5. DOMSKÄL
5.1 Ansvar
5.1.1 Vapenbrott, Andreas Axelsson (åtalspunkt 1)
Andreas Axelsson har erkänt att han innehaft de aktuella vapnen för annans
räkning från
mitten av april till den 28 maj 1999.
Andreas Axelsson har berättat: Han hade vapnen i sin lägenhet sedan mitten av
april men
vapnen hade varit hämtade från lägenheten vid tidpunkten för rånet
i Åseda, När de åkte iväg
för att råna banken i Kisa hade han bestämt sig för
att inte ha kvar vapnen i lägenheten längre.
Tingsrätten gör följande bedömning.
Gärningen är erkänd. Erkännandet stöds av utredningen. Vapenbrottet är att
anse som grovt på
de skäl som åklagaren har anfört.
5.1.2 Händelserna i Kisa och på riksväg 34 m.m. (åtalspunkt 2 och 3)
5.1.2.1 De tilltalades inställning
Andreas Axelsson har erkänt grovt rån i Kisa men förnekat försök till
mord.
Jackie Arklöv har förnekat att han har begått de aktuella
gärningarna.
Tony Olsson har erkänt grovt rån i Kisa men förnekat försök till
mord.
5.1.2.2 Åklagarens sakframställning
Åklagaren har lämnat en sakframställning i form av en kort beskrivning av
händelseförloppet.
Denna beskrivning har sedan kompletterats med en
kommenterad redogörelse för den
tekniska och skriftliga bevisningen. I den
inledande sakframställningen har åklagaren anfört
följande.
Kl 14.50 den 28 maj 1999 kom larm från Östgöta Enskilda Bank i Kisa. Tre män
som hade
kommit i en grön Saab med registreringsnummer PGY 273 var i färd med
att råna banken.
Två av dem var beväpnade med pistoler och var inne i
banklokalen och en stod vakt utanför
med ett Uzi automatvapen. I banklokalen
fanns fem bankanställda och fyra kunder. Rånarna
väntade tills ett tidlås
hade öppnats och var därför inne i banklokalen 15 – 20 minuter. Två
av
bankens övervakningskameror sprayades över med svart färg men en tredje
kamera tog bilder
av rånarna som var maskerade och av deras vapen, väskor och
plastkassar. Rånarna kom över
drygt 2,6 miljoner kr i svenska sedlar och mynt
och i utländska sedlar.
Polisinspektören Kenneth Eklund begav sig efter larmet till bankens närhet.
Den rånare som
stod vakt med automatvapen viftade undan honom med vapnet. När
rånarna sedan lämnade
banken i Saaben körde de efter att ha passerat en refug
på fel sida förbi den plats där Eklund
stod och visade då vapen i bilens
fönsteröppningar. Eklund körde efter dem i polisbilen riks-
väg 34 söderut.
Det var en hel del annan trafik på vägen. En bit söder om Kisa vid den
s.k.
Brudtallen hade rånarna stannat och gått ur bilen. En bil som kördes av
Helén Larsson befann
sig mellan rånarbilen och polisbilen. Både Helén Larsson
och Kenneth Eklund stannade sina
fordon och försökte backa undan. Rånarna
sköt mot bilarna och Helén Larssons bil träffades.
Rånarna fortsatte sedan men stannade efter en stund igen. Vid detta stopp
besköts Eklund i
polisbilen av alla tre rånarna och bilen blev
funktionsoduglig. Eklund lämnade under
beskjutning bilen och tog skydd i ett
vassområde bredvid vägen. Rånarna kastade även
handgranater i riktning mot
honom och bilen. En motorcyklist som passerade och som senare
kontrollerades
vid Malexander kände av
tryckvågen. Rånarna fortsatte till Klinttorp där de
bytte till en vit Toyota
BTZ 786. Denna bil har observerats längs en flyktväg i riktning mot
Malexander.
5.1.2.3 De tilltalades sakframställningar
Andreas Axelsson har genom sin försvarare sakframställningsvis anfört: Han
hade inga
politiska motiv för rånet utan gjorde det för att få pengar. Han
var överens med övriga
inblandade om att utföra rånet men inte om att
tillgripa fysiskt våld. Vapnen var med för att
skrämmas med. Den pistol han
hade var säkrad hela tiden. Han räknade sedan med att köra
ifrån polisen. När
de körde söderut på riksväg 34 röt någon i bilen åt honom att stanna. Vid
det
första stoppet var han ej ur bilen och avlossade ej heller något skott. Vid det
andra stoppet
sköt han ett eller två skott rakt upp i luften och kastade,
sedan polismannen lämnat bilen, en
handgranat mot polisbilen för att göra den
obrukbar.
Tony Olsson har genom sin försvarare anfört: Tony Olsson var med vid rånet i
Kisa och var
den som stod utanför och höll vakt beväpnad med en Uzi. Han hade
däremot inte varit med
vid planeringen av rånet och ej heller stulit eller
försökt stjäla bilar i Kalmar och Nybro. Han
var med i flyktbilen PGY 273 vid
färden från banken. Vid det första stoppet sköt han med
Uzin för att stoppa
polisbilen. Vapnet riktades inte mot någon bil eller person utan över
polis-
bilen. Han saknade varje uppsåt att skada eller döda någon och de hade
ej heller diskuterat om
att skada eller döda någon. Även vid det andra
stoppet sköt han över polisbilen och hade inget
uppsåt att skada eller döda.
Han har inte heller hotat förbipasserande.
5.1.2.4 De tilltalades berättelser
Andreas Axelsson har i denna del berättat följande.
Han lärde känna Tony Olsson under sista kvartalet 1998. Dessförinnan hade han
hört talas om
honom som en god kamrat som det var lätt att umgås med. De
träffades vid några få tillfällen
under sista kvartalet 1998 men sågs mer
regelbundet sedan han i samband med vårens
teaterprojekt blivit anställd av
Riksteatern som chaufför med uppgift att köra Tony Olsson och
en annan
skådespelare mellan teatern och Österåker. Jackie Arklöv har han inte känt
lika
länge; de träffades för första gången i november eller december 1998.
När han var i Nol den 1
november hade han ännu inte träffat Jackie Arklöv.
Mats Nilsson har han känt i flera år. Även
Petra Hedberg, Per Lennqvist och
Martin Axén är bekanta sedan lång tid tillbaka men han har
lärt känna dem
bättre först på senare tid.
Planeringen av rånet i Kisa gjordes i ett par omgångar. Den 14 maj 1999 var
han och hälsade
på någon söderut. Den dagen blev det också tal om att göra
ett rån i Åtvidaberg eller Kisa. På
vägen tillbaka till Stockholm den 15 maj
eller någon dag senare rekognoscerade han därför i
sällskap med en annan
person i Kisatrakten och i Åtvidaberg. Han skrev då de körnoter som
finns i
ett anteckningsblock. Han antecknade där också registreringsnummer på
tänkbara
flyktbilar. Han såg även efter var polisstationen i Kisa låg. Efter
rekognosceringen tyckte de
att Kisa var ett bättre val. De räknade med att
det sannolikt inte skulle vara någon polis på
orten om de slog till sent en
fredag. Eventuella tidlås kunde då väntas ut eftersom polis
knappast kunde
komma till platsen på kortare tid än 20 minuter. Vissa saker fattades i
den
första rekognosceringen och han skulle därför åka tillbaka till Kisa den
21 maj. Det var främst
bankerna som skulle kontrolleras men även en del
annat. Vissa vägsträckor skulle mätas med
trippmätare. Den helgen skulle
Martin Axén komma till Stockholm och han skulle möta
honom vid Arlanda.
Martin Axén ville ta ett avbrott i arbetet och hade också fått sin
första
lön. Martin Axén följde med i bil till Kisatrakten. De startade
tidigt, åt frukost på ett hotell vid
Globen och stannade till vid Biltema i
Linköping. Där bad han Axén att köpa en overall. Själv
ville han sitta kvar i
bilen men kom sedan på att han behövde en liten rörtång som han gick in
och
köpte. De besökte bankerna i Kisa och körde därefter några av flyktvägarna. De
körde
bland annat förbi vägen vid Brudtallen och även den senare använda
bilbytesplatsen men de
körde inte in på småvägarna. De talade inte om att det
behövdes en bultsax. Martin Axén läste
inte några körnoter, gjorde inga
anteckningar och fick inte heller veta vad det var för
anteckningar som
gjordes. Det var endast litet grann av anteckningarna i blocket som
tillkom
vid detta tillfälle. Det var mest en kontroll så att det inte skulle
bli några tveksamheter för den
som skulle köra vid rånet. De var borta kanske
sex timmar. Det tog inte så lång tid att åka de
olika vägarna runt Kisa. Han
hade en hyrbil som dock fler än han själv använde innan den
lämnades
tillbaka. Den 22 maj skrev han in körnoterna på sin dator. Det fanns olika
varianter
med olika antal flyktvägar. Det är möjligt att han tog en utskrift
samma dag. Vad han vet har
Martin Axén inte sett de utskrivna körnoterna. Han
gjorde inte någon ny resa till Kisa de
närmaste dagarna.
Planerna på hur rånet skulle utföras växte fram efter hand. De bestämde att
det skulle utföras
av tre personer för att vara effektivt, dvs. ge dem
möjlighet att komma iväg med mycket
pengar på kort tid. Det var från början inte aktuellt att han skulle vara med
men sedan blev det
bestämt att han skulle vara med inne i banklokalen och ha
som uppgift att öppna valvet,
tömma kassan och assistera den andra rånaren
som skulle ta hand om bankomat och
servicebox. En tredje skulle stå utanför
lokalen för att skrämma undan folk och om det skulle
inträffa något
oförutsett. De valde att ha med vapen för att öka sin pondus. Rånarkläder
och
rånarluvor anskaffades men han vet inte när (utom overallen som köptes i
Linköping den 21
maj).
En flyktbil skulle stjälas strax före rånet. Han och en annan person fick
"teoretisk kunskap"
om hur man stjäl en Saab 9000 och skulle utföra stölden.
En sådan bil stals den 27 maj på
kvällen i Kalmar efter två misslyckade
försök med andra bilar i Nybro. Han bröt upp
tändningslåset. Han hade inte
tidigare varit med om att stjäla någon bil. Han hade med sig
Star-pistolen
för att skrämmas med om de skulle bli tagna på bar gärning. Pistolen var
laddad
för att det skulle vara möjligt att skjuta varningsskott. Han körde
sedan den stulna bilen till
bilbytesplatsen och den andre personen körde
Toyotan dit. De höll förbindelse med walkie-
talkie. Vid ett tillfälle när
han hade stannat i en parkeringsficka på väg 34 hade han pistolen
framme och
råkade då av misstag skjuta av ett skott mot golvet i bilen. De lämnade
sedan
bilbytesplatsen tillsammans i en bil.
Den 28 maj lämnade han Stockholm på morgonen och var då bland annat på
Biltema i
Haninge och köpte en bultsax. De var två eller tre personer i
bilen. Med i bilen fanns även de
vapen som han hade haft i sin lägenhet, dvs.
Uzin, Star-pistolen, CZ-pistolen och geväret med
kikarsikte. Det tillkom
ytterligare en 9 mm pistol. Han hade också med sig ammunition till
vapnen och
ungefär ett kvarts kilo sprängdeg. Handgranaterna tillkom under resan, han såg
tre
stycken. De hade också med sig overaller, luvor, två västar, verktyg för
att stjäla bilar, en
bågsåg som köpts för ett tidigare rån, en fältspade m.m.
