Home

5. DOMSKÄL

5.1 Ansvar

5.1.1 Vapenbrott, Andreas Axelsson (åtalspunkt 1)

Andreas Axelsson har erkänt att han innehaft de aktuella vapnen för annans räkning från
mitten av april till den 28 maj 1999.

Andreas Axelsson har berättat: Han hade vapnen i sin lägenhet sedan mitten av april men
vapnen hade varit hämtade från lägenheten vid tidpunkten för rånet i Åseda, När de åkte iväg
för att råna banken i Kisa hade han bestämt sig för att inte ha kvar vapnen i lägenheten längre.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Gärningen är erkänd. Erkännandet stöds av utredningen. Vapenbrottet är att anse som grovt på
de skäl som åklagaren har anfört.

5.1.2 Händelserna i Kisa och på riksväg 34 m.m. (åtalspunkt 2 och 3)

5.1.2.1 De tilltalades inställning

Andreas Axelsson har erkänt grovt rån i Kisa men förnekat försök till mord.
Jackie Arklöv har förnekat att han har begått de aktuella gärningarna.
Tony Olsson har erkänt grovt rån i Kisa men förnekat försök till mord.

5.1.2.2 Åklagarens sakframställning

Åklagaren har lämnat en sakframställning i form av en kort beskrivning av händelseförloppet.
Denna beskrivning har sedan kompletterats med en kommenterad redogörelse för den
tekniska och skriftliga bevisningen. I den inledande sakframställningen har åklagaren anfört
följande.

Kl 14.50 den 28 maj 1999 kom larm från Östgöta Enskilda Bank i Kisa. Tre män som hade
kommit i en grön Saab med registreringsnummer PGY 273 var i färd med att råna banken.
Två av dem var beväpnade med pistoler och var inne i banklokalen och en stod vakt utanför
med ett Uzi automatvapen. I banklokalen fanns fem bankanställda och fyra kunder. Rånarna
väntade tills ett tidlås hade öppnats och var därför inne i banklokalen 15 – 20 minuter. Två av
bankens övervakningskameror sprayades över med svart färg men en tredje kamera tog bilder
av rånarna som var maskerade och av deras vapen, väskor och plastkassar. Rånarna kom över
drygt 2,6 miljoner kr i svenska sedlar och mynt och i utländska sedlar.

Polisinspektören Kenneth Eklund begav sig efter larmet till bankens närhet. Den rånare som
stod vakt med automatvapen viftade undan honom med vapnet. När rånarna sedan lämnade
banken i Saaben körde de efter att ha passerat en refug på fel sida förbi den plats där Eklund
stod och visade då vapen i bilens fönsteröppningar. Eklund körde efter dem i polisbilen riks-
väg 34 söderut. Det var en hel del annan trafik på vägen. En bit söder om Kisa vid den s.k.
Brudtallen hade rånarna stannat och gått ur bilen. En bil som kördes av Helén Larsson befann
sig mellan rånarbilen och polisbilen. Både Helén Larsson och Kenneth Eklund stannade sina
fordon och försökte backa undan. Rånarna sköt mot bilarna och Helén Larssons bil träffades.

Rånarna fortsatte sedan men stannade efter en stund igen. Vid detta stopp besköts Eklund i
polisbilen av alla tre rånarna och bilen blev funktionsoduglig. Eklund lämnade under
beskjutning bilen och tog skydd i ett vassområde bredvid vägen. Rånarna kastade även
handgranater i riktning mot honom och bilen. En motorcyklist som passerade och som senare
kontrollerades vid Malexander kände av tryckvågen. Rånarna fortsatte till Klinttorp där de
bytte till en vit Toyota BTZ 786. Denna bil har observerats längs en flyktväg i riktning mot
Malexander.

5.1.2.3 De tilltalades sakframställningar

Andreas Axelsson har genom sin försvarare sakframställningsvis anfört: Han hade inga
politiska motiv för rånet utan gjorde det för att få pengar. Han var överens med övriga
inblandade om att utföra rånet men inte om att tillgripa fysiskt våld. Vapnen var med för att
skrämmas med. Den pistol han hade var säkrad hela tiden. Han räknade sedan med att köra
ifrån polisen. När de körde söderut på riksväg 34 röt någon i bilen åt honom att stanna. Vid
det första stoppet var han ej ur bilen och avlossade ej heller något skott. Vid det andra stoppet
sköt han ett eller två skott rakt upp i luften och kastade, sedan polismannen lämnat bilen, en
handgranat mot polisbilen för att göra den obrukbar.

Tony Olsson har genom sin försvarare anfört: Tony Olsson var med vid rånet i Kisa och var
den som stod utanför och höll vakt beväpnad med en Uzi. Han hade däremot inte varit med
vid planeringen av rånet och ej heller stulit eller försökt stjäla bilar i Kalmar och Nybro. Han
var med i flyktbilen PGY 273 vid färden från banken. Vid det första stoppet sköt han med
Uzin för att stoppa polisbilen. Vapnet riktades inte mot någon bil eller person utan över polis-
bilen. Han saknade varje uppsåt att skada eller döda någon och de hade ej heller diskuterat om
att skada eller döda någon. Även vid det andra stoppet sköt han över polisbilen och hade inget
uppsåt att skada eller döda. Han har inte heller hotat förbipasserande.

5.1.2.4 De tilltalades berättelser

Andreas Axelsson har i denna del berättat följande.

Han lärde känna Tony Olsson under sista kvartalet 1998. Dessförinnan hade han hört talas om
honom som en god kamrat som det var lätt att umgås med. De träffades vid några få tillfällen
under sista kvartalet 1998 men sågs mer regelbundet sedan han i samband med vårens
teaterprojekt blivit anställd av Riksteatern som chaufför med uppgift att köra Tony Olsson och
en annan skådespelare mellan teatern och Österåker. Jackie Arklöv har han inte känt lika
länge; de träffades för första gången i november eller december 1998. När han var i Nol den 1
november hade han ännu inte träffat Jackie Arklöv. Mats Nilsson har han känt i flera år. Även
Petra Hedberg, Per Lennqvist och Martin Axén är bekanta sedan lång tid tillbaka men han har
lärt känna dem bättre först på senare tid.

Planeringen av rånet i Kisa gjordes i ett par omgångar. Den 14 maj 1999 var han och hälsade
på någon söderut. Den dagen blev det också tal om att göra ett rån i Åtvidaberg eller Kisa. På
vägen tillbaka till Stockholm den 15 maj eller någon dag senare rekognoscerade han därför i
sällskap med en annan person i Kisatrakten och i Åtvidaberg. Han skrev då de körnoter som
finns i ett anteckningsblock. Han antecknade där också registreringsnummer på tänkbara
flyktbilar. Han såg även efter var polisstationen i Kisa låg. Efter rekognosceringen tyckte de
att Kisa var ett bättre val. De räknade med att det sannolikt inte skulle vara någon polis på
orten om de slog till sent en fredag. Eventuella tidlås kunde då väntas ut eftersom polis
knappast kunde komma till platsen på kortare tid än 20 minuter. Vissa saker fattades i den
första rekognosceringen och han skulle därför åka tillbaka till Kisa den 21 maj. Det var främst
bankerna som skulle kontrolleras men även en del annat. Vissa vägsträckor skulle mätas med
trippmätare. Den helgen skulle Martin Axén komma till Stockholm och han skulle möta
honom vid Arlanda. Martin Axén ville ta ett avbrott i arbetet och hade också fått sin första
lön. Martin Axén följde med i bil till Kisatrakten. De startade tidigt, åt frukost på ett hotell vid
Globen och stannade till vid Biltema i Linköping. Där bad han Axén att köpa en overall. Själv
ville han sitta kvar i bilen men kom sedan på att han behövde en liten rörtång som han gick in
och köpte. De besökte bankerna i Kisa och körde därefter några av flyktvägarna. De körde
bland annat förbi vägen vid Brudtallen och även den senare använda bilbytesplatsen men de
körde inte in på småvägarna. De talade inte om att det behövdes en bultsax. Martin Axén läste
inte några körnoter, gjorde inga anteckningar och fick inte heller veta vad det var för
anteckningar som gjordes. Det var endast litet grann av anteckningarna i blocket som tillkom
vid detta tillfälle. Det var mest en kontroll så att det inte skulle bli några tveksamheter för den
som skulle köra vid rånet. De var borta kanske sex timmar. Det tog inte så lång tid att åka de
olika vägarna runt Kisa. Han hade en hyrbil som dock fler än han själv använde innan den
lämnades tillbaka. Den 22 maj skrev han in körnoterna på sin dator. Det fanns olika varianter
med olika antal flyktvägar. Det är möjligt att han tog en utskrift samma dag. Vad han vet har
Martin Axén inte sett de utskrivna körnoterna. Han gjorde inte någon ny resa till Kisa de
närmaste dagarna.

Planerna på hur rånet skulle utföras växte fram efter hand. De bestämde att det skulle utföras
av tre personer för att vara effektivt, dvs. ge dem möjlighet att komma iväg med mycket

pengar på kort tid. Det var från början inte aktuellt att han skulle vara med men sedan blev det
bestämt att han skulle vara med inne i banklokalen och ha som uppgift att öppna valvet,
tömma kassan och assistera den andra rånaren som skulle ta hand om bankomat och
servicebox. En tredje skulle stå utanför lokalen för att skrämma undan folk och om det skulle
inträffa något oförutsett. De valde att ha med vapen för att öka sin pondus. Rånarkläder och
rånarluvor anskaffades men han vet inte när (utom overallen som köptes i Linköping den 21
maj).

En flyktbil skulle stjälas strax före rånet. Han och en annan person fick "teoretisk kunskap"
om hur man stjäl en Saab 9000 och skulle utföra stölden. En sådan bil stals den 27 maj på
kvällen i Kalmar efter två misslyckade försök med andra bilar i Nybro. Han bröt upp
tändningslåset. Han hade inte tidigare varit med om att stjäla någon bil. Han hade med sig
Star-pistolen för att skrämmas med om de skulle bli tagna på bar gärning. Pistolen var laddad
för att det skulle vara möjligt att skjuta varningsskott. Han körde sedan den stulna bilen till
bilbytesplatsen och den andre personen körde Toyotan dit. De höll förbindelse med walkie-
talkie. Vid ett tillfälle när han hade stannat i en parkeringsficka på väg 34 hade han pistolen
framme och råkade då av misstag skjuta av ett skott mot golvet i bilen. De lämnade sedan
bilbytesplatsen tillsammans i en bil.

Den 28 maj lämnade han Stockholm på morgonen och var då bland annat på Biltema i
Haninge och köpte en bultsax. De var två eller tre personer i bilen. Med i bilen fanns även de
vapen som han hade haft i sin lägenhet, dvs. Uzin, Star-pistolen, CZ-pistolen och geväret med
kikarsikte. Det tillkom ytterligare en 9 mm pistol. Han hade också med sig ammunition till
vapnen och ungefär ett kvarts kilo sprängdeg. Handgranaterna tillkom under resan, han såg tre
stycken. De hade också med sig overaller, luvor, två västar, verktyg för att stjäla bilar, en
bågsåg som köpts för ett tidigare rån, en fältspade m.m. Han hade bestämt att han inte ville ha
kvar vapnen i sin lägenhet längre så allt togs med inklusive en skräppåse med diverse kvitton
och annat som skulle brännas. Han hade haft vapnen i sin lägenhet sedan mitten av april men
vapnen hade varit hämtade från lägenheten vid tidpunkten för rånet i Åseda,

Han är mot våld och har inte heller varit vapenintresserad förrän inför rånet i Kisa. Han köpte
då vapentidningar för att få litet information om vapentyper och om hur vapnen fungerade.

