som stal dyrgripen heller.

Den säkerhetsinredning som annonsen trumpetar ut, dvs madrasserad instrumentpanel och stoppade solskydd, höll fortfarande vad de lovade. Den madrasserade instrumentpanelen föreförr fullt kapabel att eliminera skador hos någon som står på knä längst fram vid panelen och kastas framåt vid en kraftig inbromsning vid en fart av fem km/h.

Solskydden satt 23 år efter leveransen effektivt stoppade på sin plats. Annars brukar de ha en tendens att falla ned och skymma sikten.

Och så vidare. En säker bil från en säker tid. En bil som ser ut som en bil som barn ritar om de ska rita en bil. Att sätta sig i den och köra måste ha varit som att sätta sig i en T-Ford 1963, sådan är skillnaden. Mycket plåt, många knappar, långt mellan växellägena på den sympatiska rattväxelspaken i samma kraftiga bakelit som ratten.

Men den hade en mjuk och värdig gång, vilket till en del berodde på att den gamla mannen som Jag köpte bilen av hade satt in breda stolar från en Opel Kapitän, som var betydligt större och vräkigare än Rekorden. Hur det var i baksätet hade endast en orangutang kunnat utröna eftersom Kapitänstolarna inte gick att fälla vare sig framåt eller bakåt och bilen endast var utrustad med två dörrar. Men det såg bekvämt ut. Och rymligt liksom bagageutrymmet. Över huvudtaget var det en rymlig bil. Två moderna småbilar hade fått plats i den och klarat sig tillsammans på lika mycket bensin, skatt och försäkring. Ändå var det med visst vemod mänga äldre bilägare kände igen den.

Vissa gubbar hade haft Rekord i ett halvt dussin olika varianter, allt eftersom de rostat sönder. Tioåriga grabbar däremot hade aldrig sett en sådan skapelse tidigare och trodde att det var en ny amerikanare, sista skriket helt enkelt. Det var det också, på sitt sätt. De höga plåtstålta framskärmarna som höjde sig likt strålkastartorn på var sida om den sluttande motorhuven, hade rostat många gånger om. Motorn säckade och rätt som det var säckade halva framvagnen då rosten tog ett stötdämparfäste. Bilen fick kraftig slagsida men höll sig linkande på vägen. Förmodligen hade den hamnat på skroten om inte en bil mek på söder hade förbarmat sig över den. Med den praktiskt lagde kännarens blick betraktade han bilen innan han bjöd 100 kr kontant. 1963 hade bilen kostat 9.800 kr. Svindlande summor! Den såldes i 17.442 exemplar och det placerade den på fjärde plats efter Volvo, VW och SAAB i tävlingen om köparna.

Numera är jag ägare till en lika rostig Amazon för 500 kr men det är en annan historia.

Peter F Lindqvist

Här kommer en liten rapport från Novemberträffen den 15/11, till alla som inte var där.

Vi träffades i hemmiljö i en villa i Täby. Sammanlagt 11 personer kom (5 st ur styrelsen), av dessa hade 4 åkt ända från Göteborg, STRÅNGT... På det improviserade programmet stod fika, Duccesnack. pizza, mera snack, video och slutligen ännu mera snack. Alla gjorde gemensam sak av att ha det så trevligt och roligt tillsammans som möjligt. Personligen anser jag att videon från Skrotbilsracet var en av höjdpunkterna. Vid 2-tiden utgick några, men ända till 4 på morgonen var det liv i luckan. Resterande knoppade in i sina sovpåsar. På morgonen inmundigades frukosten under livligt och ivrigt samtalande. Göteborgarna dominerade pratet kring frukostbordet, förhållandet 4 GBG - 3 STHLM rådde. Efteråt städade alla, och åkte hemåt.

Summan av kardemumman blev: en kanonlyckad träff, men lite fler nya ansikten hade varit trevligt.

Hoppas att vi syna på nästa träff.

