Under resan hade vi dyrgripen (den är värd ca 10.000 kr) nerstoppad i ena packväskan på Peters TouringNCR 950. För säkerhets skull hade vi lindat in glasbiten i min gamla handduk som i sin tur var omlindad med silvertejp.

Nu var det alltså dags att överlämna Regalian. Mats Arborelius, som stod och höll i dyrgripen, räckte fram den till mig. Jag gick fram till Fabio Taglioni och tillkallade mig uppmärksamhet genom att säga hans namn. Jag hade tränat in en liten fras som jag skulle säga på engelska. Nu var frasen bortblåst så allt verkade nog helt improviserat, vilket det ju faktiskt var. Jag lyckades till sist få ur mig en mening som var något i stil med:

- Fabio Taglioni, vi vill ge dig en gåva för att visa hur mycket vi gillar dina konstruktioner samt för att visa vår uppskattning att ha dig som hedersmedlem i Svenska Ducatiklubben.

I samma ögonblick jag överlämnade glasbiten upptäckte jag något mycket pinsamt. Den var fortfarande inlindad i min gamla handduk och silvertejp. Franco Valentini som hela tiden stått bredvid och översatt mitt lilla tal (vilket var tur då Fabio Taglioni inte förstår engelska) fick nu hjälpa Fabio att riva upp silvertejpen samt att veckla upp handduken. Fabio säg i alla fall nöjd ut och log genom hela ceremonin. Om han tog vara på min gamla handduk vet jag inte men jag fick i alla fall inte tillbaka den.

Fabio tog upp Regalian och höll med säker hand upp den för den nu helt förstummande svenskskaran samtidigt som fotoblixtarna smattrade. Fabio Taglioni tog mig i hand och tackade.

Nu var det dags för välkomstdrink. De flesta valde öl för att släcka törsten. Fabio tog vin. Vi satte oss runt honom och började konversera - hela tiden med Franco Valentini som tolk.

- Jag är förvånad över att ni som kommer från Sverige har japanska kameror när ni gör världen bästa kamera själva, Hasselblad, sa Fabio. Vi lyckades få till ett snabbt svar om att vi egentligen ville ha Ducatikameror allihopa (man tillverkade sådana på 50-talet) men att vi inte kunnat få tag i några.

Fabio Taglioni berättade att han bytt en 125cc trippelkamracer mot en Hasselbladare av en svensk som han tyvärr glömt namnet på, någon gång under slutet av 50-talet. Vi nämnde några svenska namn och Fabio nickade igenkännande när vi sa Olle Nygren ("Varg-Olle"). Fabio var mycket nöjd med sin Hasselbladare som han fortfarande har i sin ägo.

Fabio förklarade också att han aldrig varit i Sverige. Inte ens när Desmon gjorde sin succé-debut på Hedemora 1957. Då var jag upptagen med utvecklingsarbeten på fabriken förklarade Fabio. Vi frågade vilken Fabio ansåg vara Ducatis största seger genom tiderna. Fabio behövde inte tänka många sekunder innan han nämnde Paul Smarts & Bruno Spaggiaris dubbelseger på Imola 1972. Valentini skruvade glatt på sig när vi nämnde årets F1-lopp på Misano där Lucchinelli körde livet ur Dunlops H-n-a. Valentini berättade att Lucchinelli just vunnit ytterligare ett Battle Of Twins lopp i USA. Man skickade förutom TT1:an också över en 756 Montjuich till superbikeklassen. När man kom på plats visade det sig att de Amerikanska superbikereglerna inte var vad man tänkt sig. I USA tillåts i stort sett fri trimning i superbike. Här fick alltså Lucchinelli ställa upp på en standard 750 mot alla supervässade japsar. Han kom på en mycket hedrande 11:e plats.

Efter ca 15 minuter i den trevliga matsalen förklarade Fabio att han var tvungen att gå varvid han tog samtliga Ducatister i hand och tackade.

