 |
m å l | a r k i v | l ä n k a r | k o n t a k t a | h e m | |
Racism och Återupptäckten av Gamla Nubien
På 1820-talet gladde sig västvärlden åt nyheten att monument från gamla Nubien, eller Kush, som det hette i Bibeln, had återupptäckts. Ruinerna, som låg hundratals kilometer söder om Egypten, i Sudan, hade rapporterats av enstaka brittiska, franska coh amerikanska resenärer nästan samtidigt. Deras ivriga beskrivningar och underbara illustrationer av tempel och pyramidfält lyckliggjorde akademikerna och återuppväckte intresset för detta mystiska afrikanska kungadöme. Enligt grekisk tradition hade Memnon, de legendariske nubiske konungen, kämpat i trojanska kriget; de beskrev det nubiska folket som”ståtligast och vackrast på jorden”, och med en fromhet som var så stor att gudarna föredrog deras offer framför alla andra människors. De kände även till att historiska nubiska kungar en gång erövrat Egypten och regerat där i sextio år, samt att deras dynasti räknades som Egyptens tjugofemte. Emellertid kallade inte grekerna dessa människorna ”nubier” eller ”kushiter”som vi gör idag; de kallade dem Aithiopes ("Etiopier"), vilket på grekiska betyder ”De med brända ansikten”. De visste mycket väl att nubierna var mörkhyade, liksom dagens sudaneser från samma region. På 1840-talet ledde den store tyske egyptologen, Karl Richard Lepsius (1810-1884), en expedition för att registrera monumenten i Egypten och Sudan åt kungen av Preussen. När han återvände hem, sade han att den grekiska termen ”etiopier” beträffande de forna civiliserade folken i Kush, definitivt inte hörde samman med ”negrer” utan användes för att beskriva rödskinnade människor, nära släkt med egyptierna, vilka ”tillhörde den kaukasiska rasen”. Likaså, när den amerikanske diplomaten Bayard Taylor (1825-1878) besökte Sudan 1852, och betraktade tempelskulpturerna av praktfullt klädda gudar och härskare med klart afrikanska anletsdrag, fann han det omöjligt att dessa verk skulle ha skapats av mörkhyade afrikaner. Istället, påstod han, och höll med Lepsius, att de måste ha skapats av egyptier eller av immigranter från Indien eller Arabien, eller, åtminstone, ”av någon avgrening av den ras vi tillhör”. Lepsius och Taylor kunde inte med att erkänna att grekerna själva aldrig blandade ihop ”etiopier” med egyptier, eller att de alltid använde termen ”etiopier” för att beskriva alla folken som bodde i Kush och Centralafrika.. Det var sådana rasistiska uppfattningar och ”vetenskapliga” förvrängningar bland västerländska akademiker på 1800-talet som, trots att de inte var allmänt accepterade, olyckligtvis var förhärskande och skapade attityder som kom att generellt fördröja och förvirra ämnet Nubiska studier och afrikanska civilisationer. Norra Sudan låg så avlägset till att vetenskaplig arkeologi inte kunde äga rum där förrän britterna tog makten i landet 1898, och öppnade upp det med järnvägen Kairo-Khartoum. Den första större utgrävningen utfördes av den berömde egyptologen George A. Reisner (1867-1942), vars team, finansierat av Harvard University och Bostons Museum of Fine Arts, först grävde fram Kerma 1913, Gebel Barkal-templen 1916-1920, och alla de kungliga pyramiderna i Kush 1917-1924. Nästan helt på egen hand lade Reisner grunden till Nubiens historia och rekonstruerade den från bronsåldern till den kristna erans gryning. Han dechiffrerade namn och ungefärlig ordningsföljd och datum på alla de kushitiska monarkerna under ungefär sjuttio generationer, från 800-talet f. Kr. till 300-talet e. Kr. Det var ett monumentalt verk, som nästan saknar moststycke inom arkeologin. Medan vi fortfarande förbluffas av det briljanta och i det stora hela korrekta i Reisners slutsatser, blir vi lika skrämda av att inse hans oförmåga att acceptera att de monument han grävt verkligen fram hade byggts av svarta män. Med hjälp av helt oriktiga bevis formulerade han teorin att de som grundlade den 25:e eller ”etiopiska” dynastin i Egypten, inte var svarta sudaneser utan istället en gren av den ”egyptolibyska” (med vilket han menar ”ljushyade") styrande klassen under 22:a dynastin. Vidare sade han att grekerna kallade dem ”etiopier” för att de dominerade den mera mörkhyade, infödda, ”negroida” befolkningen, vilken, påstod han, "aldrig utvecklats, vare sig beträffande handel eller någon typ av hantverk värt att nämnas". Liksom Taylor och Lepsius var Reisner absolut övertygad om att hudpigment bestämde intellektuell förmåga och kunskap. Han påstod därför att den uppenbara kulturella nedgången av napatanfasen av den kushitiska kulturen (ca. 660-300 B.C.) berodde på den ”dödande effekten” av giftermål mellan raserna, hans inbillade ljushyade elit och det mörkhyade patrasket. Den meroitiska kulturens renässans (efter ca. 300 f.Kr) förklarade han helt enkelt som resultatet av nya inflytanden från egypterna. Enligt hans resonemang var nubiska kulturer inte lika utvecklade som de egyptiska eftersom de var av blandad ras; samtidigt var de, tack vare deras samhöre med den överlägsna egyptiska rasen, upphöjda långt över ”den slöa massan av svarta raser i Afrika”. Detta var Reisner som värst. Liknande öppet rasistiska tolkningar publicerades i ett stort antal akademiska journaler vid den tiden och accepterade som dagsens sanning av populärpressen. Sådana uttalanden är idag kränkande och genanta