Han hade bestämt att han inte ville ha
kvar vapnen i sin lägenhet längre så
allt togs med inklusive en skräppåse med diverse kvitton
och annat som skulle
brännas. Han hade haft vapnen i sin lägenhet sedan mitten av april men
vapnen
hade varit hämtade från lägenheten vid tidpunkten för rånet i Åseda,
Han är mot våld och har inte heller varit vapenintresserad förrän inför rånet
i Kisa. Han köpte
då vapentidningar för att få litet information om
vapentyper och om hur vapnen fungerade.
De var tre i bilen när de kom till bilbytesplatsen. Där gick de genom vad de
hade i väskorna.
Handgranaterna förevisades och han fick teoretiskt lära sig
hur man kastar handgranat. Uzin,
Star-pistolen och en 9 mm-pistol lastades
över i Saaben. De tog också med handgranater
varav en lades mellan
framsätena. Vapnen var laddade och han gjorde på direkt
uppmaning
mantelrörelse på Star-pistolen så att en patron matades in i loppet
och fyllde sedan på
magasinet med ytterligare en patron. Han hade sedan
pistolen säkrad i handen medan han
körde. Kvar i Toyotan blev geväret,
CZ-pistolen och möjligen någon handgranat. De bytte
också till
rånarkläder.
Vapnen var endast med för att öka deras pondus och så att ingen skulle
ifrågasätta vad de
sade. De hade möjlighet att skjuta skrämselskott. Att
vapnen var laddade med skarpa skott
berodde på att de inte hade tillgång till
lös ammunition. Handgranaterna ingick inte i
planeringen men de var kanske med för att skrämmas med. CZ-pistolen är mindre
och inte så
skrämmande och lämnades därför kvar. Han skulle aldrig göra något
för att skada någon
fysiskt. Han kunde inte förutsäga att rånet skulle leda
till så starka psykiska reaktioner.
På banken gick allt lugnt till. De två bankkassörskor han hade kontakt med
tog det väldigt bra.
Varken han eller den andre rånaren förde kommandot. Han
hade ett tidtagarur för att hålla
tiden. De räknade ej med att det fanns
någon polis i Kisa. Om det fanns en enstaka polis
räknade de med att denne
skulle avvakta förstärkning. Han hade sin pistol säkrad hela tiden.
Han hade
också med sig en kniv om det skulle bli nödvändigt att bryta upp något. Han
tog
inte fram kniven för att hota med den men han kan ha tappat kniven vid
ett tillfälle.
På vägen från banken körde han först på fel sida av refugerna i korsningen.
Det gjordes för att
han genom sin körstil skulle öka deras pondus och
förebygga att någon kom efter dem. Han
fick syn på polisbilen som stod vid
sidan av vägen en bit bort. Där fanns även en del folk. De
passerade
polisbilen där polismannen duckade mot passagerarsidan på 2 – 3 m håll.
De
riktade i vart fall ett vapen mot dem som fanns på platsen, inklusive
polisen. När de hade
passerat polisbilen svängde han över på rätt sida vägen.
Han blev förvånad när han såg
polisbilen köra efter dem. Det var i och för
sig ett scenario som var förutsett och det ingick då
i planen att han skulle
köra ifrån polisbilen. Han är en mycket skicklig bilförare och kan köra
ifrån
vem som helst. Han kunde också vägarna ganska väl. Han hade därför inte så stort
behov
av körnoterna som en förare som var obekant med vägen skulle ha
haft.
Han stannade vid Brudtallen för att en person i bilen röt: "Stanna bilen!"
Han kände sig
tvingad att stanna bilen för att denna person hade betydligt
starkare pondus som han inte
kunde ifrågasätta. Det var en "stark uppmaning".
Han visste att polisbilen var efter dem med
blåljus påslagna. Han visste inte
varför han skulle stanna utan bara lydde. Hans minnesbild är
också att han
inte var ur bilen på denna plats. Han hörde skott som var betydligt färre
till
antalet än vid det senare stoppet, kanske 18 stycken.
De körde vidare men efter ett kort stycke röt samma person att han skulle
stanna bilen igen.
Han uppfattade det som att de stannade för att polisbilen
kom efter dem och att det gick ut på
att skrämma polisen. Alla gick ur bilen,
han själv sist. Den person som han hade snett framför
sig till vänster sköt
automateld som var riktad över och vid sidan av polisbilen. Han såg
ingen
anledning att också skjuta. Han såg inte vad den tredje personen
gjorde. Automatvapnet
tystnade ungefär samtidigt som polismannen lämnade
bilen och snabbt försvann ner i ett
buskage. Det verkade som om polismannen
hade för avsikt att fortsätta springa. Han själv
sköt ett eller två
skrämselskott rakt upp i luften för att markera att de fortfarande sköt och
för
att de inte skulle bli beskjutna i sin tur. Någon av de andra röt:
"Spräng bilen!" Han säkrade
pistolen och lade den på förarsätet samt tog en
handgranat och sprang mot polisbilen och
kastade handgranaten så långt han
kunde. Han hade fått reda på att det skulle räcka för att
vara på betryggande
avstånd från explosionen. Handgranaten hamnade i diket snett
bakom
polisbilen. Han räknade med att polisen inte längre var i närheten. En
av de andra kastade
också en handgranat. Han har inget minne av att någon av
dem skulle ha hotat någon som
fanns på vägen framför flyktbilen. Han har
heller inget minne av att någon skulle ha sagt
"snutjäveln ligger i
vassen".
Han körde sedan till bilbytesplatsen vid Klinttorp.
Anledningen till att han var med på rånet var att han behövde pengar. Han har
dålig ekonomi
och bor spartanskt. Han ville ha pengar till en egen lägenhet.
Några politiska motiv hade han
inte. Han har varit ansvarig utgivare för
vissa extra informationsblad till tidningen Storm-
press. Han har också
arbetat med layout och vissa texter på tidningen. Hans namn före-
kommer
under vissa propagandaartiklar i tidningen men det betyder inte att han har
skrivit
allt. innehållet är inte heller sådant som han skulle skriva under på
idag. Han har verkat mot
våld i alla sammanhang och hans definition av
nationalsocialism innefattar inte våldsanvänd-
ning. Han är totalvägrare och
tar avstånd från att vapen används så att någon skadas. Om
någon har siktat
mot polisbilen eller mot Helén Larssons bil finner han det upprörande.
Tony Olsson har i denna del berättat följande.
Den 26 maj 1999 fick han ett erbjudande om att delta i ett rån. Han fick inte
veta var
någonstans rånet skulle ske och inte någonting annat om
planläggningen. Han accepterade
erbjudandet. För att kunna vara med på rånet
borde han gå på permission ganska tidigt den 28
maj. Han ändrade därför sin
permissionstid den 28 maj till att börja kl 8 på morgonen. Vid
sjutiden den
28 maj ringde han till sin fästmö och berättade att han skulle komma förbi
vid
niotiden och säga hej. Han blev upphämtad kl 8 av kamrater som körde
honom till fästmön.
Han besökte sin fästmö i tjugo minuter vid
nio–halvtiotiden. Kamraterna väntade under tiden i
bilen. De fortsatte färden
till Haninge där han köpte en bultsax hos Biltema. Bultsaxen skulle
användas
till att klippa av ett hänglås vid en av biluppställningsplatserna. Bilfärden
fortsatte
därefter till Kisa. De stannade endast för att handla på en
McDonald's-restaurang och för att
köpa bensin. Under färden informerades han
om rånplanerna. Han skulle vara vakt. I
Kisatrakten körde de in på en
avfartsväg. De gick igenom rånutrustningen. Han såg att det
fanns vapen.
Själv fick han en Uzi med fyra magasin, en svart väst att förvara magasinen
i,
rånarluva och overall. Framme vid den Saab, som skulle användas vid rånet
tog var och en på
sig sin utrustning. Själv väntade han med att sätta på sig
rånarluvan till strax innan de körde in
i Kisa centrum.
Han placerade sig vid banken strax utanför flyktbilen och befann sig där
under cirka femton
minuter. Under denna tid hade han inte någon kontakt med
händelseförloppet inne i banken.
Efter cirka tre minuter fick han syn på en
polisbil. Han visade då sitt vapen varefter polisen
åkte och ställde bilen
längre ner längs vägen. Det kom en mängd nyfikna personer till platsen.
Han
försökte få dem att åka vidare så att det inte skulle bli stopp i trafiken
utanför banken.
Efter femton minuter kom de andra rånarna ut från banken.
Samtliga satte sig i bilen och åkte
söderut mot den plats polisbilen befann
sig och mot den plats där de placerat den Toyota de
ursprungligen färdats i.
Tony Olsson satte sig i bilens framsäte på passagerarplatsen. När
de
passerade polisbilen såg han att det fanns endast en polisman i bilen. När
de kört ett par
kilometer upplystes det att polisbilen kom körande efter dem.
De stannade sin bil. Också
polisbilen stannade. Han lämnade bilen och
avlossade fem–sex skott ovanför polisbilen,
varefter han på nytt tog plats i
Saaben och åkte vidare. Dessförinnan försökte han plocka upp
tomhylsorna för
att de inte skulle röja att han avlossat skott. Han lade hylsorna i fickan på
de
jeans han bar under overallen. Efter det att de åkt ännu en stund
upplystes det på nytt att
polisbilen kom efter dem. Saaben stannades. Han gick ur bilen och avlossade
cirka sextio
skott över polisbilen. Det innebar att han var tvungen att byta
magasin. Polismannen lämnade
sin bil. Då målet att polisen inte skulle följa
efter dem var nått slutade han skjuta när han såg
polisen lämna bilen. Han
hörde att två handgranater exploderade. Då han inte visste att de
hade
handgranater med sig förstod han först inte vad det var frågan om. När de skulle
iväg
ställde han sig vid Saaben och "säkrade" området medan de andra satte
sig i bilen. Han steg
in i bilen och de for från platsen. De fortsatte färden
till den plats där de placerat Toyotan. Där
tog de av sig rånarkläderna.
Han tog plats vid främre passagerarsätet på Toyotan där han kröp ner på
golvet och satt med
ryggen mot instrumentbrädan. Han tog med sig Uzin och
västen med magasinen och
placerade allt bakom förarsätet. Han var inte
medveten om vad som hände under bilfärden.
Efter det att de åkt i omkring en
timme närmade de sig Malexander. Det meddelades
att en
polisbil fanns framför dem. De fortsatte men efter en stund stannades
Toyotan. Det utbröt
häftig och intensiv skottlossning. Skottlossningen pågick
under en kort stund. Han låg tryckt
mot bilsätet och visste inte vad han
skulle göra. Han hade ingen kontroll över situationen. Det
blev sedan
"knäpptyst". Toyotan hade bildörren vid förarplatsen öppen. Han tog sig över
till
förarsätet och försökte stänga dörren för ätt ta sig därifrån. Han såg
då en skadad person, som
han kände igen, komma i riktning från polisbilen mot
Toyotan. Han hjälpte personen in i
baksätet och satte sig själv i förarsätet.
Han såg en polisman ligga i diket på högra sidan. Han
visste inte
polismannens status.
