|
En av orsakerna till kriget var förhållandena inom Österrike-Ungern.
Frans Josef, den österrikiske kejsaren härskade över ett stort rike,
där tyskar ungrare, italienare och flera olika folk som talade slaviska språk bodde,
(tjeckier slovakier, serber, kroater och andra).
De som bestämde och härskade var tyskarna och ungrarna och de slaviska folken var missnöjda med det. I de områden i söder som gränsade till den självständiga staten Serbien bodde serberna och kroaterna. Deras dröm var att bli fria och ansluta sig till Serbien. Ryssarna stödde serberna för att de ville öka sitt inflytande på Balkanhalvön. Därför kom Österrike-Ungern i konflikt även med Ryssland. Fiendeskapen mellan Österrike-Ungern och Serbien var stor. Serberna ville befria Bosnien som var ett av de österrikiska områden. Den 28 juni 1914 kom den österrikiske kronprinsen Frans Ferdinand på besök i Sarajevo, Bosniens huvudstad. Kronprinsen och hans hustru blev skjutna av Gavrilo Princip, en 19-årig student, när de var på väg genom staden. Vid förhöret av Princip fick polisen veta att han inte hade varit ensam, utan en hel grupp av serbiska nationalister som ville mörda kronprinsen. De ville lösgöra Bosnien ur det österrikiska kejsardömet och ansluta det till Bosnien. Princip och hans medbrottslingar var från Bosnien, men de fick sina vapen av en officer i den serbiska armén. Svarta handen, en hemlig serbisk organisation hade gjort upp planen för attentatet. I svarta handen satt högt uppsatta serbiska officerare och till och med den serbiska regeringen hade ett inflytande i dådet, misstänkte österrikarna. Österrike-Ungerns ambassadör i Belgrad överlämnade den 23 juli en hotfull skrivelse till den serbiska regeringen. I den skrivelsen krävde österrikarna att alla de serbiska officerare och ämbetsmän som hade planlagt mordet skulle straffas. Österrikarna begärde också att deras polis skulle delta i utredningen av brottet. Serberna kunde gå med på allt förutom det sista kravet, att släppa in österrikisk polis i Serbien, vilket var att ge uppen del av landets självständighet. Serbiska regeringen avvisade det kravet och den 25 juli svarade Serbien på Österrike-Ungerns krav. En månad efter skottet i Sarajevo, den 28 juli förklarade österrikarna krig. Det var ingen överraskning för österrikarna att serberna inte gick med på alla kraven. Österrikarna ville ha krig och visste att de fick ett tillfälle genom att serberna inte uppfyllde kraven. Ryssland stödde Serbien och det visste österrikarna. Österrikarna skulle även komma i krig med Ryssland, om de anföll Serbien. Österrikarna behövde stöld av Tyskland, som var deras starkaste bundsförvant, om de skulle bli farligt. Innan österrikarna sände kraven till Serbien, frågade de kejsar Wilhem II om Tyskland skulle hjälpa de om de kom i krig med Serbien och Ryssland. Wilhelm II svarade att Tyskland troget skulle stå vid sin bundsförvants sida. Europa bestod av storkrig och ingen ville ge efter. Österrikarna hade bestämt att krossa Serbien och ryssarna ville inte låta Österrike-Ungerns makt öka på det viset. Den ryska regeringen hade svårigheter hemma - bara några år tidigare hade det varit ett försök till revolution, menade tsarens rådgivare att det kanske vore ganska med ett krig. Då fick folket annat att tänka på än att kritisera regeringen. |