De var tre i bilen när de kom till bilbytesplatsen. Där gick de genom vad de hade i väskorna.
Handgranaterna förevisades och han fick teoretiskt lära sig hur man kastar handgranat. Uzin,
Star-pistolen och en 9 mm-pistol lastades över i Saaben. De tog också med handgranater
varav en lades mellan framsätena. Vapnen var laddade och han gjorde på direkt uppmaning
mantelrörelse på Star-pistolen så att en patron matades in i loppet och fyllde sedan på
magasinet med ytterligare en patron. Han hade sedan pistolen säkrad i handen medan han
körde. Kvar i Toyotan blev geväret, CZ-pistolen och möjligen någon handgranat. De bytte
också till rånarkläder.

Vapnen var endast med för att öka deras pondus och så att ingen skulle ifrågasätta vad de
sade. De hade möjlighet att skjuta skrämselskott. Att vapnen var laddade med skarpa skott
berodde på att de inte hade tillgång till lös ammunition. Handgranaterna ingick inte i

planeringen men de var kanske med för att skrämmas med. CZ-pistolen är mindre och inte så
skrämmande och lämnades därför kvar. Han skulle aldrig göra något för att skada någon
fysiskt. Han kunde inte förutsäga att rånet skulle leda till så starka psykiska reaktioner.

På banken gick allt lugnt till. De två bankkassörskor han hade kontakt med tog det väldigt bra.
Varken han eller den andre rånaren förde kommandot. Han hade ett tidtagarur för att hålla
tiden. De räknade ej med att det fanns någon polis i Kisa. Om det fanns en enstaka polis
räknade de med att denne skulle avvakta förstärkning. Han hade sin pistol säkrad hela tiden.
Han hade också med sig en kniv om det skulle bli nödvändigt att bryta upp något. Han tog
inte fram kniven för att hota med den men han kan ha tappat kniven vid ett tillfälle.

På vägen från banken körde han först på fel sida av refugerna i korsningen. Det gjordes för att
han genom sin körstil skulle öka deras pondus och förebygga att någon kom efter dem. Han
fick syn på polisbilen som stod vid sidan av vägen en bit bort. Där fanns även en del folk. De
passerade polisbilen där polismannen duckade mot passagerarsidan på 2 – 3 m håll. De
riktade i vart fall ett vapen mot dem som fanns på platsen, inklusive polisen. När de hade
passerat polisbilen svängde han över på rätt sida vägen. Han blev förvånad när han såg
polisbilen köra efter dem. Det var i och för sig ett scenario som var förutsett och det ingick då
i planen att han skulle köra ifrån polisbilen. Han är en mycket skicklig bilförare och kan köra
ifrån vem som helst. Han kunde också vägarna ganska väl. Han hade därför inte så stort behov
av körnoterna som en förare som var obekant med vägen skulle ha haft.

Han stannade vid Brudtallen för att en person i bilen röt: "Stanna bilen!" Han kände sig
tvingad att stanna bilen för att denna person hade betydligt starkare pondus som han inte
kunde ifrågasätta. Det var en "stark uppmaning". Han visste att polisbilen var efter dem med
blåljus påslagna. Han visste inte varför han skulle stanna utan bara lydde. Hans minnesbild är
också att han inte var ur bilen på denna plats. Han hörde skott som var betydligt färre till
antalet än vid det senare stoppet, kanske 18 stycken.

De körde vidare men efter ett kort stycke röt samma person att han skulle stanna bilen igen.
Han uppfattade det som att de stannade för att polisbilen kom efter dem och att det gick ut på
att skrämma polisen. Alla gick ur bilen, han själv sist. Den person som han hade snett framför
sig till vänster sköt automateld som var riktad över och vid sidan av polisbilen. Han såg ingen
anledning att också skjuta. Han såg inte vad den tredje personen gjorde. Automatvapnet
tystnade ungefär samtidigt som polismannen lämnade bilen och snabbt försvann ner i ett
buskage. Det verkade som om polismannen hade för avsikt att fortsätta springa. Han själv
sköt ett eller två skrämselskott rakt upp i luften för att markera att de fortfarande sköt och för
att de inte skulle bli beskjutna i sin tur. Någon av de andra röt: "Spräng bilen!" Han säkrade
pistolen och lade den på förarsätet samt tog en handgranat och sprang mot polisbilen och
kastade handgranaten så långt han kunde. Han hade fått reda på att det skulle räcka för att
vara på betryggande avstånd från explosionen. Handgranaten hamnade i diket snett bakom
polisbilen. Han räknade med att polisen inte längre var i närheten. En av de andra kastade
också en handgranat. Han har inget minne av att någon av dem skulle ha hotat någon som
fanns på vägen framför flyktbilen. Han har heller inget minne av att någon skulle ha sagt
"snutjäveln ligger i vassen".

Han körde sedan till bilbytesplatsen vid Klinttorp.

Anledningen till att han var med på rånet var att han behövde pengar. Han har dålig ekonomi
och bor spartanskt. Han ville ha pengar till en egen lägenhet. Några politiska motiv hade han
inte. Han har varit ansvarig utgivare för vissa extra informationsblad till tidningen Storm-
press. Han har också arbetat med layout och vissa texter på tidningen. Hans namn före-
kommer under vissa propagandaartiklar i tidningen men det betyder inte att han har skrivit
allt. innehållet är inte heller sådant som han skulle skriva under på idag. Han har verkat mot
våld i alla sammanhang och hans definition av nationalsocialism innefattar inte våldsanvänd-
ning. Han är totalvägrare och tar avstånd från att vapen används så att någon skadas. Om
någon har siktat mot polisbilen eller mot Helén Larssons bil finner han det upprörande.

Tony Olsson har i denna del berättat följande.

Den 26 maj 1999 fick han ett erbjudande om att delta i ett rån. Han fick inte veta var
någonstans rånet skulle ske och inte någonting annat om planläggningen. Han accepterade
erbjudandet. För att kunna vara med på rånet borde han gå på permission ganska tidigt den 28
maj. Han ändrade därför sin permissionstid den 28 maj till att börja kl 8 på morgonen. Vid
sjutiden den 28 maj ringde han till sin fästmö och berättade att han skulle komma förbi vid
niotiden och säga hej. Han blev upphämtad kl 8 av kamrater som körde honom till fästmön.
Han besökte sin fästmö i tjugo minuter vid nio–halvtiotiden. Kamraterna väntade under tiden i
bilen. De fortsatte färden till Haninge där han köpte en bultsax hos Biltema. Bultsaxen skulle
användas till att klippa av ett hänglås vid en av biluppställningsplatserna. Bilfärden fortsatte
därefter till Kisa. De stannade endast för att handla på en McDonald's-restaurang och för att
köpa bensin. Under färden informerades han om rånplanerna. Han skulle vara vakt. I
Kisatrakten körde de in på en avfartsväg. De gick igenom rånutrustningen. Han såg att det
fanns vapen. Själv fick han en Uzi med fyra magasin, en svart väst att förvara magasinen i,
rånarluva och overall. Framme vid den Saab, som skulle användas vid rånet tog var och en på
sig sin utrustning. Själv väntade han med att sätta på sig rånarluvan till strax innan de körde in
i Kisa centrum.

Han placerade sig vid banken strax utanför flyktbilen och befann sig där under cirka femton
minuter. Under denna tid hade han inte någon kontakt med händelseförloppet inne i banken.
Efter cirka tre minuter fick han syn på en polisbil. Han visade då sitt vapen varefter polisen
åkte och ställde bilen längre ner längs vägen. Det kom en mängd nyfikna personer till platsen.
Han försökte få dem att åka vidare så att det inte skulle bli stopp i trafiken utanför banken.
Efter femton minuter kom de andra rånarna ut från banken. Samtliga satte sig i bilen och åkte
söderut mot den plats polisbilen befann sig och mot den plats där de placerat den Toyota de
ursprungligen färdats i. Tony Olsson satte sig i bilens framsäte på passagerarplatsen. När de
passerade polisbilen såg han att det fanns endast en polisman i bilen. När de kört ett par
kilometer upplystes det att polisbilen kom körande efter dem. De stannade sin bil. Också
polisbilen stannade. Han lämnade bilen och avlossade fem–sex skott ovanför polisbilen,
varefter han på nytt tog plats i Saaben och åkte vidare. Dessförinnan försökte han plocka upp
tomhylsorna för att de inte skulle röja att han avlossat skott. Han lade hylsorna i fickan på de
jeans han bar under overallen. Efter det att de åkt ännu en stund upplystes det på nytt att

polisbilen kom efter dem. Saaben stannades. Han gick ur bilen och avlossade cirka sextio
skott över polisbilen. Det innebar att han var tvungen att byta magasin. Polismannen lämnade
sin bil. Då målet att polisen inte skulle följa efter dem var nått slutade han skjuta när han såg
polisen lämna bilen. Han hörde att två handgranater exploderade. Då han inte visste att de
hade handgranater med sig förstod han först inte vad det var frågan om. När de skulle iväg
ställde han sig vid Saaben och "säkrade" området medan de andra satte sig i bilen. Han steg
in i bilen och de for från platsen. De fortsatte färden till den plats där de placerat Toyotan. Där
tog de av sig rånarkläderna.

Han tog plats vid främre passagerarsätet på Toyotan där han kröp ner på golvet och satt med
ryggen mot instrumentbrädan. Han tog med sig Uzin och västen med magasinen och
placerade allt bakom förarsätet. Han var inte medveten om vad som hände under bilfärden.
Efter det att de åkt i omkring en timme närmade de sig Malexander. Det meddelades att en
polisbil fanns framför dem. De fortsatte men efter en stund stannades Toyotan. Det utbröt
häftig och intensiv skottlossning. Skottlossningen pågick under en kort stund. Han låg tryckt
mot bilsätet och visste inte vad han skulle göra. Han hade ingen kontroll över situationen. Det
blev sedan "knäpptyst". Toyotan hade bildörren vid förarplatsen öppen. Han tog sig över till
förarsätet och försökte stänga dörren för ätt ta sig därifrån. Han såg då en skadad person, som
han kände igen, komma i riktning från polisbilen mot Toyotan. Han hjälpte personen in i
baksätet och satte sig själv i förarsätet. Han såg en polisman ligga i diket på högra sidan. Han
visste inte polismannens status.

