Chockad, glad & samtidigt skr�md ringde jag till min mamma och ber�ttade.
R�dslan kom till st�rsta delen pga att jag hade ett missfall bakom mig.
Redan p� m�ndagen ringde jag till SMV p� KS och i princip skrek att jag var med barn.
Ett vaginalt ultraljud gjordes ett par dagar senare f�r att bekr�fta graviditeten.
Veckorna gick och jag hade mycket sv�rt att ta in att jag faktiskt var med barn.
�ven fast magen kom och illam�endet gjorde sitt,
s� v�gade jag inte riktigt tro att det var sant.
Under ett ultraljud i vecka 26 uppt�cktes det att det fanns f�r lite fostervatten, sk oligohydramnion,
men dom sa att det f�rmodligen inte innebar n�gon fara.
Vi var sammanlagt p� 20 ultraljud, dels f�r att m�ta fostervatten-m�ngden och dels pga att bebben var f�r stor, det �r vanligt att f� f�r stora barn n�r man �r diabetiker som jag �r.
Under hela graviditeten k�mpade jag med mitt blodsocker och tog ca 10 blodprover om dagen.
Jag l�g relativt bra hela tiden..
Dagarna knallade p� och allt eftersom tiden gick s� f�rstod jag mer och mer att jag faktiskt skulle bli mamma..
Pga det arbetet jag hade med att kontrollera mitt socker hela dagarna s� sjukskrevs jag from vecka 20.
M�ngden fostervatten �kade ibland och sj�nk ibland, men det var aldrig n�gon som uttryckte att det var n�gon st�rre fara med f�r lite fostervatten.
Under ytterligare ett ultraljud i vecka 34 s� uppt�cktes att det var en f�rs�mrad funktion p� njurarna,
men �ter igen s� sades det att det inte var n�gonting livshotande..
T�nk vad fel l�kare kan ha...
Chockade & ledsna bearbetade jag & Magnus att barnet hade ett njurfel, n�gon form av njurdysplasi,
och f�rberedde oss p� att det kunde bli problem n�r barnet blev �ldre.
N�r man under ett ultraljud tisdagen 15/7 uppt�ckte att hj�rtat inte fungerade riktigt som det skulle,
beslutades det att barnet som vi v�ntat p� under s� l�ng tid skulle f�rl�sas.
Jag och Magnus fick �vernatta p� avdelning C23 p� Karolinska Sjukhuset, med t�ta CTG:n..
Nerv�s? Inte speciellt ;)
Jag, Linda, sov ingenting den natten, utan jag satt & tittade ut i natten genom f�nstret.
Imorgon kommer jag att vara mamma, t�nkte jag..
All denna v�ntan �r �ntligen �ver!
Skulle kunna ge en miljon f�r att vara s� ovetande som jag var d�...
CTG-v�rdena som dom tagit under kv�llen blev lite s�mre under natten, det kallades att dom blev "stelare" och det beslutades att vi skulle sova vidare p� f�rlossningen.
Pappa Magnus fick tillbringa natten p� ett par sacco-s�ckar som dom barska barnmorskorna tagit in till honom.
Och som sagt mamma Linda kunde inte sova..
Klockan 06.00 kom dom in f�r att s�tta dropp och ta blodsocker.
Magnus vaknade och vi kunde vara nerv�sa tillsammans igen.
En barnl�kare fr�n Neonatalen vid namn Marco kom ned till oss f�r att tala om vad som skulle ske n�r barnet var ute.
S� klockan 09.00 var det d� dags, vi �kte ner till operationsrummet p� f�rslossningen, d�r undret skulle ske.
Tror aldrig att jag varit s� nerv�s som d�..
En hel sal fylldes pl�tsligt med en massa gr�nkl�dda, �verglada m�nniskor som jag inte kommer ih�g h�lften vad dom hette f�r n�got.
D� det sades att epidral-bed�vningen skulle s�ttas i ryggen, fick jag pl�tsligt f�r mig att jag skulle minsann inte f�da n�got j...a barn. Jag skulle hem!
S� efter lite pepptalk fr�n l�kare, Magnus, barnmorskor mfl, s� sa jag att okey d�.
Men det fick g� fort.. Sedan gick det p� 2 sekunder k�ndes det som, fick sv�rt att andas n�r dom pressade p� mina lungor. J�tteobehagligt.
Det k�ndes som om jag l�g p� en luftmadrass n�r dom b�kade ut den lille som fanns d�rinne.
Jag k�nde bara ber�rning men ingen sm�rta.