Det kom tre cyklister på vägen. Han höjde handen och dolde sitt ansikte. Det
sköts ett
varningsskott. Han körde Toyotan från platsen. Han visste inte var
han var eller vart de var på
väg. Han försökte hålla kontakt med personen i
baksätet. Personen var skadskjuten och han
fick uppfattningen att personen
var nära döden. Han stoppade en privatbilist för att få denne
att köra
personen till sjukhus. Han själv och den andre kvarvarande personen i
Toyotan
fortsatte till den plats där Toyotan senare återfanns. De tog pengar
och handeldvapen med sig
men lämnade geväret. Han funderade på att elda upp
bilen men avstod från detta eftersom det
skulle röja var de var. Han och den
andra personen fortsatte gående genom skogen och kom
efter nio–tio timmar
fram till Boxholm. De hade då blivit av med den helikopter, som
tidigare
cirkulerat över dem. Han gjorde ett misslyckat försök att stjäla en
bil. Då de lämnade spår
efter sig antog de att polisen måste förstå att de
befann sig i trakten. Han beslöt då att ringa sin
fästmö, vilket han gjorde
strax före klockan tre på morgonen den 29 maj. Då hon svarade bad
han henne
att komma och hämta honom vid Boxholms kyrka. Han beräknade att det skulle
ta
henne cirka två timmar att komma till Boxholm. Om det behövdes skulle hon
ringa honom.
Då det senare visade sig att hon inte hittade till kyrkan
vägledde han henne dit per telefon.
När hon kom fram frågade han henne om
eventuella polisspärrar. Sedan hon upplyst honom
om detta och han gjort den
bedömningen att han ännu inte var efterlyst lämnade han rånbytet
och vapnen
till den andre personen och fortsatte bilfärden tillsammans med fästmön. Han
tog
med sig runt 100 000 kr i kontanter. De stannade vid en bensinstation där
han tvättade sig,
varefter han tog en jacka över sig och låtsades sova medan
fästmön körde vidare. De
passerade en polisspärr, där bilen kontrollerades
flyktigt och utan att det gjordes någon
identitetskontroll. När de kommit
fram till fästmöns hus i Småland fick han klart för sig att två
poliser
blivit ihjälskjutna. Han beslutade sig för att ta sig ut ur Sverige och vänta
utomlands
tills allt hade lugnat ned sig. I fästmöns hus tvättade han sig ren från det
blod som han fått på
sig från den sårade personen. Han tog de hylsor han
plockat upp vid det första skjuttillfället ur
sin byxficka och gjorde byxorna
rena. Hylsorna glömdes sedan kvar. Han hade också fått blod
på några sedlar
som han eldade upp. Efter tre–fyra timmar for de vidare till Danmark
och
Tyskland, där de tog in på ett hotell nära Hamburg. Han fortsatte med
flyg till Amsterdam och
vidare till Costa Rica. Efter vad som hänt var han i
stort behov av någon att tala med och
lyckades få kontakt med sina föräldrar
och advokat Althin. Han hade inte för avsikt att förbli
borta i all framtid
utan endast tills allt lugnat ned sig. Han fick kontakt med sin fästmö,
som
han köpte en biljett till för de hundratusen kr han tagit med sig.
Polisen hindrade emellertid
henne att hämta ut biljetten. Sedan hans mor
varit i kontakt med tidningen Aftonbladet kom
hon till Costa Rica.
Han greps och efter att ha suttit fängslad i Costa Rica och där accepterat
utlämning åkte han
till Sverige den 18 –19 juni.
På frågor från åklagaren har Tony Olsson vidare uppgett: Han hade hört talas
om Jackie
Arklöv genom pressen och har känt honom sedan 1996. Andreas
Axelsson har han varit
bekant med i mindre än ett år. Mats Nilsson lärde han
känna i Tidaholm troligen våren 1997.
Martin Axén, Petra Hedberg och Per
Lennqvist är han ytligt bekant med sedan årsskiftet
1998/99. – Han deltog i
rånet för att han behövde pengar. Han vill inte berätta hur många de
var i
bilen när han hämtades eller vilka personerna var. Han frågade inte varför han
skulle
utrustas med så många magasin med skarp ammunition till Uzin. Han
anser det naturligt att
ett vapen utrustas med ammunition. Han hade som vakt
det kraftigare vapnet för att det inte
skulle uppstå något missförstånd om
att han var beväpnad. – Han hade uppfattningen att det
inte skulle skjutas.
Han visste att banken var utrustad med tidlås. Han klippte själv av
fingret
på sin ena handske. Detta skedde av säkerhetsskäl för att han inte
skulle avlossa något
vådaskott. Han klippte också hålen i rånarluvan. Han sa
inte till att bilen skulle stannas. Han
trodde att hylsorna han plockade upp
vid första stoppet kom från Uzin. Han inser nu att det är
uppenbart att
hylsorna härrörde från två andra vapen. Vid första stoppet var det 100–150
m
mellan Saaben och polisbilen. Han kan inte svara på varför ytterspegeln på
Helene Larssons
bil var sönderskjuten. Han har inte fått handgranaterna
demonstrerade för sig och han har inte
kastat någon handgranat. Han har inte
orsakat skadorna på Kenneth Eklunds bil. – Vid det
andra stoppet var
avståndet mellan bilarna kanske 100 m. Även nu sköt han över polisbilen.
Han
sköt ett 60-tal skott. Totalt hade han med sig fyra magasin om 30 skott. Han
stod i mitten
och neråt bilen i den trekant rånarna bildade. Han var den som
vid passagerarplatsen
"säkrade" området när de lämnade platsen. Han har inte
riktat något vapen vare sig mot
Rickard Panzar eller någon annan även om han
förstår att de kan ha upplevt det så eftersom
han riktade vapnet åt deras
håll. När de kom till Klinttorp tog de av sig rånarkläderna och lade
dem i en
väska i bagageutrymmet tillsammans med rånbytet. Uzin och magasinen lades inne
i
bilen och inte i bagageutrymmet av utrymmesskäl. Det som kunde utgöra bevis
om rånet
lämnades inte kvar i Saaben. De hade inte tid att göra sig av med
vapnen. – Han vill inte
berätta om något annat motiv till rånet än att det
utfördes för att han skulle komma över
pengar. Han inledde brevkontakt med
Jackie Arklöv eftersom han verkade intressant. Han vill
inte kommentera sin
politiska uppfattning eftersom det inte är frågan om en politisk
rättegång.
Han har ingen kommentar till att ordet RAHOWA skulle betyda racial
holy war. Han har
ingen kommentar till att han har ett vapenmotiv och frasen "fourteen words"
intatuerade. Han
har inte heller någon kommentar till sin medverkan i
tidningen Frihet. Han har inte någon
kommentar till inköpet den 21 maj av
overallen i storlek XL.
Han har slutligen förklarat att han inte anser sig behöva eller vilja svara
på frågor från
målsägandena eller deras ombud.
Jackie Arklöv har i denna del berättat följande.
Han blev bekant med Tony Olsson i augusti 1996 genom brev. De brevväxlade med
varandra
drygt ett år, in på 1998. Han känner Mats Nilsson och Andreas
Axelsson sedan ett år och
Martin Axén, Petra Hedberg och Per Lennqvist sedan
senhösten 1998. Han vill inte svara på
om deras bekantskap har samband med
hans och deras politiska inställning.
Han har tio månaders militärutbildning som jägare vid K4. Han har också
tjänstgjort som
soldat vid Främlingslegionen och i Jugoslavien. Han vill inte
tala om vilka vapen han är
utbildad på.
Den 27 maj 1999 åkte han med tåg från Östersund till Stockholm dit han kom
sent på
förmiddagen. Det var ett spontant besök. Han ringde Andreas Axelsson
som hämtade honom
och körde honom hem till sig i Tyresö. De var
tillsammans där en halvtimmes tid. Andreas
Axelsson hade en del andra saker
att göra så de skildes åt sedan Andreas Axelsson hade
skjutsat in honom till
Stockholm igen. De sågs inte mer. Han besökte i stället andra vänner
i
Stockholm. Han har inte varit i Kisa och har inte deltagit i något rån
där.
Den 28 maj var han i Stockholm tillsammans med kompisar. Han vill dock inte
säga några
namn för att inte dra in dem i det här.
Han var inte i Boxholm tidigt på morgonen den 29 maj. På kvällen den dagen
var han på
psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Han hade träffat en
kvinna som jobbade där.
Han var väldigt onykter den kvällen och blir då
melankolisk och deprimerad och känner en
enorm tomhet mot bakgrund av sina
krigsupplevelser. Han har inga sådana problem när han är
nykter. Kvinnan
ville att han skulle följa med till psykakuten och han gjorde det litet
grann
mot sin vilja. Han hade inget behov av att prata med psykiatriker. Det
ger inget. Han berättade
därför inte om sina krigsupplevelser utan serverade
dem en ren lögnhistoria för att slippa att
prata om Bosnien.
Natten den 29 maj tillbringade han på hotell Sergel Plaza. Han lämnade
hotellet på söndag
eftermiddag för att ta sig från Stockholms centrum och
hålla sig undan till på måndagen då
han tänkte kontakta advokat. När han blev
gripen var han på väg till en telefonkiosk för att
ringa advokaten.
Han har gjort anspråk på en del saker som påträffades i Toyotan. Det var
saker som fanns i en
väska som han hade glömt i bilen. Han glömde nog också
sin jacka i bilen. Det var en
galonjacka som var för varm att ha på sig i Stockholm. Även hans mobiltelefon
som senare
hittades i skogen måste ha blivit kvarglömd i väskan i bilen. Han
hade försökt ringa Andreas
Axelsson efter det att de skildes men han fick
inte tag på honom.
Han kan inte förklara hur hans fingeravtryck hamnat på Toyotan, flyktplanerna
och Mer-
flaskan som fanns i Toyotan, pistolmagasinet till Star-pistolen
eller tejpen runt handgranats-
tändarna. Vissa avtryck kan ha avsatts när han
åkte med Andreas Axelsson i bilen i Stock-
holm. Han kanske flyttade saker
som låg i bilen. Han har inte sett flyktplanerna men han
kanske bläddrat i
dem utan att han kan minnas det nu. Någon gång mellan januari och slutet
av
april förevisades han en pistol och tog då, helt naturligt, ut magasinet och
gjorde
mantelrörelse för att kontrollera att den inte var laddad. Avtrycket
på magasinet kan ha
uppkommit då.
Någon rånarluva har han inte haft på sig och han kan inte förklara hur det
skulle kunna vara
DNA från honom på en sådan luva.
Ryggsäcken han hade när han greps hade han fått av Andreas Axelsson någon
månad tidigare.
Den hade funnits hos andra vänner i Stockholm. Han vet inte
varför Andreas Axelssons
nycklar låg i ryggsäcken. Pengarna i ryggsäcken var
ej från bankrånet i Kisa.
Han vill inte besvara frågor som rör politiska och militära ämnen för att
inte bli smutskastad
av journalister. Han vill inte heller kommentera den
brevväxling som har förekommit. Han
står dock fast vid vad han sagt under
förundersökningen om t.ex. lydnad och nödvändigheten
att blint följa en
ledare.
5.1.2.5 Den tekniska och skriftliga bevisningen samt sakkunnigförhör
Åklagaren har åberopat en mycket omfattande teknisk och skriftlig bevisning
som är
gemensam för åtalspunkterna 1 – 5, se bilaga 1.
Bevisningen har kompletterats med
sakkunnigförhör. Den skriftliga bevisningen
redovisas i domen främst i de delar som är av
omedelbart intresse för
bedömningen av skuldfrågan.
Inledningsvis ges en redovisning för åklagarens bevisning rörande den
ideologiska
bakgrunden till brotten. Därefter ges en kortfattad redogörelse
för teknisk och skriftlig
bevisning som hänför sig till olika skeden av
händelseförloppet. Ett särskilt avsnitt ägnas
vapenfrågor.