Det kom tre cyklister på vägen. Han höjde handen och dolde sitt ansikte. Det sköts ett
varningsskott. Han körde Toyotan från platsen. Han visste inte var han var eller vart de var på
väg. Han försökte hålla kontakt med personen i baksätet. Personen var skadskjuten och han
fick uppfattningen att personen var nära döden. Han stoppade en privatbilist för att få denne
att köra personen till sjukhus. Han själv och den andre kvarvarande personen i Toyotan
fortsatte till den plats där Toyotan senare återfanns. De tog pengar och handeldvapen med sig
men lämnade geväret. Han funderade på att elda upp bilen men avstod från detta eftersom det
skulle röja var de var. Han och den andra personen fortsatte gående genom skogen och kom
efter nio–tio timmar fram till Boxholm. De hade då blivit av med den helikopter, som tidigare
cirkulerat över dem. Han gjorde ett misslyckat försök att stjäla en bil. Då de lämnade spår
efter sig antog de att polisen måste förstå att de befann sig i trakten. Han beslöt då att ringa sin
fästmö, vilket han gjorde strax före klockan tre på morgonen den 29 maj. Då hon svarade bad
han henne att komma och hämta honom vid Boxholms kyrka. Han beräknade att det skulle ta
henne cirka två timmar att komma till Boxholm. Om det behövdes skulle hon ringa honom.
Då det senare visade sig att hon inte hittade till kyrkan vägledde han henne dit per telefon.
När hon kom fram frågade han henne om eventuella polisspärrar. Sedan hon upplyst honom
om detta och han gjort den bedömningen att han ännu inte var efterlyst lämnade han rånbytet
och vapnen till den andre personen och fortsatte bilfärden tillsammans med fästmön. Han tog
med sig runt 100 000 kr i kontanter. De stannade vid en bensinstation där han tvättade sig,
varefter han tog en jacka över sig och låtsades sova medan fästmön körde vidare. De
passerade en polisspärr, där bilen kontrollerades flyktigt och utan att det gjordes någon
identitetskontroll. När de kommit fram till fästmöns hus i Småland fick han klart för sig att två
poliser blivit ihjälskjutna. Han beslutade sig för att ta sig ut ur Sverige och vänta utomlands

tills allt hade lugnat ned sig. I fästmöns hus tvättade han sig ren från det blod som han fått på
sig från den sårade personen. Han tog de hylsor han plockat upp vid det första skjuttillfället ur
sin byxficka och gjorde byxorna rena. Hylsorna glömdes sedan kvar. Han hade också fått blod
på några sedlar som han eldade upp. Efter tre–fyra timmar for de vidare till Danmark och
Tyskland, där de tog in på ett hotell nära Hamburg. Han fortsatte med flyg till Amsterdam och
vidare till Costa Rica. Efter vad som hänt var han i stort behov av någon att tala med och
lyckades få kontakt med sina föräldrar och advokat Althin. Han hade inte för avsikt att förbli
borta i all framtid utan endast tills allt lugnat ned sig. Han fick kontakt med sin fästmö, som
han köpte en biljett till för de hundratusen kr han tagit med sig. Polisen hindrade emellertid
henne att hämta ut biljetten. Sedan hans mor varit i kontakt med tidningen Aftonbladet kom
hon till Costa Rica.

Han greps och efter att ha suttit fängslad i Costa Rica och där accepterat utlämning åkte han
till Sverige den 18 –19 juni.

På frågor från åklagaren har Tony Olsson vidare uppgett: Han hade hört talas om Jackie
Arklöv genom pressen och har känt honom sedan 1996. Andreas Axelsson har han varit
bekant med i mindre än ett år. Mats Nilsson lärde han känna i Tidaholm troligen våren 1997.
Martin Axén, Petra Hedberg och Per Lennqvist är han ytligt bekant med sedan årsskiftet
1998/99. – Han deltog i rånet för att han behövde pengar. Han vill inte berätta hur många de
var i bilen när han hämtades eller vilka personerna var. Han frågade inte varför han skulle
utrustas med så många magasin med skarp ammunition till Uzin. Han anser det naturligt att
ett vapen utrustas med ammunition. Han hade som vakt det kraftigare vapnet för att det inte
skulle uppstå något missförstånd om att han var beväpnad. – Han hade uppfattningen att det
inte skulle skjutas. Han visste att banken var utrustad med tidlås. Han klippte själv av fingret
på sin ena handske. Detta skedde av säkerhetsskäl för att han inte skulle avlossa något
vådaskott. Han klippte också hålen i rånarluvan. Han sa inte till att bilen skulle stannas. Han
trodde att hylsorna han plockade upp vid första stoppet kom från Uzin. Han inser nu att det är
uppenbart att hylsorna härrörde från två andra vapen. Vid första stoppet var det 100–150 m
mellan Saaben och polisbilen. Han kan inte svara på varför ytterspegeln på Helene Larssons
bil var sönderskjuten. Han har inte fått handgranaterna demonstrerade för sig och han har inte
kastat någon handgranat. Han har inte orsakat skadorna på Kenneth Eklunds bil. – Vid det
andra stoppet var avståndet mellan bilarna kanske 100 m. Även nu sköt han över polisbilen.
Han sköt ett 60-tal skott. Totalt hade han med sig fyra magasin om 30 skott. Han stod i mitten
och neråt bilen i den trekant rånarna bildade. Han var den som vid passagerarplatsen
"säkrade" området när de lämnade platsen. Han har inte riktat något vapen vare sig mot
Rickard Panzar eller någon annan även om han förstår att de kan ha upplevt det så eftersom
han riktade vapnet åt deras håll. När de kom till Klinttorp tog de av sig rånarkläderna och lade
dem i en väska i bagageutrymmet tillsammans med rånbytet. Uzin och magasinen lades inne i
bilen och inte i bagageutrymmet av utrymmesskäl. Det som kunde utgöra bevis om rånet
lämnades inte kvar i Saaben. De hade inte tid att göra sig av med vapnen. – Han vill inte
berätta om något annat motiv till rånet än att det utfördes för att han skulle komma över
pengar. Han inledde brevkontakt med Jackie Arklöv eftersom han verkade intressant. Han vill
inte kommentera sin politiska uppfattning eftersom det inte är frågan om en politisk rättegång.
Han har ingen kommentar till att ordet RAHOWA skulle betyda racial holy war. Han har

ingen kommentar till att han har ett vapenmotiv och frasen "fourteen words" intatuerade. Han
har inte heller någon kommentar till sin medverkan i tidningen Frihet. Han har inte någon
kommentar till inköpet den 21 maj av overallen i storlek XL.

Han har slutligen förklarat att han inte anser sig behöva eller vilja svara på frågor från
målsägandena eller deras ombud.

Jackie Arklöv har i denna del berättat följande.

Han blev bekant med Tony Olsson i augusti 1996 genom brev. De brevväxlade med varandra
drygt ett år, in på 1998. Han känner Mats Nilsson och Andreas Axelsson sedan ett år och
Martin Axén, Petra Hedberg och Per Lennqvist sedan senhösten 1998. Han vill inte svara på
om deras bekantskap har samband med hans och deras politiska inställning.

Han har tio månaders militärutbildning som jägare vid K4. Han har också tjänstgjort som
soldat vid Främlingslegionen och i Jugoslavien. Han vill inte tala om vilka vapen han är
utbildad på.

Den 27 maj 1999 åkte han med tåg från Östersund till Stockholm dit han kom sent på
förmiddagen. Det var ett spontant besök. Han ringde Andreas Axelsson som hämtade honom
och körde honom hem till sig i Tyresö. De var tillsammans där en halvtimmes tid. Andreas
Axelsson hade en del andra saker att göra så de skildes åt sedan Andreas Axelsson hade
skjutsat in honom till Stockholm igen. De sågs inte mer. Han besökte i stället andra vänner i
Stockholm. Han har inte varit i Kisa och har inte deltagit i något rån där.

Den 28 maj var han i Stockholm tillsammans med kompisar. Han vill dock inte säga några
namn för att inte dra in dem i det här.

Han var inte i Boxholm tidigt på morgonen den 29 maj. På kvällen den dagen var han på
psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Han hade träffat en kvinna som jobbade där.
Han var väldigt onykter den kvällen och blir då melankolisk och deprimerad och känner en
enorm tomhet mot bakgrund av sina krigsupplevelser. Han har inga sådana problem när han är
nykter. Kvinnan ville att han skulle följa med till psykakuten och han gjorde det litet grann
mot sin vilja. Han hade inget behov av att prata med psykiatriker. Det ger inget. Han berättade
därför inte om sina krigsupplevelser utan serverade dem en ren lögnhistoria för att slippa att
prata om Bosnien.

Natten den 29 maj tillbringade han på hotell Sergel Plaza. Han lämnade hotellet på söndag
eftermiddag för att ta sig från Stockholms centrum och hålla sig undan till på måndagen då
han tänkte kontakta advokat. När han blev gripen var han på väg till en telefonkiosk för att
ringa advokaten.

Han har gjort anspråk på en del saker som påträffades i Toyotan. Det var saker som fanns i en
väska som han hade glömt i bilen. Han glömde nog också sin jacka i bilen. Det var en

galonjacka som var för varm att ha på sig i Stockholm. Även hans mobiltelefon som senare
hittades i skogen måste ha blivit kvarglömd i väskan i bilen. Han hade försökt ringa Andreas
Axelsson efter det att de skildes men han fick inte tag på honom.

Han kan inte förklara hur hans fingeravtryck hamnat på Toyotan, flyktplanerna och Mer-
flaskan som fanns i Toyotan, pistolmagasinet till Star-pistolen eller tejpen runt handgranats-
tändarna. Vissa avtryck kan ha avsatts när han åkte med Andreas Axelsson i bilen i Stock-
holm. Han kanske flyttade saker som låg i bilen. Han har inte sett flyktplanerna men han
kanske bläddrat i dem utan att han kan minnas det nu. Någon gång mellan januari och slutet
av april förevisades han en pistol och tog då, helt naturligt, ut magasinet och gjorde
mantelrörelse för att kontrollera att den inte var laddad. Avtrycket på magasinet kan ha
uppkommit då.

Någon rånarluva har han inte haft på sig och han kan inte förklara hur det skulle kunna vara
DNA från honom på en sådan luva.

Ryggsäcken han hade när han greps hade han fått av Andreas Axelsson någon månad tidigare.
Den hade funnits hos andra vänner i Stockholm. Han vet inte varför Andreas Axelssons
nycklar låg i ryggsäcken. Pengarna i ryggsäcken var ej från bankrånet i Kisa.

Han vill inte besvara frågor som rör politiska och militära ämnen för att inte bli smutskastad
av journalister. Han vill inte heller kommentera den brevväxling som har förekommit. Han
står dock fast vid vad han sagt under förundersökningen om t.ex. lydnad och nödvändigheten
att blint följa en ledare.

5.1.2.5 Den tekniska och skriftliga bevisningen samt sakkunnigförhör

Åklagaren har åberopat en mycket omfattande teknisk och skriftlig bevisning som är
gemensam för åtalspunkterna 1 – 5, se bilaga 1. Bevisningen har kompletterats med
sakkunnigförhör. Den skriftliga bevisningen redovisas i domen främst i de delar som är av
omedelbart intresse för bedömningen av skuldfrågan.

Inledningsvis ges en redovisning för åklagarens bevisning rörande den ideologiska
bakgrunden till brotten. Därefter ges en kortfattad redogörelse för teknisk och skriftlig
bevisning som hänför sig till olika skeden av händelseförloppet. Ett särskilt avsnitt ägnas
vapenfrågor.

