CELJE.
Man bänkade sig i nya Hall Golovec med känslan av att få uppleva en läggmatch.
Sverige och Spanien är inte två handbollsnationer som bryr sig om en sjunde plats i ett EM. Förlust skulle betyda hemresa och vem brydde ärligt talat sig om ifall lirarna tog chansen till några extra dagar med familjen.
Jag gäspade mig igenom matchen med den stickande brandrök som ständigt känts i näsan när man suttit på de här läktarna. I tre dagar har jag trott på vedeldning eller sopdito men en initierad källa hävdade att det var hasch. Vilket i så fall kanske har betytt att spelarna riskerat bli dopningsfall om de andats in lite för häftigt.
Kroatien och Ryssland spelade oavgjort, 24–24. I Ljubljana slog Slovenien Frankrike med 27-22. Två underbara handbollsmatcher fyllda av dramatik och engagemang.
Sverige slog Spanien i en träningsmatch och jag förstod som sagt inte varför någon överhuvudtaget ens försökte.
Inte förrän jag pratade med Stefan Lövgren efteråt.
Jag frågade om han och de andra inte tänkt tanken att få komma hem och fick ett av de mest pricksäkra svar jag någonsin fått av en idrottsman:
- Klart att man tänkte det, men det var skönt att vi inte lät den känslan ta överhanden, för då hade vi förlorat mycket mer än matchen. Då hade vi missat själva anledningen till varför vi är med och spelar. Nämligen för att vinna.
Han stod där svettig, väntandes på att göra ännu en tv-intervju, och sammanfattade elitidrottens kärna i några knivskarpa sekunder.
Svenska handbollslandslaget har inte haft rätta viljan de senaste åren. De gamla har haft den medan de nya ännu inte vågat tillåta sig själva att visa att de också har den åtminstone inombords.
Stefan Lövgren tvingas dra ett oerhört tungt lass de kommande åren. Inte bara som spelare, utan kanske än mer som fostrare av framtidens storspelare. Under Bengt Johanssons storhetstid har sånt löst sig automatiskt eftersom de som slagit sig in bredvid de fantastiska 64:orna också varit naturliga auktoriteter drivna av ett hat mot förluster.
På läktaren satt Ingemar Linnéll som är ett logiskt och säkert mycket bra val som ny förbundskapten.
Linnéll behöver en rejäl lyckospark i ändan om det blir han. För hur ska han kunna matcha Bengt Johanssons ledarskap? Tretton medaljer på 16 mästerskap under vad som har varit en av svensk idrottshistorias mest framgångsrika perioder.
Efterträdaren kommer inte ens att kunna hävda att han kom till ett avdukat bord. Det är bara att titta på EM-truppen så inser man att den trots floppandet innehåller grunden för ett nytt svenskt landslag med kapacitet att slåss med de stora.
Linnéll har all bakgrund som krävs. Framgångsrik spelare på nationell elitnivå. Klubbtränare med hyggliga meriter och ett färskt UVM-guld som förbundskapten för de ungdomar som är svensk handbolls framtid.
Åldern talar för Linnéll
Att han inte - som Ulf Schefvert, en annan kvalificerad kandidat - har erfarenhet från tidigare förbundskaptensjobb på A-landslagsnivå är försumbart. De flesta nya förbundskaptener i alla sporter kommer från rollen som klubblagstränare.
Ingemar Linnéll är 54 år - vilket talar för honom. Förbundskapten blir man för att man har skaffat sig erfarenhet.
Bengt Johansson gav följande råd i en intervju på coachen.se i höstas:
”Man bör ha genomgått livets skola och upplevt glädje och sorg. Att ha skaffat sig erfarenhet av livet och tagit ut det bästa ur ett misslyckande och tagit med sig vunna framgångar.”
Ändå skulle jag vilja se Ola Lindgren som förbundskapten. Kanske tillsammans med Magnus Andersson. Därför att internationell handboll är inne i en utvecklingsprocess där det blir allt viktigare att vara väldigt nära när det gäller sin egen idrottsliga karriär.
Flera så kallade skolor har de senaste åren kämpat mot varandra om att vara effektivast i världshandbollen. Den svenska med ett uppbyggnadsspel byggt på kombinationer. Den snabba tyska kontringshandbollen. Kroatiens individualistiska njutbara lek med bollen.
Om man själv spelat och upplevt skillnaderna mellan spelformerna antar jag att det blir lättare att själv finna fram till en egen vinnande balans mellan dem.
Om några år får vi ett verkligt hett förbundskaptensnamn när Stefan Lövgren lägger sin aktiva karriär på hyllan. En ledargestalt lika stor på som utanför planen.