Hälsningar: Annie Seel

För ca ett år sedan startade Dr Massimo Bordi att skissa på de nya 4-ventils Desmo-topparna. Pason hade då fått bröderna Castiglioni att satsa på 2-cylindrigt i stället för en V4. Det är inte bara 4 ventiler och Desmo som är nytt. Helt nytt är också den elektroniska tändningen/insprutningen. Detta system har hittills bara funnits på lyxbilar och F1-bilar. Systemet avkänner lufttemp. tryck, kylvätsketemp, varvtal. gaspådrag (trottelläge). ev knackningar och justerar tändläge och insprutningsmängd. Systemet härstammar från Weber och Marelli (Fiats dotterbolag enl. Motorrad). Konstruktören, Dr Massimo Bordi, har fått sin akademiska titel för ett arbete över fyrventilsdesmodromik. Han har patent över den mekaniska delen av kamsystemet. Hur det fungerar år svårt att lista ut (verkar mycket hemligt), men var av de dubbla överliggande kammarna sköter öppning och stängning av en ventil med hjälp av två vipparmar. Sysremet tar så mycket plats att en minde ventilvinkel än 40 grader inte kunde åstadkommas. Bordi kompromissade hellre med förbränningsrummets utseende än med den avancerade Desmon.Vevhuset är endast lite ändrat. Cylindrarna däremot kyls av vätska liksom topplocken. Detta var nödvändigt för att kunna hålla rätt arbetstemperatur. Den första motorn har 88 mm borrning och 61,5 mm slag. Insugsventil 34 mm, avgasventil 30 mm och kompression 11:1 . Bensintrycket är 3 bar genom rören. De tekniska datan kommer förmodligen att ändras under motorns utprovningsfas i racing som kommer att pågå l 2 år. Bordi tog i början av året kontakt med Cosworth l England (experter på 4-ventilstoppar) för att lära sig mera om 4-ventilare. Engelsmännen hade misslyckats med ett eget 4-ventils Desmoprojekt för några år sedan vilket gjorde att de sände hem Bordi till Italien igen. Då tog Bordi kontakt med Ing. Fabio, Tagliont (vem annars ?). I 6 månader skissade Bordi på möjliga konstruktioner, diskuterade dem med Taglioni, beräknade dem och vägde för och nackdelar mot varandra. När det slutgiltiga byggsättet var bestämt så byggdes motorn ihop på 1 (en) vecka. 1988 kommer världens bästa 2-cylindriga maskin i serie lär Valentini ha sagt. Motorn kördes 150 timmar i provbänk. Då överskred man målet om en effekt på 100 hk. Fortsättningen blir spännande.

Juan Carriga/Marco Lucchinelli korn 2:a i sista VM-deltävlingen l Endurance på Jerez-banan i Spanien. Enligt svenska Bike så var det på en 2-ventilare.

Sommaren -85 fick jag en idé om att skaffa en aluminiumtank. Då jag tyckte att priserna i Sverige var något höga gjordes eftersökningar i England där jag hittade en firma som heter Bartel Aluminium som sålde NCR-kopior med Norton-tanklock för 80 pund. En hake fanns dock, tanken gjordes endast på beställning och 20 pund i handpenning. Nåja, tank beställdes och skulle avhämtas i månadsskiftet oktober november. Väl på plats i London visar det sig att killen som har firman har varit i Tyskland och tävlat på MC och kraschat samt brutit båda händerna. Ridå. Efter många telefonsamtal får jag tag på killen och tanken och bygget kan börja.

Då S2:ans sadel är för lång inhandlades en bakdel och sadel från en Hailwood 80:a. Efter avkortning av sadeln samt omklädning och omlackning av bakdelen var allt klart lagom till säsongen -86. Nu när det var dags att ställa av kom jag över ett Newton flyglock som jag monterat i stället för det gamla locket. Ny TZ framskärm har också monterats i stället för den gamla originalskärmen som tappat färgen. Vinterns fritid skall delas mellan 3-månaders sonen och byggandet av en ny sadel.

För den som är intresserad av en Barteltank så är adressen: Bartel Aluminium Ltd. Unit 4 46 Summt Road, Walthamstow E179 London. England. Tel: 01-521-7161.

För övrigt vill jag tipsa om att Istället för dorn svindyra originaloljefiltren (nya modellen på karnskaftsmotorn) som säljes i affärerna går det lika bra med Selleri. Nej, men det går bra att använda oljefilter från Renault R4 (85Occ motorn). Det går att köpa från vilken mack som helst. Nedtecknat med penna i ena handen och nappen i den andra.

Nr 119 Odd Ressern

Vaddå ? Har det körts ett skrotbilsrace till ? Jajjamensan. Den här gången gick det till på ett annorlunda sätt.