Ideologisk bakgrund

Åklagaren har åberopat ett flertal brev skrivna av Mats Nilsson, Jackie Arklöv, Tony Olsson,
Martin Axén, Petra Hedberg och Per Lennqvist till personer inom samma krets. I breven
förekommer – förutom slagord och hälsningsfraser som Rahowa (= racial holy war), "blod,
jord och ära", 14/88, "Hail the Swastika, Hail the Holocaust" och liknande – bland annat
följande skrivningar (uppenbara skrivfel är rättade):

• Det finns inget bättre än att få kriga på riktigt, har man en gång börjat så är det svårt att
sluta.... (J)ag har skaffat mej en rätt god stridserfarenhet där nere som jag gärna vill
utnyttja på ett eller annat sätt. (Jackie Arklöv till Tony Olsson, 1996-08-13)

• Min roll i rörelsen var inofficiellt militant, tyvärr så kan jag inte delge dig några detaljer
pga dina eventuella restriktioner.... Hur var din första strid, hur kändes det! Kan tänka
mig att det är en satans adrenalinkick, är dömd för rån innan så jag vet åtminstone hur det
känns. Häftigt som satan, vilken maktberusningskänsla. Man känner sig oövervinnelig!
(Tony Olsson till Jackie Arklöv, 1996-08-24)

• Saken är denna: det förekommer en uppbyggnad av en militant nationalsocialistisk
organisation som har för avsikt att verka i hela riket. Dess främsta mål är att via tillåtna
som otillåtna medel verka för att dagens parlamentariska system störtas. Medlen är
militärt kunnande, lätta vapen dvs standardutrustning för att kunna utföra operationer i
område kontrollerat av fienden, disciplin och en solid ekonomi. Denna grupp som
representeras av bl.a. mig och ett antal andra för dig möjligtvis okända har inte som mål
att alliera oss med den övriga rörelsen utan har valt att agera på egen hand. Vi tror inte på
en parlamentarisk kamp av det enkla skälet att det nuvarande systemet kontrollerar media
och lagarna. De kommer inte frivilligt att dela med sig av den makten och stiftar därför
lagar mot oss och de organisationer samt partier vi skapar.... Som förebild har vi IRA och
dess kamp för självständighet. Även om situationen är dramatiskt annorlunda än den IRA
upplever så är ändå dess struktur att föredra om man skall bedriva en så pass invecklad
krigföring som vi avser.... (R)edan första gången jag skrev till dig så var min tanke att
kunna få del av dina militära kunskaper... Detta är värdefullt kunnande och överstiger allt
teoretiskt kunnande.... Du kommer att vara fri att utforma den militära delen av kampen
till viss mån och då i samarbete med mig i första hand.... Du och jag kan komma att
utföra några operationer tillsammans i inledningsskedet.... Hoppas att vi kan mötas i
framtiden och se på varandra som delaktiga i en kamp som gemensamt binder samman oss
till bröder för en ädel sak. (Tony Olsson till Jackie Arklöv, 1998-02-26)

• Ingenting av det jag och mina kamrater står för har någon inriktning på det kapitalistiska
området. Jag slåss inte ideologiskt för att sko mig själv ekonomiskt. Jag slåss för mitt folk
och en ideologi jag tror på – inget eller ingen är viktigare än det. Vad som däremot är
viktigt och en del av kampen för att lyckas är en god ekonomi. Underhåll och materiel är
kostsamt och kampen måste drivas med ett ekonomiskt sinne, för det ena utesluter inte det
andra. Hitler sa om sina officerare: Dessa lysande strateger är totalt okunniga om
ekonomisk strategi.... Jag kan inte lova dig en seger utan kamp eller ett krig utan offer.
Jag kan bara lova vårat folk en hård kamp, stål och blod. (Tony Olsson till Jackie Arklöv,
1998-05-01)

• Bäste broder i Kampen!... Blev för ett par dagar sedan ombedd av min säkerhetsminister
(Tony) att skriva till en ny frände i kampen.... Sitter inne 5½ år för värdetransportrån...
Brottet som endast hade ett syfte och det var att inbringa medel till kampen som jag och

mina kamrater förde.... (M)ed nuvarande kamrater så ser jag åter med vissa förhopp-
ningar att lågan kommer att tändas på allvar. Då Tony och jag har utarbetat en fullt
funktionsduglig strategi för framtiden. (Mats Nilsson till Jackie Arklöv, 1998-05-04)

• En grundidé med vårat engagemang är att i framtiden ensamt företräda den National-
socialistiska ideologin samt politiken – likt IRA och dess politiska arbete under 70 och 80-
talet. Vi har inte råd att samarbeta med andra organisationer pga den möjligheten att det i
framtiden kan komma att innebära att vi kommer i konfrontation med andra organisationer
som säger sig företräda Nationalsocialism. För att visa det svenska folket att vi står enade
och i ensamt majestät med vår politik kan vi inte tillåta andra nationalsocialistiska organi-
sationer eller några utbrytargrupper. Vi är suveräna och alla nationalsocialister skall stå
enade under oss. Vi vägrar att samarbeta med andra. (Tony Olsson till Jackie Arklöv,
1998-08-19)

Åklagaren har vidare åberopat nazistiska propagandatidningar som påträffats hos Andreas
Axelsson.

Åklagaren har åberopat sakkunnigförhör med fil dr Heléne Lööw vid BRÅ och med
kriminalkommissarien Ingemar Månsson vid Säkerhetspolisen i Stockholm. De har uppgivit:

Heléne Lööw: Hon har som historiker forskat kring nationalsocialistiska grupperingar sedan
1983 och har blivit ombedd att yttra sig över betydelsen av vissa uttryck och förkortningar
som är aktuella i målet.

ZOG är förkortning av Zionist Occupation Government och är en beteckning för den judiska
världskonspirationen. Det är ett samlingsbegrepp för tanken att staterna styrs av judar. Det
finns också enligt den nationalsocialistiska uppfattningen "andliga" judar. Därmed avses t ex
företrädare för rättsväsendet och byråkratin samt lärare.

David Lanes s.k. 14 ord eller 14 words står för "We must secure the existence of our people
and a future for white children". 14 words används som hälsningsfras. David Lane är en
inflytelserik medlem av The Order, en amerikansk organisation som byggdes upp för att
stödja striden mot ZOG och som finansieras genom bl a mord och rån. The Order har blivit
stilbildande runt om i världen för olika grupper och dess medlemmar ses som hjältefigurer.

Med RAHOWA som betyder Racial holy war avses ett raskrig som ibland innebär ett väpnat
krig. Ordet är lanserat av den amerikanska Church of the Creator som etablerade en svensk
gren 1988.

NS-88 är en del av ett kodspråk där NS står för nationalsocialism och 88 betecknar Heil Hitler
(alfabetets åttonde bokstav är H).

Med POW (Prisoner of war) eller White prisoners of war avses fängslade aktivister.

FRIHET är en tidning som ges ut sedan 1998 av fängslade nationella fångar, dvs. aktivister
och sympatisörer till den rasideologi ska undergroundkulturen. Stormpress är en numera
självständig nationalsocialistisk tidning. Info 14 var ursprungligen ett organ för Stockholms
unga nationalsocialister. Den är numera en oberoende rasideologisk tidning. Kampnytt, som
kommit ut i ett enda nummer 1999, var en bilaga till Info 14.

De nämnda tidskrifterna innehåller en typ av artiklar, som refererar till föreställningen om
ZOG och där olika händelser görs till symbol för kampen eller ses som ett uttryck för
samhällets kamp mot aktivisterna.

Inom fängelserna har det funnits och finns olika typer av verksamhet med tidningsutgivning
och inspelning av skivor. Namnbyten på grupperna är vanliga och utbrytning och vandring
mellan olika grupper är vanligt förekommande. Verksamheterna är stadda i ständig för-
ändring. Det är svårt att säga vad det är för slags människor som rör sig i denna värld men
grupperna har blivit oerhört mycket större idag än de var tidigare. På 1930-talet var national-
socialismen en partiorganisation, som ville ställa upp i val. Den var nationell. Numera är
rörelsen internationell och en sammansmältning av amerikansk och europeisk national-
socialism och tankar om "white supremacy". Man kan tala om "miljö" i stället för
"organisation".

Retoriken mot polisen har hårdnat. De senaste tio åren har i olika sammanhang skrivits rader
av typ "avsluta med skott för pannan". Polisen har betraktats som en huvudfiende och
enskilda poliser har fått skylta t.ex. på internet.

Ingemar Månsson: Hans uppgift inom säkerhetspolisen är att kartlägga och analysera
hotbilder inom Sverige för att förebygga och förhindra brott mot rikets säkerhet. White Power
kommer från den miljö och de rörelser som i Amerika mot slutet av 1980-talet och i början av
1990-talet använde uttrycket i sin propaganda. Uttrycket är numera ett vedertaget begrepp när
man talar om nationalsocialistiska rörelser. Det gäller att i första hand kämpa för den vita
rasen och få den att expandera.

VAM – Vitt ariskt motstånd – bildades i början av 1990-talet. Rörelsen visade sig mer
våldsbenägen än tidigare rörelser. Tidigare hade rörelserna haft organisationsstruktur och
ledare. Nu blev det mera frågan om en nätverksstruktur. Det blev inte frågan om att värva
medlemmar utan mera om att vädja till dem, som kämpade för den vita rasen, att göra det i
smågrupper på det sätt de fann vara bäst. VAM:s tidning är Storm. Det bildades VAM-
avdelningar i olika orter. Därefter kom emellertid en period med tillbakagång för
organisationen och de olika individerna återgick till lokala nätverksgrupper. VAM lades ner
på våren 1993.

AB – Ariska brödraskapet – har bildats av intagna på kriminalvårdsanstalter och bejakar
nationellt sinnade brott, dvs. brott som gagnar den vita rasen och riktar sig mot t.ex.
invandrare och homosexuella. Var och en av medlemmarna bidrar till kampen på sitt sätt
genom t ex rån och mord på individer som finns på fiendeskalan. AB utgörs av nätverk i

fängelserna. Verksamheten finansieras med egna medel och genom att man säljer skivor med
vit makt-musik, propagandaskrifter, märken och symboler och på så sätt får viss vinst.
Detsamma gäller andra liknande grupper. Störst bland de företag som säljer vit makt-musik är
Nordland och Ragnarock.

Det har inte kunnat märkas någon ökning av den grova brottsligheten som är knuten till denna
sorts aktivism över åren medan mängden mindre grova brott ökar. Det har hänt att anhängare
av den nationalsocialistiska rörelsen lämnat denna och i stället övergått till att verka för att
förhindra att andra personer ansluter sig till den.

Förberedelser för rånet

Åklagaren har åberopat bland annat

1. undersökningsprotokoll avseende bilen PGY 273, varav framgår att bilen tillgripits genom
ett ingrepp på visst sätt i bakdörrens låsanordning,

2. tekniskt protokoll avseende BTZ 786 där det påträffats dels en plastkasse från Biltema
innehållande anteckningsblock med flyktplaner (s.k. körnoter), datautskrifter av körnoter,
hyresavtal avseende hyrbil den 21–25 maj 1999, kassakvitton från Biltema avseende
overaller samt textilbitar utklippta från rånarluvor, dels järnrör som enligt SKL med
visshet måste ha avsatt de kraftiga rep- och präglingsspår som fanns på tändningslåset till
PGY 273,

3. sakkunnigutlåtande från RPS Fingeravtrycksenhet utvisande fingeravtryck från Andreas
Axelsson
på bland annat körnoter, ovannämnda hyresavtal och anteckningsblock, från
Martin Axén på körnoter och ovannämnda kvitto från Biltema och anteckningsblock, från
Jackie Arklöv på körnoter samt från Tony Olsson på körnoter,

4. beslagsprotokoll avseende datafil från Andreas Axelssons dators hårddisk, vilken innehöll
körnoter av det slag som återfanns i BTZ 786.