Ideologisk bakgrund
Åklagaren har åberopat ett flertal brev skrivna av Mats Nilsson, Jackie
Arklöv, Tony Olsson,
Martin Axén, Petra Hedberg och Per Lennqvist till
personer inom samma krets. I breven
förekommer – förutom slagord och
hälsningsfraser som Rahowa (= racial holy war), "blod,
jord och ära", 14/88,
"Hail the Swastika, Hail the Holocaust" och liknande – bland annat
följande
skrivningar (uppenbara skrivfel är rättade):
• Det finns inget bättre än att få kriga på riktigt, har man en gång börjat
så är det svårt att
sluta.... (J)ag har skaffat mej en rätt god
stridserfarenhet där nere som jag gärna vill
utnyttja på ett eller annat
sätt. (Jackie Arklöv till Tony Olsson, 1996-08-13)
• Min roll i rörelsen var inofficiellt militant, tyvärr så kan jag inte delge
dig några detaljer
pga dina eventuella restriktioner.... Hur var din första
strid, hur kändes det! Kan tänka
mig att det är en satans adrenalinkick, är
dömd för rån innan så jag vet åtminstone hur det
känns. Häftigt som satan,
vilken maktberusningskänsla. Man känner sig oövervinnelig!
(Tony Olsson till
Jackie Arklöv, 1996-08-24)
• Saken är denna: det förekommer en uppbyggnad av en militant
nationalsocialistisk
organisation som har för avsikt att verka i hela riket.
Dess främsta mål är att via tillåtna
som otillåtna medel verka för att dagens
parlamentariska system störtas. Medlen är
militärt kunnande, lätta vapen dvs
standardutrustning för att kunna utföra operationer i
område kontrollerat av
fienden, disciplin och en solid ekonomi. Denna grupp som
representeras av
bl.a. mig och ett antal andra för dig möjligtvis okända har inte som mål
att
alliera oss med den övriga rörelsen utan har valt att agera på egen hand. Vi
tror inte på
en parlamentarisk kamp av det enkla skälet att det nuvarande
systemet kontrollerar media
och lagarna. De kommer inte frivilligt att dela
med sig av den makten och stiftar därför
lagar mot oss och de organisationer
samt partier vi skapar.... Som förebild har vi IRA och
dess kamp för
självständighet. Även om situationen är dramatiskt annorlunda än den
IRA
upplever så är ändå dess struktur att föredra om man skall bedriva en så
pass invecklad
krigföring som vi avser.... (R)edan första gången jag skrev
till dig så var min tanke att
kunna få del av dina militära kunskaper...
Detta är värdefullt kunnande och överstiger allt
teoretiskt kunnande.... Du
kommer att vara fri att utforma den militära delen av kampen
till viss mån
och då i samarbete med mig i första hand.... Du och jag kan komma att
utföra
några operationer tillsammans i inledningsskedet.... Hoppas att vi kan mötas
i
framtiden och se på varandra som delaktiga i en kamp som gemensamt binder
samman oss
till bröder för en ädel sak. (Tony Olsson till Jackie Arklöv,
1998-02-26)
• Ingenting av det jag och mina kamrater står för har någon inriktning på det
kapitalistiska
området. Jag slåss inte ideologiskt för att sko mig själv
ekonomiskt. Jag slåss för mitt folk
och en ideologi jag tror på – inget eller
ingen är viktigare än det. Vad som däremot är
viktigt och en del av kampen
för att lyckas är en god ekonomi. Underhåll och materiel är
kostsamt och
kampen måste drivas med ett ekonomiskt sinne, för det ena utesluter inte
det
andra. Hitler sa om sina officerare: Dessa lysande strateger är totalt
okunniga om
ekonomisk strategi.... Jag kan inte lova dig en seger utan kamp
eller ett krig utan offer.
Jag kan bara lova vårat folk en hård kamp, stål
och blod. (Tony Olsson till Jackie Arklöv,
1998-05-01)
• Bäste broder i Kampen!... Blev för ett par dagar sedan ombedd av min
säkerhetsminister
(Tony) att skriva till en ny frände i kampen.... Sitter
inne 5½ år för
värdetransportrån...
Brottet som endast hade ett syfte och det var att
inbringa medel till kampen som jag och
mina kamrater förde.... (M)ed nuvarande kamrater så ser jag åter med vissa
förhopp-
ningar att lågan kommer att tändas på allvar. Då Tony och jag har
utarbetat en fullt
funktionsduglig strategi för framtiden. (Mats Nilsson till
Jackie Arklöv, 1998-05-04)
• En grundidé med vårat engagemang är att i framtiden ensamt företräda den
National-
socialistiska ideologin samt politiken – likt IRA och dess
politiska arbete under 70 och 80-
talet. Vi har inte råd att samarbeta med
andra organisationer pga den möjligheten att det i
framtiden kan komma att
innebära att vi kommer i konfrontation med andra organisationer
som säger sig
företräda Nationalsocialism. För att visa det svenska folket att vi står
enade
och i ensamt majestät med vår politik kan vi inte tillåta andra
nationalsocialistiska organi-
sationer eller några utbrytargrupper. Vi är
suveräna och alla nationalsocialister skall stå
enade under oss. Vi vägrar
att samarbeta med andra. (Tony Olsson till Jackie
Arklöv,
1998-08-19)
Åklagaren har vidare åberopat nazistiska propagandatidningar som påträffats
hos Andreas
Axelsson.
Åklagaren har åberopat sakkunnigförhör med fil dr Heléne Lööw vid BRÅ och
med
kriminalkommissarien Ingemar Månsson vid Säkerhetspolisen i Stockholm. De
har uppgivit:
Heléne Lööw: Hon har som historiker forskat kring nationalsocialistiska
grupperingar sedan
1983 och har blivit ombedd att yttra sig över betydelsen
av vissa uttryck och förkortningar
som är aktuella i målet.
ZOG är förkortning av Zionist Occupation Government och är en beteckning
för den judiska
världskonspirationen. Det är ett samlingsbegrepp för tanken
att staterna styrs av judar. Det
finns också enligt den nationalsocialistiska
uppfattningen "andliga" judar. Därmed avses t ex
företrädare för
rättsväsendet och byråkratin samt lärare.
David Lanes s.k. 14 ord eller 14 words står för "We must secure
the existence of our people
and a future for white children". 14 words
används som hälsningsfras. David Lane är en
inflytelserik medlem av The
Order, en amerikansk organisation som byggdes upp för att
stödja striden mot
ZOG och som finansieras genom bl a mord och rån. The Order har
blivit
stilbildande runt om i världen för olika grupper och dess medlemmar
ses som hjältefigurer.
Med RAHOWA som betyder Racial holy war avses ett raskrig som ibland
innebär ett väpnat
krig. Ordet är lanserat av den amerikanska Church of the
Creator som etablerade en svensk
gren 1988.
NS-88 är en del av ett kodspråk där NS står för nationalsocialism och 88
betecknar Heil Hitler
(alfabetets åttonde bokstav är H).
Med POW (Prisoner of war) eller White prisoners of war avses fängslade aktivister.
FRIHET är en tidning som ges ut sedan 1998 av fängslade nationella fångar,
dvs. aktivister
och sympatisörer till den rasideologi ska
undergroundkulturen. Stormpress är en numera
självständig
nationalsocialistisk tidning. Info 14 var ursprungligen ett organ för
Stockholms
unga nationalsocialister. Den är numera en oberoende rasideologisk
tidning. Kampnytt, som
kommit ut i ett enda nummer 1999, var en bilaga till
Info 14.
De nämnda tidskrifterna innehåller en typ av artiklar, som refererar till
föreställningen om
ZOG och där olika händelser görs till symbol för kampen
eller ses som ett uttryck för
samhällets kamp mot aktivisterna.
Inom fängelserna har det funnits och finns olika typer av verksamhet med
tidningsutgivning
och inspelning av skivor. Namnbyten på grupperna är vanliga
och utbrytning och vandring
mellan olika grupper är vanligt förekommande.
Verksamheterna är stadda i ständig för-
ändring. Det är svårt att säga vad
det är för slags människor som rör sig i denna värld men
grupperna har blivit
oerhört mycket större idag än de var tidigare. På 1930-talet var
national-
socialismen en partiorganisation, som ville ställa upp i val. Den
var nationell. Numera är
rörelsen internationell och en sammansmältning av
amerikansk och europeisk national-
socialism och tankar om "white supremacy".
Man kan tala om "miljö" i stället för
"organisation".
Retoriken mot polisen har hårdnat. De senaste tio åren har i olika sammanhang
skrivits rader
av typ "avsluta med skott för pannan". Polisen har betraktats
som en huvudfiende och
enskilda poliser har fått skylta t.ex. på
internet.
Ingemar Månsson: Hans uppgift inom säkerhetspolisen är att kartlägga och
analysera
hotbilder inom Sverige för att förebygga och förhindra brott mot
rikets säkerhet. White Power
kommer från den miljö och de rörelser som i
Amerika mot slutet av 1980-talet och i början av
1990-talet använde uttrycket
i sin propaganda. Uttrycket är numera ett vedertaget begrepp när
man talar om
nationalsocialistiska rörelser. Det gäller att i första hand kämpa för den
vita
rasen och få den att expandera.
VAM – Vitt ariskt motstånd – bildades i början av 1990-talet. Rörelsen visade
sig mer
våldsbenägen än tidigare rörelser. Tidigare hade rörelserna haft
organisationsstruktur och
ledare. Nu blev det mera frågan om en
nätverksstruktur. Det blev inte frågan om att värva
medlemmar utan mera om
att vädja till dem, som kämpade för den vita rasen, att göra det i
smågrupper
på det sätt de fann vara bäst. VAM:s tidning är Storm. Det bildades
VAM-
avdelningar i olika orter. Därefter kom emellertid en period med
tillbakagång för
organisationen och de olika individerna återgick till lokala
nätverksgrupper. VAM lades ner
på våren 1993.
AB – Ariska brödraskapet – har bildats av intagna på kriminalvårdsanstalter
och bejakar
nationellt sinnade brott, dvs. brott som gagnar den vita rasen
och riktar sig mot t.ex.
invandrare och homosexuella. Var och en av
medlemmarna bidrar till kampen på sitt sätt
genom t ex rån och mord på
individer som finns på fiendeskalan. AB utgörs av nätverk i
fängelserna. Verksamheten finansieras med egna medel och genom att man säljer
skivor med
vit makt-musik, propagandaskrifter, märken och symboler och på så
sätt får viss vinst.
Detsamma gäller andra liknande grupper. Störst bland de
företag som säljer vit makt-musik är
Nordland och Ragnarock.
Det har inte kunnat märkas någon ökning av den grova brottsligheten som är
knuten till denna
sorts aktivism över åren medan mängden mindre grova brott
ökar. Det har hänt att anhängare
av den nationalsocialistiska rörelsen lämnat
denna och i stället övergått till att verka för att
förhindra att andra
personer ansluter sig till den.
Förberedelser för rånet
Åklagaren har åberopat bland annat
1. undersökningsprotokoll avseende bilen PGY 273, varav framgår att bilen
tillgripits genom
ett ingrepp på visst sätt i bakdörrens låsanordning,
2. tekniskt protokoll avseende BTZ 786 där det påträffats dels en
plastkasse från Biltema
innehållande anteckningsblock med flyktplaner (s.k.
körnoter), datautskrifter av körnoter,
hyresavtal avseende hyrbil den 21–25
maj 1999, kassakvitton från Biltema avseende
overaller samt textilbitar
utklippta från rånarluvor, dels järnrör som enligt SKL med
visshet
måste ha avsatt de kraftiga rep- och präglingsspår som fanns på tändningslåset
till
PGY 273,
3. sakkunnigutlåtande från RPS Fingeravtrycksenhet utvisande fingeravtryck
från Andreas
Axelsson på bland annat körnoter, ovannämnda hyresavtal
och anteckningsblock, från
Martin Axén på körnoter och ovannämnda
kvitto från Biltema och anteckningsblock, från
Jackie Arklöv på
körnoter samt från Tony Olsson på körnoter,
4. beslagsprotokoll avseende datafil från Andreas Axelssons dators hårddisk,
vilken innehöll
körnoter av det slag som återfanns i BTZ 786.
