JUST NU | Handbolls-VM
På det politiska området firas i dagarna att Alf Svensson, den osannolike proboxförespråkaren, lett kristdemokraterna i 30 år.
Detta är antagligen en enastående bragd i intrigernas speciella värld, men frågan är om inte handbollens Bengt "Bengan" Johansson gjort en ännu vassare prestation.
Han är inne på sitt 15:e år som förbundskapten och har därmed skapat en stabilitet som fotbollen och särskilt ishockeyn bara kunnat drömma om.
Visst har spelarna gjort en stortartat jobb på mästerskapsgolven, men utan den johanssonska målmedvetenheten hade framgångarna inte blivit så enorma.
Det svenska handbollslandslaget har radat upp en makalös titelparad under de gångna åren. Två VM-guld, fyra EM-guld och tre OS-silver. Risken för mättnad och belåtenhet borde vara mycket stor, men än förefaller inte Magnus Wislander, Stefan Lövgren och de andra att ha segrat ihjäl sig. I varje fall inte under de förberedelser som föregått VM i Portugal, snarare har många experter varit högeligen bekymrade.
Det har varit mycket skador och nästan lika dåligt med förberedelser som inom fotboll och ishockey. Men i handbollslandslaget finns en samtrimmad kärna, som lätt borde kunna hitta de gamla spelmönstren och dessutom konstruera några nya för att förvirra motståndarna. Värre är det med skadorna, sådant kan inte repareras med god vilja.
Oroväckande har hysterin kring Stefan Lövgren varit. Det är sällan riktigt bra om ett lag står och faller med en enda spelare. Men eftersom Lövgrens dotter hade vänligheten att födas i rätt tid lagom före VM kan lagkaptenen nu i högre grad koncentrera sig på turneringen. Han är anföraren på banan, men kan inte vinna ensam.
Med sina samlade meriter sedan 1990-talets början utgör de gula svenska tröjorna en extra kick för alla motståndare. Det finns inga lätta matcher i dessa sammanhang, den regeln gäller i särskild grad för gamla mästarlag, som inte vill ge sig.
Ett annat litet frågetecken kring årets VM är det uttalade svenska minimålet: man vill komma minst sjua, för att därigenom säkra ett deltagande i nästa års sommar-OS i Aten - visst går tiden fort!
Drömmen om den stora olympiska revanschen lever således med full kraft. Vid tre spel i rad, Barcelona, Atlanta och Sydney, har ju detta fantastiska landslag förlorat den final man helst velat vinna. Utan dessa upprepade missar hade knappast landslagssatsningen hos nyckelspelare som Magnus Wislander och Magnus Andersson varit lika stor. Frågan är väl om ens "Bengan" Johansson själv velat fortsätta om det blivit guld senast i Australien.
En missad prispall i årets VM skulle för många spelare väga lätt om de visste att de skulle bli guld i Grekland nästa höst i stället. Sådana kompensationer uppstår dock sällan och kan ett kämpande lag som "Bengan Boys" verkligen gå på halvfart?
En match i taget, en turnering i taget - det blir nog bäst så. I varje fall är det tillräckligt svårt och ovisst.
För övrigt är det fascinerande att Grönland, denna till 84 procent av is bestående stora ö och med 55 000 invånare nu gör sitt andra VM. Hade inte ishockey eller bandy varit naturligare?