När kritiken mot gubbväldet var som starkast dök en rapp och göteborgskt ”tyken” kille upp. Han kom från Skepplanda och hade aldrig spelat i något landslag.
Han hette Stefan Lövgren och var där för att stanna.
Under fyra år med Redbergslid utvecklades Stefan från talang till stjärna och i EM visade han en ny sida av svensk handboll – en ny kraft, vilja och respektlöshet. Han och Martin Frändesjö var de första i en ny generation från Göteborg och Redbergslid.
Det var här den nya formen började gjutas.
Utan respekt och utan nervositet klev Stefan in i EM-finalen mot Ryssland.
Han gjorde en av sina bästa matcher i karriären och i paus stod det 18–9 till Sverige. När det var slut hade ryssarna missat sex straffar, fått stryk med 34–21, sett Magnus Andersson styra allt och de hade sett en ny världsstjärna födas.
Sedan dess nämns namnet Stefan Lövgren med respekt.
Han skulle bli den framtida kaptenen och fältherren. Han och Frändesjö skulle få sällskap av sina lekkamrater från Göteborg. Men inte till Atlanta.