Staffan Olsson, Stefan Lövgren, Peter Gentzel och Magnus Wislander.
Alla har de vänt på stora handbollsmatcher. Vi har sett det i avgörande VM och EM-kamper, hur de stått upp och tagit sitt ansvar när det blåst som jävligast och underläget varit som störst. Vi har sett hur de kämpat ner motståndare, vunnit titlar, och skänkt ära och berömmelse åt svensk handboll.
Det var på väg att bli just en sån där magisk kväll i Pod Golovdcem-hallen i Celje i går. De fanns ju där, alla bitarna som krävs i en sann hjältesaga. Vi hade en lagkapten som stångat sitt huvud blodigt och kommit tillbaka efter några minuter med sex stygn i pannan och ett präktigt bandage runt skallen. Vi hade en magnifik upphämtning på en match som verkade körd redan i paus. Och vi fick bevittna ett kraftfullt skott av Staffan Olsson som gav Sverige ledningen för första gången (25-24) när bara några minuter återstod. Målnätet i den kroatiska buren fladdrade till på samma sätt som det tyska målnätet gjorde när Staffan krutade in det avgörande målet i EM-finalen i Globen. Tankarna gick åtminstone i den riktningen.
Det var på väg att bli ännu en i raden av svenska handbollsbragder.
Men den här sagan saknade en avgörande detalj.
Ett lyckligt slut.
Medan spelarna låste in sig i omklädningsrummet när de skällt färdigt på det portugisiska domareparet, kom Bengt Johansson samlad till presskonferensen. Han drog hela handflatan över ansiktet, puttade luggen åt vänster och tittade på...just ingenting. Han såg ut att lyssna på den kroatiska coachens utläggning, men hörde förmodligen inget, brydde sig inte.
På engelska gratulerade Bengan Kroatien till segern och önskade laget lycka till i fortsättningen. Han rev av några klyschor om att det är små marginaler i handboll - och sedan kom det obegripliga:
"Kroatiens målvakt är ju en pajas som vi prickade."
Den han talade om var Vlado Sola, målvakten som vann VM-titeln åt Kroatien för mindre än ett år sedan. Jag vet inte om han syftade på Solas röda kallufs, troligen, men jag hörde inte den kroatiska förbundskaptenen nämna att Staffan Olsson skulle vara en övervintrad hippie eller Johan Pettersson en blonderad fjant.
Det var ett kränkande uttalande av Bengt Johansson. Vlado Sola hade vunnit matchen åt Kroatien och gjort det genom ett fenomenalt målvaktsspel. Visst blev han prickad - men är inte det själva idén med målvaktsspelet; att stå i vägen för bollarna?
Det är inte första gången Bengt Johansson nedvärderar en motståndare. I söndags tog han ära och heder av den ryske målvaktslegenden Andrey Lavrov, som genom sina 16 räddningar knäckt Sverige i den avgörande gruppspelsmatchen.
I Sverige stod Stefan Lövgren i särklass, han visade mod och vilja. Staffan Olsson fick ut vad han kunde av sin förmåga och kämpade bra och Jonas Larholm blev än en gång ett svenskt utropstecken.
Däremot var Sävehofkompisen Kim Andersson än en gång helt under isen och Bengt Johansson kunde lika gärna låtit honom sitta kvar på EM-bänken och mogna till nästa mästerskap. I Slovenien har han uppträtt räddhågat och nervöst och sällan fått igenom sina skott. Mot Danmark var Kim kvick att passa bollen vidare varje gång Joachim Boldsen spände sin gangsterblick honom.