 |
| Måns födelsedag. |
| "Anders!" "Ja." |
| "Jag tror vattnet har gått!" |
| Söndag 21/11 - Klockan var bara fem och vi hade varit uppe till långt in på natten. Jag hade fixat med vaggan och annat till klockan tre säkert, medan Anders kollat på NHL hockey till tjugo i fem. Trots det var vi efter detta på benen minsann. Anders hade satt sig rakt upp i sängen. Vi irrade kring lite i lägenheten för att fixa grejer som vi borde ha förberett. Det var dags att ringa och höra på BB vad vi skulle göra. Såpass mycket hade jag läst så jag visste att det skulle kunna bli att vänta innan värkarna riktigt körde igång. Lite smått kände jag men inte alls några att åka in för. De sa att vi skulle åka in vid åtta för en inskrivning. Så vi försökte sova lite. |
| Vid nio åkte vi taxi till förlossningen där det konstaterades att vi kunde gå hem igen och invänta värkar. Kändes det lugnt så skulle vi ringa klockan två och avgöra då hur vi skulle göra. På vägen hem så gick vi till Anders kompisar och fick en kopp kaffe. De trodde förståeligt nog inte på oss att vattnet gått. Där kom ju vi knallandes i godan ro och frågade om kamera. Anders lade sig och sov väl hemma medan jag gick omkring i lägenheten för att få igång värkarna. Lade jag mig ner så blev det ju lugnt. Klockan fyra gick vi tillbaka. Då hade värkarna inte ökat något speciellt, var då öppen tre centimeter. Jag låg med CTG och bebis-puls mätare fram till klockan tio då vi avbröt för en natt god sömn eftersom vi inte sovit speciellt mycket natten innan. |
| Måndag 22/11 - Vi sov länge morgonen så barnmorskan fick komma in och väcka oss mer eller mindre. På med mätarna och kolla hur värkarna tagit sig. Inget hade ändrat sig, varken värkar eller öppnande. Jag satt i duschen en stund och hoppades att det skulle få mig att "mogna" då jag möjligen hade någon spänning. Klockan tolv sattes jag på dropp med värkförstärkande. Under dagen försökte de sätta in en elektrod men den satte sig inte. |
| De provade även att "fylla på" med vatten i mig för att skynda på och även ge bebisen andrum. Men det resulterade inte i vad de tänkt riktigt. Jag agerade lite försökskanin med det experimentet. Det var okey för mig, allt för att det skulle hända nåt. Mina värkar kom igång såpass på kvällen då de ökade dosen på värkstimulerade droppet så att jag fick ta lustgas, men jag hade inte öppnat mig något mer. Vi fick återigen sova över natten. Jag fick en spruta "god sömn" i skinkan. |
| Tisdag 23/11 - Den här morgonen var vi igång tidigare. Tio sattes droppet på igen. De ökade dosen tidigt den här dagen för idag skulle bebisen ut på det ena eller andra sättet. Vid tolv kom läkaren och pratade med oss om ett eventuellt kejsarsnitt vid skiftbytet klockan sex-sju på kvällen, det var ju bara så synd på de goda förutsättningarna för en förlossning vi hade, med gott om sömn och mycket gott mod från min sida. De konstaterade vid flera tillfällen att jag var så tolerant mot vad de utsatte mig för. Nästa steg var att prova att sätta in elektroden igen. Nu var klockan ett och jag var fortfarande bara öppen tre centimeter. Det lyckades inte nu heller men det resulterade i nåt annat. |
 |
| Mina värkar blev med ens mycket starkare! Något hände när barnmorskan grejade med mig. Värkarna högg i och lustgasen fick höjas. Vi tyckte att CTGn satt fel för värktopparna verkade inte visa den egentliga kraften. Sen blev det så intensivt att jag bad Anders trycka på knappen för nu ville jag ha något mer, morfin som de sagt att jag kunde få. Nu kändes det som att jag ville krysta. Vid tre centimeter är det för tidigt för ryggmärgsbedövningen men nu skulle det ha varit skönt med vad som helst. Jag låg på sidan och spände i sänggaveln. Varma ris påsar under magen och i rygg slutet. Efter en stund kom till slut en undersköterska, "Hämta någon för hon har riktigt ont nu". Inget hände så Anders fick trycka igen, läkaren kom äntligen. |
| Nu var klockan två. Han kollade om något hade hänt med mig och Anders berättade att läkarens ansiktsutryck sa mycket. Efter en dubbel koll så sa läkaren, "Hon är ju öppen åtta!" De blev helt ställda allihopa. Allt detta bara på 45 minuter. Tror jag det att mina värkar blev så intensiva. "Nu är det ju dags för förlossning!" Anders talade om att jag sagt något om krystvärkar. Själv hade jag legat den sista timmen och spänt med benen i sängaveln och blundat. Någon bedövning fick jag inte för det var för sent nu när jag öppnat mig åtta. Lustgasen var det som jag fick hänge mig åt. Jag tänkte efter två dagars väntan och ett överhängande kejsarsnitt, "Fan inte redan, inte förlossning!" |
| Men så var det dags. Jag blev överlyft i en förlossningssäng och sen var det bara att hindra krystimpulserna lite för att invänta de magiska tio centimetrarna. Lustgas och även några akupunktur nålar i örat var den smärtlindring jag fick. Nålarna kanske hjälpte en värk bara. När jag väl fick krysta så hängde jag halvliggande/sittande i Anders byx hämpa så det knakade, men det skiter jag i, han är värd ett par nya byxor efter det här tänkte jag. När barnmorskan sade att hon såg ett huvud med mycket mörkt hår kände jag stoltheten stiga i Anders bredvid mig. Men han ville inte titta förståeligt nog. Jag kände när toppen på huvudet stack fram lite. Blev förvånad att det var så mjukt. När huvudet kom fram var det Anders som förundrades. Han lät mest "Oj, oj, oh, titt!" (Titta på värmlänska) Navelsträngen satt ett varv runt halsen, men den togs bort lätt berättade barnmorskan samtidigt hon gjorde det. |
| 14:45 noterat, så föddes vårt barn fram, ut i världen. Ett gnyende och med öppna ögon hamnade den lille på min mage. Alldeles varm och våt. Ögonen var öppna lite och de kikade på mig och allt ljus. Jag såg att det var en liten pojke när han var i luften på väg till min mage. Anders frågade "Vad blev det?" Jag svarade "Pappas favorit." Och visst är det pappas favorit minsann. Efter tre veckor hade vi bestämt oss att han skulle heta Måns. |
 |
 |
 |
 |