I och kring banken i Kisa
Åklagaren har åberopat bland annat
1. bilder och skisser på banklokalerna,
2. foton tagna av övervakningskamera i banklokalen,
3. foton av rånarvakten utanför banken,
4. utlåtande från polisens tekniska rotel över Star-pistolen av innehåll att
allt talar för att
pistolen på ett foto av rånarna utanför banken är
osäkrad,
5.
undersökningsprotokoll av Fällorna, där BTZ 786 påträffades och där bland
annat
sedelmagasin från banken fanns.
6. undersökningsprotokoll avseende BTZ 786, där bland annat påträffats
väskor,
serviceboxpåsar, kontanter (sedlar, mynt, utländsk valuta), kniv SOG,
nyckel till
sedelmagasin, omslag till tidtagarur och till bomullsvantar,
7. sakkunnigutlåtande från SKL utvisande bland annat att den rånarluva som
rånarvakten
hade på sig bar spår av sekret i munområdet och att detta sekret
med visshet kan sägas
komma från Tony Olsson samt att en annan rånarluva visade spår av DNA från
mer än en
person och alt resultatet överensstämmer väl med DNA från
Andreas Axelsson och Jackie
Arklöv,
8. utlåtande över vapnet som rånarvakten använder av innehåll att vapnet
relativt väl
överensstämmer med kulsprutepistoler av märket Uzi av
standardstorlek, dock med ett
annorlunda utseende på pipmuttern,
9. sakkunnigutlåtande från RPS’ Fingeravtrycksenhet utvisande att
fingeravtryck som med
visshet härrör från Tony Olsson fanns på bankbox från
banken,
10. redovisning den 8 juni 1999 av valuta med anledning av rånet, varav
framgår att totalt
2 615 898 kr 50 öre tillgripits i sedlar (svenska och
utländska) och mynt från banklokalen,
serviceboxen och bankomaten
(redovisningen intagen i aktbil 285 sid 24–27).
På riksväg 24
Åklagaren har åberopat bland annat
1. undersökningsprotokoll med foton och skisser avseende de sträckor på
riksväg 34 där
skottlossning förekom,
2. protokoll över rekonstruktioner av händelseförloppet på de båda skottplatserna,
3. fordonsundersökning av NZX 638 (Helén Larssons bil) utvisande
genomskjutning av
höger backspegel,
4. fordonsundersökning av DHT 370 (Kenneth Eklunds tjänstebil) utvisande att
bilen träffats
av tre kulor,
5. rättsmedicinskt
utlåtande efter undersökning av Kenneth Eklund den 14 juni 1999,
varav
framgår att en ärrbildning på vänster underarm kan vara kvarvarande men
av skada från
kula från handeldvapen som snuddat eller passerat ytligaste
hudlagren på armen,
6. undersökningsprotokoll avseende PGY 273 (flyktbilen) utvisande skotthål i
golvet fram
(ev. vådaskott),
7. undersökningsprotokoll avseende BTZ 786 (Toyotan) där tom plastask
för
handgranatständare påträffats samt foton på asken,
8. sakkunnigutlåtande från RPS’ Fingeravtrycksenhet utvisande fingeravtryck
som med
visshet kommer från Jackie Arklöv på tejp runt laddare till
handgranatständare.
Åklagaren och Kenneth Eklund har vidare åberopat förhör med kriminalteknikern
Rolf
Eriksson (vittne) och rättsmedicinaren Jan Lindberg (sakkunnig). De har
uppgivit följande.
Rolf Eriksson: Han är kriminaltekniker sedan 16 år och har därjämte
erfarenhet av bl.a. FN-
tjänst. Han var i tjänst den dag rånet ägde rum och
åkte till Östgöta Enskilda Bank i Kisa där
han i porten mötte Kenneth Eklund.
Eklund var genomblöt och i chocktillstånd. Han såg att
Eklund hade ett sår på
armen och frågade vad han hade gjort. Såret såg ut som en ellips med
spetsiga
hörn, ungefär som en brännskada efter ett avgasrör. Han var övertygad om att det
var
en skottskada men Kenneth Eklund negligerade den och sade att han väl
rivit sig. Sedan fick
han annat att göra på banken där det var fullt med folk
och en hemsk stämning och när han
var klar där kom beskedet om morden i Malexander dit han också
åkte. En vecka senare vid
en samling på mordplatsen träffade han Kenneth Eklund igen och såg såret som
då börjat
läka.
Jan Lindberg: Han är läkare med patologi och rättsmedicin som specialitet
sedan 1960-talet.
Han har sett en del skottskador. Han träffade Kenneth
Eklund den 14 juni och den 26
november 1999. Kenneth Eklund har en mycket
ytlig skada på vänster arm. Skadan som
numera har läkt ut, stämmer väl med
att något som ej är ojämnt har touchat huden. Han har
sett sådana skador från
kulor. Det är inte sannolikt att skadan har orsakats av en gren
eller
liknande. Det hade gått att ge ett säkrare utlåtande om han hade fått
se skadan när den var
färsk.
Särskilt om vapen, kulor och skottverkan
Åklagaren har som skriftlig bevisning rörande vapen m.m. åberopat bland annat
1. undersökningsprotokoll avseende avsnitt av riksväg 34 med fynd av
handgranatsdetaljer,
krevadgropar, hylsor, patroner och vapendelar,
2. utlåtanden rörande sprängverkan av handgranater och genomträngningsförmåga
hos 9
mm-ammunition,
3. undersökningar av beslagtagna vapen,
4. undersökningar av magasin till automatvapen och till pistol,
5. undersökningar av hylsor, patroner och kulor,
6. blyisotopundersökning.
Åklagaren har vidare åberopat sakkunnigförhör med forensiska ingenjörerna
Stefan Pettersson
och Jan Andrasko, SKL, samt med laborator Thomas
Kjellström, FOA. De har uppgivit
följande.
Stefan Pettersson: När det gäller fastställa om ett vapen har kommit till
användning eller om
en viss kula härrör från ett visst vapen granskar man
bland annat kulor och hylsor. Ett vapens
lopp är normalt räfflat och
räfflorna (bommarna) ger märken på kulan när den skjuts ut. Man
kontrollerar
på kulan bommärkenas antal, bredd och vridning. Detta räcker normalt inte för
att
säkert avgöra vad det är för vapenfabrikat men man kan ofta begränsa
urvalet till ett fåtal. För
att kunna säga att en kula har skjutits från ett
visst vapen måste man normalt ha tillgång till
vapnet. En granskning av
tomhylsor kan ge säkrare resultat, främst genom en mikroskopisk
granskning av
hylsbakplan. Man studerar då de märken som utdragare och utkastare har
gett
och man kan dessutom på hylsan se avtryck av frässpår som är unika för
varje vapen. Det gör
att man med säkerhet kan säga om hylsor kommer från
patroner som har avlossats i samma
vapen. SKL har ett referensmaterial på
runt 5 500 vapen och har
bomdata från 7–8 000
vapen.
I denna utredning har 106 patronhylsor, fem deformerade kulor och 19
kulfragment under-
sökts. Resultatet har sammanställts i tabellform,
bilaga 3. Minst fyra vapen har varit
inblandade: Star-pistolen som
tagits i beslag och som fanns tillgänglig vid undersökningen, ett
vapen som
har bedömts vara en Uzi, ett okänt vapen (kallat vapen A) med ovanliga
bomdata
(fyra högervridna bommar med cirka 1,8 mm bredd), samt en pistol (eller
möjligen två) av
märket SIG-Sauer (polisens tjänstevapen). Därutöver kan
följande sägas om de olika vapnen.
Star-pistolen. Pistolen var defekt
genom att tändspetsen på slagstiftet var avbruten. Det går
inte att avgöra
när detta har skett. Skadan var dock sådan att det trots denna kan ha gått
att
avlossa skott. De sex patroner som var i vapnet när det hittades var alla
av märket Geco.
Vapnet kan laddas med nio patroner. Någon kula som avlossats
med Star-pistolen har inte
med säkerhet identifierats. Sex hylsor från
patroner som med visshet avlossats med Star-
pistolen har påträffats. Av
dessa är en från det andra stoppet på riksväg 34 (militärammunition
m 39B),
två från mordplatsen i Malexander (märke MFS resp.
m 39B), en från flyktbilen
PGY 273 (märke m 39B) och två från husrannsakan
hos Majron Andersson (märke Leader).
Uzin. Det vapen som en av rånarna
har fotograferats med utanför banken är med all
sannolikhet en Uzi av
normalstorlek. Ett magasin för 32 skott som har beslagtagits passar till
en
Uzi. Vapnet är avsett för att användas på skjutavstånd åtminstone upp till 100
m. Det har
omställare för automateld eller patronvis eld. Det har hög
eldhastighet men möjligheten att
träffa vid automateld är helt beroende på
skytten. En kula och 15 kulfragment med bomdata
som överensstämmer med bland
annat Uzi har granskats. Inget talar mot att de har utskjutits
ur samma
vapen. Två kulfragment är från mordplatsen vid Malexander. Kulan och
resterande
kulfragment härrör från polisbilen vid Malexander. Hylsor (79 st)
från vad som bedömts vara
detta vapen har också granskats. Därav var sex
hylsor från första stoppet på riksväg 34, 46 st
från andra stoppet, två
hylsor från mordplatsen i Malexander, 24 hylsor från
Toyotan BTZ
786 och en hylsa från Våkthult.
Vapen A. Två kulor, tre
kulfragment och 16 hylsor som har bedömts komma från det okända
vapnet har
undersökts. En kula satt i Karlströms skyddsväst och en i Eklunds polisbil.
Kul-
fragmenten satt i polisbilen i Malexander. Hylsor som har
granskats kommer från första
stoppet på riksväg 34 (fyra st), andra stoppet
(två st), mordplatsen i Malexander (fem
st),
Toyotan BTZ 786 (två st) och husrannsakan hos Majron Andersson (tre
st).
SIG-Sauer. Två kulor, ett kulfragment och sex hylsor som bedöms
komma från en SIG-Sauer
har granskats. Kulorna har tillvaratagits från Olov
Boréns respektive Robert Karlströms
huvud, kulfragmentet från polisbilen i Malexander och hylsorna på
mordplatsen i Malexander.
Samtliga
hylsor härrör från samma vapen. Det går inte att säga om kulorna som dödade
Borén
och Karlström kom från samma vapen.
Förutom dessa vapen och ammunitionsdelar har han undersökt en pistol av
märket CZ.
Pistolen var laddad med nio patroner (mot normalt åtta) och
magasinet lossnade när man
gjorde mantelrörelse vilket fick till följd att
någon kula inte matades in i loppet. Med en
patron mindre i magasinet
fungerade dock pistolen utan anmärkning. Han har även granskat
en
säkerhetssprint från andra stoppet på riksväg 34. Den stämmer väl överens med en
sprint
från svensk spränghandgranat eller rökhandgranat m/56. Han har även
undersökt backspegeln
från Helén Larssons bil. Den har en skjutskada
framifrån. Det går inte att säga vilket vapen
som har orsakat skadan.