Ärligt talat. Har vi inte alla länge längtat efter att få ge Svensk Bilprovning en knäpp på näsan, efter alla 2:or för för kort bakskärm, högt avgasljud och misshandlade växellådor? Team styrelsen bestämde sig att ta tillfället i akt när det uppenbarade sig i form av våran delvis havererade och helvis rostiga skrotbileracer. Vi beställde helt enkelt tid för besiktning. Vi tänkte åka dit med den precis som den var, utan framskärm, utan lysen, utan passagerarsäten, utan ljuddämpare, utan regplåtar osv. Det blev stationen i Täby norr om Stockholm som drabbades. Så här gick det till.

Jag vaknade på lördag morgon (det var naturligtvis jag som fick äran att åka dit med den eftersom den stod parkerad hos mig) och kom plötligt på att man inte får köra en bil som är avställd och oskattad. Jag hade glömt att ställa på den och ta ut en skattekredit på fredagen. Utan hopp ringde jag till bilprovningen och frågade om man fick besiktiga avställda bilar. Till min stora förvåning fick man det. Och det var ju huvudsaken. Skatt och försäkring fick jag väl hoppa över den här gången. Det var bara ett par kilometer till bilprovningen så jag bestämde mig för att åka ändå. Först lastade jag och Annie ur hennes Yama som fortfarande stod l bilen efter att ha havererat l samband med skrotracet 2 veckor innan. Sedan vidtog startproceduren. Endast en halv flaska startgas gick åt (våran raceförgasare saknar givetvis choke). Men väl varm gick motorn lika fint som alltid.

På vägen dit slog det mig att jag kanske skulle ha tagit med mig regplåtarna. Vi mötte en polisbil på vägen som inte verkade bry sig om oss trots avsaknad av strålkaistare. Varför han inte brydde sig om oss förstod vi senare när en polishelikopter dök upp och följde oss ända till provningsstationen. När de såg att vi svängde in där gav de upp och försvann.

När jag gick In till receptionen hörde jag två besiktningsmän som väntade på nästa besiktningsbil mumla: Ska de besiktiga den där ?

Tanten i kassan ojade sig över att det var så svårt att besiktiga gamla bilar numera när hon förstod vilket fordon som var mitt. Dessutom påpekade hon att jag hade parkerat fel. Min förklaring att jag ville ha nedförsbacke för att kunna springa igång den ville hon inte lyssna på. Jag betalade och fick nummer 13. En slump?

Efter en stund hade vi lurat ett antal bilar att parkera fel. Barn stirrade, vuxna stirrade, alla stirrade när nummer 13 kom upp på tavlan och jag körde in i hallen. Besiktningsmannen sa inte ett ord när han klev in i bilen och började testa bromsarna. Anmärkningarna började ramla in. Handbroms saknas, bromljus saknas, bakljus saknas, blinkers saknas, reg plåtar saknas, strälkastartorkare saknas, parkeringslysen saknas, skyltlyckta saknas. Idel 2:or men inga 3:or än så länge. Det bar av till nästa anhalt där 2 gubbar till slöt upp för att kolla vad som stod på. Äntligen kom frågan: "-Varför har ni tagit hit den här egentligen ? " Jag förklarade oskyldigt att det var ett tidningsreportage. Gubbarna gnällde om att det var dålig stil att ta upp tiden med sänt här tjafs när de är bussiga och ställer upp på en lördag och allt. Tillslut enades de om att genomföra besiktningen i alla fall. Jag hade ju trots allt betalat. En av gubbarna kavlade upp ärmarna och spottade i händerna: Här skulle besiktigas för kung och fosterland.

Jobbet fortsatte. Passagerarsäten saknas, passagerarbälten saknas, avgassystem

bristfälligt, däck skadade osv. Två sprang under bilen och letade fel. När de hittade något (vilket inte var svårt) skrek de till en tredje som skrev så pennan glödde. Men Ingen 3:a ännu. Massor med rost, slitna belägg, reflex saknas, skärm saknas, dörrar går ej att öppna. De såg ut som små barn på hjulafton. Roligast hade de när de hittade någonting vid framvagnen. Jag blev nyfiken och tittade vad han skrev: "Hjulhus vänster fram rostskadat vid stötdämparfäste med risk för separation". Äntligen en 3:a. Det hela var över efter lite drygt en timme och bilen parkerades på parkeringen för bilar med körförbud. Besiktningsmannen förklarade vänligt men bestämt att vi inte fick köra bilen därifrån.