I och kring banken i Kisa

Åklagaren har åberopat bland annat

1. bilder och skisser på banklokalerna,

2. foton tagna av övervakningskamera i banklokalen,

3. foton av rånarvakten utanför banken,

4. utlåtande från polisens tekniska rotel över Star-pistolen av innehåll att allt talar för att
pistolen på ett foto av rånarna utanför banken är osäkrad,

5. undersökningsprotokoll av Fällorna, där BTZ 786 påträffades och där bland annat
sedelmagasin från banken fanns.

6. undersökningsprotokoll avseende BTZ 786, där bland annat påträffats väskor,
serviceboxpåsar, kontanter (sedlar, mynt, utländsk valuta), kniv SOG, nyckel till
sedelmagasin, omslag till tidtagarur och till bomullsvantar,

7. sakkunnigutlåtande från SKL utvisande bland annat att den rånarluva som rånarvakten
hade på sig bar spår av sekret i munområdet och att detta sekret med visshet kan sägas

komma från Tony Olsson samt att en annan rånarluva visade spår av DNA från mer än en
person och alt resultatet överensstämmer väl med DNA från Andreas Axelsson och Jackie
Arklöv,

8. utlåtande över vapnet som rånarvakten använder av innehåll att vapnet relativt väl
överensstämmer med kulsprutepistoler av märket Uzi av standardstorlek, dock med ett
annorlunda utseende på pipmuttern,

9. sakkunnigutlåtande från RPS’ Fingeravtrycksenhet utvisande att fingeravtryck som med
visshet härrör från Tony Olsson fanns på bankbox från banken,

10. redovisning den 8 juni 1999 av valuta med anledning av rånet, varav framgår att totalt
2 615 898 kr 50 öre tillgripits i sedlar (svenska och utländska) och mynt från banklokalen,
serviceboxen och bankomaten (redovisningen intagen i aktbil 285 sid 24–27).

På riksväg 24

Åklagaren har åberopat bland annat

1. undersökningsprotokoll med foton och skisser avseende de sträckor på riksväg 34 där
skottlossning förekom,

2. protokoll över rekonstruktioner av händelseförloppet på de båda skottplatserna,

3. fordonsundersökning av NZX 638 (Helén Larssons bil) utvisande genomskjutning av
höger backspegel,

4. fordonsundersökning av DHT 370 (Kenneth Eklunds tjänstebil) utvisande att bilen träffats
av tre kulor,

5. rättsmedicinskt utlåtande efter undersökning av Kenneth Eklund den 14 juni 1999, varav
framgår att en ärrbildning på vänster underarm kan vara kvarvarande men av skada från
kula från handeldvapen som snuddat eller passerat ytligaste hudlagren på armen,

6. undersökningsprotokoll avseende PGY 273 (flyktbilen) utvisande skotthål i golvet fram
(ev. vådaskott),

7. undersökningsprotokoll avseende BTZ 786 (Toyotan) där tom plastask för
handgranatständare påträffats samt foton på asken,

8. sakkunnigutlåtande från RPS’ Fingeravtrycksenhet utvisande fingeravtryck som med
visshet kommer från Jackie Arklöv på tejp runt laddare till handgranatständare.

Åklagaren och Kenneth Eklund har vidare åberopat förhör med kriminalteknikern Rolf
Eriksson (vittne) och rättsmedicinaren Jan Lindberg (sakkunnig). De har uppgivit följande.

Rolf Eriksson: Han är kriminaltekniker sedan 16 år och har därjämte erfarenhet av bl.a. FN-
tjänst. Han var i tjänst den dag rånet ägde rum och åkte till Östgöta Enskilda Bank i Kisa där
han i porten mötte Kenneth Eklund. Eklund var genomblöt och i chocktillstånd. Han såg att
Eklund hade ett sår på armen och frågade vad han hade gjort. Såret såg ut som en ellips med
spetsiga hörn, ungefär som en brännskada efter ett avgasrör. Han var övertygad om att det var
en skottskada men Kenneth Eklund negligerade den och sade att han väl rivit sig. Sedan fick
han annat att göra på banken där det var fullt med folk och en hemsk stämning och när han
var klar där kom beskedet om morden i Malexander dit han också åkte. En vecka senare vid

en samling på mordplatsen träffade han Kenneth Eklund igen och såg såret som då börjat
läka.

Jan Lindberg: Han är läkare med patologi och rättsmedicin som specialitet sedan 1960-talet.
Han har sett en del skottskador. Han träffade Kenneth Eklund den 14 juni och den 26
november 1999. Kenneth Eklund har en mycket ytlig skada på vänster arm. Skadan som
numera har läkt ut, stämmer väl med att något som ej är ojämnt har touchat huden. Han har
sett sådana skador från kulor. Det är inte sannolikt att skadan har orsakats av en gren eller
liknande. Det hade gått att ge ett säkrare utlåtande om han hade fått se skadan när den var
färsk.

Särskilt om vapen, kulor och skottverkan

Åklagaren har som skriftlig bevisning rörande vapen m.m. åberopat bland annat

1. undersökningsprotokoll avseende avsnitt av riksväg 34 med fynd av handgranatsdetaljer,
krevadgropar, hylsor, patroner och vapendelar,

2. utlåtanden rörande sprängverkan av handgranater och genomträngningsförmåga hos 9
mm-ammunition,

3. undersökningar av beslagtagna vapen,

4. undersökningar av magasin till automatvapen och till pistol,

5. undersökningar av hylsor, patroner och kulor,

6. blyisotopundersökning.

Åklagaren har vidare åberopat sakkunnigförhör med forensiska ingenjörerna Stefan Pettersson
och Jan Andrasko, SKL, samt med laborator Thomas Kjellström, FOA. De har uppgivit
följande.

Stefan Pettersson: När det gäller fastställa om ett vapen har kommit till användning eller om
en viss kula härrör från ett visst vapen granskar man bland annat kulor och hylsor. Ett vapens
lopp är normalt räfflat och räfflorna (bommarna) ger märken på kulan när den skjuts ut. Man
kontrollerar på kulan bommärkenas antal, bredd och vridning. Detta räcker normalt inte för att
säkert avgöra vad det är för vapenfabrikat men man kan ofta begränsa urvalet till ett fåtal. För
att kunna säga att en kula har skjutits från ett visst vapen måste man normalt ha tillgång till
vapnet. En granskning av tomhylsor kan ge säkrare resultat, främst genom en mikroskopisk
granskning av hylsbakplan. Man studerar då de märken som utdragare och utkastare har gett
och man kan dessutom på hylsan se avtryck av frässpår som är unika för varje vapen. Det gör
att man med säkerhet kan säga om hylsor kommer från patroner som har avlossats i samma
vapen. SKL har ett referensmaterial på runt 5 500 vapen och har bomdata från 7–8 000
vapen.

I denna utredning har 106 patronhylsor, fem deformerade kulor och 19 kulfragment under-
sökts. Resultatet har sammanställts i tabellform, bilaga 3. Minst fyra vapen har varit
inblandade: Star-pistolen som tagits i beslag och som fanns tillgänglig vid undersökningen, ett
vapen som har bedömts vara en Uzi, ett okänt vapen (kallat vapen A) med ovanliga bomdata

(fyra högervridna bommar med cirka 1,8 mm bredd), samt en pistol (eller möjligen två) av
märket SIG-Sauer (polisens tjänstevapen). Därutöver kan följande sägas om de olika vapnen.
Star-pistolen. Pistolen var defekt genom att tändspetsen på slagstiftet var avbruten. Det går
inte att avgöra när detta har skett. Skadan var dock sådan att det trots denna kan ha gått att
avlossa skott. De sex patroner som var i vapnet när det hittades var alla av märket Geco.
Vapnet kan laddas med nio patroner. Någon kula som avlossats med Star-pistolen har inte
med säkerhet identifierats. Sex hylsor från patroner som med visshet avlossats med Star-
pistolen har påträffats. Av dessa är en från det andra stoppet på riksväg 34 (militärammunition
m 39B), två från mordplatsen i Malexander (märke MFS resp. m 39B), en från flyktbilen
PGY 273 (märke m 39B) och två från husrannsakan hos Majron Andersson (märke Leader).
Uzin. Det vapen som en av rånarna har fotograferats med utanför banken är med all
sannolikhet en Uzi av normalstorlek. Ett magasin för 32 skott som har beslagtagits passar till
en Uzi. Vapnet är avsett för att användas på skjutavstånd åtminstone upp till 100 m. Det har
omställare för automateld eller patronvis eld. Det har hög eldhastighet men möjligheten att
träffa vid automateld är helt beroende på skytten. En kula och 15 kulfragment med bomdata
som överensstämmer med bland annat Uzi har granskats. Inget talar mot att de har utskjutits
ur samma vapen. Två kulfragment är från mordplatsen vid Malexander. Kulan och resterande
kulfragment härrör från polisbilen vid Malexander. Hylsor (79 st) från vad som bedömts vara
detta vapen har också granskats. Därav var sex hylsor från första stoppet på riksväg 34, 46 st
från andra stoppet, två hylsor från mordplatsen i Malexander, 24 hylsor från Toyotan BTZ
786 och en hylsa från Våkthult.
Vapen A. Två kulor, tre kulfragment och 16 hylsor som har bedömts komma från det okända
vapnet har undersökts. En kula satt i Karlströms skyddsväst och en i Eklunds polisbil. Kul-
fragmenten satt i polisbilen i Malexander. Hylsor som har granskats kommer från första
stoppet på riksväg 34 (fyra st), andra stoppet (två st), mordplatsen i Malexander (fem st),
Toyotan BTZ 786 (två st) och husrannsakan hos Majron Andersson (tre st).
SIG-Sauer. Två kulor, ett kulfragment och sex hylsor som bedöms komma från en SIG-Sauer
har granskats. Kulorna har tillvaratagits från Olov Boréns respektive Robert Karlströms
huvud, kulfragmentet från polisbilen i Malexander och hylsorna på mordplatsen i Malexander.
Samtliga hylsor härrör från samma vapen. Det går inte att säga om kulorna som dödade Borén
och Karlström kom från samma vapen.

Förutom dessa vapen och ammunitionsdelar har han undersökt en pistol av märket CZ.
Pistolen var laddad med nio patroner (mot normalt åtta) och magasinet lossnade när man
gjorde mantelrörelse vilket fick till följd att någon kula inte matades in i loppet. Med en
patron mindre i magasinet fungerade dock pistolen utan anmärkning. Han har även granskat
en säkerhetssprint från andra stoppet på riksväg 34. Den stämmer väl överens med en sprint
från svensk spränghandgranat eller rökhandgranat m/56. Han har även undersökt backspegeln
från Helén Larssons bil. Den har en skjutskada framifrån. Det går inte att säga vilket vapen
som har orsakat skadan.