Ammunition av flera olika fabrikat har använts. Det rör sig i samtliga fall
om kaliber 9 mm
Parabellum. Denna ammunition passar samtliga de vapen som har
använts. De olika
fabrikaten är ungefär likvärdiga även om mantelns
tjocklek och metallsammansättning
varierar. Militärammunitionen har något hårdare kula än t.ex.
Geco-ammunitionen.
Polisammunitionen har tunnare mantel.
Jan Andrasko: Bly består av fyra olika slags atomer (isotoper) i
varierande proportioner. Allt
bly som härrör från samma smälta får samma
sammansättning. Den smälta som används för
att producera blytråd och som har
en vikt om cirka 1,5 ton
får i och för sig inte riktigt
homogen sammansättning på grund av att nya
tackor läggs i smältan uppifrån efter hand.
Blytråden som görs i rullar om 100–150 kg och som används för tillverkningen
av kulor får
dock i praktiken en viss unik sammansättning i samma rulle.
Analysen av blyisotoper gör att
man kan koppla fragment till en viss kula och
man kan också jämföra fragment med
ammunition från en viss ammunitionsask.
Det blir inte lika hög säkerhet som en DNA-analys
men det blir ändå mycket
tillförlitligt. – SKL har i den aktuella utredningen säkrat 16
olika
blyprover som sänts till laboratoriet för isotopgeologi vid
Naturhistoriska riksmuséet för
blyisotopanalys. Det var bly från
• Andreas Axelssons skottskador (provbeteckning T1–T3)
• Olov Boréns huvud (T4)
• Robert Karlströms huvud (T5)
• patron i Boréns magasin till tjänstevapnet (T6)
• patron i Karlströms magasin till tjänstevapnet (T7)
• patroner ur två ammunitionsaskar tillhöriga Borén (T8 och T9)
• patron ur ammunitionsask tillhörig Borén (T10)
• blyfragment från Karlströms huvud (T11)
• Geco-patron från andra stoppet på riksväg 34 (T12)
• Geco-patron från Star-pistolen (T13)
• Geco-patron från Toyotan BTZ 786 (T14)
• patron upphittad på Universitetssjukhuset, Linköping, som jämförelsematerial (T 15)
• Geco-patron som inköpts av SKL som jämförelsematerial (T16)
Undersökningen ledde till att blyproverna kunde indelas i flera grupper.
Prover inom samma
grupp har samma blyisotopsammansättning. Resultatet har
sammanfattats grafiskt, bilaga 4.
Det innebär bland annat att bly från
två av Axelssons skador, Karlströms huvud (pannskottet),
patron i Boréns
magasin, patron i Karlströms magasin och från patron i en av
Boréns
ammunitionsaskar härrör från samma smälta. Vidare härrör fragmentet
från Karlströms huvud
och bly från samtliga Geco-patroner från samma smälta.
Slutligen har kulan från Boréns
huvud (nackskottet) och bly från patron i
Karlströms ammunitionsask samma ursprung.
Thomas Kjellström: Han är laborator på FOA och ägnar sig åt studier av
vapenverkan i
biologiska mål. Han har avlämnat ett utlåtande om handgranater
som baseras på tidigare
kunskap och som inte grundas på egna
undersökningar.
En spränghandgranat av aktuell typ väger cirka 0,5 kg och innehåller 190 g
trotyl. Man räknar
med att en handgranat kan kastas upp till cirka 50 m. Vid
detonationen bildas, förutom
ljusblixt, värmeverkan och stötvåg, en mängd
splitter, varav huvuddelen väger mindre än 0,5
g och de största högst 5 g. Det är splittret som
åstadkommer skadorna. De har mycket hög
utgångshastighet men bromsas snabbt
eftersom de i regel har en från ballistisk synpunkt
ogynnsam form. Man räknar
med att risken att träffas av splitter med hög energi och
allvarlig
skadeverkan är nästan 100 procent inom en radie av fem m från
detonationen. Enstaka
skadande splitter kan flyga 300 m och det är också det
avståndet som betraktas som
riskavstånd. Vid detonation i ett dike förkortas
riskavståndet för personer som inte befinner
sig i diket kraftigt. En
detonation under en bil kan ge skador på personer i bilen genom
att
bottenplattan deformeras och genom att splitter kan perforera plåten och
fortfarande ha
skadande energi kvar. Det är också risk för att bensinångor
antänds.
5.1.2.6 Målsägandeberättelser
På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med följande personer:
1. de bankanställda Pernilla Rask, Lena Westerberg, Susanne Urman, Jan
Hermansson och
Stina Ivarsson,
2. bankkunderna Carl-Åke Scott, Samuel Skott, Rune Broo och Hans Farsgård,
3. närpolischefen Kenneth Eklund,
4. Helén Larsson, Katarina Dahlgren och Rickard Panzar.
De har berättat följande.
Pernilla Rask: Hon var sommaranställd i banken och arbetade sin fjärde
vecka i kassan och i
kundtjänst. Hon stod i kassan när hon hörde någon hojta
till samtidigt som två mörkklädda
män rusade in genom bankdörren. Hon förstod
inte vad som hände. När hon såg en kollega
lägga sig ned på golvet lade hon
sig också ner samtidigt som grinden till kassautrymmet
sparkades upp och en
person rusade in bakom henne. Det hördes ett sprayande ljud. Någon
yttrade
att hon skulle resa sig upp. Då hon inte reste sig puttade någon till henne med
en fot.
Hon reste sig och fick svara på frågor om tidlås och servicebox m m. Sedan
hon rest sig
ställde hon sig vid ena väggen med händerna över huvudet för att
visa att hon inte försökte
trycka på larmknappen. Hon fick order om att öppna
valvet och upplyste då om att detta inte
var möjligt eftersom nycklarna till
valvet var inlåsta och beroende av att ett tidlås aktiverades.
En av männen
frågade hur lång tid det tog att låsa upp tidlåset. Sedan hon svarat att det
tog
femton minuter yttrade mannen att om tidlåset inte öppnades om femton
minuter så skulle det
bli synd om dem. Den person, som hon pratade mest med
var smal och ljushyad. Han hade blå
ögon och markerade ögonbryn samt talade
med en småländsk dialekt. Den andre av de båda
männen var litet grövre. Han
hade brun hy, kraftiga svarta ögonbryn och mycket mörka ögon.
Hon kunde inte
se de båda männens hårfärg. De bar var sin mörkt grön eller mörkt blå
huva.
Under de femton minuter som det tog att öppna tidlåset kom den mörke
mannen fram till
henne och ville att hon skulle visa honom bankomatutrymmet.
Han talade såvitt hon minns
svenska utan brytning. Hon följde med honom till
utrymmet för bankomaten och
serviceboxen. Mannen verkade nöjd.
Av männen hade den ene en pistol och den andre en revolver. Pistolen, som
bars av de mörke
mannen, var mörkt grå och matt. Revolvern, som bars av den
ljusa personen, var silverblank.
Den ljuse mannen upptäckte att en övervakningskamera inte täckts över med
färg och sa åt
den mörke mannen att spraya den. Två av hennes kollegor låg
under sina skrivbord och grät.
En av hennes arbetskamrater befann sig liksom
hon stående i kassautrymmet. Den ljuse
mannen fick se några makulerade sedlar
och frågade om de försökte lura honom. Han yttrade
att han ville ha sedlarna
och den utländska valutan. Hon och hennes arbetskamrat fick plocka
ner
sedlarna i var sin av de båda männens svarta väskor. Männen tillgrep också ett
antal
buntar med myntrullar. I kassautrymmet fanns tre lådor med pengar.
Lådorna var försedda
med tidlås. I en av lådorna låg nycklarna till
kassavalvet. Det fanns pengar också i den
"vanliga" kassalådan. Alla sedlarna
buntades ihop och lades i männens väskor. – Den mörke
mannen upptäckte Jan
Hermansson, som satt och arbetade i sitt tjänsterum. Mannen hoppade
över ett
skrivbord och sprang fram till Jan Hermansson och skrek åt honom att komma ut.
Vid
detta tillfälle drog den ljuse mannen fram en mörk kniv. Då ett tidlås
genom att pipa visade att
det öppnats gick Lena Westerberg tillsammans med de
båda männen in i utrymmet för
bankomaten. När de kom ut därifrån lämnade
männen banklokalen. De yttrade att de skulle
komma tillbaka.
Hon hade på morgonen den 28 maj läst igenom bankens råninstniktioner. Trots
detta var hon
inte beredd på det som hände. Hon var fruktansvärt rädd. Det
hela var overkligt och hon var
skräckslagen. Hon kan inte minnas att något
vapen riktades mot henne men männen viftade
med vapnen och pekade med dem på
olika föremål som t ex lådorna med pengar, kameran
m.m. Den ljuse mannen
talade om för den mörke vad han skulle göra. Han blev bl a tillsagd
att fixa
kameran och att plocka ut myntrullarna från skåpet. När männen rusade in
i
banklokalen verkade det som om de var stressade. De verkade inte så
organiserade och sprang
litet fram och tillbaka. Efter några minuter lugnade
de ner sig. Den ljuse mannen talade tydligt
och lugnt och med ganska stark
röst. Hon fick en känsla av att de försökte hålla
bankpersonalen lugn. Den
ljuse mannen varken såg stressad ut eller lät stressad. Hon har inte
något
minne av den mörke mannen utom att han var den som skrek åt Jan Hermansson.
Han
var då mycket arg.
Hon var hela tiden oerhört rädd. Hon trodde att hon skulle bli skjuten. Hela
kroppen skakade
och hon kissade på sig. Hon har aldrig tidigare varit så rädd
och hon undrade inom sig om de
skulle göra henne illa först eller skjuta
henne direkt.
När hon gick in i utrymmet med automaterna gick den mörke mannen efter henne.
Dörren till
utrymmet var låst och hon måste gå tillbaka till sitt skrivbord
och hämta nycklarna. Under
hela tiden gick den mörke mannen bakom henne. Han
var då lugn och sansad och skrek inte åt
henne. När han vid ett tillfälle
stammade och talade ryckigt trodde hon att han var nervös,
vilket gjorde
henne rädd.
När hon efter rånet såg Jackie Arklöv på bild tyckte hon att hon kände igen
honom. När hon
fick se Andreas Axelsson på bild började hon skaka i hela
kroppen. En tid efter händelsen
vågade hon inte gå ut på sin balkong. Hon
vågade inte gå och handla och inte gå runt bilen
själv. De första dagarna
efter händelsen måste hon följas till och från arbetet. Hon vågade inte
vara
ensam i utrymmet med automaterna på flera månader. Hon har numera dålig
koncentra-
tionsförmåga och dåligt minne. Hennes grundtrygghet är borta och hon är inte
så glad som
hon var tidigare. Hon går alltjämt i terapi.
Lena Westerberg: Den 28 maj arbetade fem personer i banken. Arbetstiden
var kl 8.15–16.15.
Strax före kl 15 hörde hon, som befann sig i bankens
samtalsrum, ett hoande och vände sig om.
Hon såg två personer komma in men
såg inte några huvuden. Hon trodde att det var några
skolelever, som skojade
med dem. Först när en man i rånarluva med pistol och bärande en svart
väska
befann sig bakom henne förstod hon att det rörde sig om ett rån. En av rånarna
var lång.
Han bar en mörkgrön stickad rånarluva, breda svarta skor, svart
väska och svarta handskar. Den
kortare av rånarna hade mörkgrön rånarluva,
vita trädgårdshandskar med blå prickar, mörk hy och
röda blodstrimmor i
ögonvitorna.