för oss alla. Ändå är det intressant att lägga märke till hur dåtidens genomgripande rasism påverkade ämnet Nubiska studier i Amerika. Reisner, som i högsta grad var en man av sin tid, verkar ha haft ett undermedvetet behov av att tro att hans kushitiska kungar var ”vita” (eller "vita män" i mörkare hud, eller mörka män med "vita själar") för att göra dem och deras kultur värdiga att studeras av honom och mer acceptabla för samtidens akademiska och musie-besökande allmänhet – och kanske även för hans ekonomiska uppbackare vid Museum of Fine Arts. Men vare sig man bedömer dem som "vita" eller "svarta," kunde den nubiska civilisationen inte ha åtnjutit mycket populärt intresse vid den tiden. Om den nu bara var en avgrening av ett ”vitt” Egypten i Centralafrika, som Reisner teoriserade, så skulle den oundvikligen bedömas som sen, dekadent och ”perferisk” (d.v.s. i förhållande till det egyptocentrala och eurocen trerade universum). Om den var ”svart” skulle den i hans jämnårigas sinnen vara totalt oviktig för historien. I vilket fall tycktes den erbjuda få attraktioner som studieområde för egyptologer från den generationen och knappast några studerade det. Samtida böcker om egyptisk historia så gott som ignorerade det. Även så sent som på 1940- och –50-talen, förblev nubiernas rasidentitet problematisk för ”vita” akademiker. Ben av kushitiska kungligheter som hittats vid Reisners utgrävningar, skickades t.ex. till Peabody Museum vid Harvard för att där analyseras av specialister, vilka identifierade dem som tillhöriga den ”grundläggande vita befolkningen i Egypten”. I det här fallet ville uppenbarligen osteologerna, liksom Lepsius, Taylor och Reisner, få den att tilhöra deras ”egen ras”. Respekterade egyptologer som Keith Seele och Georg Steindorff vid University of Chicago, vilka inte trodde på Reisners "libyska teori," publicerade sin egen egyptiska historia 1942, When Egypt Ruled the East, och lämnade inga tvivel om sina fördomar i de två meningar de använder för att avfärda den 25:e dynastin: "I de infödda egyptierna eller de usurperande libyernas ställe innehades Egyptens tron av en negerkung från Etiopien! Men hans välde varade inte länge.” Idag, 57 år efter det att boken gavs ut, inser man att den 25:e dynastins ”neger”-kungar understödde en viktig renässans inom egyptisk konst och kultur. De utvecklade ett närmast akademiskt intresse för det gamla Egyptens seder och språk och har kallats ”de första egyptologerna”. Det kejsardöme över vilket de styrde var större i omfattning än något som någonsin uppnåddes under antiken utmed Nildalen. Det sägs att deras kungar aldrig dömde fångar till döden; de förlät sina fiender och lät dem bibehålla sina poster; de tillkännagav inte bara sina egna, utan även andra personers bedrifter i officiella inskrifter. Sådana karaktärsdrag finner man inte hos andra monarker i det forna Egypten eller Mellanöstern, och vi kan bara anta att dessa var typiska för Nubien. Detta till trots ansåg egyptologerna under första hälften av 1900-talet att det faktum att de var ”negrer” relegerade denna period till den lägsta nivån till vilken egyptisk civilisation sjunkit i hela dess historia. När den stora mängden material från Reisners utgrävningar i Sudan skickades till Bostonmuséet år 1924, arkiverades föremålen och glömdes nästan bort. När museets curatorer återupptäckte dem i slutet på 1970-talet, insåg de till sin glädje att detta var museets viktigaste och mest unika skatter. De ställde samman flera vandrande utställningar både på riksnivå och internationellt innan man slutligen installerade dem i ett speciellt, permanent galleri. ”Vit rasism” i akademiska cirklar försvann i och med medborgarrättsröelsen på 1960-talet, men ersattes av en elakartad ny ”svart rasism” vilken många afrikanska amerikaner anammade som en senkommen respons till den förra , även före gamla Kushs rehabilitering. Detta skapade ämnesområdet Afrocentrism, vilket tolkade fornafrikansk historia genom den moderna svarta erfarenhetens vrede, och påstod att Egypten var en ”svart afrikansk” kultur och även den europeiska civilisationens källa. Det är ironiskt at detta, liksom rasismen på Reisners tid, är en trend som reducerar vikten av Kush, eftersom man minimiserar de etniska och kulturella skillnaderna mellan Kush och Egypten och ändå betonar Egyptens framsteg. På 1990-talet ser framtiden för Nubiska studier i Amerika ljusare ut än någonsin. Den kushitiska konsten och kulturens ”svarthet”, vilket en gång i tiden påverkade amerikanernas intresse negativt, är idag just det som gör ämnet så intressant. Man får hoppas att alla amerikaner under det nya årtusendet kommer att förstå det, som å ena sida vare sig Reisner eller hans samtida begrep, eller å andra sidan moderna afrocentrister inte heller förstår – att det är omöjligt att grundligt studera det förflutna om vi inte kan identifiera och komma över våra egna fördomar. Vid någon tidpunkt behöver vi alla erkänna att ”den ras vi tillhör” - för att använda Bayard Taylors fras – varken är svart aller vit utan helt enkelt människan, med alla dess utomordentliga kreativa skicklighet och alla dess eviga brister.
Hur man citera denna artikel:
|
|
För mer om Timothy Kendall besök: Har ni artiklar att bidra till säjten? Hör av er! Vill ni veta ännu mer? Kolla in fakta sidan! |