 |
m å l | a r k i v | l ä n k a r | k o n t a k t a | h e m | |
Historia som Propaganda i Södra Afrika, i Zimbabwe
Södra Afrika är en region full av ytterligheter och motsägelser. Dess historia är inget undantag: det sätt på vilket sydafrikansk och zimbabwisk historia förmedlats under kolonialtiden och även idag är fortfarande kontroversiellt. Landskapet i södra Afrika är reflekterar rikedomen i folkets kultur. Här finner man världens äldsta, kontinuerliga målningstraditionen; sönderslagna och skingrade rester av keramik från hundratals urgamla bondbyar – den äldsta går tillbaka två tusen år i tiden; stenmurarna från otaliga boställen utspridda över inlandets enorma veld, bland dem de höga, torra stenmurarna i Stora Zimbabwe, som var hem åt många hundra människor för nära nog ett millenium sedan och nu en World Heritage site. Detta kan mycket väl vara den del av världen varifrån moderna människor överallt härstammar. Att köra norrut från Cape Town i sydafrika till Harare, det moderna Zimbabwes huvudstad, är som att resa genom en historiebok. Ändå trodde de första holländska nybyggarna, när de plaskade iland vid Kap 1652, att de såg ett land som saknade civilisation. Och lite mer än 200 år senare, när nybyggare vadade över Limpopofloden och klättrade uppför höglandet på andra sidan såg de i Stora Zimbabwe bevis på drottningen av Sabas förlorade stad från Gamla Testamentet – en utpost av civilisation från norr i ett hav av ”barbarism” i söder. År 1948 kom Nationalpartiet till makten i Sydafrika och formaliserade åratal av rasdiskriminering i ett nät av lagar som blev det ökända apartheid. I skolan fick barnen lära sig att, med undantag av de primitiva ”bushmännen”, hade södra Afrika varit tomt innan europeerna kom, och att svarta afrikaner bara kommit till sub-kontinenten från norr samtidigt som holländarna anlände i söder. I ett episkt slag mellan civilisationer, skrock och mörkt våld hade Kristendomen segrat över den inhemska kulturen. Ett liknande förnekande av historien erbjöds i Rhodesia, som Zimbabwe kallades före självständigheten 1980. Det sades att afrikaner inte kunde bygga i sten eller tillverka fina guldarbeten. Man använde Bibeln för att bevisa att guldet som fördes till Solomon för att ära honom kom från söder. På så sätt fick man en förklaring till varför de vita pionjärerna hittat så många gruvor som uppenbarligen brukats sedan länge. Den som påstod något annat anklagades för att vara opatriotisk eller ännu värre, för att konspirera med svarta terrorister som tänkte störta det välordnade koloniala samhället Idag, med bokstavligen tonvis med bevis för att afrikanska civilisationer sträckte sig tillbaka århundranden innan europeerna ens visste var sub-kontinenten var, är det svårt att sätta tro till den koloniala versionen av historien. Man undrar hur dessa påhittade versioner kunde ha slagit rot. Kanske verkade de vita nybyggarnas politiska och ekonomiska motiv mera moraliskt högtstående om man inbillade sig att marken man tog för sig i södra Afrika stått tom. Men förnekandet av Afrikas sanna historia hade också att göra med de alltmer utbredda effekterna av berättelser om den ”mörka kontinenten”. En bidragande faktor var en lägre kolonialtjänsteman och misslyckad strutsfarmare vid namn Henry Rider Haggard som för hundra år sedan skaffade sig både ryktbarhet och förmögenhet genom King Solomon's Mines, She och andra romaner. Alla hans historier romantiserar Afrika som en tidlös kontinent med vilda djur, otroligt vacker natur och enkla människor utan någon historia. Enligt Haggard var Afrika inte mycket mer än en intressant kontrast mot Europas historia och att det skulle ha funnits tusen år gamla städer där var helt otänkbart. Idag skrivs historieböckerna om. Stora Zimbabwe är en rikssymbol för svart stolthet och framgång, som varje zimbabwier känner till. Även om få sydafrikaner vet mycket om sitt lands förflutna före koloniseringen, håller det på att förändras i takt med avvecklingen av apartheid. Men världens mer generella antaganden om Afrika – vår tids koppling till 1800-talets populära författare är fortfarande utbrett. Turismen och nöjesindustrin tjänar pengar på fabler som är oförändrade