Helt pl�tsligt var det helt folktomt i rummet & inte ett ljud h�rdes. Inget barnskrik. Ingen Magnus. -Hall����.. Inget svar.
Och inte nog med det, nu skulle jag kr�kas ocks�.
Hur l�tt det nu var med bed�vade magmuskler..
Efter ett tag b�rjade l�karen som sydde ihop mig (och funnits bakom skynket hela tiden) att prata med mig. Han fr�gade lite lurigt: -S� vad blev det f�r n�gonting d�?
J...a pucko, t�nkte jag.. Det var ju du som tog ut den lille. Men f�r att inte verka alltf�r oartig sa jag: -Det blev en Melvin! Och det var ju en liten Melvin som legat och lurat inne i min mage..
Melvin bars ut i det rum som fanns j�mte med op-rummet och Magnus fick f�lja med.
Nyfiken p� hur han s�g ut l�g jag och funderade...
Helt pl�tsligt kom barnmorskan in med t�rfyllda �gon och sa att han var j�ttefin och m�dde j�tte bra!
Och sekunden efter kom Magnus och sa samma ord..
Han andades sj�lv n�r han kom ut och s�g ut att m� bra,
men dom ville ta med honom upp till Neonatalen f�r att kontrollera honom.
Jag rullades till uppvaket d�r jag ringde min pappa, och talade om att han blivit morfar.
Och var s� lycklig som jag aldrig varit i hela mitt liv!
Magnus kom ner och visade korten som han tagit med digitalkameran och jag fick besk�da min vackra son.
Han var lite knubbig, och s� otroligt s�t...
Det gick ett par timmar och Magnus sprang mellan mig & Melvin,
och helt pl�tsligt kommer han ner och s�ger att Melvin inte m�r s� bra,
att dom har kopplat in en respirator..
Men allt �r bra s�ger jag, inte kan det vara n�gonting fel p� en s�dan vacker pojke..
Timmarna g�r och jag f�r �ka upp till BB-avdelningen.
Dit kommer sedan barnl�karen Andreas och ber�ttar att min Melvin �r j�ttesjuk..
Och jag f�r tillsammans med s�ngen jag ligger i �ka ner och f�r f�rsta g�ngen tr�ffa mitt barn.
Han l�g med en massa slangar, respirator och kanyler, men jag s�g inte dom.
Jag s�g bara det underverk som l�g d�r.. S� fin.. S� stor..
Under dom 2.5 dagarna som sedan f�ljer har jag inte s� starka minnen av,
f�rutom att Melvin fick ett j�ttefint dop som alla var samlade p�.
Han fick ett eget ljus med namn p� & en j�ttefin dopdr�kt som lades p� honom eftersom alla slangarna var i v�gen.
Jag kom �ven ih�g att jag knappt v�gade fr�ga om jag fick h�lla honom..
Men det var klart att jag fick det!
Det var lite kn�ligt med alla slangarna, men det var j�ttemysigt..
V�rdena blev b�ttre n�r han fick ligga i min eller Magnus famn...
L�karna gav flera behandlingar med f�rs�k att f� njurarna att producera urin,
men tyv�rr s� kissade Melvin bara 0.25 ml under hela sin levnadstid..
Och eftersom njurarna inte fungerade s� beslutades det att han skulle f� somna in i min famn.
Respiratorn skulle tas bort.....
Vi fick det beskedet ca klockan 18.00 p� fredagen och vi fick g� upp till avdelningen f�r att g�ra oss i ordning.. I ordning f�r att ta livet av v�r son, kom jag ih�g att jag t�nkte.
Vi skickade sms till alla som vi tyckte skulle f� veta, s� att vi slapp telefonsamtal som undrade hur det gick.
Vi gick sedan tillbaka till neo och fick tv�tta honom, byta bl�ja, kamma h�ret och ta en massa kort.
B�de jag & Magnus fick �ven h�lla honom en sista g�ng.
Detta var n�stan det tuffaste under den h�r tiden, att besluta n�r dom skulle ta bort den tuben som h�ll honom levande.
Trodde aldrig att jag skulle f� uppleva n�gonting s�dant..
Jag kommer ih�g att jag k�nde mig stressad p� n�got s�tt.
Kanske f�r att min pappa, farmor & farfar var d�r ocks�.
Klockan var ju mycket...
N�r klockan var ca 22.40 sa jag till l�karen att nu �r det dags.
Idag �ngrar jag att jag inte v�ntade l�ngre.........
