Det har varit Tre Kronor. Det har varit fotbollslandslaget. Men de stora är passerade. Av handbollslandslaget - Sveriges mest folkkära.
Jag gick ur statskyrkan 1984. Sedan dess har jag bara haft en tro, en övertygelse, en religion. Den heter fotboll. Den är störst i världen och jag har alltid trott att den varit störst i Sverige.
Numera tvivlar jag.
I Sverige är det nämligen handbollen som är störst.
Tjejernas tv-sända VM-äventyr i december var en första indikation, och den var egentligen tillräckligt tydlig bara den. Strålande tittarsiffror, fler valde Sverige-Kongo i handboll för damer än England-Sverige på Wembley i ett EM-kval där tidningarna trummat på i dagar innan.
Som sagt, det borde varit tillräckligt.
Sista grandet av tvivel försvann i ÖHK-hallen i onsdags. Skall det svenska landslaget träna på bara ett ställe i världen så är det naturligtvis i ÖHK-hallen.
En bestämd kvinna fungerade grindvakt. Hon gjorde ingen skillnad på sportkrönikörer och ungdomsspelare. Slussade vidare så att fick plats, alla fick en chans att se - och verkade känna alla också.
Handbollslandslaget i en hall i en göteborgsk förort, det är en återkoppling som är viktig och sann, ärlig mot ursprunget och med målet i framtiden. Svensk fotboll borde ta lärdom. Satsa mindre på bistra säkerhetsexperter och mer på ett leende.
Det goda med EM är att den brinnande högkonjunkturen för handboll i Sverige inte tar hänsyn till inflationsmålet. Scandinavium fylls ikväll och Rapport och Så ska det låta får sträcka vapen för resten av befolkningen ser Sveriges mest folkkära landslag spöa Ukraina i en annan tv-kanal.
MATS HÄRD