Ammunition av flera olika fabrikat har använts. Det rör sig i samtliga fall om kaliber 9 mm
Parabellum. Denna ammunition passar samtliga de vapen som har använts. De olika
fabrikaten är ungefär likvärdiga även om mantelns tjocklek och metallsammansättning

varierar. Militärammunitionen har något hårdare kula än t.ex. Geco-ammunitionen.
Polisammunitionen har tunnare mantel.

Jan Andrasko: Bly består av fyra olika slags atomer (isotoper) i varierande proportioner. Allt
bly som härrör från samma smälta får samma sammansättning. Den smälta som används för
att producera blytråd och som har en vikt om cirka 1,5 ton får i och för sig inte riktigt
homogen sammansättning på grund av att nya tackor läggs i smältan uppifrån efter hand.

Blytråden som görs i rullar om 100–150 kg och som används för tillverkningen av kulor får
dock i praktiken en viss unik sammansättning i samma rulle. Analysen av blyisotoper gör att
man kan koppla fragment till en viss kula och man kan också jämföra fragment med
ammunition från en viss ammunitionsask. Det blir inte lika hög säkerhet som en DNA-analys
men det blir ändå mycket tillförlitligt. – SKL har i den aktuella utredningen säkrat 16 olika
blyprover som sänts till laboratoriet för isotopgeologi vid Naturhistoriska riksmuséet för
blyisotopanalys. Det var bly från

• Andreas Axelssons skottskador (provbeteckning T1–T3)

• Olov Boréns huvud (T4)

• Robert Karlströms huvud (T5)

• patron i Boréns magasin till tjänstevapnet (T6)

• patron i Karlströms magasin till tjänstevapnet (T7)

• patroner ur två ammunitionsaskar tillhöriga Borén (T8 och T9)

• patron ur ammunitionsask tillhörig Borén (T10)

• blyfragment från Karlströms huvud (T11)

• Geco-patron från andra stoppet på riksväg 34 (T12)

• Geco-patron från Star-pistolen (T13)

• Geco-patron från Toyotan BTZ 786 (T14)

• patron upphittad på Universitetssjukhuset, Linköping, som jämförelsematerial (T 15)

• Geco-patron som inköpts av SKL som jämförelsematerial (T16)

Undersökningen ledde till att blyproverna kunde indelas i flera grupper. Prover inom samma
grupp har samma blyisotopsammansättning. Resultatet har sammanfattats grafiskt, bilaga 4.
Det innebär bland annat att bly från två av Axelssons skador, Karlströms huvud (pannskottet),
patron i Boréns magasin, patron i Karlströms magasin och från patron i en av Boréns
ammunitionsaskar härrör från samma smälta. Vidare härrör fragmentet från Karlströms huvud
och bly från samtliga Geco-patroner från samma smälta. Slutligen har kulan från Boréns
huvud (nackskottet) och bly från patron i Karlströms ammunitionsask samma ursprung.

Thomas Kjellström: Han är laborator på FOA och ägnar sig åt studier av vapenverkan i
biologiska mål. Han har avlämnat ett utlåtande om handgranater som baseras på tidigare
kunskap och som inte grundas på egna undersökningar.

En spränghandgranat av aktuell typ väger cirka 0,5 kg och innehåller 190 g trotyl. Man räknar
med att en handgranat kan kastas upp till cirka 50 m. Vid detonationen bildas, förutom
ljusblixt, värmeverkan och stötvåg, en mängd splitter, varav huvuddelen väger mindre än 0,5

g och de största högst 5 g. Det är splittret som åstadkommer skadorna. De har mycket hög
utgångshastighet men bromsas snabbt eftersom de i regel har en från ballistisk synpunkt
ogynnsam form. Man räknar med att risken att träffas av splitter med hög energi och allvarlig
skadeverkan är nästan 100 procent inom en radie av fem m från detonationen. Enstaka
skadande splitter kan flyga 300 m och det är också det avståndet som betraktas som
riskavstånd. Vid detonation i ett dike förkortas riskavståndet för personer som inte befinner
sig i diket kraftigt. En detonation under en bil kan ge skador på personer i bilen genom att
bottenplattan deformeras och genom att splitter kan perforera plåten och fortfarande ha
skadande energi kvar. Det är också risk för att bensinångor antänds.

5.1.2.6 Målsägandeberättelser

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med följande personer:

1. de bankanställda Pernilla Rask, Lena Westerberg, Susanne Urman, Jan Hermansson och
Stina Ivarsson,

2. bankkunderna Carl-Åke Scott, Samuel Skott, Rune Broo och Hans Farsgård,

3. närpolischefen Kenneth Eklund,

4. Helén Larsson, Katarina Dahlgren och Rickard Panzar.

De har berättat följande.

Pernilla Rask: Hon var sommaranställd i banken och arbetade sin fjärde vecka i kassan och i
kundtjänst. Hon stod i kassan när hon hörde någon hojta till samtidigt som två mörkklädda
män rusade in genom bankdörren. Hon förstod inte vad som hände. När hon såg en kollega
lägga sig ned på golvet lade hon sig också ner samtidigt som grinden till kassautrymmet
sparkades upp och en person rusade in bakom henne. Det hördes ett sprayande ljud. Någon
yttrade att hon skulle resa sig upp. Då hon inte reste sig puttade någon till henne med en fot.

Hon reste sig och fick svara på frågor om tidlås och servicebox m m. Sedan hon rest sig
ställde hon sig vid ena väggen med händerna över huvudet för att visa att hon inte försökte
trycka på larmknappen. Hon fick order om att öppna valvet och upplyste då om att detta inte
var möjligt eftersom nycklarna till valvet var inlåsta och beroende av att ett tidlås aktiverades.
En av männen frågade hur lång tid det tog att låsa upp tidlåset. Sedan hon svarat att det tog
femton minuter yttrade mannen att om tidlåset inte öppnades om femton minuter så skulle det
bli synd om dem. Den person, som hon pratade mest med var smal och ljushyad. Han hade blå
ögon och markerade ögonbryn samt talade med en småländsk dialekt. Den andre av de båda
männen var litet grövre. Han hade brun hy, kraftiga svarta ögonbryn och mycket mörka ögon.
Hon kunde inte se de båda männens hårfärg. De bar var sin mörkt grön eller mörkt blå huva.
Under de femton minuter som det tog att öppna tidlåset kom den mörke mannen fram till
henne och ville att hon skulle visa honom bankomatutrymmet. Han talade såvitt hon minns
svenska utan brytning. Hon följde med honom till utrymmet för bankomaten och
serviceboxen. Mannen verkade nöjd.

Av männen hade den ene en pistol och den andre en revolver. Pistolen, som bars av de mörke
mannen, var mörkt grå och matt. Revolvern, som bars av den ljusa personen, var silverblank.

Den ljuse mannen upptäckte att en övervakningskamera inte täckts över med färg och sa åt
den mörke mannen att spraya den. Två av hennes kollegor låg under sina skrivbord och grät.
En av hennes arbetskamrater befann sig liksom hon stående i kassautrymmet. Den ljuse
mannen fick se några makulerade sedlar och frågade om de försökte lura honom. Han yttrade
att han ville ha sedlarna och den utländska valutan. Hon och hennes arbetskamrat fick plocka
ner sedlarna i var sin av de båda männens svarta väskor. Männen tillgrep också ett antal
buntar med myntrullar. I kassautrymmet fanns tre lådor med pengar. Lådorna var försedda
med tidlås. I en av lådorna låg nycklarna till kassavalvet. Det fanns pengar också i den
"vanliga" kassalådan. Alla sedlarna buntades ihop och lades i männens väskor. – Den mörke
mannen upptäckte Jan Hermansson, som satt och arbetade i sitt tjänsterum. Mannen hoppade
över ett skrivbord och sprang fram till Jan Hermansson och skrek åt honom att komma ut. Vid
detta tillfälle drog den ljuse mannen fram en mörk kniv. Då ett tidlås genom att pipa visade att
det öppnats gick Lena Westerberg tillsammans med de båda männen in i utrymmet för
bankomaten. När de kom ut därifrån lämnade männen banklokalen. De yttrade att de skulle
komma tillbaka.

Hon hade på morgonen den 28 maj läst igenom bankens råninstniktioner. Trots detta var hon
inte beredd på det som hände. Hon var fruktansvärt rädd. Det hela var overkligt och hon var
skräckslagen. Hon kan inte minnas att något vapen riktades mot henne men männen viftade
med vapnen och pekade med dem på olika föremål som t ex lådorna med pengar, kameran
m.m. Den ljuse mannen talade om för den mörke vad han skulle göra. Han blev bl a tillsagd
att fixa kameran och att plocka ut myntrullarna från skåpet. När männen rusade in i
banklokalen verkade det som om de var stressade. De verkade inte så organiserade och sprang
litet fram och tillbaka. Efter några minuter lugnade de ner sig. Den ljuse mannen talade tydligt
och lugnt och med ganska stark röst. Hon fick en känsla av att de försökte hålla
bankpersonalen lugn. Den ljuse mannen varken såg stressad ut eller lät stressad. Hon har inte
något minne av den mörke mannen utom att han var den som skrek åt Jan Hermansson. Han
var då mycket arg.

Hon var hela tiden oerhört rädd. Hon trodde att hon skulle bli skjuten. Hela kroppen skakade
och hon kissade på sig. Hon har aldrig tidigare varit så rädd och hon undrade inom sig om de
skulle göra henne illa först eller skjuta henne direkt.

När hon gick in i utrymmet med automaterna gick den mörke mannen efter henne. Dörren till
utrymmet var låst och hon måste gå tillbaka till sitt skrivbord och hämta nycklarna. Under
hela tiden gick den mörke mannen bakom henne. Han var då lugn och sansad och skrek inte åt
henne. När han vid ett tillfälle stammade och talade ryckigt trodde hon att han var nervös,
vilket gjorde henne rädd.

När hon efter rånet såg Jackie Arklöv på bild tyckte hon att hon kände igen honom. När hon
fick se Andreas Axelsson på bild började hon skaka i hela kroppen. En tid efter händelsen
vågade hon inte gå ut på sin balkong. Hon vågade inte gå och handla och inte gå runt bilen
själv. De första dagarna efter händelsen måste hon följas till och från arbetet. Hon vågade inte
vara ensam i utrymmet med automaterna på flera månader. Hon har numera dålig koncentra-

tionsförmåga och dåligt minne. Hennes grundtrygghet är borta och hon är inte så glad som
hon var tidigare. Hon går alltjämt i terapi.