Vi kom faktiskt ända hem till gästparkeringen utan problem, men när vi ledde Yamahan, som blev kvar på parkeringen på morgonen pga tidsbrist, runt huset till garaget så stod de svart-vita folksnapparna där och väntade på oss. Jag blev religös på kuppen och tackade någon högre makt att jag har motorcykeln i bilgaraget och bilen utomhus och inte tvärt om. Då hade de tagit mig på har gärning på väg hem. Ibland är det skönt att lura storebror.

Totalt 48 poäng fick vi ihop på besiktningen. Är det någon som tror sig slå det så

skriv en rad till Cucciolo om det. Jag misstänker att Team VW skulle ligga bra

till om de försökte. Vågar jag hoppas att ni tar utmaningen ?

Några veckor efter besiktningen så fick lagens långa arm en liten hämnd på oss. De hittade bilen och klistrade på en stor gul-röd dekal med inskriptionen KÖRFÖRBUD mitt på vindrutan.

Peter Lindqvist & Annie Seel för Team styrelsen i Täby.

Hmmm - Björn Andersson

Äntligen fick jag förklaringen till att min 950 bara gjorde 220 med passageare trots att jag kopplat bort släpvagnen. Du tog tag i min passagerares halsduk för att åka snålskjuts och inte bli efter. Det var därför du kom upp i 220 på 3:an trots dina försök att motorbrornsa för att sänka tempot. Inte att undra på att stackars Annie höll på att bli strypt. Så var det.

Peter Lindqvist

Hej Cucciolo. Jag håller helt med Lars Höjer att fluortejp är jättetufft. Själv har jag tejpen baktill på min racer för att inte bli påkörd av snabbare cyklar som tex Yamaha 250.

Björn Andersson

Kul att du/ni uppskattade och hade användning för de ramla heta Ducati-artiklarna. Jag skickar ett par till som berättar om lite nyare Duccar. Angående debatten om vad Morini äter så är jag nog tvungen att ge dig rätt, de är glupska de små rackarna, glufar i sig stora bitar ur motorblocket ...... Å andra sidan är dom stöldsäkra ......

Detaljer vid tillfälle

Hälsningar mm

Kjell

PS Vägra vinterbil.

Ducatis F1:a är en mycket attraktiv hoj. Tyvärr kan man inte säga detsamma om priset. Här gäller det att se andra möjligheter. Ta nya grepp. Våga tro på att dansa ner på rakbladsryggen. Hålla sig på gränsen till vad samhället kan acceptera. När man väl kommit till den högst personliga insikten att detta är den enda hojen man vill äga, så har man nått inlednings och förberedelsefasen. I detta läge måste man lära sig älska maträtter som: gröt, vita bönor, pytt i panna utan rödbetor och ägg, varma soppor och knäckebröd. Exempel på utmärkt frukost är: två koppar svart kaffe, en John Silver utan filter och fyra stycken Treo Comp. Billigt, gott och energigivande. Både huvudet och kroppen måste vänja sig vid små uppoffringar. Efter en tid (låt oss säga 3 veckor) har man vunnit styrka och självförtroende för att gå in i den sk aktiva fasen. Nästan oberoende av vilken bank man har så skall man byta bank. Har man Första Sparbanken eller PK-banken skall man definitivt byta. Denna åtgärd är en självklarhet. Banken har under den tid man varit kund hunnit lärt känna vilket nöt man är. En låneansökan i detta läge är lika med en enkel biljett till någon av omsorgsstyrelsens vård och behandlingsenheter.

Hos den nya banken ska man ganska omgående lämna in sin låneansökan. I samma andetag ska man be banken om en rättvis bedömning. Detta låter förtroendeingivande. Banken har ju inte hunnit lära känna vem man är. Att man är personlig vän med ett antal inflytelserika personer som PG Gyllenhammar, Anders Wall och Refaat El Sayed ska framhållas lite smidigt. Att övertala dessa att byta bank vid en välvillig syn på låneansökan är inga problem. Borgenärer har man naturligtvis hur många som helst.

Nu kan man dra sig tillbaka och påbörja en lite mer slug del av sin vansinnesaktion, nämligen sökandet av borgenärer. En syster är mycket bra att ha. Hon är ofta i samma situation. Hon önskar ofta att hon ägde ett sommarställe, några minkpälsar och en bil. Hon kan faktiskt se en viss glädje i att man vågar gå till aktion för att förverkliga en dröm. Vid löfte om att man ställer upp för henne i en liknande situation har man henne på kroken. Ens mor säger ofta ja av medlidande kombinerat av varningar och förmaningar. Detta får man bara svälja. Far skall överhuvudtaget inte vara informerad om vad man sysslar med. Lyckas Inte detta så ska man bearbeta släktingar som fastrar. mostrar och kusiner.