Rånarna sa till dem att inte röra larmet och att de skulle lägga
sig på golvet. Hon lade sig men
blev tillsagd att stiga upp och hjälpa till.
Hon tog pengar, som fanns i en låda och lade dem i
rånarens svarta väska, som
också innehöll en vit plastpåse. Den längsta av rånarna fick syn på
några
makulerade sedlar och utländsk valuta och frågade henne om hon försökte lura
honom samt
sa till henne att stoppa ner sedlarna och den utländska valutan i
väskan. De tog mynt i myntskåpet
och yttrade att de kunde vara bra att ha för
parkering. De upptäckte en kamera och den långe
rånaren sa till den korte att
fixa kameran. Hon trodde att han skulle skjuta sönder den. Då han inte
gjorde
det tänkte hon att de kanske inte hade riktiga vapen. Rånarna yttrade att om de
fick som de
ville så skulle de inte göra dem illa. Hon hörde att Stina
Ivarsson, som låg under sitt skrivbord, var
ledsen. Hon frågade om hon fick
gå till henne och till Susanne Urman, som låg under sitt skrivbord
intill
Stina Ivarssons. Den långe rånaren sa att det var okej. Han gick in i valvet med
Pernilla
Rask, som hade talat om att det tog femton minuter att öppna
tidlåset. Rånarna sa att de tänkte
vänta tills tidlåset öppnades. Då hon
plockade upp pengar ur ett par lådor yttrade den långe rånaren
att om de
skötte sig skulle ingenting hända. Rånarna hade var sin pistol. När tidlåset
öppnades gick
hon och den korte rånaren till utrymmet med serviceboxen och
bankomaten. Hon darrade så att hon
hade svårt att låsa upp. Han sa till henne
att hon skulle ta det lugnt och att han skulle hjälpa henne.
Den långe
rånaren kom och sa att hon skulle skärpa sig. När hon fått upp bankomatlåsen
blev hon
tillsagd att ta femhundrakronorssedlarna först. Hon blev tillfrågad
om boxarna innehöll
färgpatroner, vilket hon besvarade nekande. De tog tre
sedelkassetter och lämnade automatrummet.
När hon därefter gick ut hade
rånarna lämnat banken.
Den långe rånaren förde befälet. Då hon uppfattade det som om han var den som
hotade henne
mest klarade hon inte av att se på honom. Båda rånarna visade
tydligt vad de ville. De uppträdde
kallt och kunde inte ifrågasättas.
"Man gjorde som de sa". Hon har inga ljudminnen. Hon var helt
fokuserad på
att utföra det som rånarna önskade så bra som möjligt för att ingenting skulle
hända
dem. Då hon såg att larmet lösts ut blev hon livrädd att rånarna skulle
se det och hon försökte
skymma larmlampan. Hon var rädd att polis skulle
komma till platsen. Då kunde vad som helst
hända.
Direkt efter händelsen var hon ganska samlad. Först när hon kom hem började
hon gråta. Hon
förmådde inte läsa tidningen dagen efter rånet. Hon kände sig
kränkt av tidningsartiklarna. Hon
hade värk i hela kroppen av att ha spänt
sig och kunde inte sova natten lördag–söndag. Hon har inte
känt någon rädsla
att gå till banken efter händelsen men alla ljud i banken påverkade henne så
att
hon ville slänga sig ner. Hennes minne blev dåligt. Hon fick
koncentrationssvårigheter och hade
inte kvar någon stresstålighet. Hon har
blivit initiativlös. Hennes åttaårige son är rädd och vill att
hon skall
finnas hemma när han skall gå och lägga sig. Det har varit en jobbig tid men hon
har
alltjämt kvar sin grundtrygghet.
Susanne Urman: Hon befann sig i vänstra delen av bankens utrymme för
kundservice. Hon
såg att klockan var en kvart i tre och sa att de skulle
skynda sig eftersom det var fredag och
vackert väder. Ytterdörren öppnades
hårt och två mörkklädda personer kom in i banklokalen.
Hon hann tänka att de
hade inte tid med några, som skulle "larva sig" när kunderna blev
tillsagda
att kasta sig ned på marken. Hon tryckte då på polislarmet. Då inkräktarna
yttrade att
ingen fick röra något larm eller någon kamera blev hon oerhört
rädd eftersom hon redan tryckt
på larmet. Hon hörde hur Pernilla Rask
tillfrågades om tidlåset. De började plocka med
pengar. Hon hörde hur den av
männen, som talade småländska, frågade Lena Westerberg om
de makulerade
sedlarna. De väntade på tidlåset till låda nummer tre, i vilken
nycklar
förvarades. Vid ett tillfälle sa den av männen som var mörkhyad till
henne att hon skulle ta
fram sina pengar. Hon visade att hon inte hade några
pengar i sina lådor. Han såg att hon var
ledsen och sa att det var ingen fara
utan att det, om de tog det så lugnt, inte skulle hända
någonting. Han fick
syn på Jan Hermansson och "flög" över en låg disk och ropade till
Jan
Hermansson "vad i helvete gör du?". Han tvingade under pistolhot ut Jan
Hermansson i
banklokalen. Hon trodde då att Jan Hermansson skulle bli
skjuten. Det var fruktansvärt. Själv
befann hon sig hela tiden vid sitt
skrivbord. Lena Westerberg fick trösta henne och Stina
Ivarsson. Hon lämnade
dem när ett tidlås pep.
Av rånarna var den ene ljushyad och talade småländska. Den andre rånaren var
något kortare,
bredare och mörkhyad. En av dem hade mörka handskar. Den andre
hade trädgårdshandskar.
Båda bar grova skor. Den kortare sprayade på
uppmaning av den längre en av kamerorna.
Hon tyckte inte att någon av dem
förde befälet över den andre. Båda handlade med iskyla och
hade ett lugnt
kommandobeteende. Båda bar någon sorts pistol. Först när de kom in i
banken
verkade de litet stressade. Hon uppfattade det som om de sedan tyckte
att de hade gott om tid.
Hon var oerhört rädd. Hon trodde att om de inte
gjorde som rånarna sa skulle de använda sina
vapen. Den mörkhyade rånaren
blev fruktansvärt arg då han upptäckte Jan Hermansson. Han
blev helt
"vansinnig" och "exploderade". De hade makt över situationen. – Hon tänkte på
sin
familj, på barnen. Det hördes att Stina Ivarsson var ledsen men hon
vågade inte ta sig fram till
henne. – När hon dagen efter rånet såg bilder på
Jackie Arklöv kände hon igen honom.
Hon var under rånet fruktansvärt rädd, chockad och ledsen och hade
kräkkänslor. Lång tid
efter den 28 maj hade hon svårt att sova. Hon kände
tryck över bröstet och hade hjärtklapp-
ning. Hon hade mardrömmar och hon kan
fortfarande höra den småländska rösten. Hennes
dotter måste stanna hemma från
skolan flera dagar efter händelsen. Susanne Urman har haft
det oerhört
jobbigt med koncentrationssvårigheter och reaktion på ljud och rörelser i
banken.
Hon har kvar sin grundtrygghet men har tillfogats ett sår som aldrig
läks.
Jan Hermansson: Hans arbetsuppgifter i banken består mest i kontakter med
företag och
handläggning av företagskrediter. När han hörde oväsen ute i
banklokalen befann han sig inne
i sitt kontorsrum. Han trodde att någon uppträdde onykter och hade rest sig
när han fick se
Susanne Urman kasta sig ned på golvet. Situationen var
frustrerande. Han satte sig och tryckte
på larmknappen och visste inte vad
han skulle göra. En av rånarna hoppade över ett skrivbord
och höll sitt vapen
riktat mot honom medan han arg och förbannad sprang fram mot honom
och
frågade om han kunde öppna valvet. Han svarade nekande. Han vet inte hur han
därefter
kom ut ur sitt rum men ute i hallen trycktes han med milt våld ned
på golvet. Han var
fruktansvärt rädd. Han hade ju tryckt på larmet och var
rädd för vad som skulle hända. Han
hörde hur det talades om tidlåset och att
en av rånarna sa "ja, då väntar vi". Det hela kändes
fruktansvärt farligt.
Tidsperspektivet försvann. När han låg på golvet trodde han att
rånaren
skulle skjuta honom. Han kände dödsångest. Pernilla Rask och Lena
Westerberg uppträdde
mycket lugnt och sansat.
Närmaste stunden efter rånet var allt normalt men när han fick höra att ett
par poliser hade
skjutits ihjäl brast det för honom. Under helgen efter rånet
var allt som i ett grått töcken. Han
känner numera en större oro om någon
familjemedlem inte kommer hem på bestämd tid. Han
är okoncentrerad. Han
deltar i gruppsamtal på banken men går i övrigt inte i någon terapi.
Stina Ivarsson: Hon hade sin arbetsplats längst bak till vänster i
banklokalen. Klockan var tio
minuter i tre. Hon satt vid sitt skrivbord när
hon hörde ett tumult vid dörren till banken. När
hon tittade upp såg hon två
män iförda rånarluvor. Hon förstod att det rörde sig om ett rån och
slängde
sig på golvet. Hon tänkte på sina barnbarn som kort dessförinnan förlorat sin
mor. På
väg ned mot golvet tryckte hon på larmknappen. Just då hörde hon att
rånarna yttrade "inga
larm" och "inga kameror". Hon blev livrädd eftersom hon
just innan tryckt på larmet och
undrade vad som skulle hända när de upptäckte
det. Den ena rånaren skulle göra någonting
med en kamera. Hon trodde att han
skulle skjuta sönder den men han sprayade den med färg.
Hon såg att rånarna
bar mörka kläder och hade pistoler. En av rånarna talade dialektfritt. En
av
dem talade småländska med göteborgstouch. Tiden stod still och det kändes som
evigheter.
Hon hade nyligen upplevt sin dotters död och fruktade nu för sitt eget liv.
Första tiden efter
händelsen kunde hon inte tänka en klar tanke. Det var som
om hon bestulits på sin sorg över
dotterns död. Hon är sedan den 1 september
sjukskriven en dag i veckan och arbetar på grund
härav och deltid tre dagar i
veckan. Hon går i terapi var fjortonde dag.
Carl-Åke Scott: Han stod framme vid disken tillsammans med sin son då han
plötsligt hörde
entrédörren öppnas på ett ljudligt sätt. Han vände sig om och
såg två killar komma in i
banklokalen. Först blev han förbannad över deras
sätt att storma in men när han insåg att det
var fråga om ett rån och att de
var beväpnade, drabbades han av en pulserande huvudvärk och
lade sig
omedelbart ned på golvet när rånarna beordrade detta. Huvudvärken var så kraftig
att
han trodde att han skulle svimma. Han lade sig på mage på golvet med
huvudet mot väggen
och fötterna ut mot banklokalen. Jämte honom låg en annan
bankkund. Rånarna röt en order
om att ingen skulle trycka på larmet. Båda
rånarna hade pistoler och den rånare som gick
främst höll sin pistol riktad
mot kunder och personal. Den ene rånaren var ljushyad och den
andre var
mörkhyad. I inledningsskedet hade han ögonkontakt med rånarna. Rånarna
var
mellan 175 och 180 cm långa och de föreföll vara närmare trettio än tjugo
år gamla. Eftersom
han låg i vägen för rånarna, som tvingades kliva över honom, beordrades han
att lägga sig
ungefär i mitten av banklokalen. När han lade sig ned för andra
gången kände han att han
hade sin mobiltelefon i bröstfickan, varför han tog
fram den och sade till rånarna att han lade
sin mobiltelefon bredvid sig. En
av rånarna kom fram till honom och sparkade iväg telefonen
som for iväg över
golvet. Rånarna gav ett professionellt intryck eftersom de bl a pratade
högt
och tydligt. Vid ett tillfälle hoppade en av rånarna över disken och
motade ut en bankanställd,
Jan Hermansson, ur ett angränsande rum varefter
rånaren bryskt tryckte ned honom mot
golvet. Vid ett annat tillfälle hörde
han att en ur personalen uppgav för rånarna att det skulle
ta ca 15 min innan
tidlåset kunde öppnas och att en av rånarna svarade att de skulle vänta
den
tiden. Efter en stund uppgav rånarna att de skulle gå därifrån men att de
snart skulle komma
tillbaka och att de därför inte skulle röra sig.