Lena Westerberg: Den 28 maj arbetade fem personer i banken. Arbetstiden var kl 8.15–16.15.
Strax före kl 15 hörde hon, som befann sig i bankens samtalsrum, ett hoande och vände sig om.
Hon såg två personer komma in men såg inte några huvuden. Hon trodde att det var några
skolelever, som skojade med dem. Först när en man i rånarluva med pistol och bärande en svart
väska befann sig bakom henne förstod hon att det rörde sig om ett rån. En av rånarna var lång.
Han bar en mörkgrön stickad rånarluva, breda svarta skor, svart väska och svarta handskar. Den
kortare av rånarna hade mörkgrön rånarluva, vita trädgårdshandskar med blå prickar, mörk hy och
röda blodstrimmor i ögonvitorna.
Rånarna sa till dem att inte röra larmet och att de skulle lägga sig på golvet. Hon lade sig men
blev tillsagd att stiga upp och hjälpa till. Hon tog pengar, som fanns i en låda och lade dem i
rånarens svarta väska, som också innehöll en vit plastpåse. Den längsta av rånarna fick syn på
några makulerade sedlar och utländsk valuta och frågade henne om hon försökte lura honom samt
sa till henne att stoppa ner sedlarna och den utländska valutan i väskan. De tog mynt i myntskåpet
och yttrade att de kunde vara bra att ha för parkering. De upptäckte en kamera och den långe
rånaren sa till den korte att fixa kameran. Hon trodde att han skulle skjuta sönder den. Då han inte
gjorde det tänkte hon att de kanske inte hade riktiga vapen. Rånarna yttrade att om de fick som de
ville så skulle de inte göra dem illa. Hon hörde att Stina Ivarsson, som låg under sitt skrivbord, var
ledsen. Hon frågade om hon fick gå till henne och till Susanne Urman, som låg under sitt skrivbord
intill Stina Ivarssons. Den långe rånaren sa att det var okej. Han gick in i valvet med Pernilla
Rask, som hade talat om att det tog femton minuter att öppna tidlåset. Rånarna sa att de tänkte
vänta tills tidlåset öppnades. Då hon plockade upp pengar ur ett par lådor yttrade den långe rånaren
att om de skötte sig skulle ingenting hända. Rånarna hade var sin pistol. När tidlåset öppnades gick
hon och den korte rånaren till utrymmet med serviceboxen och bankomaten. Hon darrade så att hon
hade svårt att låsa upp. Han sa till henne att hon skulle ta det lugnt och att han skulle hjälpa henne.
Den långe rånaren kom och sa att hon skulle skärpa sig. När hon fått upp bankomatlåsen blev hon
tillsagd att ta femhundrakronorssedlarna först. Hon blev tillfrågad om boxarna innehöll
färgpatroner, vilket hon besvarade nekande. De tog tre sedelkassetter och lämnade automatrummet.
När hon därefter gick ut hade rånarna lämnat banken.

Den långe rånaren förde befälet. Då hon uppfattade det som om han var den som hotade henne
mest klarade hon inte av att se på honom. Båda rånarna visade tydligt vad de ville. De uppträdde
kallt och kunde inte ifrågasättas. "Man gjorde som de sa". Hon har inga ljudminnen. Hon var helt
fokuserad på att utföra det som rånarna önskade så bra som möjligt för att ingenting skulle hända
dem. Då hon såg att larmet lösts ut blev hon livrädd att rånarna skulle se det och hon försökte
skymma larmlampan. Hon var rädd att polis skulle komma till platsen. Då kunde vad som helst
hända.

Direkt efter händelsen var hon ganska samlad. Först när hon kom hem började hon gråta. Hon
förmådde inte läsa tidningen dagen efter rånet. Hon kände sig kränkt av tidningsartiklarna. Hon
hade värk i hela kroppen av att ha spänt sig och kunde inte sova natten lördag–söndag. Hon har inte
känt någon rädsla att gå till banken efter händelsen men alla ljud i banken påverkade henne så att

hon ville slänga sig ner. Hennes minne blev dåligt. Hon fick koncentrationssvårigheter och hade
inte kvar någon stresstålighet. Hon har blivit initiativlös. Hennes åttaårige son är rädd och vill att
hon skall finnas hemma när han skall gå och lägga sig. Det har varit en jobbig tid men hon har
alltjämt kvar sin grundtrygghet.

Susanne Urman: Hon befann sig i vänstra delen av bankens utrymme för kundservice. Hon
såg att klockan var en kvart i tre och sa att de skulle skynda sig eftersom det var fredag och
vackert väder. Ytterdörren öppnades hårt och två mörkklädda personer kom in i banklokalen.
Hon hann tänka att de hade inte tid med några, som skulle "larva sig" när kunderna blev
tillsagda att kasta sig ned på marken. Hon tryckte då på polislarmet. Då inkräktarna yttrade att
ingen fick röra något larm eller någon kamera blev hon oerhört rädd eftersom hon redan tryckt
på larmet. Hon hörde hur Pernilla Rask tillfrågades om tidlåset. De började plocka med
pengar. Hon hörde hur den av männen, som talade småländska, frågade Lena Westerberg om
de makulerade sedlarna. De väntade på tidlåset till låda nummer tre, i vilken nycklar
förvarades. Vid ett tillfälle sa den av männen som var mörkhyad till henne att hon skulle ta
fram sina pengar. Hon visade att hon inte hade några pengar i sina lådor. Han såg att hon var
ledsen och sa att det var ingen fara utan att det, om de tog det så lugnt, inte skulle hända
någonting. Han fick syn på Jan Hermansson och "flög" över en låg disk och ropade till Jan
Hermansson "vad i helvete gör du?". Han tvingade under pistolhot ut Jan Hermansson i
banklokalen. Hon trodde då att Jan Hermansson skulle bli skjuten. Det var fruktansvärt. Själv
befann hon sig hela tiden vid sitt skrivbord. Lena Westerberg fick trösta henne och Stina
Ivarsson. Hon lämnade dem när ett tidlås pep.

Av rånarna var den ene ljushyad och talade småländska. Den andre rånaren var något kortare,
bredare och mörkhyad. En av dem hade mörka handskar. Den andre hade trädgårdshandskar.
Båda bar grova skor. Den kortare sprayade på uppmaning av den längre en av kamerorna.
Hon tyckte inte att någon av dem förde befälet över den andre. Båda handlade med iskyla och
hade ett lugnt kommandobeteende. Båda bar någon sorts pistol. Först när de kom in i banken
verkade de litet stressade. Hon uppfattade det som om de sedan tyckte att de hade gott om tid.
Hon var oerhört rädd. Hon trodde att om de inte gjorde som rånarna sa skulle de använda sina
vapen. Den mörkhyade rånaren blev fruktansvärt arg då han upptäckte Jan Hermansson. Han
blev helt "vansinnig" och "exploderade". De hade makt över situationen. – Hon tänkte på sin
familj, på barnen. Det hördes att Stina Ivarsson var ledsen men hon vågade inte ta sig fram till
henne. – När hon dagen efter rånet såg bilder på Jackie Arklöv kände hon igen honom.

Hon var under rånet fruktansvärt rädd, chockad och ledsen och hade kräkkänslor. Lång tid
efter den 28 maj hade hon svårt att sova. Hon kände tryck över bröstet och hade hjärtklapp-
ning. Hon hade mardrömmar och hon kan fortfarande höra den småländska rösten. Hennes
dotter måste stanna hemma från skolan flera dagar efter händelsen. Susanne Urman har haft
det oerhört jobbigt med koncentrationssvårigheter och reaktion på ljud och rörelser i banken.
Hon har kvar sin grundtrygghet men har tillfogats ett sår som aldrig läks.

Jan Hermansson: Hans arbetsuppgifter i banken består mest i kontakter med företag och
handläggning av företagskrediter. När han hörde oväsen ute i banklokalen befann han sig inne

i sitt kontorsrum. Han trodde att någon uppträdde onykter och hade rest sig när han fick se
Susanne Urman kasta sig ned på golvet. Situationen var frustrerande. Han satte sig och tryckte
på larmknappen och visste inte vad han skulle göra. En av rånarna hoppade över ett skrivbord
och höll sitt vapen riktat mot honom medan han arg och förbannad sprang fram mot honom
och frågade om han kunde öppna valvet. Han svarade nekande. Han vet inte hur han därefter
kom ut ur sitt rum men ute i hallen trycktes han med milt våld ned på golvet. Han var
fruktansvärt rädd. Han hade ju tryckt på larmet och var rädd för vad som skulle hända. Han
hörde hur det talades om tidlåset och att en av rånarna sa "ja, då väntar vi". Det hela kändes
fruktansvärt farligt. Tidsperspektivet försvann. När han låg på golvet trodde han att rånaren
skulle skjuta honom. Han kände dödsångest. Pernilla Rask och Lena Westerberg uppträdde
mycket lugnt och sansat.

Närmaste stunden efter rånet var allt normalt men när han fick höra att ett par poliser hade
skjutits ihjäl brast det för honom. Under helgen efter rånet var allt som i ett grått töcken. Han
känner numera en större oro om någon familjemedlem inte kommer hem på bestämd tid. Han
är okoncentrerad. Han deltar i gruppsamtal på banken men går i övrigt inte i någon terapi.

Stina Ivarsson: Hon hade sin arbetsplats längst bak till vänster i banklokalen. Klockan var tio
minuter i tre. Hon satt vid sitt skrivbord när hon hörde ett tumult vid dörren till banken. När
hon tittade upp såg hon två män iförda rånarluvor. Hon förstod att det rörde sig om ett rån och
slängde sig på golvet. Hon tänkte på sina barnbarn som kort dessförinnan förlorat sin mor. På
väg ned mot golvet tryckte hon på larmknappen. Just då hörde hon att rånarna yttrade "inga
larm" och "inga kameror". Hon blev livrädd eftersom hon just innan tryckt på larmet och
undrade vad som skulle hända när de upptäckte det. Den ena rånaren skulle göra någonting
med en kamera. Hon trodde att han skulle skjuta sönder den men han sprayade den med färg.
Hon såg att rånarna bar mörka kläder och hade pistoler. En av rånarna talade dialektfritt. En
av dem talade småländska med göteborgstouch. Tiden stod still och det kändes som evigheter.

Hon hade nyligen upplevt sin dotters död och fruktade nu för sitt eget liv. Första tiden efter
händelsen kunde hon inte tänka en klar tanke. Det var som om hon bestulits på sin sorg över
dotterns död. Hon är sedan den 1 september sjukskriven en dag i veckan och arbetar på grund
härav och deltid tre dagar i veckan. Hon går i terapi var fjortonde dag.

Carl-Åke Scott: Han stod framme vid disken tillsammans med sin son då han plötsligt hörde
entrédörren öppnas på ett ljudligt sätt. Han vände sig om och såg två killar komma in i
banklokalen. Först blev han förbannad över deras sätt att storma in men när han insåg att det
var fråga om ett rån och att de var beväpnade, drabbades han av en pulserande huvudvärk och
lade sig omedelbart ned på golvet när rånarna beordrade detta. Huvudvärken var så kraftig att
han trodde att han skulle svimma. Han lade sig på mage på golvet med huvudet mot väggen
och fötterna ut mot banklokalen. Jämte honom låg en annan bankkund. Rånarna röt en order
om att ingen skulle trycka på larmet. Båda rånarna hade pistoler och den rånare som gick
främst höll sin pistol riktad mot kunder och personal. Den ene rånaren var ljushyad och den
andre var mörkhyad. I inledningsskedet hade han ögonkontakt med rånarna. Rånarna var
mellan 175 och 180 cm långa och de föreföll vara närmare trettio än tjugo år gamla. Eftersom

han låg i vägen för rånarna, som tvingades kliva över honom, beordrades han att lägga sig
ungefär i mitten av banklokalen. När han lade sig ned för andra gången kände han att han
hade sin mobiltelefon i bröstfickan, varför han tog fram den och sade till rånarna att han lade
sin mobiltelefon bredvid sig. En av rånarna kom fram till honom och sparkade iväg telefonen
som for iväg över golvet. Rånarna gav ett professionellt intryck eftersom de bl a pratade högt
och tydligt. Vid ett tillfälle hoppade en av rånarna över disken och motade ut en bankanställd,
Jan Hermansson, ur ett angränsande rum varefter rånaren bryskt tryckte ned honom mot
golvet. Vid ett annat tillfälle hörde han att en ur personalen uppgav för rånarna att det skulle
ta ca 15 min innan tidlåset kunde öppnas och att en av rånarna svarade att de skulle vänta den
tiden. Efter en stund uppgav rånarna att de skulle gå därifrån men att de snart skulle komma
tillbaka och att de därför inte skulle röra sig.