Nu börjar en väntans tid. I detta läge är det bäst att sjukskriva sig. Annars blir man uppmuntrad av sin arbetsgivare att söka läkare. Han har under en längre tid uppmärksammat ett underligt beteende kombinerat med blekhet och påsar under ögonen. Dessutom måste man vara hemma och svara i telefon när banken ringer. När banken ringer säger dom ja om man har tur, på villkoret att man har två borgenärer. Resten är formaliteter. Efter en kortare tid (låt oss säga

1-2 år) har amorteringarna sjunkit till en nivå så man kan börja köra hojen. Några goda råd att ha l minnet:

§ Ändra aldrig kostvanorna du lade dig till med i inledningsfasen.

§ Lär dig att utnyttja pantbanken. Gångbara pantvaror i år: flickvännens/hustruns

symaskin, radion, TV:n, förlovningsringen och den gamla familjebibeln.

§ Gå till verket på sensommaren, då kanske du har råd att börja köra nästa säsong.

§ Det är en fördel att ha en bra hoj att byta in. Exempel på en bra hoj år Ducati

900 Replica av 84 års modell.

Om viljan finns så är detta en ganska säker metod att komma över en ny Ducati F1 Replica. Lycka till. Glada entusiasthälsningar från

Sven "kör i" Cullman.

Jag måste berätta en sak som hände mig på vintern 1982. Det var så att jag kände en kille som jobbade på ett inkassoföretag. Alltså ett sådant där företag som driver in skulder från folk som antingen inte kan eller vill betala sina skulder. Vid ett tillfälle när jag hälsade på min kamrat på hans arbetsplats fick jag möjlighet att läsa ett brev som hade kommit in samma dag. Brevet var ett svar på ett krav som min kamrat hade skickat ut. Till saken hör att han kan bli en smula upphetsad ibland och då är det inte så noga med vad han säger och skriver. Brevet var skrivet som följer:

"Ert överhettade brev anlände l morse rned ett enkronas frimärke på. Detta brev skulle ha glatt både mig och min son om det inte kommit vid en för oss så olämplig tidpunkt. Brevet var dessutom för lågt frankerat så jag fick lösa ut det på posten för 80 öre. Ni skriver att våra mellanhavanden skulle ha kunnat ordnas upp för länge sedan, vilket jag inte kan hålla med om av följande orsaker: 1973 köpte jag en liten såg på kredit och 1974 köpte jag två hästar, en timmervagn, en betongblandare, ett dubbelpipigt hagelgevär och en råttfälla. Dessutom två prisbelönta grisar. Allt på kredit. 1975 brann den jävla sågen ned till grunden och det blev inte kvar ett skit. En av hästarna dog och den andra lämnade jag till en dum jävel som svältfödde den stackars lymmeln tills den dog. Därefter gick jag med i Jehovas vittnen.

Vintern 1976 gick timmervagnen av på mitten under det att jag belastat den med hälften av vad den skulle tåla. Jag fick inte ett öre av det svinet som sålt vagnen till mig. Samma år hängdes min bror av en uppretad pöbel för att han våldtagit en pensionär, en luffare gjorde min dotter med barn och jag fick betala 100000:- för att slippa honom som släkting. 1977 fick en av mina pojkar syfilis och de fick kastrera honom för att han skulle kunna klara livet. På hösten åkte jag på en fisketur varvid den ranka båten välte och en av mina pojkar drunknade. Inte han som blev kastrerad. 1978 blev min betongblandare stulen och min fru lämnade mig för en cykelreperatör. Jag fick sedan anställa en hushållerska vilken jag senare gifte mig med för att hålla kostnaderna nere. Jag hade dock väldeliga problem med att få henne i säng så jag gick till en äktenskapsrådgivare som rådde mig att försöka skapa lite spänning just som vi skulle till. Den natten tog jag hagelbässan med mig i sängen och då jag trodde stunden var inne så lutade jag mig ur sängen, fattade bössan och sköt ut genom fönstret. Hustrun sket ned sig och själv ramlade jag ur sängen. Nästa morgon upptäckte jag att jag skjutit den bästa mjölkkon jag någonsin haft.