Nu var det dags för rundvandring i fabriken. Att självaste Franco Valentini tog hand om visningen visade att man tog vårt besök på stort allvar. Vi öste också ur oss en massa frågor till Valentini. Det första vi såg när vi kom in i fabriken var en Husqvarna Enduro parkerad mellan en Cagiva Elefant och en Ducati. Vi frågade vad som skulle hända med Husqvarna. Franco förklarade lugnande att Husqvarna, trots vad som stått i MC-pressen, även i fortsättningen kommer att tillverkas i Sverige. Det skulle bli alldeles för dyrbart att flytta alla verktyg och maskiner till Italien.

Nästa överraskning i fabriken var dieselmotorerna. Det har (i alla fall i Sverige) varit ganska okänt att bröderna Castiglioni tog över denna verksamhet. De gör 30.000 dieselmotorer per år! Storsäljaren är en 4-cylindrig diesel till Alfa Romeo 75 som tillverkas i en takt av 80 st per dag! Av de övriga dieselmotorerna lade jag särskilt märke till en liten smäcker 2-cylindrig motor som av utseendet att döma hade kamskaftsdrivning av kamaxeln. Var möjligen Ingenere Taglioni konstruktör till denna motor?

Valentini berättade att totalt 380 personer jobbar i fabriken. Den första verkstadslokal vi kom in i var bearbetningsverkstaden. Man imponerades redan nu över hur stor fabriken är. Halva bearbetningsverkstaden upptas av aluminiumbearbetning och den andra halvan upptas av stålbearbetning. Här vimlar det av stora fräs- och borrmaskiner.

Mest imponerande var den helautomatiska maskinen för bearbetning av topplock. De kom in som gjutna råämnen på ena sidan och kom ut på andra sidan som färdiga topplock. Vi gick igenom en liten lokal där man härdar stål. Nästa stora lokal var motormonteringen. Här sattes alla MC och dieselmotorer samman. Vi frågade varför man målar motorerna svarta. Valentini förklarade att han personligen föredrar blanka motorer. Det är faktiskt dyrare att göra svarta motorer. Den svarta färgen är helt enkelt en eftergift åt dagens MC-mode.

I ett intilliggande rum förvarade man mängder av motorer som väntade på att monteras i ramar. Alla motorer provkörs i en timme i särskilda provrum innan de monteras i sina ramar.

Så kom vi till den stora hallen där motorcyklarna monteras samman. Där har man någon form av löpande band. På bandet stod Indiana. Hela lokalen var fylld av Indiana och några Alazzurra. Det var en överraskning för mig att Alazzurran görs på Ducatifabriken. Det visar ju att den bara har fel namn!

Verkstaden var mycket luftig. Detta beror delvis på att man endast utnyttjar 1/3 av kapaciteten. Förra året gjorde man 7.000 MC. I år skall man göra 14.000 st. Valentini förklarade stolt att man har en kapacitet på 50.000 MC/år. Av hans uttryck att döma siktar man på att inom snar framtid tillverka så många hojar.

Längst ned i monteringshallen stod de två första serieexemplaren av Paso. Man monterade noggrant ihop motorcyklarna medan en man dokumenterade monteringen med anteckningsbok och kamera. Två veckor efter vårt besök skulle Paso stå på monteringsbandet.

Vi var mycket imponerade av alla intressanta detaljlösningar på Paso. Tack vare den heltäckande karossen har man kunnat utnyttja utrymmet under denna på ett otroligt praktiskt sätt. Paso är helt enkelt ett nytänkande i konsten att bygga en motorcykel.

Utanför monteringshallen provkörs samtliga hojar på en liten rundbana. Man monterar på en speciell tank och sadel för att inte slita på den nya originagrejorna. Man provar på detta sätt att bland annat växellådan fungerar. På vintern har man en simuleringsbana inomhus.

Ramarna till Ducati gjordes förut av Verlicchi i Bologna. Nu har Cagiva byggt en ny fabrik i Varese där samtliga ramar görs förutom F1/F3-ramen. Men även denna skall snart börja tillverkas i Varese. Ramarna lackeras sedan hos Ducati i den till stor del automatiserade lackeringslokalen.