sedan Rider Haggards dagar, och Hollywoods Lejonkung regerar fortfarande över ett tidlöst landskap utan historia. Men bakom ytan av flygplatsromaner, arkitekters drömmar och impressariers fantasier finns en mängd solida och övertygande bevis på en ganska annorlunda historia. För omkring tusen år sedan började bybor utmed Limpopos stränder idka handel ner för floden; de bytte hudar, elfenben och andra exotiska varor mot glaspärlor som var lika värdefulla för dem som guld i ekonomierna i det medeltida norr. Deras partner i denna byteshandel var handelsresande som for söderut utmed Afrikas kust mot Indiska oceanen och satte upp tillfälliga läger nära flodmynningarna. Snart blev en del av dessa Limpopobyar rika. Befolkningen växte snabbt eftersom de drog till sig människor från den kringliggande landsbygden som en magnet. Inom byarna blev vissa rikare än andra och vann makt och berömmelse i sina samhällen. Liksom i många andra delar av världen uttryckte denna elit sin status genom arkitektur, satte vissa hus över andra och använde landskapets möjligheter på bästa sätt. En del platser blev långt viktigare än andra - städer i ett landskap av byar. Bland dem var Mapungubwe, som hade sin storhetstid under 1100-talet e. Kr. Utformningen av Mapungubwe utnyttjar det dramatiska landskapet efter bästa förmåga. Stadens centrum ligger på ett berg med branta sidor och platt topp som reser sig högt över dalen. De rika bodde på toppen av berget, och demonstrerade sin status dels genom fysisk upphöjdhet och dels genom guldarbeten och handelspärlor som prydde deras kroppar både i livet och i döden. Välmågan var beroende av skickliga yrkesmän som tillverkade föremål av elfenben och ben till försäljning, smälte och smidde järn, gjorde vackert dekorerade skålar och arbeten i guld. Idag representas detta arv bäst i en liten, utsökt noshörning av bladguld, säkerligen en av Sydafrikas främsta nationalskatter. Inom ett århundrade var Mapungubwe på nedgång. Ett antal teorier har lagts fram för att förklara detta - miljöförstöring av betesmarkerna genom de stora boskapshjordar som försörjde en befolkning som översteg 10,000; eller böldpest som spritt sig inåt landet från handelsplatserna vid kusten. Men den mest troliga förklaringen är att Mapungubwe överskuggats av en ny ekonomisk makt norr om Limpopo. Stora Zimbabwe är ett av många bosättningar vars centrum hade torra stenväggar med distinkta mönster och karakteristiska dekorationer. Till största delen var dessa inte husväggar, utan fanns mest till för att understryka hur viktiga de personer var som bodde nära dem – samma symboliska logik som Mapungubwes bergstopp. Distributionen av sådana stenbyggnader – vilka sträckte sig från Kalahariöknen i väster till lågländerna nära Indiska oceanen i öst – tycks innebära att de var regionala centra i ett komplext socialt och ekonomiskt nätverk. Stora Zimbabwe var störst av dem alla, tillräckligt ansenlig för att markeras som huvudstaden i en komplex stat som byggde på handel med guld. Stora Zimbabwe och dess hinterland blomstrade i tre sekler. Minnet av dess välstånd var tillräckligt färskt i människornas minne för att portugiserna skulle höra rykten om det när de invaderade Mocambiques kust alldeles i början av 1500-talet. Portugiserna var inställda på att plundra och hitta Bibelns förlorade städer, som enligt legenden var otroligt rika. Det dröjde inte länge förrän Afrikas historia beslöjats av myter och rättfärdigandet av kolonialismen. Men lyckligtvis har vikten av Afrikas förflutna hållit det vid liv. Mapungubwes lilla noshörning var gömd i tiotals år, men nu berättar den sin egen saga om forntida rikedom och sofistikerat konsthantverk i Afrika. Stora Zimbabwe plundrades av expedition efter expedition, som desperat grävde efter bevis på att drottningen av Saba vandrat runt dess murar. Istället upptäckte man oundvikliga bevis på hundratals år gamla svarta civilisationer, som nu giltigförklarat med serier av radiokarbondatering. Städerna i söder är inte längre försvunna.
Hur man citera denna artikel:
|
|
För mer information om Martin Hall besök: Har ni artiklar att bidra till säjten? Hör av er! Vill ni veta ännu mer? Kolla in fakta sidan! |