1977 blev jag lurad att ta en grogg. Jag slutade inte dricka förrän allt jag hade kvar var en tickklocka och en almanacka. Det enda jag kunde göra var att vrida upp klockan och titta vem som hade namnsdag, vilket alltså blev min sysselslättning ett tag framöver. 1980 tog jag mitt förnuft tillfanga och köpte pä kredit en gödselspridare, några kor, en skördetröska och en Ducati. Sedan kom en översvämning som sköljde bort allt utom Ducatin och korna. Något senare dog min dotter i aids. Min hustru började pola ihop med en porrklubbsägare och min andra son dog för att han gned sitt arsle niot ett infekterat kaninskinn. Dessutom hade någon varit framme med en sjuklig tjur som bestigit samtliga mina kor. De dog lite senare av mul och klövsjuka. 1981 gick båda mina grisar ned sig i isen under parningsleken och själv drabbades jag av reumatism. 1982 rasade Ducatin och jag reparerade den på kredit för 20000:-. Kort därpå blev den stulen.

Därför blev jag mycket förvånad när ni skrev att ni skulle ställa till problem för mig om jag inte betalade. Om ni kunde komma på några problern som jag inte redan stött på så vore jag tacksam om ni kunde höra av er så jag får veta vad det skulle kunna vara. Att få ut några pengar av mig år lika Iätt sorn att med en kokhet sticka föra in smör i arslet på en igelkotte. Jag hoppas och ber att ett oväder innehållande skunkskit ska dra åt ert håll och att dess centrala del skall ligga över det kontor där ni era jävlar sitter, som skickade mig detta kravbrev.

Kravet avskrevs och kort därpå slutade min kamrat in karriär som inkasserare.

Jag har in hört av honom sen dess. Om någon vet något om den stulna Ducatin så kan ni väl höra av er till Cucciolo.

av Peter F Lindqvist.

Agne Friman, ni vet han som paddlar kanot för att vi skall få trycka stora tidningen billigt, han med den otroligt fina Pantah 600:an från Mölnlycke, han som de yngre spolingarna kallar för originaltönt, han som var en av medlemmarna i team "gubbjävel", han som har en dotter som heter Camilla, han som var en av medlemmarna i den första styrelsen, han, Agne alltså, fyllde nyligen 50 år och det bjöds till fest i Göteborg. Givetvis så slöt några från styrelsen upp (även kallad tvångsstyrelsen). Jag, Peter Lindqvist och Annie Seel stuvade in oss i Micke Sandströms bil. Att stackars Micke får köra är mycket vanligt då ingen av oss andra har en bil som kostat över 4000:- Sandis Audi spann som en katt och vi satt och diskuterade livets cykler när det plötsligt small till i vindrutan samtidigt som vi passerade under en viadukt i Huskvarna (ni vet staden som gett namn åt en motorcykel som köpts upp av ett Italienskt företag som äger ett annat Italienskt företag som... ). Vi noterade två stora stenskottsmärken i rutan och vände oss om. Där, uppe på en viadukt stod, vad vi kunde se, två småungar och roade sig med att sparka ner grus på bilarna som passerade under dem. Vi styrde av vid närmaste avfart. Sandis körde vid denna stund minst sagt aktivt. Tänk er den bilförare som, när han (eller möjligtvis hon) tänkt svänga vänster och tydligt visar detta med blinkersen, blir omkärd på vänster sida. Det var nog högst ett dasspappers marginal mellan å ena sidan den uppskrämda bilförarens bil och Sandis

Audi och å andra sidan refugen och Sandis bil. Med tjutande däck körde

vi mot skyltar med inskriptionen "fordonstrafik förbjuden". Nu var det jakt.

Endast ca 3 minuter efter dådet hade vi hittat viadukten. Vi rusade ur bilen och gav oss ut på spaning. Spaningsarbetet försvårades dock av att det började skymma samt att det fanns tusentals ställen att gömma sig på. Dessutom fick vi se en annan viadukt längre bort vilken också kunde vara brottsplatsen. Vi var inte riktigt säkra. Efter ca 15 minuters letande bestämde vi oss för att åka till den andra viadukten. Med en hiskelig fart styrde Sandis mot den andra viadukten. Det gick fort men

säkert . Minst två däck hade nämligen kontakt med asfalten hela tiden.

