Lucifers kärlek

Ur: Sagan om Isfolket nr 29 av Margit Sandemo

På den tiden var Lucifer ännu Herrens ängel. Han såg en gång en underskön kvinna på jorden, och legenden berättar att han fattade stark kärlek för denna kvinna.

Här går myterna isär, såsom de gärna gör, för enligt den ursprungliga, blev han ju nedstörtad innan kvinnan hade skapats. Antingen var den fagra en djinn, eller också fortsatte han en tid som ängel efter att människorna kommit dit.

Men en ängel kunde inte beblanda sig med jordens folk, därför kunde han bara betrakta henne i tysthet, utan att hon visste om det. Strax därefter kom hans fall och han blev nu helt förhindrad att se henne. Nerifrån avgrunden kunde han inte se upp på jordytan.

Men en av ärkeänglarna hade lagt märke till Lucifers böjelse för denna kvinna, medan han ännu var bland dem. Ängeln bad Herren om nåd för sin forne vän.

Herren var först oböjlig. Ingen skulle sätta sig upp mot Honom, det ville inte Han veta av!

Men då alla ärkeänglarna bad för den fallne ängeln, gav Han med sig - väl vetande om att Hans nåd inte skulle vara till någon hjälp. Herren bestämde att Lucifer skulle få lov att vandra på jorden vart hundrade år.

Och kom ihåg detta: i denna legenden är han inte Djävulen, utan verkligen den fallne. Den som endast kan vistas i avgrunden. Eller Gehenna som Biblen säger. Men nu är det så att Gehenna egentligen är en karg, vattenlös dal sydöst om Jerusalem. Där låg platsen Tófet, där judarna offrade sina barn åt Molok. Senare brändes liken efter förbrytare och självdöda djur där. Därför har Gehenna kommit att betyda helvetet, de fördömdas vistelseort efter döden. Större är alltså inte myten om helvetets existens.

Sagans Lucifer vandrade alltså på jorden en kort tid vart hundrade år. Den efterlängtadekvinnan såg han emellertid aldrig mer, för hur kunde hon leva så länge, och ännu mindre bevara sin ungdom?
Men Herren lät honom behålla sin längtan och smärta, väl vetande att hans vandring skulle bli fåfäng i all evighet.

Sålunda fick Herren sin hämnd över Lucifer ändå.


Denna legenden tycker jag är så romantisk! Går inte ni också och fantiserar och tänker ifall just JAG hade varit Lucifers kärlek, inte djinnkvinnan utan hon av Isfolket (jag säger inte vem för er som inte läst den). Men det förstås, Margit säger ju att Isfolket aldrig funnits, och då kanske Lucifer fortfarande letar... jag tröttnar aldrig på den här legenden...*ler drömskt*

...tillbaka till legenden om Lucifer

vägen hem