Det kändes som om rånet varade i evigheter och han var räddare än han någonsin tidigare
varit. Han har deltagit i samtalsterapi och han har alltjämt sömnsvårigheter p g a det
inträffade. Han är numera dystrare och mer tankspridd än vad han var före denna händelse.
Han var aldrig sjukskriven med anledning av det inträffade.

Samuel Skott: Han befann sig i banken tillsammans med sin far för att öppna ett bankkonto då
han plötsligt hörde dörren öppnas hårt. Han vände sig reflexmässigt om och såg då två män i
mörka overaller och rånarluvor komma in i banken. Båda rånarna var beväpnade, den ene
hade en silverfärgad pistol och den andre hade en mörk pistol. Med hög röst beordrades de
närvarande att lägga sig på golvet och att inte trycka på larmet. Rånarna hade pistolerna
riktade mot personalen och kunderna när de trängde in i banken. När han lade sig på golvet
längs med disken, kunde han se en av rånarna spraya en av bankens övervakningskameror.
Han kunde inte se särskilt mycket av händelseförloppet, däremot hörde han rånarna
kommendera och diskutera med kassörskorna, bl a om bankens tidlås och att de skulle vänta
den tid det skulle ta för att kunna öppna låset. Han hörde vidare att en av rånarna upptäckte en
ytterligare bevakningskamera och att denne sade åt den andre rånaren att "fixa" kameran.
Efter en stund hörde han att tidlåset pep och såg då hur en rånare gick in i ett angränsande rum
med en mörk väska.

En av rånarna var smalare och hade ett mer drivande sätt än den andre. Den drivande rånaren
gav i viss mån order till den bredare. Den kraftigare rånaren hade i princip ingen dialekt
medan den smale rånaren talade med en dialekt som han inte kunde placera. Stämningen i
banken under rånet var lugn men hotfull. Rånarna uppträdde lugnt och metodiskt förutom då
de upptäckte Jan Hermansson. Överhuvudtaget gav rånarna intryck av att vara väl förberedda.
Han upplevde en rädsla som han aldrig tidigare känt, hjärtat slog hårt och han andades häftigt.
I inledningsskedet av rånet kände han sig hotad till livet. Han lyckades emellertid lugna sig
efter en stund.

Händelsen har försämrat hans grundtrygghet, t ex vill han alltid ha ryggen mot väggen när han
vistas i främmande miljöer och när han åker buss tänker han på vad som skulle hända om
bussen besköts. Han tänker på händelsen varje dag.

Rune Broo: Han anlände till banken ungefär kl 14.50. Eftersom båda kassorna var upptagna,
ställde han sig strax innanför entrédörren för att invänta sin tur. Strax därefter såg han två
mörka personer komma uppför trapporna och fram till entrén. Först trodde han, p g a att de
såg så mörka ut, att det var några utlänningar som var på väg in i banken men han insåg, då
han fick se att de bar rånarluvor, overaller och pistoler, att det rörde sig om ett rån. En av
rånarna beordrade dem som befann sig inne i banken att lägga sig på golvet. Han blev rädd
och drog sig ett stycke längre in i banken och lade sig sedan på golvet jämte en annan person.
Rånarna hade var sin pistol. Den ena pistolen var mörk och den andra ljus. Någon av rånarna
hade en mörk väska med sig. En av rånarna var ungefär lika lång som han själv, dvs ungefär
180 cm. Den andre rånaren var något längre. Han hörde en av rånarna diskutera tidlåset med
en bankanställd och att rånaren avslutade diskussionen med att säga att "det fick ta den tid det
tog". Han hörde även att rånarna pratade om att övervakningskamerorna i banken skulle
sprayas men han såg aldrig om detta genomfördes. Efter ett tag blev han ombedd av rånarna
att lägga sig på en annan plats, ungefär mitt inne i lokalen. Den kortare av rånarna var vid tre
tillfällen framme vid ett av fönstrena och tittade ut. Han hörde att någon person lät ledsen
bakom disken. Den av rånarna som rörde sig mest ute bland kunderna hade brun hudfärg och
pratade rikssvenska. Den rånare som befann sig innanför disken pratade mer än den som
befann sig ute hos kunderna. Den mer pratsamme rånaren talade med en hög och tydlig röst,
ungefär som i det militära. Efter det att rånarna lämnat platsen låg han kvar ytterligare några
minuter.

Under rånet kände han sig rädd och hotad och han hoppades att det hela inte skulle spåra ur.
Rädslan var intensivast i början och den yttrade sig genom skakningar och svettningar. När
han låg på golvet undrade han om han skulle komma därifrån med livet i behåll. Händelsen
har påverkat honom på så sätt att han har sömnsvårigheter. Hans familj anser att han
förändrats och han har en tendens att röra ihop saker och ting. Strax efter händelsen var han
lättirriterad. Han reagerar alltjämt med nervositet inför ljudet av dörrar som öppnas hårt och
han tänker på händelsen varje dag. Han känner sig inte lika trygg som förut.

Hans Farsgård: Han befann sig framme vid disken då två killar kom in. Samtliga kunder och
anställda beordrades att lägga sig ned. Rånarna hade pistoler med sig. När han inte lade sig
tillräckligt snabbt, petade en av rånarna honom i ryggen med vad han tror var en pipan till ett
vapen. Han såg ej hur denne rånare såg ut. En av rånarna sparkade upp dörren till området
bakom disken och gick in där. Den andre gick tre gånger fram till ett av fönstrena som vette ut
mot gatan och tittade ut. Han fick intrycket av att rånaren hade kontakt med någon utanför.
Genom de uppklippta hålen i rånarluvorna kunde han se att en av rånarna hade brun hudfärg
och att den andre hade ljus hudfärg. En av rånarna bröt på utländska. Han blev aldrig tilltalad
av rånarna och han såg ingen av dem, förutom när en av dem gick fram till fönstret, efter det
att han lagt sig på golvet.

Han kände sig hotad när han stod framme vid kassan och han upplevde rädsla när han låg på
golvet. Bl a var han orolig för att polisen skulle storma in i banken. Rädslan yttrade sig genom
att hans hjärta slog hårt. En dag, strax efter rånet, blev han sjuk och detta berodde på den
nervositet han upplevde under rånet. Han känner alltjämt ett obehag då han skall gå in i en

bank och upplever att han är räddare än vad han var före rånet. Han tror inte längre gott om
människor han möter.

Kenneth Eklund: Han är närpolischef i Kinda-Ydre närpolisområde. Den 28 maj var han
ensam polisman i tjänst när det omkring kl 14.50 kom ett samtal från KC (länskommunika-
tionscentralen) om att det hade kommit ett överfallslarm från Östgöta Enskilda Bank i Kisa,
att det förmodligen rörde sig om ett rån, att det eventuellt fanns beväpnad vakt utanför med
automatvapen och att förstärkningspersonal och helikopter var på väg. Han tog på sig
skyddsväst och gav sig ut med polisbilen för att iaktta. När han körde väg 134 ut till
korsningen med riksväg 34 såg han en beväpnad och maskerad, mörkklädd vakt med
automatvapen utanför banken som ligger cirka 50 m från korsningen. Vakten riktade vapnet
mot polisbilen. Han hukade sig, körde polisbilen 150–200 m söderut på riksväg 34 och
vände den så att den stod dolt bakom en vägkrök. Han observerade sedan vakten och försökte
stoppa trafiken söderifrån. Vakten såg även honom och riktade därvid sitt vapen mot honom.
Det fanns också två motorcyklister på HD-motorcyklar i närheten och han trodde att de hade
med rånet att göra. Efter 10–15 minuter kom rånarnas flyktbil farande förbi och passerade
honom på ett par meters avstånd på fel vägbana. Han såg att de stack ut tre vapenpipor genom
fönstren. Han vände sin bil, satte på blåljusen och följde efter. Det gick fort söderut och
flyktbilen körde om flera bilar.

När han kom ur en kurva såg han att flyktbilen hade stannat på vägen. Tre personer hade gått
ur: två på förarsidan och en på passagerarsidan. Rånarna öppnade eld i knästående skjutställ-
ning. Han backade bilen som han hade fått stopp på 100–150 m från rånarbilen. Även en röd
Volvo som befann sig mellan honom och flyktbilen backade. Skottlossningen upphörde när
han backade. Han vet inte om polisbilen hade blivit träffad. Rånarna hoppade in i bilen igen
och gav sig iväg. Han körde efter.

En kort sträcka längre fram hade bilen stannat efter en kurva. Han kom för nära rånarnas bil –
kanske 50 m från den – innan han kunde stanna. Tre personer hade gått ur bilen framför och
öppnade automateld mot honom redan innan han hade stannat. Alla tre sköt och han såg hur
det dammade ur piporna. Han tror att alla hade automatvapen men det är möjligt att någon
hade pistol. Han såg att vapnen var riktade rakt mot honom. Bilen hade blivit träffad och gick
inte att backa. Han kröp ner mellan framsätena. När han såg att rånarna fortfarande stod i
skjutställning och förstod att de inte tänkte ge sig, beslöt han sig för att lämna bilen för att inte
bli skjuten där. Han rusade tvärs över vägen och nedför en slänt och in i vass och buskage
nedanför. Det innebar att han under 15–20 m befann sig i öppet skottfält för rånarna som
sköt automateld medan han sprang. Han slängde sig på magen och ålade in i vassen. Sedan
sprang han bortåt i kärret tills han kom till en plastbåt som han lade sig bredvid och tog upp
sitt tjänstevapen. Han hörde någon av rånarna skrika: "Snutjäveln ligger här nere i vassen".
Det var en röst med, som han uppfattade det, utländsk brytning. Han hörde också tre kraftiga
detonationer som lät som handgranat eller granatkastare. Han var övertygad om att de
sprängde polisbilen. Han låg kvar kanske 10-15 minuter och tog sig sedan längre bort i
kärret. Han hörde aldrig att rånarna körde iväg. Bilar stannade på vägen och han tog sig fram
till vägen så småningom.

Rädslan kom först när han låg vid plastbåten och trodde att han skulle dö. Först hade han trott
att de sköt för att skrämmas men då hade de inte riktat vapnen rakt mot honom och hade väl
också slutat skjuta när han sprang sin väg och bilen var obrukbar. Han hade en skada på
armen som han först inte tänkte på men som nog är en skottskada. Han stukade också foten,
vilket han hade besvär av hela sommaren och fortfarande känner av. Under den första chock-
fasen storgrät han och skakade. Han kunde inte sova alls och har fortfarande sömnsvårigheter.
Han var tagen ur tjänst fram till den 24 juni och tjänstgjorde sedan vid p

Hosted by www.Geocities.ws

1