På Titanic spelade fartygsorkestern "Närmare Gud till dig".
När den svenska handbollsskutan sjönk i Celje i Slovenien i går spelade man "Waterloo" med Abba i högtalarna.
"Waterloo, finally facing my Waterloo".
Det kändes - om inte som ett hån, så väldigt opassande.
Jag hade önskat Bengt Johansson ett värdigare slut.
Med Bengt Johansson som förbundskapten blev svensk landslagshandboll folkkär och framgångsrik.
Mannen som kallas "Bengan" är en av de största ledarna i svensk idrottshistoria, han är en av de allra största profilerna.
Men stora ledare ska också känna när det är dags att sluta.
EM-guldet 2002 i Sverige var det här folkkära landslagets sista sturm-und-drang, den sista stora rocknroll-showen för massorna.
Där och då skulle man börjat bygga ett nytt landslag - med en ny förbundskapten.
Ordet fiasko for som en skadskjuten bålgeting genom korridorerna i Pod Golovcem-hallen i går kväll men det här var inget fiasko. Ingen med insyn i handbollen hade väntat sig stordåd av det här lite vingliga laget, av den här samlingen av gamla handbollsrebeller och lite snällare ungpojkar.
Det var en känslosam kväll
Fiaskot ägde rum i Portugal för ett år sen, i VM.
Då hade vi fortfarande ett lag med, på pappret, kapacitet att ta den där efterlängtade men svårfångade OS-platsen. Sen dess har Ola Lindgren, Magnus Andersson, Martin Frändesjö, Ljubomir Vranjes och Andreas Larsson försvunnit. Där rök några tusen landskampers erfarenhet.
Det var en känslosam kväll i går.
Efter så många år i helt exceptionell och sensationell framgång hade rösten svårt att bära för Bengt Johansson. Han visste, vi visste, alla visste att det här, det här var den sista riktiga natten med gänget, sen kunde han tala om landskamper mot Danmark i mars och kvalmatcher i juni. Innerst inne visste också han att den här natten kom långt in på lånad tid.
Det har funnits ett så stort förtroende för det här landslaget att ingen riktigt tagit på allvar att det finns en värld utanför som inspirerats av Sverige, som lärt sig och gått om. Ingen har riktigt brytt sig om att handbollen förändrats och ingen ville acceptera att de gamla hjältespelarna inte blev yngre och bättre med åren - eller att tiden gick ifrån till och med den store Bengt Johansson.
Respekt - Stefan Lövgren
De tidigare oövervinneliga spelarna slutade på den stora scenen med att gnälla på allt och alla, på motspelare och domare. Det var inte speciellt snyggt.
Men det var ändå de gamla och elaka, de onda och de fula istället för de goda, som försökte dra det här gistna handbollsskeppet i land.
Stefan Lövgren. Respekt. Och - skämmes ta mig fan åt de unga spelare som inte ville, vågade eller iddes ta efter lagkaptenens uppoffrande spel utan sprang omkring och duttade som om det här inte gällde nåt, som om det inte fanns nån stolthet i att ta ett svenskt landslag till OS.
Bengt Johansson hade före matchen mot Danmark sagt att det skulle bli - krig.
Jag såg två som krigade: den mäktige Stefan Lövgren och Staffan Olsson.
Jag såg också en framtid som stavas Jonas Larholm.
Men det var bäst som hände. Det är kanske lika bra att påminna: Sverige har hittills slagit två nationer i EM, Schweiz och Ukraina. Ja, jävlar!
Vi blev utspelade
Vi blev utspelade av Danmark i går, vi blev utspelade av ett sargat Ryssland, som nästan inte ens tränat ihop, och vi förlorade knappt men klart mot Kroatien.
Hade vi, på nåt sätt, tagit den där OS-platsen hade vi bara förlängt det oundvikliga. Vi hade varit långt från det som handbollslandslaget aldrig fick, ett OS-guld; vi hade förlorat sex viktiga månader i återuppbyggnaden av det landslag vars blotta namn farit ärat över jorden i många år.
Jag förstår vad Bengt Johansson säger när han säger att det tar tid att komma in i landslaget. Magnus Wislander säger samma sak, att det tar minst 50 landskamper att "komma in" och "få rutin". Men om man aldrig "kommer in" får man heller ingen rutin. Precis som Tommy Svensson en gång höll fast vid sina gamla hjältar nåt kval för länge har Bengt Johansson, så fort det verkligen gällt, litat till dem som en gång och för längesen låtit oss vada i handbollsguld.
Tonåringar kan utsättas för press i alla andra sporter och ändå vara framgångsrika, jag förstår inte daltandet med svenska handbollsspelare.
Bengt Johansson fick i natt frågan om han kände vemod och han sa, efter en stund, att han kände inte så mycket vemod just nu. Han sa att han kände sig vemodig efter förlusten mot Ryssland i söndags för den "var så onödig". Han sa att det kändes mycket värre att förlora tre OS-finaler. Han sa också att trettonde plats i VM i fjol varsvårt att hantera.
Tack - Bengt Johansson
Jo, det verkliga fiaskot, det som inträffade i fjol, berodde ju på spelschemat och att media var så negativt. Det är lite som motståndarmålvakterna här - de var inte alls bra, det var Sverige som gjorde dem bra.
Till Peo Söderblom, ordförande i svenska handbollförbundet, säger jag nu som jag sa för ett år sen - Ola Lindgren. Han ska leda oss in i framtiden.
Till Danmark säger jag: det är ny match i Porto den 22 juni klockan 20.45.
Till Bengt Johansson går det bara att säga tack. Prestationen var makalös och underbar, vissa minnen dör aldrig.
Av MATS OLSSON