Valentini tog sedan med oss ut ur den stora fabriken och visade upp ett stort hus som låg alldeles intill fabriken. Valentini förklarade att man köpte denna jättelokal i våras. Där skall man ha ett marknadsföringsrum med centrallager och verkstad för Ducati-Husqvarna-Cagiva. Man höll på att iordningställa lokalerna, men några rum hade redan börjat utnyttjas som förvaringsutrymmen för leveransklara Indiana, Fl, Montjuich, F3 och Mille.

Vi hade inte sett en enda Mille på produktionsbandet så vi frågade oroligt vad som skulle hända med den. Valentini förklarade att man gör motorcyklarna i olika batcher och att Millen därför inte var i produktion för tillfället. Man kommer att tillverka Millen under hela 1986. Sedan är dock framtiden oviss för denna klassiker.

Om framtidens konstruktioner sa han att Fabio Taglioni & Co arbetar med flera idéer. Fabio Taglioni är, trots att han gick i pension för flera år sedan, fortfarande chefskonstruktör. Han jobbar på fabriken varje förmiddag. På eftermiddagen åker ha iväg för att sköta sina orkidéer förklarade Valentini.

Under tiden vi samtalade med Valentini i och utanför den nya lokalen, höll man på att lasta i massor av Alazzurra och Indiana i en stor långtradare med Cagiva-reklam på sidorna. Dessa skulle levereras till italienska återförsäljare. Valentini berättade att Ducati i år faktiskt har återintroducerats på den italienska marknaden. Det har alltså varit så illa ställt att man inte sålt några motorcyklar i Italien. Detta berodde enligt Valentini på att man bara tillverkade maskiner på mer än 350 cc vilket är svårt att sälja i Italien. Man har också återintroducerats i USA.

Nu var det slut på rundvandringen och efter en liten paus skulle det bli mat. Vi blev bjudna på den bästa mat man kan tänka sig. Vid matdisken hämtade vi skinka och melon, två sorteras tortellini, osttallrik m m. På vägen från matdisken stod Franco Valentini och öppnade våra vinflaskor artigt.

Denna matsal består även av en bar som nämndes i inledningen. Det är ingen vanlig liten bar. Nej här finns allt! Detta är ett föredöme för hur en personalmatsal skall se ut. Här kan fabriksarbetarna beställa allt från en Cappuccino till en Martini.

På väggarna hängde bilder på Ducati 600 TL Pantah, Cagiva 500 racer och Jösse på sin Husqvarna. Maten var som sagt enormt god. Bologna lär ju ha den bästa pastamaten i hela Italien. Det betvivlar jag inte! Efter maten var det många fabriksarbetare som kollade på våra hojar. Det var speciellt Peters fullpackade NCR 950 Touring som tilldrog sig uppmärksamhet. De verkade särskilt imponerade av sadelstoppningen.

Efter lite sollapande på fabriksområdet fick Matsarna Arborelius och Ljungqvist följa med Valentini in och se på något som är tänkt att ingå i ett museum. Valentini oroades dock av att man aldrig lär få tid att färdigställa detta museum. Mats Arborelius förklarade då hur man löst detta problem på Husqvarna i Sverige. Där har man låtit privatpersoner renovera maskinerna. Detta kände faktiskt Valentini till och han hade kanske själv funderat över denna möjlighet. Jag kan här passa på att nämna att Husqvarnas samling inte togs över av Cagiva då den ägs av Husqvarna AB och inte Husqvarna Motorcyklar AB.

Matsarna fick bland annat se två olika V4:or. Dels den gamla enorma Apollo-motorn och dels en modernare prototyp.

Nu var det slut på visningen. Solen sken lika ljust som man verkar se på framtiden på Ducati Meccanica. Det var en enorm upplevelse att få se fabriken som var större, modernare och prydligare än vad jag tänkt mig. Utsidan är dock ganska grå och trist. Vi fick nog alla en tro på att Ducati kommer att lyckas med sin offensiva frammarsch. Nu är det bara att spara slantar till en PASO!

Micke Werkelin

Åter till artiklar