De tidigare oövervinneliga spelarna slutade på den stora scenen med att gnälla på allt och alla, på motspelare och domare. Det var inte speciellt snyggt.
Men det var ändå de gamla och elaka, de onda och de fula istället för de goda, som försökte dra det här gistna handbollsskeppet i land.
Stefan Lövgren. Respekt. Och - skämmes ta mig fan åt de unga spelare som inte ville, vågade eller iddes ta efter lagkaptenens uppoffrande spel utan sprang omkring och duttade som om det här inte gällde nåt, som om det inte fanns nån stolthet i att ta ett svenskt landslag till OS.
Bengt Johansson hade före matchen mot Danmark sagt att det skulle bli - krig.
Jag såg två som krigade: den mäktige Stefan Lövgren och Staffan Olsson.
Jag såg också en framtid som stavas Jonas Larholm.
Men det var bäst som hände. Det är kanske lika bra att påminna: Sverige har hittills slagit två nationer i EM, Schweiz och Ukraina. Ja, jävlar!