L�karen b�rjade sakta att pilla bort tejpen som h�ll fast tuben runt hans lilla n�sa och jag satte mig i rullstolen. Var jag beredd?????
Sedan gick det hela s� fort att jag knappt kommer ih�g vad som h�nde.
Jag fick min �lskade son i famnen och jag & Magnus bara tittade p� honom, allt runt omkring oss var stilla och tyst..
Helt pl�tsligt vart Melvin lite bl� i ansiktet och kippade efter luft g�ng p� g�ng
och f�rden mot det rum som vi skulle vara i n�r han somnade in b�rjade.
Eftersom han vart mer och mer bl� i ansiktet skyndade l�karen p� oss.
Jag kommer inte ih�g s� mycket mer �n min pappas f�rtvivlade blick n�r vi �kte f�rbi honom...
Det gjorde ont..
N�r vi kom in i rummet �terfick han sin f�rg i ansiktet och drog n�gra tunga andetag,
sedan k�nde jag hur han f�rsvann..
Den som haft sitt barn i famnen n�r det l�mnar jordalivet vet vad jag menar..
Han vart liksom l�ttare p� n�gon s�tt..
Jag h�ll honom t�tt intill mig & gav honom det jag kunde.
Magnus h�ll hans lilla hand i sin ena och min i den andra.
L�karen h�ll en syrgasmask �ver hans mun och Magnus s�ger helt pl�tsligt:
-Den d�r beh�vs inte l�ngre...
NEJ!!! Jag �ngrade mig, jag ville inte ta bort respiratorn! Ge honom tillbaka!
Den �ngesten jag hade inom mig just d� �r obeskrivlig... Ville bara d� med honom..
Men samtidigt hade jag ett f�rv�nadsv�rt lugn �ver mig, ett slags moderligt lugn.
Som om jag var tvungen att vara lugn f�r Melvins skull.
Vi fick sedan l�gga oss i den s�ng som fanns i rummet och ha honom hos oss hur l�nge vi ville.
Magnus tyckte det var jobbigt och fr�gade "om jag var klar" snart..
Men vi h�ll i honom, besk�dade honom in i minsta detalj.
Tog av honom kl�derna och tittade p� lilla rumpan som vi aldrig f�tt se.
Den var s� fin! Hela han var fin... V�r lilla pojke...
N�r klockan var ca 01.15 beslutade vi oss f�r att ta farv�l, eftersom b�de jag & Magnus k�nde att han inte var kvar hos oss.
Vi fick l�gga ner honom i en liten korg/vagga d�r han skulle f� ligga tills n�sta dag.
K�ndes h�rt att l�mna honom helt ensam, han ville ju vara med sin mamma & pappa!
Vi �kte upp till avdelningen igen bland alla skrikande barn, och sedan gick vi ut en sv�ng i den varma juli natten.
Tror inte att jag f�rstod riktigt att vi precis f�rlorat v�rt barn.
Magnus pratade med en kompis som ringde och gr�t. Och vi gr�t med honom...
Chockade gick vi tillbaka och jag bad om n�gonting att sova p�.
Dagen efter fick vi tr�ffa honom igen,
i ett sk andtaktsrum.
Han l�g nerb�ddad i samma vagga som vi l�mnade honom i och s�g precis likadan ut,
bortsett fr�n att �ronen och l�pparna var lite bl�a.
Magnus & min mamma sprang ut f�r att dom m�dde d�ligt, men jag och min pappa stannade kvar.
Jag pussade & smekte hans runda kinder och f�rstod att detta var sista g�ngen som jag fick se honom. K�ndes h�rt..
Jag lutade mig �ver honom och viskade att jag �lskade honom samtidigt som jag smekte hans m�rka h�r...
Det var sista g�ngen som vi s�g Melvins kropp och jag vet att han finns med oss n�gonstans �nd�..
Men det �r inte m�nga stunder som jag inte �nskar att han fanns med oss kroppsligt.
Jag hade ju sett fram emot att bli v�rldens b�sta mamma.......
Varken jag eller Magnus kommer nog aldrig att komma �ver det som har h�nt,
�ven fast en del m�nniskor verkar tro det...
F�r det som vi varit med om �r nog det v�rsta man kan g� igenom,
n�mligen att f�rlora sitt barn.........
Melvin, mamma och pappa saknar & �lskar dig f�r varje sekund som passerar av v�ra liv och oavsett hur m�nga barn vi kommer att f� i framtiden s� kommer vi ALLTID att vara ett barn f�r lite....