Denna viadukt verkade dock lika öde som den förra. Den här viadukten

var en kombinerad gång och järnvägsbro till skillnad från den förra

som var en blibro. Vi gick över viadukten och såg inget speciellt förutom en SAAB Combl-Coupé som körde på andra sidan viadukten, ner mot en båtklubb . SAAB:en hade vi sett även vid den förra viadukten.

En annan observation vi gjorde var att det fanns ännu en viadukt till, ännu lite längre bort. Den uteslöt vi dock på en gång. När vi gick tillbaka över viadukten gjorde Annie en upptäckt som förde spaningarna in på ett spår. En liten hög med makadam hade burits upp från järnvägsrälsbädden och lagts i en liten prydlig hög invid brokanten.

Det började dock skymma alltmer och vi fortsatte mot bilen. "- Vi kör till båtklubben på andra sidan och gör ett sista försök", sa Sandis samtidigt som Audins framhjul sprutade upp en kaskad med grus så det smattrade i plåten. Vi styrde in på en liten grusväg som ledde till båtklubben och mötte SAAB:en ännu en gång. Vi gick ur bilen och vandrade längs järnvägsrälsen. -Titta, sa Sandis, -ser ni småungarna därborta ? Han började genast springa och jag och Peter hängde på. Såsmåningom kunde vi urskilja tre knattar som prornenerade stillsamt några hundra meter bort. Sandis hann snart ikapp dem och dunkade ihop de två störstas huvuden så att de föll ned på marken. Den tredje stannade av rädsla när Sandis röt åt honom att stanna. Till att börja med ville ingen erkänna att de gjort något särskilt. Den minsta grabben som var i 9-årsåldern såg dock mycket rädd och skyldig ut. Vi gav två "erbjudanden" till "brottslingarna" : antingen erkänner ni och vi åker hem till era föräldrar eller också åker vi direkt till polisen. En lustig diskussion följde. En ville åka till polisen, för "pappa blir så arg" . Den minsta ville dock hela tiden åka hem till mamma. När Peter sa att han kände igen den enas jacka så kom det fram att: -men vi kastade bara grus på lastbilsflaken. Även de äldre, som var I 13 årsåldern, verkade mycket skärrade. De följde lydigt med oss till bilen och visade vägen hem till föräldrarna. När vi åkte från brottsplatsen och ännu en gång mötte SAAB:en så insåg vi att även han hade nog blivit utsatt för stenkastning. Nu var det dock vi som fångat ligan. Sandis och Peter följde med in i huset som var något slags kollektiv. De kom snart ut igen med en pappa i följe samt de tre förbrytarna. -Har ni spöat upp dem, sade pappan. - Nej. svarade vi. 'Det var synd, de behövde en riktig omgång. sade pappan. Han stuvade sedan in ungarna i sin japanska månbil och bad oss att följa efter. Vi körde in i Huskvarna centrum till en bankbox dit ungarna gick utrustade med sina plastkort som de fått sedan de lyckats spara ihop några hundringar genom att dela ut reklam. Nu skulle de få jobba 3 kvällar för att få Ihop de pengar de nu förlorade till Micke Sandsröms glasrutesjälvrisk. -Rätt åt dem, sa pappan. Hur kunde de va så jävla dumma. . . Som tröst fick vi en burk pepparkakor av pappan.

Det var svårt att förklara vad som hänt när vi anlände till Göteborg en timma för sent. Agne blev dock riktigt hyllad. Han var helt ovetande om tillställningen och blev kidnappad av Charlie Linnaeus, påtvingad en ögonbindel och en Hondatröja (efter stort motstånd) och förd till lokalen l Mölndal som Tornas Tengros och Carnilla Friman hade ordnat. Gissa om han blev förvånad. Presenter fick han också. En katt (silvergrå och givetvis döpt till Pantah), två köttätande växter och en Italienklocka att hänga på väggen med Italien utskuret i trä och visarna i Bologna. Det blev mycket ljug och många tal innan celibraten blev så trött att han var tvungen att lämna oss. Det var nämligen inte första uppvaktningen han råkade ut för. Än en gång - Grattis Agne. Jag skall bespara er vad som hände oss utanför Ödeshög på vägen hem (ni vet staden där man tillverkar en motorcykel som köpts upp av ett Italienskt företag som köpt upp ett annat Italienskt företag som.. . . ) .......

MW