Det kändes som om rånet varade i evigheter och han var räddare än han
någonsin tidigare
varit. Han har deltagit i samtalsterapi och han har
alltjämt sömnsvårigheter p g a det
inträffade. Han är numera dystrare och mer
tankspridd än vad han var före denna händelse.
Han var aldrig sjukskriven med
anledning av det inträffade.
Samuel Skott: Han befann sig i banken tillsammans med sin far för att
öppna ett bankkonto då
han plötsligt hörde dörren öppnas hårt. Han vände sig
reflexmässigt om och såg då två män i
mörka overaller och rånarluvor komma in
i banken. Båda rånarna var beväpnade, den ene
hade en silverfärgad pistol och
den andre hade en mörk pistol. Med hög röst beordrades de
närvarande att
lägga sig på golvet och att inte trycka på larmet. Rånarna hade
pistolerna
riktade mot personalen och kunderna när de trängde in i banken.
När han lade sig på golvet
längs med disken, kunde han se en av rånarna
spraya en av bankens övervakningskameror.
Han kunde inte se särskilt mycket
av händelseförloppet, däremot hörde han rånarna
kommendera och diskutera med
kassörskorna, bl a om bankens tidlås och att de skulle vänta
den tid det
skulle ta för att kunna öppna låset. Han hörde vidare att en av rånarna
upptäckte en
ytterligare bevakningskamera och att denne sade åt den andre
rånaren att "fixa" kameran.
Efter en stund hörde han att tidlåset pep och såg
då hur en rånare gick in i ett angränsande rum
med en mörk väska.
En av rånarna var smalare och hade ett mer drivande sätt än den andre. Den
drivande rånaren
gav i viss mån order till den bredare. Den kraftigare
rånaren hade i princip ingen dialekt
medan den smale rånaren talade med en
dialekt som han inte kunde placera. Stämningen i
banken under rånet var lugn
men hotfull. Rånarna uppträdde lugnt och metodiskt förutom då
de upptäckte
Jan Hermansson. Överhuvudtaget gav rånarna intryck av att vara väl
förberedda.
Han upplevde en rädsla som han aldrig tidigare känt, hjärtat slog
hårt och han andades häftigt.
I inledningsskedet av rånet kände han sig hotad
till livet. Han lyckades emellertid lugna sig
efter en stund.
Händelsen har försämrat hans grundtrygghet, t ex vill han alltid ha ryggen
mot väggen när han
vistas i främmande miljöer och när han åker buss tänker
han på vad som skulle hända om
bussen besköts. Han tänker på händelsen varje
dag.
Rune Broo: Han anlände till banken ungefär kl 14.50. Eftersom båda
kassorna var upptagna,
ställde han sig strax innanför entrédörren för att
invänta sin tur. Strax därefter såg han två
mörka personer komma uppför
trapporna och fram till entrén. Först trodde han, p g a att de
såg så mörka
ut, att det var några utlänningar som var på väg in i banken men han insåg,
då
han fick se att de bar rånarluvor, overaller och pistoler, att det rörde
sig om ett rån. En av
rånarna beordrade dem som befann sig inne i banken att
lägga sig på golvet. Han blev rädd
och drog sig ett stycke längre in i banken
och lade sig sedan på golvet jämte en annan person.
Rånarna hade var sin
pistol. Den ena pistolen var mörk och den andra ljus. Någon av rånarna
hade
en mörk väska med sig. En av rånarna var ungefär lika lång som han själv, dvs
ungefär
180 cm. Den andre rånaren var något längre. Han hörde en av rånarna
diskutera tidlåset med
en bankanställd och att rånaren avslutade diskussionen
med att säga att "det fick ta den tid det
tog". Han hörde även att rånarna
pratade om att övervakningskamerorna i banken skulle
sprayas men han såg
aldrig om detta genomfördes. Efter ett tag blev han ombedd av rånarna
att
lägga sig på en annan plats, ungefär mitt inne i lokalen. Den kortare av rånarna
var vid tre
tillfällen framme vid ett av fönstrena och tittade ut. Han hörde
att någon person lät ledsen
bakom disken. Den av rånarna som rörde sig mest
ute bland kunderna hade brun hudfärg och
pratade rikssvenska. Den rånare som
befann sig innanför disken pratade mer än den som
befann sig ute hos
kunderna. Den mer pratsamme rånaren talade med en hög och tydlig
röst,
ungefär som i det militära. Efter det att rånarna lämnat platsen låg
han kvar ytterligare några
minuter.
Under rånet kände han sig rädd och hotad och han hoppades att det hela inte
skulle spåra ur.
Rädslan var intensivast i början och den yttrade sig genom
skakningar och svettningar. När
han låg på golvet undrade han om han skulle
komma därifrån med livet i behåll. Händelsen
har påverkat honom på så sätt
att han har sömnsvårigheter. Hans familj anser att han
förändrats och han har
en tendens att röra ihop saker och ting. Strax efter händelsen var
han
lättirriterad. Han reagerar alltjämt med nervositet inför ljudet av
dörrar som öppnas hårt och
han tänker på händelsen varje dag. Han känner sig
inte lika trygg som förut.
Hans Farsgård: Han befann sig framme vid disken då två killar kom in.
Samtliga kunder och
anställda beordrades att lägga sig ned. Rånarna hade
pistoler med sig. När han inte lade sig
tillräckligt snabbt, petade en av
rånarna honom i ryggen med vad han tror var en pipan till ett
vapen. Han såg
ej hur denne rånare såg ut. En av rånarna sparkade upp dörren till
området
bakom disken och gick in där. Den andre gick tre gånger fram till ett
av fönstrena som vette ut
mot gatan och tittade ut. Han fick intrycket av att
rånaren hade kontakt med någon utanför.
Genom de uppklippta hålen i
rånarluvorna kunde han se att en av rånarna hade brun hudfärg
och att den
andre hade ljus hudfärg. En av rånarna bröt på utländska. Han blev aldrig
tilltalad
av rånarna och han såg ingen av dem, förutom när en av dem gick
fram till fönstret, efter det
att han lagt sig på golvet.
Han kände sig hotad när han stod framme vid kassan och han upplevde rädsla
när han låg på
golvet. Bl a var han orolig för att polisen skulle storma in i
banken. Rädslan yttrade sig genom
att hans hjärta slog hårt. En dag, strax
efter rånet, blev han sjuk och detta berodde på den
nervositet han upplevde
under rånet. Han känner alltjämt ett obehag då han skall gå in i en
bank och upplever att han är räddare än vad han var före rånet. Han tror inte
längre gott om
människor han möter.
Kenneth Eklund: Han är närpolischef i Kinda-Ydre närpolisområde. Den 28
maj var han
ensam polisman i tjänst när det omkring kl 14.50 kom ett samtal
från KC (länskommunika-
tionscentralen) om att det hade kommit ett
överfallslarm från Östgöta Enskilda Bank i Kisa,
att det förmodligen rörde
sig om ett rån, att det eventuellt fanns beväpnad vakt utanför
med
automatvapen och att förstärkningspersonal och helikopter var på väg. Han
tog på sig
skyddsväst och gav sig ut med polisbilen för att iaktta. När han
körde väg 134 ut till
korsningen med riksväg 34 såg han en beväpnad och
maskerad, mörkklädd vakt med
automatvapen utanför banken som ligger cirka 50
m från korsningen. Vakten riktade vapnet
mot polisbilen. Han hukade sig,
körde polisbilen 150–200 m söderut på riksväg 34 och
vände den så att den
stod dolt bakom en vägkrök. Han observerade sedan vakten och försökte
stoppa
trafiken söderifrån. Vakten såg även honom och riktade därvid sitt vapen mot
honom.
Det fanns också två motorcyklister på HD-motorcyklar i närheten och
han trodde att de hade
med rånet att göra. Efter 10–15 minuter kom rånarnas
flyktbil farande förbi och passerade
honom på ett par meters avstånd på fel
vägbana. Han såg att de stack ut tre vapenpipor genom
fönstren. Han vände sin
bil, satte på blåljusen och följde efter. Det gick fort söderut
och
flyktbilen körde om flera bilar.
När han kom ur en kurva såg han att flyktbilen hade stannat på vägen. Tre
personer hade gått
ur: två på förarsidan och en på passagerarsidan. Rånarna
öppnade eld i knästående skjutställ-
ning. Han backade bilen som han hade
fått stopp på 100–150 m från rånarbilen. Även en röd
Volvo som befann sig
mellan honom och flyktbilen backade. Skottlossningen upphörde när
han
backade. Han vet inte om polisbilen hade blivit träffad. Rånarna hoppade in i
bilen igen
och gav sig iväg. Han körde efter.
En kort sträcka längre fram hade bilen stannat efter en kurva. Han kom för
nära rånarnas bil –
kanske 50 m från den – innan han kunde stanna. Tre
personer hade gått ur bilen framför och
öppnade automateld mot honom redan
innan han hade stannat. Alla tre sköt och han såg hur
det dammade ur piporna.
Han tror att alla hade automatvapen men det är möjligt att någon
hade pistol.
Han såg att vapnen var riktade rakt mot honom. Bilen hade blivit träffad och
gick
inte att backa. Han kröp ner mellan framsätena. När han såg att rånarna
fortfarande stod i
skjutställning och förstod att de inte tänkte ge sig,
beslöt han sig för att lämna bilen för att inte
bli skjuten där. Han rusade
tvärs över vägen och nedför en slänt och in i vass och buskage
nedanför. Det
innebar att han under 15–20 m befann sig i öppet skottfält för rånarna
som
sköt automateld medan han sprang. Han slängde sig på magen och ålade in i
vassen. Sedan
sprang han bortåt i kärret tills han kom till en plastbåt som
han lade sig bredvid och tog upp
sitt tjänstevapen. Han hörde någon av
rånarna skrika: "Snutjäveln ligger här nere i vassen".
Det var en röst med,
som han uppfattade det, utländsk brytning. Han hörde också tre
kraftiga
detonationer som lät som handgranat eller granatkastare. Han var
övertygad om att de
sprängde polisbilen. Han låg kvar kanske 10-15 minuter
och tog sig sedan längre bort i
kärret. Han hörde aldrig att rånarna körde
iväg. Bilar stannade på vägen och han tog sig fram
till vägen så
småningom.
Rädslan kom först när han låg vid plastbåten och trodde att han skulle dö.
Först hade han trott
att de sköt för att skrämmas men då hade de inte riktat
vapnen rakt mot honom och hade väl
också slutat skjuta när han sprang sin väg
och bilen var obrukbar. Han hade en skada på
armen som han först inte tänkte
på men som nog är en skottskada. Han stukade också foten,
vilket han hade
besvär av hela sommaren och fortfarande känner av. Under den första
chock-
fasen storgrät han och skakade. Han kunde inte sova alls och har
fortfarande sömnsvårigheter.
Han var tagen ur tjänst fram till den 24 juni
och tjänstgjorde sedan vid p